Denna morgon vaknade vi upp på Karaby gård utanför Kristinehamn. Jag slog upp ögonen och tänkte runsten som första tanke. Järsbergs runsten. Med lite självinsikt ägnade jag samtidigt en liten tanke om det är friskt? Jag mådde ändå tillräckligt bra för att tänka, först frukost. För att inte bli överdrivet nördförklarad. I gårdens lantkök bullades frukosten upp som ska ge den perfekta starten på den stora runstensdagen. Det är så, att vi av en slump upptäckte vi den lilla skylten runsten, kvällen innan. En skylt som står bara några varpkast från Karaby gård. Ni vet varpa, den fornnordiska idrottsgrenen.

Mätta och belåtna efter frukost checkade vi ut från gården och tog oss raka vägen till stenen. Vi passerade passande nog en liten flock får som ramade in landskapet pittoreskt och jag tänkte vikingatid. Järsbergs runsten står som ett monument ute på åkern. Stenen dateras till 500-talet e.Kr. Den är alltså från folkvandringstiden. Runorna är skrivna på det urnordiska språket som talades före vikingatiden. Bara där hoppade jag jämfota. Denna gåtfulla sten är av på toppen och den saknade stenbiten har inte hittats. Runstenen tros ha varit en av flera resta stenar på denna plats. En plats där den gamla Letstigen passerade, en forntida väg från Mälardalen till södra Norge En av Sveriges äldsta kända landsvägar.

Jag klappade fint på stenen som redan gjort min dag, för att sedan ta oss an Kristinehamn. I Kristinehamn gick vi en stadsvandring. Staden har satt upp numrerade informationsskyltar som man kan följa likt en poängpromenad. Fast utan frågor att kryssa och utan den där vinsten man så gärna vill ha. Vinsten är istället en intressant promenad där man får alla svar och se mycket, samt lära sig ett och annat om Kristinehamn. Vi passerade museet, Kristinehamns historiska i kvarteret Vågen. Vi gick såklart in. Det är ett intressant museum om stadens historia som också hade en tillfällig utställning om poeten och författaren Gustaf Frödings liv. Gustav Fröding bodde som barn en tid i Kristinehamn.

Nu ser vi att den röda tråden går från historia in i kultur. Vi hade hört talas om den 15 meter höga Picassostatyn. Det ska vara en av världens största statyer av Picasso. Den står med på vår ”To do lista” med saker att se eller göra på vår tur runt Vänern. Den var ingen slump att vi hittat och besökte, till skillnad för runstenen som vi upptäckte av en slump. Vi stod alltså snart vid Kristinehamns skärgård i Vänern och blickade upp mot ännu ett monument. Så nu drar vi den berömda tråden in i konstens värld. I denna fina natur var jag inte överens med mig själv om vad jag skulle tycka om den världsberömda konstnärens staty. Staden New York var på väg att köpa statyn av Picasso när Kristinehamn snuvade världsmetropolen på konstverket. Skulle den passa bättre i New York än i den fina naturen här? Spektakulärt är det hur som. Tack vare den berömde konstnären Bengt Olson, född i Kristinehamn, står statyn där den står. Bengt Olson hängde i de fina konstgallerierna i Paris och genom sitt nätverk fick han Picassos välsignelse att statyn placerades vid Vålöviken, 7 kilometer utanför Kristinehamn.

Med Bengt Olson drar vi automatiskt den röda tråden tillbaka och backar till gårdagen och närmare bestämt Kristinehamns konstmuseum. Där gjorde vi ett stopp och besök på vår väg från Karlstad innan vi kom till Karaby gård. Konstmuseet hade en gästutställning med flera av Bengt Olsons verk. Svårtolkade för mig, likt Picasso, även om det fanns ett par riktigt fina i mina ögon. Även den permanenta utställningen gick vi igenom och även där fanns några riktigt fina verk blandat med ett och annat knepigt som svårtolkat.

Detta var mitt första besök i Kristinehamn. Jag lärde mig att det var en gammal stad som blommade ut på 1600-talet med järnhanteringen i Värmland som handels- och hamnstad, där järnet skeppades ut i Vänern och vidare ner till Göteborg. Det gick inte att undgå att Kristinehamn är mycket konst och kultur. Det är ett och annat efter Gustaf Fröding. Så också är många konstnärer från den värmländska staden. Det gick inte att ta miste på när vi gick runt på Kristinehamns konstmuseum eller i centrala staden där det mesta var lokal konst. Vilket konstverk blev min favorit? Jag måste säga Järsbergs runsten.

Detta är del 10 i bloggserien om Vänern runt.

Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow

Läs mer på första inlägget: Vänern runt, (Del 1).

Läs mer om: Eken som vägrar dö, (Del 2).

Läs mer om: Hällristningarna på Larssons gård, (Del 3).

Läs mer om: Hundraåringen i Skällsäter, (Del 4).

Läs mer om: Den gamla kurorten Dals Rostock, (Del 5).

Läs mer om: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro, (Del 6).

Läs mer om: Kultur i Fengersfors och fika deluxe, (Del 7).

Läs mer om: Borgvik, (Del 8).

Läs mer om: Fängslande konstverk i Karlstad, (Del 9).

Läs mer om: Södra Råda gamla kyrkplats, (Del 11).

Läs mer om: Mariestad, spöken och Göta kanal, (Del 12).

Relaterat inlägg om Vänern: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö.