Sola sken i Karlstad samtidigt som det var det dags att krypa in i kurran. Grinden stod öppen vid muren till Värmlands Länsfängelse, vi passerade in och tilldelades ett rum, eller en cell. Utan att känna ångest eller ånger slog dörren i lås och bom, bakom oss. Vi började direkt kolla utrymningsvägar, eller så att säga smidde en rymningsplan. Går fönstret att öppna, frågade jag. Ja, inga problem, fick jag till svar. Bra, sa jag och sneglade på sängarna. Vi kan lätt knyta ihop lakan och ta oss ut när vi vill. Vår cell låg på första plan, så det skulle vara en baggis för oss att klättra ut och ner på fängelsegården. Där hade vi en plan B för att ta oss ut om något skulle gå snett.

Vi på första våning hade nu middagstid. Är det vatten och bröd, eller kanske något annat spännande? Funderade jag. För ordningens skull var det olika tider för middagen, fördelat på de olika våningsplanen i fängelset. Ordentlig handtvätt före, sedan blev vi serverade ris, kyckling i tomatsås med en go hetta av chili. Kalasgott, här skulle jag kunna tänka mig att stanna ett tag, var en annan tanke. Här premierades också ett gott uppförande med ett trevligt bemötande tillbaka av personalen på länsfängelset. Eller heter det inte plitar? Hur som, de hälsade väldigt trevligt. Morgonen efter, även där ordning och reda med frukosttider fördelat på våningsplan. Celldörren låstes upp, vi lämnade obäddade sängar med lakan redo att knytas ihop, lufsade iväg för en kaffe och frukost. Vi hälsade på personalen med ett leende och försåg oss med en god frukost.

Efter frukost hamnade vi i källaren. Där finns isoleringsceller som avskräcker. Trånga och mörka celler inredda med endast ett nattkärl. Trivselfaktorn saknas helt och detta är inget för mig, tänkte jag. Detta fängelse stod klart 1847 och hit ner till källaren har inte den hysteriska svenska renoveringsboomen riktigt nått. Det är renoverat, men varsamt, så allt ser precis ut som på den gamla goda tiden. Numera är källaren ett informativt museum där man får se hur det var på ett svenskt fängelse, i lite olika tidsepoker från tiden då länsfängelset var nybyggt och toppmodernt för den tiden. Helt klart var det inte tipp topp i min mening att ha hamnat snett i livet förr i tiden.

Efter källarbesöket stod vi sen hastigt och lustigt vid Lars Lerins Sandgrund, konsthallen på udden i Karlstad där Klarälven dämmer upp det mäktiga floddeltat ut i Vänern. Det var en halvtimme efter öppningstid och redan kö. Det är viruset, som vi lärt oss förhålla oss till, som styrde och ställde med begränsningar för antalet besökare i konsthallen. Vi stod dock inte så värst länge i kön förrän vi var inne och såg de första konstverken.

Jag säger det rakt ut. Jag är ingen konstexpert precis. Jag har inte heller sett Lars Lerins målningar i verkligheten tidigare, annat än på tv. Men, jag ser direkt att Lerins målningar är fantastiska och något speciellt. Hur är det möjligt att måla i sådant djup? Jag stod några meter ifrån och gick närmare. När jag var mindre än en meter ifrån, fattade jag ingenting längre. Det såg ut som kladd. Som om det var barnen på Karlstads förskola som målat tavlan. Det är sant och helt obegripligt. Jag backade flera meter och tavlan blev från ett kladd till ett mästerverk. Jag var mållös, backade ännu mer, 5–10 meter. Tavlorna blev magi, de ändrade djup och såg tredimensionella ut, ibland verkliga som fotografier. Jag kom på mig själv stå där med stora ögon och öppen mun. Hur är det möjligt att kunna måla en så stor tavla på detta sätt. Vår favorit blev ”bokhyllan”. Den är flera meter än jag kan räkna till, med en målad tavla som en lång bokhylla, På rätt avstånd ser den ut som en riktig bokhylla. Även den, som alla andra av Lerins tavlor, är magisk.

Lars Lerins Sandgrund lockar till sig besökare från hela Sverige. Det är en upplevelse att få se dessa konstverk på riktigt. Vi kommer att göra ett återbesök, detta vill vi se igen. Varje halvår byts också en del tavlor för att hålla utställningen levande.

Hur kom vi ut ur fängelset då? Vi slapp knyta lakan. Numera är Karlstads gamla Länsfängelse ett modernt hotell. Utcheckningen gick snabbt och smidigt efter frukost. Ja, vi hade en egen nyckel och kunde gå ut på ”permission” på kvällskvisten. Det där viruset vi pratar om då? Det är det som var orsaken till att alla inte kunde äta samtidigt på hotellet. Därför hade vi olika tider för olika våningsplan. Bra och smart lösning för att underlätta så vi kunde hålla avstånd.

Detta är del 9 i bloggserien om Vänern runt.

Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow

Läs mer på första inlägget: Vänern runt, (Del 1).

Läs mer om: Eken som vägrar dö, (Del 2).

Läs mer om: Hällristningarna på Larssons gård, (Del 3).

Läs mer om: Hundraåringen i Skällsäter, (Del 4).

Läs mer om: Den gamla kurorten Dals Rostock, (Del 5).

Läs mer om: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro, (Del 6).

Läs mer om: Kultur i Fengersfors och fika deluxe, (Del 7).

Läs mer om: Borgvik, (Del 8).

Läs mer om: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn, (Del 10).

Läs mer om: Södra Råda gamla kyrkplats, (Del 11).

Läs mer om: Mariestad, spöken och Göta kanal, (Del 12).

Relaterat inlägg om Vänern: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö.