https://explore-more.se/ Jag är mest på resande fot nästan hela tiden. Bloggen handlar om gamla som nya resor och vandringar i sökandet efter äventyret. Vad kan hända på en resa? sv-se https://explore-more.se/blogg/heraklion-en-guide-for-storstadssemester-pa-kreta/ https://explore-more.se/blogg/heraklion-en-guide-for-storstadssemester-pa-kreta/ Begreppet ”travel lika a local” är inget nytt fenomen numera. Här vill jag lyfta fram Heraklion som destination på Kreta. I Heraklion finns alla chanser att leka lokalbo då det finns fler lokalbor än turister i stan. Nu ska jag vara superärlig och erkänna att det finns ingen grek i världen som går på den lätta och tror att jag är en lokalbo i Heraklion. Det spelar ingen roll för det handlar om att komma lite mer runt hörnet och helst lite mer bakom turistfasaden. Ut ur turistbubblan och in i verkligheten. Få uppleva Kreta och Grekland på riktigt och det är då också lättare att komma i kontakt med lokalbor på en plats där inte majoriteten är turister. En äkta lokalbo blir lite nyfiken när de ser en oäkta ”lokalbo” hänga i deras kvarter och samtal uppstår. Vad är då Heraklion för stad? Det är den fjärde största staden i Grekland med cirka 175 000 invånare. Kretas huvudstad och största staden på ön. Det är också en stor universitetsstad, politiskt och ekonomiskt centrum. Heraklion flygbombades hårt av tyskarna under andra världskriget och efter kriget har Heraklion haft en mycket snabb utveckling till en stor stad. Trots storstadskänslan av en modern stad har Heraklion en charm av sin historia med de arkeologiska platserna runt och i staden. Stadens medeltida stadsmur och befästning från 1500-talet och den gamla hamnen i staden är några av de bevarade favoriterna, och den venetianska borgen, Koules, bör besökas. Borgen hittar du vid den gamla venetianska hamnen och har skyddat staden mot piratattacker och andra fiender. Vad kan man då göra? En populär aktivitet för lokalbor är en kvällspromenad eller en joggingrunda på stadens långa pir runt den moderna hamnen. Hamnen där de stora färjorna med färjetrafik till ett flertal öar och Pireus lägger till. Hamnens pir är 2,5 km lång och utgår från den venetianska gamla hamnen. Varför inte en powerwalk på piren efter besöket på Koules. Drar man sig istället uppför på gatan 25 Augostos in mot gamla stan finner man flera intressanta fotostopp. I början av gatan finns flera souvenirbutiker, utflyktsarrangörer och biluthyrare och man känner sig som den turist man faktiskt är. Snart poppar många caféer och restauranger upp, populära bland lokalbor samt en och annan turist. Kanske en frappé här och försöka snappa upp några grekiska ord att lära sig. Fortsätter man gatan upp passerar man den ortodoxa kyrkan Agio Titos, som tros ha anor från år 961 då den bysantinska kejsaren skall ha låtit uppföra kyrkan efter segern över araberna. Därefter går man förbi den venetianska Loggian som anses vara ett av de finare monumenten från den venetianska tiden på Kreta. Den byggdes 1628 som en klubb för de venetianska adelsmännen. Några meter till upp på gatan ligger också den vackra venetianska kyrkan Agios Markos från 1200-talet. Idag värd för konstutställningar. Varför inte titta in i den historiska byggnaden och mingla runt bland konst och lokalbor. Nästa obligatoriska fotostopp är vid den vackra Lejonfontänen från 1600-talet och här finner man fler caféer och restauranger som ser inbjudande ut med en härlig mix av både turister och lokalbor. Vid gatans slut ska du titta snett åt vänster mot gatan 1866, uppkallad efter ett av de många och stora revolutionsåren mot turkarna. Gatan är Heraklions gamla centralmarknad. Hit hittar naturligtvis turisterna, men gatan är fortfarande mycket lokalbornas gata. Marknadskänslan finns kvar med små butiker som säljer souvenirer, billiga kläder och skor, frukt och grönsaker, örter och kryddor, ost och kött, tillsammans med små kaféer och tavernor. Tar man sig in på de små sidogatorna hittar man fler butiker och tavernor. Vid slutet av marknaden kommer du till Kournaroutorget med den vackra Bembofontänen från 1500-talet som också är ett arv från venetianarna. Fontänen pryds av en huvudlös romersk staty som lär hittats på sydöstra Kreta. Ett praktexempel på när återvinning av gamla saker redan på 1500-talet är som vackrast. Vid Bembofontänen står den turkiska sebilen, som var en offentlig vattenpost för förbipasserande som då kunde släcka törsten där. Idag är det ett kafé vid sebilen. De har gott kaffe och varför inte en kopp som avslutning på stadspromenaden. Här kan man också lära sig nya ord på grekiska. Har du prickat in Heraklion på en lördag ska du absolut passa på att gå på en ”laiki” som är en grekisk marknad. På Itanou 11 öppnar marknaden tidig morgon till cirka klockan 14:00. Där finns det mesta att köpa från grönsaker, fisk, ost, honung, vin, raki direkt av bönderna till billiga kläder. Här är få turister och marknaden är för lokalbor. Det kan vara en upplevelse att bara promenera runt och se skådespelet när varor och pengar byter ägare till högljudda lockpriser. Varför inte själv köpa en souvenir med en smak från Kreta som kryddor eller en burk honung.  Heraklion är också rätta platsen för alla historieintresserade. Två stora kronjuveler hittar man i Heraklion där den ena är Arkeologiska muséet inne i centrala staden. Muséet håller utan tvekan världsklass om man ser till utställningen av fynd från den minoiska tiden. Men också många fynd från senare tid till romartiden. Har det varit glest med turister tidigare så hittar man desto fler här. Turister från i stort sett hela världen besöker muséet. Samma är det med den andra juvelen, Knossos. Knossos är Kretas största utflyktsmål. Det är märkvärdigt för den historieintresserade och är Greklands största och viktigaste arkeologiska plats från bronsåldern och minoisk tid. Kreta har Europas första kända civilisation. Det mytomspunna palatset i Knossos är det största på Kreta och området för utgrävningarna är på 20 000 kvadratmeter stort, där palatset har 1 300 rum. Runt palatset låg en stor stad som inte är utgrävd så det finns en hel del godis kvar gömt i markerna runt Knossos. Knossos ligger 5 km söder om centrum och man åker enkelt stadsbuss som en ”lokalbo” dit ut. Caféer och restauranger En fisktaverna som är mycket populär bland lokalborna är Ligo krasi Ligo thalassa, som ligger ungefär mitt emot borgen Koules vid den venetianska hamnen. Mycket folk, god mat och nyfångad fisk. En annan favorit när jag är sugen på grillat är O,ti Thes som grillar sina många olika grillrätter traditionellt vid öppen eld. O,ti Thes ligger vid Bethlehemporten innanför ringmuren. Här är det ovanligt med turister. Genuin grekisk husman äter jag på Café Tou Kagiabi på Monofatsiou 12. Väggarna är täckta av tavlor och fotografier över lokala revolutionärer och min fantasi får spelrum om hemliga politiska möten i lokalen under åren då militärjuntan styrde Grekland. Helt turistfritt och alla chanser finns här att lära sig nya ord i grekiska eller praktisera några av orden man redan lärt sig. För barhäng kan jag rekommendera Swing Thing som ligger på sidogatan mitt emot den venetianska vackra Loggian. Skön musik, goda klassiska drinkar till cocktails med barens signatur. Barhyllan håller även en fin samling med rom av hög kvalité och årgång. Här är majoriteten lokalbor och varför inte en drink före maten eller sent mingel. Fler musikbarer hittar man i gränderna och kvarteren bakom Loggian och kyrkan Agio Titos. Caféerna och barerna är populära bland den unga lokala publiken i Heraklion och har öppet länge in på natten. För att krydda på äventyret med lokal kultur söker du dig till något kafeneio i någon av gränderna eller bakgårdarna med levande lokal musik och samtidigt sippa på en raki med något gott tilltugg. Sedan har vi det där problemet med att komma ihåg de nya ord och enklare fraser man lärt sig i grekiska. Man måste underhålla och praktisera kunskaperna, annars glömmer man. Så varför inte redan på hemresan börja planera en ny resa ner till Kreta eller övriga Grekland för att hålla liv i sina kunskaper. Det är heller inte omöjligt att man fått nya vänner att hälsa på när man mer rör sig utanför de vanliga turiststråken. I sällskap med andras rebeller på Café Tur Kagiabi https://youtu.be/u9ZP34COtiM Traditionell dans och musik utanför den venetianska Loggian Stort fett bröllop i Agio Titos kyrka Den medeltida Bembofontänen Den turkiska sebilen med Bembofontänen bakom Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/kajakaventyr-pa-kreta/ https://explore-more.se/blogg/kajakaventyr-pa-kreta/ Jag tittar upp från datorskärmen och ser en kajak snyggt paddla förbi. Jag fick en lysande idé och slog igen datorn och packade ihop mitt enkla kontor som jag för dagen har upprättat på Keramos Bar. Jag har aldrig paddlat kajak i Libyska havet. Det vill jag ha med på min meritlista. Lycklig av denna fantastiska idé springer jag upp på rummet, byter om, smörjer på med massor av solskydd, tar på mig kepsen och ett par fräcka solglasögon. Springer sedan ner till stranden och spanar in kajaker. Jag är helt klart en riktig landkrabba och känner att detta kan bli äventyrligt nog. Här i Loutro på Kreta ligger havet oftast ganska platt. Vindarna kommer oftast från norr och de höga bergen skyddar denna södra kust effektivt från vindar och det är sällsynt med vågor i vattnet. Jo, det ska nog gå bra. Jag blev tilldelad en knallgul kajak. Bra, tänkte jag då syns jag bra för andra båtar. Kajak hade jag inte provat sen vi paddlade runt två dagar i grottor och laguner i Halong Bay, Vietnam. Men, det var ett annat äventyr. Jag vinglade upp på kajaken och påmindes om hur svårt det var att hålla balansen. Uthyraren sträckte en paddel till mig och jag höll på att åka av, redan. Jag sa till han att är jag inte tillbaka före mörkret har jag kanske drivit till Libyen och frågade om han inte kunde plocka upp mig där i så fall, eller skicka ner en båttaxi.. Han gapskrattade och svarade att det kunde bli svårt. Bra, då vet man förutsättningarna tänkte jag och petade till i den lilla betongpiren med paddeln så kajaken kom iväg. Här kom nästa chock. Jag började tänka svenskt och kom på att jag inte fick med någon flytväst. Jag såg inga heller. Däremot såg jag en liten kille på stranden med keps som jag, fast han hade armpuffar. En snabb tanke for att jag kanske skulle sno armpuffarna av killen. En snabb konsekvensanalys gjorde att jag avstod. Det skulle förmodligen bli riktigt dålig stämning på stranden och det vore tråkigt att ha orsakat det. Jag paddlade runt lite först i bukten och sikten i det klara och turkosa vattnet var fantastiskt. Jag försökte ha koll på alla snorklar i vattnet så jag inte padlade över någon. Jag rundade nedanför ruinen av den venetianska borgen och den lilla ön, eller holmen som effektivt skyddar Loutrobukten från vågor när vinden ligger från andra hållet. Jag paddlade ut runt, mot andra sidan av Loutros udde. Ärligt talat höll jag mig nära land som den landkrabba jag är. Sedan kom ju en och annan båt och härjade upp det stilla havet. Vågorna blev stora som om en lokal storm precis passerat. Då gällde det att hålla reda på paddeln, och sitta still i den redan vingliga kajaken och bara vänta ut vågorna. Förlorar jag paddeln, då blir väl nästa stopp Libyen. Ramlar jag ur, kommer jag inte upp i kajaken. Jag hade ju inte direkt några nödraketer att plocka fram ur fickan heller. Med andra ord, det händer saker i Loutro. Inte alltid så dramatiskt som i förra inlägget Big drama show i Loutro , där jag nosade lite på vandringsleden upp till Anopolis. En morgon tidigare i veckan stegade jag upp för backen eller berget upp till byn. Den flera tusen år gamla vandringsleden zick-zackar upp för berget och på 650 meters höjd är man uppe. Där på bergskrönet ligger kyrkan Agia Ekaterini som i ett fort med milsvid utsikt och även fina vyer över ön Gavdos i söder som är Europas sydligaste utpost. Med lite tur i kajaken kanske man kunnat strandat där istället för i Libyen om jag tappat paddeln. Hur som, vänder man sig vid kyrkan åt andra hållet öppnar sig en liten grön platå där Anopolis ligger och precis efter platån tornar ännu högre berg upp sig. Vita bergen där de närmaste topparna når över 2400 meter. Det slår Kebnekaise med god marginal. Byn Anopoli var en gång en självständig stadsstat under antiken. Stark nog med en egen valuta och mynttillverkning. Anopoli ligger på knappt 600 meters höjd så här är luften svalare och det är inte riktigt den hettan som är nere vid kusten. Man möter även här många vandrare. Anopoli är en bra utgång för de som skall vandra upp till Pachnes som är Vita bergens högsta topp. Jag siktade in mig på en taverna i Anopoli istället för en tidig lunch eller en andra frukost om man så vill. Därefter var min plan att ta mig tillbaka via byn Livaniana. Vid ruiner av ett svunnet Anopoli börjar en gammal led som förbinder dessa byar med varandra. Vid ruinerna är det öppet och fritt att själv leta sig runt i gamla gränder. Livaniana beskrivs bäst som en övergiven by. Om man bortser från alla dessa getter i gränderna. Något enstaka hus är renoverat och byn har en taverna. Tavernan är oftast obemannad och det är självbetjäning som gäller. Innan man tar sista sträckan tillbaka till Loutro är det absolut värt ett stopp och en paus från vandringen på tavernan som har en utsikt i världsklass, med vyer över Libyska havet och Phoenix nere på Loutros udde. Phoenix som var staden Anopolis gamla hamn. Vad beträffar äventyret i kajaken slutade det lyckligt och kajakuthyraren såg glad ut när jag var tillbaka, eller för att kajaken var tillbaka. Loutro är perfekt för kajak och SUP med sitt vanligtvis stilla vatten och nästan obefintlig vind. Ni som kajakat tidigare vet hur vingligt det kan vara när havet rör på sig. Ni som är sugna på att vandra på Kreta under högsommaren. Till er kan jag rekommendera och råda att lägga era vandringar i huvuddelar på minst 500 meters höjd och uppåt. Temperaturen är där något svalare och man får ut mer nöje av sina vandringar. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/big-drama-show-i-loutro/ https://explore-more.se/blogg/big-drama-show-i-loutro/ Loutro på Kreta är och ska vara en ganska lugn plats, det hör till atmosfären här. Sista turen för dagen med den stora bilfärjan hissas landgången upp och båten backar ut för att vända, precis som den alltid brukar göra. Loutro är som en halvcirkel där färjeläget är på ena sidan och jag sitter på balkongen och rehabiliterar mig själv i sista huset på andra sidan. När båten bara gjort halva sin vändning lägger den på med full fart framåt. Jag ser att den tar fart och drar exakt rakt mot min balkong. Nu kan man börja undra om styrman fått en överdos av för många freddo espresso och solsting? Eller, är båten kapad? Jag funderar på hur länge jag ska våga vänta innan jag drar. Går den på grund före eller ska jag behöva göra en maxlöpning bort från balkongen. Samtidigt ser jag att det ligger någon och simmar lite vackert framför färjan. Två matroser på landgången i fören ser också vad jag ser. De viftar och skriker för allt vad de orkar för att simmaren skall flytta på sig. När simmaren ser att han håller på att bli överkörd av den stora bilfärjan börjar han simma så Sarah Sjöström skulle få svårt att hänga på. https://www.youtube.com/watch?v=wh9aHrr6JeE Simmaren klarade detta och jag tror han slog nytt banrekord för Loutro. Han borde få simborgarmärket, gratis. Och, två raki. Och, en klapp på axeln för att han räddade livet på sig själv. Skulle båten ta min balkong nu, när styrman missade simmaren? Nej, han lade i backen i sista stund och stannade båten, samtidigt som landgången rasslade ner med jordens skrammel på uteserveringen för Keramos bar. I sekund 1 och 2 startade en lasttruck i båten och körde febrilt ut en hög med lastpallar och i samma sekunder sprang folk upp på båten och bar av kartong efter kartong. Ett par snabba minuter senare och landgången gick upp, samtidigt som båten backade ut och lade sig på kurs mot Chora Sfakia. https://www.youtube.com/watch?v=C-fhKNG_rcI I sekund 1 och 2 som landgången gick upp ställdes borden och stolarna ut på uteserveringen igen. Badstegen kom på plats. I vattnet åkte alla färgglada luftmadrasser och stora badringar i igen. De som inte badat färdigt gjorde det nu. Båten seglade bort och Keramos bar serverade nya drinkar på borden. Loutro blev så där lugnt och fint igen som det ska vara och som om ingenting hade hänt. Allt gick så fort och organiserat, likt Ferraris Formel 1 stall vid stopp för däckbyte och tankning. Min rehabilitering då? Jag överdriver väl en smula. Återhämtning är närmare sanningen. Före dramat med båten var jag ute och rörde lite på mig igen. Från Loutro går en gammal vandringsled upp till byn Anopolis. Anopolis var under antiken en självständig stad och staden hade sin hamn nära Loutro. I Phoenix på andra sidan av Loutros udde. Denna gamla transportled mellan staden och hamnen går rakt upp för det branta berget i zick-zack och är förmodligen över 2000 år gammal. Jag tog med mig en flaska vatten i handen och lade i en stark lågväxel och stegade uppför berget i ett högt tempo. Anopolis ligger på 600 meters höjd och på 175 meters höjd går en gammal led till vänster ner till just den gamla hamnen i Phoenix. Jag var smart och vek in vid vänstersvängen. Det var ju ändå som att gå i trapporna i rask takt uppför i en skyskrapa med drygt 50 våningar. Hur många våningar blir det upp till Anopolis? Jag vågar inte riktigt räkna på det. Hur som, gick det sedan nerför och jag små småjoggade lätt, bland getter som dumförklarade mig, ner till den antika hamnen som nu är en fin badvik. Därifrån går det uppför igen över udden till andra sidan där Loutro ligger. Det är som att jogga upp på skapligt berg i Göteborgsområdet. Här på Kreta är det bara en liten kulle eller höjd. På höjden ligger en gammal turkisk borgruin som byggdes i oroliga tider med revolter på 1800-talet. Därifrån var jag snart tillbaka i Loutro i träningshorts och skor. Jag var tillräckligt svettig för att det skulle se ut som om jag badat. Jag gick raka vägen upp på mitt rum för att kamouflera mig och ta på mig badbyxor och byta skorna till badtofflor, så jag inte skulle bli helt dumförklarad igen. Denna turen tog knappt en timme och jag lovar er att hade jag hittat ett gym med luftkonditionering i Loutro, skulle jag köpt klippkort där istället och ställt mig på löpbandet. Naturligtvis blev det ett bad också innan jag hamnade på balkongen för rehab. Resten av historien har ni redan. Har det hänt något mer i Loutro då? Inte så dramatiskt kanske, men jag hängde lite i några butiker och gjorde ett fynd. Ett par simglasögon, sådana snabba glasögon som swim-runners har. Dom är i och för sig utrustade med någon lätt våtdräkt och badmössa också. Där är jag inte riktigt ännu. Nu blir det i alla fall motionssim på amatörnivå och det kan vara bra om man blir attackerad av bilfärjan. Då kan man undra vad en bilfärja gör i Loutro som varken har bilar eller vägar? Färjan går som i ett pärlband av byar utefter den vilda sydkusten här på Kreta. Ett bra alternativ till att slippa bila runt hela Vita bergen. Nu tillbaka till Keramos bar och uteserveringen. De hade tillsammans med andra tavernor samordnat en stor leverans. Det finns ju ingen väg så det går inte att dra stora pallar med varor genom hela Loutro för hand. Båten var beställd och uteserveringen tillfälligt evakuerad med badstege, småbåtar, badmadrasser, badande, kanoter, nästan alla simmare. Det är ändå lite det som är roligt att resa i Grekland och på Kreta. Alltid händer det något, även i Loutro. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/demonerna/ https://explore-more.se/blogg/demonerna/ Blir ni också rastlösa ibland? Uttrycket myror i byxorna dyker upp när allt blir lite för tråkigt och enahanda. Som ni kanske förstår har jag suttit still för länge. Nu har jag mina två demoner också. Den ena demonen tycker det är perfekt med ett lugnt och stillasittande arbete med rutiner utan dramatik. Samtidigt som man sippar lite på en frappe, gärna med en kaka till. Den andra demonen blir outhärdligt uttråkad, sitter och gäspar provocerande och demonstrativt för att skapa dålig stämning. Han vill ha spontana äventyr. Det är alltså dags att ge sig ut och röra på sig. Båda demonerna måste få sina behov tillgodosedda. Det är då jag får balans i livet. Mitt mobila kontor jag upprättat på en taverna här i Loutro packades ner tillfälligt. Jag behövde komma ut och se mig om och göra något annat. Högsommarvärmen gjorde att det inte var samma nöje med långvandringar som på andra årstider. Jag planerade en utflykt till Glyka nera, Sweet water beach som ligger drygt 3 kilometers vandring från Loutra. Man kan ta båten dit också, men jag tänkte gå dit. Jag startade tidigt på morgonen för att undvika den grekiska solen i zenit. Vandringen är lätt och tar en timme till stranden vid Glyka nera. Jag hamnade bakom ett par norska jäntor direkt när jag börjar gå, som travade på i ett högt tempo och försvann framför mig. Eller, var det jag som gick långsamt? Några spridda johannesbrödträd stod i omgivningarna, annars var det kargt och bara jag, bergen och havet denna tidiga morgon. Jag passerade en ödestrand och en tanke om nakenbad fladdrade förbi ganska snabbt och försvann. Leden går på stranden och detta är en del av E4:ans sträckning efter kusten. Den är ganska trafikerad även på högsommaren, så i min blyghet hoppade jag badet. Hur som, så kom jag ikapp norskorna efter 2 km då den ena jäntan stod på huk i skuggan av en stor sten. Det såg inte okey ut så jag frågade hur det stod till. Två stora leenden fick jag till svar och en försäkran att allt var okey. Norskorna stack före mig och hade inte långt kvar till Glyka Nera. Där går båtar både till Loutro och Chora Sfakia som en plan B. Sweet Water Beach är lite som det låter. Det är en strand där sötvattenkällor från bergen kommer ut under vattnet vid stranden. Du kan bara komma hit till fots eller med båt. Ser du bergen bakom stranden så förstår man varför bilvägen inte når fram. Stranden är en blandning av sand och runda fina stenar och vattnet är kristallklart och friskt. Det finns solstolar och parasoll och en enkel taverna med enklare mat och där lägger också badbåtarna till. Närmaste bilväg är 1 kilometers vandring åt andra hållet. Vägen går mot Chora Sfakia. Den sträckan är betydligt tuffare och räkna med runt 40 minuter för den korta sträckan. Det är mer höjdskillnad och leden går på branta sluttningar med både vackra vyer över det djupblå havet och svindelkänsla. Denna sträcka är absolut mer äventyrlig. När jag kom till Glyka nera var det som om ett spontant beslut fattades över mitt huvud. Att jag även skulle gå sträckan bort till vägen, och tillbaka. Detta får jag nog ställa min rastlöse demon till svars för. Jag mötte ett helt gäng med greker som gick i tåg mot stranden där den förste verkade vara ledare för gänget och skulle bjussa sin familj och vänner på en äventyrlig vandring. De efterföljande såg oerfarna ut och verkade inte uppskatta äventyret och deras ansiktsuttryck visade både rädsla och trötthet. Sen mötte jag två britter på höjden vid en brant där ledens bredd inte såg ut att tillåta möten. Britterna stelnade till som om det var jag som var demonen och tryckte sig platt mot bergsväggen med ansiktet ut mot utsikten och stupet nedanför. Okey, jag fattade. Det var alltså jag som skulle passera ytterst. Här går man och tittar noga var man placerar fötterna och jag passerade kvickt och tackade för att de släppte förbi mig. Jag vände vid vägen där skylten med alla skotthål visar vägen till Glyka nero. Tillbaka vid stranden kom jag nog fel väg. Jag höll på att kliva över en nakenbadare som jag skrämde livet ur när jag dök upp bakom en stor sten. På denna östra sida av stranden håller nudisterna till och jag kom att tänka på min blyghet nyss. Ganska fånigt när man såg dessa nudister, bekväma och naturliga. Stranden håller en och annan campare också och de gräver enkelt ett litet hål i stranden så har de färskvatten från källorna i berget. Efter bad och en lunch kan det passa att ta båten tillbaka. Jag gick tillbaka, kände mig pigg och kry och ville passa på att röra på mig när jag nu ändå var ute. Det är dock ett bra alternativ med båten och man kan kombinera en liten vandring med en fin båttur. Jag närmade mig snart Loutro och hade fina vyer med det turkosa vattnet. En doft av timjan spred sig när jag råkade trampa i buskarna. Doften av grillat tog snart över mer och mer när jag närmade mig Loutro. I de urgamla olivträden på sluttningen ner till byn håller cikadorna sin tävling om vem som låter mest och bäst. Med lite eftertanke kunde man säga att det var förvånansvärt mycket folk ute och vandrade i högsommaren. En del såg fräscha och pigga ut, andra inte. Måste ni ändå ut på vandring i grekisk högsommarvärme, korta ner vandringen, ta tid på er med bra pauser i skuggan, undvik gå i solen mitt på dagen och ta med så mycket vatten du orkar bära och lite till. För mig gick det utan problem åt 3 liter vatten på denna turen. Det kan också hända att man behöver dela med sig av vattnet. Man möter ibland folk som underskattat värmen och sin egen fysiska förmåga. E4:an har i Vita bergen två officiella sträckningar där den ena går högalpint uppe i bergen och den andra passerar som en kustvandring nere vid havet. Denna sträcka jag gått var 9 km fram och tillbaka. För er som håller på med trail running passar sträckan Loutro – Glyka nero perfekt, och du får då knappt 7 km i benen, fram och tillbaka. Nästa gång ska jag nog själv springa den sträckan. Men, det får bli efter klockan sex på kvällen när solen inte dödar, en annan dag. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/julstamning-och-vandring-pa-lesvos/ https://explore-more.se/blogg/julstamning-och-vandring-pa-lesvos/ Nu var det ett tag sedan jag var på Lesvos/Lesbos. Denna gång kom jag till ett väl julpyntat Mytilene som är huvudorten på Lesvos. Gator, torg och parker var julpyntade med konstgjorda granar, stora som små med lampor och pynt så mycket granen kunde bära. Tomtar högt och lågt, i slädar med renar, i båtar och i skyltfönster. Runt hela södra hamnen och på shoppinggatan nummer ett, Ermou street, hade kommunen satt upp högtalare som spelade bjällerklang och annan julmusik för att krydda på julstämningen.   Precis som här hemma julpyntas det ordentligt. En skillnad, vi har inga ljusslingor i palmerna. En annan skillnad, i Grekland firar man jul när det är jul. I Sverige är känslan att vi firar i ett halvår. Vi börjar ju redan i oktober med julpyntet. I Mytilene är det helt okey att sitta på uteserveringen med en Freddo Espresso mellan julsysslorna. Vädret är milt, men ostadigt med en och annan regnskur. Det går bra att sitta under markiser eller de stora parasollerna om regnet kommer. De flesta greker föredrar att gå in under regnskurarna och säger bekymrat till även mig, den tokige svensken att komma in när det börjar regna och åskan går.   Jag hade min nya bok med mig, Lesbos – vandringsturer och utflykter. Jag skulle träffa vänner och några som hjälpt mig med mina frågor till boken. Det blev mycket kaffe, många möten och kära återseenden. Ett favorit ställe jag gärna hänger på är Tiganakia Grill House vid Sappho Square som vännen Alki driver. Han hjälpte mig till ett bra möte med borgmästaren. Borgmästaren fick såklart en bok och jag uppmanade honom att lära sig svenska för att kunna läsa boken och gå på vandring för att upptäcka sin ö.   Traditioner är starka i Grekland och på söndagar är allt stängt och man ska vara ledig. Det spelar ingen roll att julen står för dörren. Det är bara caféer, tavernor, ett jouröppet apotek, någon liten familjeägd supermarket och kiosk som har öppet. Detta gör att en inre frid uppstår i själen och denna söndagsmorgon var stilla med klarblå himmel och grekisk vår i luften, ungefär som en bra svensk försommarmorgon toppad med fågelkvitter. Militären går sin traditionsenliga parad klockan åtta, som de gör varje söndagsmorgon runt södra hamnen. Trots att ingen är intresserad och kommer och tittar. Man hör stöveltrampen, trummor och pukor genom gränderna så att alla vet när klockan är åtta på morgonen. Detta tar en stund och paraden stoppar med jämna mellanrum för att stå och trampa i luften medans trumslagarna gör sitt bästa för att höras. Militären plockar fram sina fanor och trummor och går även en parad klockan fem på söndag eftermiddag, för säkerhets skull i fall någon försov sig och missade morgonparaden. Ingen är egentligen där och tittar då heller.   Denna vackra söndagsmorgon skulle vi också ut på vandring. Med några lokala vänner hade vi bestämt träff nere vid vår vanliga mötesplats nära marinan klockan 10. I två bilar rullade vi ut ur ett stilla Mytilene. Vi körde upp på höjderna där vi fick en vacker morgonvy över Gerabukten med Olymposbergen bakom. Vattnet låg stilla och platt som en pannkaka och vi rundade bukten mot vårt mål.   Detta blev en vandring rakt in i den grekiska svampskogen. Det kryllade av svamp. Många vackra och de flesta riktiga fulingar. Många ätbara, men de flesta är oätbara. Någon så giftig att jag tror till och med våra gamla vikingar hade gått bananas i den grekiska svampskogen. Jag kan inte skryta med några större kunskaper om vad vi ser. Men Nana som var med hade bra koll och det var lärorikt när hon som en Carl Von Linné berättade vad vi hade kring oss. Hon berättar och pekade, förklarade om växter som de gamla grekerna använde som medicin mot olika åkommor. Den här trakten var också rik på det vintergröna smultronträdet med mogna frukter. Max 10 bär sa Nana. Magen blir orolig av bären. Tveksamt om någon höll sig till den maxgränsen, bären är nyttiga och populära att göra likör av. Ett extra besök på toa kunde det vara värt.   Vår rastplats för den stora rasten blev vid en liten vitmålad kyrka på toppen av en höjd. Kyrkan är tillägnad Ärkeängeln Mikael och vi tände några ljus inne i kyrkan före fikat. På tillbakavägen genom blandskogen med ekar, cypresser och tallar tog vi en liten äventyrlig omväg och passerade en gammal nedlagd vattenkvarn i bra skick. Denna är stor och ju högre fallhöjd för vattnet, ju högre kapacitet har den.   När man går på vandring med lokalbor handlar det inte bara om vandring. Minst lika viktigt är att besöka ett kafeneio eller taverna efteråt. Vi hamnade på kafé i Skala Sikountos som ligger längst in i Gerabukten för kaffe och spenatpaj. Jag satt max en meter från vattnet vid kajen där kaféborden var placerade och nöp mig i armen. Kvällen var som dröm. En svensk försommarkväll, trotts det var i december och inte långt kvar till julafton.   Som en slutkläm kan jag inte låta bli att förundras av dessa kontraster. Från en julpyntad stad med massor av julstämning och sedan ut i naturen utan ett spår av julen eller tomtar. Vad gäller dessa julpyntade båtar är det en grekisk tradition att tomten kommer med båt, natten till nyårsdagen med paket. Tomtarna i släden med renar är en import från utlandet och Hollywood. Ett par dagar senare är jag tillbaka till Göteborg där jag ska fira julhelgen. Från en julpyntad stad till en annan, också med en kuliss ifrån Hollywood. Med detta får jag önska er alla en god fortsättning och gott nytt år. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/minnen-och-minnesluckan/ https://explore-more.se/blogg/minnen-och-minnesluckan/ Nu börjar minnen dyka upp i mitt huvud, misstolka inte nu. Förra året åkte jag någon av de första dagarna i augusti till Chania för att ha någonstans att börja med min bok. En tom bok med enbart oskrivna blad. Ett billigt nattflyg från Göteborg tog mig till Chania och Kreta och jag kom första gången till Constantino i Nea Chora där jag kraschade i ett rum mitt i natten med en liten balkong mot bakgården. Efter några timmars sömn vacklade jag ut för att se var jag hamnat. Constantino såg på mig att jag inte verkade fungera normalt, och försåg mig med kaffe och saker började klarna. Constantino flyttade mig direkt till en bättre studio med en bra balkong och gav mig goda råd och tips på var jag skulle börja mitt arbete och det blev därefter en rivstart. Nu hade jag återvänt dit där allt började, samma Constantino, samma studio och samma Nea Chora. Samtidigt hade den tomma boken fyllts med massor av text och många, många bilder hade tagits som skulle kunna platsa i boken. Ett vemod började dyka upp eftersom jag nu såg slutet av detta äventyr samtidigt som jag kände glädje över allt jag fått uppleva och får beskriva allt i en bok. Nu hade jag inget mer att utforska på Kreta. Inte för att jag sett precis allt. Jag hade helt enkelt inte plats för mer äventyr och utflykter i boken, den är fullmatad. Det var dags att börja knyta ihop säcken….. När jag tänker efter bland mina minnen under året nyper jag mig i armen för att kontrollera om det är på riktigt. Det är helt galet vad man hunnit med. Som exempel: Badat från Falassarna i väst till Vai i öst. Vandrat i alla fyra bergsmassiv, Omalos i Vitabergen, upp på högsta toppen på Ida och Psiloritis, snövandrat på Diktibergens sluttningar och vackra Triptibergen i öster. Många raviner har det också blivit, från den mer kända Samariaravinen i väster till De dödas dal i Zakros i öst. Otaliga ruiner där jag gått och sparkat på antik keramik i marken. Från stora arkeologiska platser som Knossos till mindre kända ruiner och platser. Muséer har besökts, allt från små som drivs av ideella eldsjälar till Arkeologiska muséet i Heraklion. Jag kan stanna upp utanför någon utflyktsarrangör, de brukar ha mellan 10–20 bilder på olika utflykter för att locka turister. Jag brukar titta på bilderna för att se om jag missat något viktigt och då brukar de komma ut för att ragga med mig på en utflykt. Nu har jag svarat de med att jag redan sett allt de erbjuder, ibland mer än en gång. Jag får nypa mig lite i armen samtidigt och göra en check. Det är på riktigt. Nu hade jag avslutat i Chania mer eller mindre för denna gången och tagit mig till Loutro på sydkusten för att knyta på min säck. Planen var två veckor i Loutro till att börja med. Redan minut ett när jag checkade in på mitt boende förlängde jag min vistelse nästan en vecka. Spontant och bra. När jag sedan skulle fylla i detta i min kalender såg jag att jag redan hade bokat tre veckor och att jag fyllde på med fem dagar till. Jag kontrollräknade veckorna säkert sju gånger och fick samma resultat hela tiden. Det blev 26 dagar i Loutro. Perfekt, det kunde varit värre och jag räknat fel åt andra hållet. De flesta som har varit i Loutro tänker nog, vad ska man göra där i tre-fyra veckor utan att ha packat ner ett halvt bibliotek med sig? Jag hade att göra med att knyta på min säck och kom att behöva tiden. Annars, kunde jag se 100 saker man kan göra i Loutro med en nära omnejd, om jag får överdriva en smula. En sak aktar jag mig för och det är att snorkla ut i för djupt vatten i detta kristallklara hav. Jag får svindel. Det är sant. Det förbryllade mig en aning hur jag kunde ha missat en hel vecka? Jag som är så noggrann i min planering? Jag har förmodligen tappat bort en hel vecka ur mitt minne. Detta får tolkas lite som ni vill. Text & Foto: Mats Randow   https://explore-more.se/blogg/flickan-fran-byn-kritsa-pa-kreta/ https://explore-more.se/blogg/flickan-fran-byn-kritsa-pa-kreta/ Den vackra sången hörs ända ut i gränden inifrån huset. Flickan som sjunger så vackert heter Rodanthi och hjälper sin mor med sysslor i köket och i vävstolen. Den turkiske Pashan hör sångerna när han går förbi och planerar en kidnappning av Rodanthi. Sången är så vacker att han ville gifta sig med henne. Kidnappningen planerades när Rodanthis far som var präst i Kritsa inte är hemma. Modern ville annat, spärrade dörren och sa att hon var ensam medans turkiska soldater tvingade sig in. I sin vrede slog turkarna modern till döds och tog flickan Rodanthi till Pashans hem. Det finns mängder med myter och legender på Kreta. Detta är dock en sannhistoria som här utspelar sig år 1817 i byn Kritsa på Kreta. Kritsa är en mycket gammal by som är listad som en traditionell grekisk by med sina stenhus i gränderna. Här bor runt 1500 invånare och byn är ett hantverkcentrum och traditionerna hålls i liv. Kritsa är ett populärt utflyktsmål och lättåtkomligt från Agios Nikolaos och Elounda. Det finns gott om kafeneio, tavernor och souvenirbutiker med traditionellt hantverk. Byn är belägen på drygt 300 meters höjd och klänger sig upp för en sluttning med panoramautsikt över Mirabellobukten. Har man också en historia att berätta, som om flickan Rodanthi kryddar det intresset lite extra till besöket i Kritsa. Rodanthi fick senare smeknamnet Kritsotopoula och betyder ungefär Kritsa-flickan. I Kritsa är man stolt över henne och hon har en liten staty i byn och huvudgatan heter Kritsotopoula, namngiven efter henne. Hur gick det då för Rodanthi? I sin sorg tog sedan Rodanthi livet av Pashan som var indirekt orsak till hennes moders död. Med hans kniv skar hon halsen av Pasha Hoursit medan han sov. Hon använde sedan kniven för att skära av sitt hår och genom att binda upp sina bröst dolde hon dem och klädde sig till en ung man och kallade sig för Manolis. Hon flydde upp till bergen och anslöt sig till Kapten Kazanis rebeller i motståndskampen mot turkarna. Rodanthi fick av rebellerna smeknamnet Spanomanoli, (skägglöse-Manolis), och ingen anade att hon inte var en man. År 1823 deltog hon i en tvådagars batalj mot turkarna utanför Kritsa där hon tog emot det dödliga skottet i bröstet. När hennes stridskamrater revade upp skjortan för att plåstra om skottsåren, var hemligheten ute och Rodanthi var avslöjad. Vid platsen där hon blev skjuten står en minnessten som föreställer ögonblicket med skottskadan till minne av henne. Minnesstenen hittar man knappt 3 km utanför Kritsa, nära den arkeologiska platsen och ruinerna av den doriska stadsstaten Lato. Lato är från 800-talet f.Kr, kanske äldre. Lato är en av de bäst bevarade ruinerna av en statstat från det klassiska Grekland och hellenistisk tid på Kreta. Man tror namnet kommer från gudinnan Leto som var mor till Apollo och Artemis. Lato var en av de viktigaste städerna och man hade egen mynttillverkning. Lato var inblandad i en långvarig konflikt om landområden med grannstaden Olous som låg nära dagens Elounda. Lato låg mellan två akropolis och man kan se ruiner efter tempel och en handelsplats. Här finns också en teaterliknande plats man tror använts till möten och samtal. Man kan se det strategiska läget på höjden med fina vyer över Mirabellobukten. Agios Nikolaos var Latos hamn och hette Kamara på den tiden. Under romartiden fick Kamara en större betydelse med sjöfartens utveckling och Lato övergavs på 200-talet e.Kr. Tillbaka i Kritsa sägs det att strukturen i byn påminner om gamla minoiska städer. Sant eller inte? Det är ändå intressant att bara promenera och upptäcka i de gamla gränderna. Vid slutet på affärsstråket på gatan uppkallad efter Kritsotopoula ligger ett litet museum uppkallat efter Rodanthi. Det handlar inte så mycket om flickan, utan här kan man få se, känna och lukta på olika örter, kryddor och medicinalväxter som naturen ger. Muséet är inrett i ett mycket gammalt hus och har också ett rum med lite folklore och även en del fossiler av den kretenska dvärgflodhästen. Muséet drivs ideellt och är gratis. Dock tar man gärna emot ett litet bidrag som tack för besöket. Fortsätter man sedan på gatan Kritsotopoula övergår den från gata till en gränd in i det riktigt gamla Kritsa. I slutet av den gränden ligger ännu ett museum som heter Kritsotopoulas Museum. Och nu minsann, har vi hamnat i det gamla stenhuset där Rodanthi sjöng sina vackra sånger. På riktigt. Cirkeln börjar sluta sig kring Kritsotopoula. Man har renoverat huset och inrett det snyggt precis som det var i början på 1800-talet med möbler, vävstol och massor av andra föremål som har med den tidens hem att göra. Detta museum drivs också ideellt och har fritt inträde. På samma sätt tar man gärna emot ett litet bidrag för att täcka sina kostnader.   Kritsa har många kyrkor och den mest kända är Panagia Kera. Kyrkan är en 1200-tals kyrka som byggdes ut på 1400-talet. Freskerna i den bysantinska kyrkan är bland de bäst bevarade på hela Kreta och är en kulturskatt med välbevarad bysantinsk konst föreställande olika scener från första testamentet. Kyrkan ligger precis utanför Kritsa på vägen mot Agios Nikolaos. Vill man sluta cirkeln helt kring flickan Rodanthi gör vi också ett besök på Klostret Faneromeni som ligger cirka 30 km från Kritsa och 25 km från både Agios Nikolaos och Ierapetra. Detta är ett manligt kloster för munkar och ligger på drygt 400 meters höjd, klänger sig fast på bergsbranten och är byggd som en försvarsfästning. Här har man en panoramautsikt över Mirabellobukten och mot Agio Nikolaos. Klosterkyrkan är byggd i en grotta och man tror klostret är minst från 1200-talet. Ovanför ingången finns en skål där munkarna kunde hälla kokande olja på sina fiender som försökte ta sig in. Under det osmanska styret hade klostret en hemlig skola för kristna grekiska barn och var ett rikt kloster. Det var också till detta kloster som rebellerna tog Kritsotopoula för skydd och vård av hennes skottskador som tog hennes liv. Kritsotopoula begravdes på Kritsas kyrkogård och hedras varje år första söndagen efter den 15 maj i en ceremoni och kransläggning vid minnesstenen utanför Lato, den arkeologiska platsen. Kritsotopoula lever också vidare via folksånger och dikter. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/tagskryt-och-flygskam/ https://explore-more.se/blogg/tagskryt-och-flygskam/ Detta är absolut första gången jag åker tåg till min vandring. Jag har sett fram emot detta ett tag. När jag kliver av tåget uppe i bergen finns ingen perrong, ingen räls, ingen tågstation, inget stationsfik, ingen konduktör och stins. Det är inget konstigt med det, detta är ett sådant mini-tåg som kör turister på sightseeing. Riktiga tåg finns inte på Kreta. Enligt tidtabellen går tåget en gång i veckan på måndagar från centrala Rethymnon och via hotellen efter stranden upp till byn Myli, 7–8 km enkel resa och sedan en riktigt fin vandring på det. Med denna tågresa halkar jag lätt in på våra resvanor. Det känns tydligt i luften att nya resvanor är på väg. I vindarna blåser det numera tågskryt, flygskam och ett flygfritt 2019. Nyss la man gärna upp bilder på flygplansvingar ovan molnen på Instagram. Det var skryt då, nu är det skam. På tåget blir det inte lika roliga bilder, men de är mer okey att lägga upp i sociala media och där samtidigt checka in på en tågstation. Det är också bra att ta tåget för vi måste ändra våra resvanor. Det står klart. Jag som har många av mina arbetsuppgifter på Kreta just nu upptäcker att jag inte har något hårfäste kvar att slita i. Hur löser jag detta med ett förändrat och hållbart resande till Kreta. Mina flyg är fullt klimatkompenserade. Men, jag är inte på det klara med hur det funkar, när så att säga skadan redan är skedd. Är det ett hållbart resande? Nyss presenterade Resia sin Barometer för 2019 som resebranschen gärna tittar på för att se hur resetrender och resmönster förändras. En av vindarna fick mig att tappa hakan ner till gatan. 1 % av svenskarna är villiga att sluta resa. Vindstilla och iskallt. Då räknar till och med jag ut att det är hetare och blåser riktigt bra åt andra hållet. 99 % ska alltså inte sluta resa. Går man in och tittar lite närmare på undersökningen finner man ändå att över hälften, 59 % är beredda att ändra sina resvanor. Hela 81 % menar att vi inte ska fortsätta resa som vanligt. Detta borde betyda att det är stora förändringar i vårat resmönster på sikt. Naturligtvis borde denna efterfrågan sätta press på resebranschen och politiker som vill ha våra röster. Tips. Läs gärna mer om detta på: 1 % av svenskarna är villiga att ge upp sitt resande Resiabarometern Jag förstår att man inte helt kan byta från flyg till tåg på alla resor på en dag. För det första måste du vara professor för att kunna boka en tågresa på nätet genom hela Europa och sedan ha en pärm med bokningsnummer. Tåget är ofta dyrare än flyget, än så länge. Budgeten håller inte alltid för en tågresa för många. Likaså har man en budget på antal semesterdagar, de räcker inte hur långt som helst med en tågresa. Däremot tror jag att detta kommer att förändras till det bättre med fler längre tåglinjer och ett samordnat och förenklat bokningssystem. Likaväl som flygbranschen känner press på att lösa problemet med utsläppen. Hur gick det då med vandringen? Kreta visade mig ännu en gång sin ofattbara variation i naturen. Vandringen är bara 3 km i Miliravinen som är en otroligt grön pulsåder genom ravinen. I ravinen ligger två övergivna byar, Pano Mili och Kato Mili, flera små kyrkor och runt trettio ruiner av vattenkvarnar varav en kvarn är renoverad så man kan få en uppfattning av hur de fungerar. Här fanns vattenkvarnar redan i slutet på 1500-talet och några var i bruk fram till 1900-talet. Byarna övergavs på 70-talet då det varnades för jordskred i byarna. Den sista bybon flyttade ut 1972. Den frodiga växtligheten håller på att ta över i byarna så det är en speciell känsla och stämning att gå i gamla gränder med tomma hus och ruiner. Stigen mellan byarna är den urgamla transportleden som förband byarna med omvärlden. Förutom ljudet från forsarna i Miliströmmen som har vatten året runt är fågelsången i trädkronorna helt underbar hela vägen ner. I den djungelliknande skogen växer vilda olivträd, mullbärsträd, cypresser, vilda fruktträd, mandel och valnötsträd. Fikonträden dominerar runt vattenkvarnar och växer högt och lågt, i ruiner som på ruiner. Nere vid strömmen kan man hitta småkrabbor runt stenarna och där trivs stora plataner som ger fin skugga i vandringen. Vandringen avslutades i byn Xiron Chorion där mini-tåget plockade upp oss för vidare färd tillbaka ner till Rethymnon och ett bad i havet. Detta är verkligen en lättåtkomlig vandring och som alternativ kan man även åka med Hop on-hop off bussen i Rethymnon som har en hållplats vid Miliravinen. Då får man dock gå fram och tillbaka och får ännu en dos av fågelsången samt upptäcker säkert fler vattenkvarnar gömda i grönskan. Ännu ett alternativ är att ta taxi upp och gå hela vägen tillbaka till Rethymnon. Då blir det cirka 8 km att vandra och det är ganska överkomligt också. Om man skulle snurra ihop säcken, vet jag inte om man ska skryta om att åka mini-tåg till vandringen. Däremot är det en udda och kul utflykt med kombinationen mini-tåg och vandring. Sedan är själva vandringen innehållsrik, lätt att gå och kort så de flesta kan genomföra den. Däremot, att åka riktiga tåg tycker jag är superbra. Jag åker hellre tåg än flyger om det är möjligt. På tåget är det ofta rofyllt, gott om plats och vill man, kan man lätt jobba lite. På flyget funkar det inte riktigt att jobba, det är oftast för trångt och kommer det också fram en matlåda, då blir det kaos. Jag kan inte hjälpa det, men en del av maten hittar jag på mina byxor och i stolen efteråt. Det kan bli lite flygskam bara det, speciellt om man spillt något att dricka också. Helst då på sig själv och inte på grannen. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/nationalparksromantik-och-hedniska-cykloper/ https://explore-more.se/blogg/nationalparksromantik-och-hedniska-cykloper/ Jag har en guidebok om vandringar och utflykter på Cypern i min hand, med bara tomma och blanka sidor. Utan text och inga bilder. Jag ska nu fylla upp alla sidor med bra tips, information och massa bilder. Var ska jag börja för att kunna fylla upp ett par sidor? Jag har såklart en lysande idé eftersom jag alltid smider planer. Det ligger en nationalpark lättåtkomligt med lokalbuss inte långt från mitt boende i Agia Napa. Nationalparken, Kavo Gkreko National Forest Park. Bara det låter som poesi och äventyr i mina öron. Där glömde jag att det fanns en buss och tog cykeln på direkten och trampade dit. Det var bara en dryg mil i motvind från alla håll. Där finns vilda djur och en unik natur med sällsynta växter, och Cyklopgrottan. På besökscentret i nationalparken, Kavo Gkreko Visitor Centre läste jag på och får veta att dvärgflodhästen har varit utdöd i 13 000 år, så den kunde jag glömma att få se på direkten. Däremot fanns chans att se räv, hare och igelkott. Inget jag hoppade jättehögt för om man jämför med en dvärgflodhäst. Det finns gott om reptiler. Ödlor och fem olika ormar där minst två är stora och giftiga. Ormarna kommer jag förmodligen hoppa riktigt högt för om jag stöter på. Cykloperna då? Enligt myten var Cyklopgrottan hemvist för en cyklop. Där hoppar jag lite jämfota av lycka. I den grekiska mytologin var cykloperna våldsamma och människoätande jättar med ett enda stort öga i pannan. Jag måste till grottan och ta en titt. Den grekiska mytologin säger att Gaia och Uranus, som har en roll i världsskapelsen, ska vara föräldrar till cykloperna. Det bästa med myter är att det inte alltid är bevisat att det är osanning, eller hur? Fantasin får hur som helst sitt spelrum. Jag begav mig till Konnosbukten och den fina stranden där. Trängseln av turister var nu borta. Det är plats för lokalbefolkningen som har stranden för sig själva och står och fiskar i lugn och ro. Jag planerade en vandring i nationalparken, men först av allt gå till Cyklopgrottan. Det var bara drygt en kilometer dit från stranden och stigen gick upp på fin höjd med vackra vyer över Konnosbukten och Kavo Gkreko. Tro det eller ej, men när jag närmade mig grottan stog någon vid vattenbrynet framför grottan i våtdräkt och med cyklop. Ingen jätte, men ändå. När jag sedan står vid ingången till grottan kom det upp tre cyklop till ur vattnet, också i våtdräkt och inga jättar. Jag stog med stora ögon och tittade medans dom hälsade snällt på mig och passerade uppåt, inte in i grottan. Vilket sammanträffande tänkte jag och går in i grottan. Grottan är ca 100 kvadratmeter stor och det är lågt i tak så man får se upp så man inte slår i huvudet. Samtidigt funderade jag på hur stora är riktiga cykloper egentligen? Min vandring tog mig sedan vidare ner på Kavo Gkrekos nationalpark till den vitkalkade lilla kyrkan Agioi Anargyroi. Kyrkan står nära nog ovanför ännu en grotta. Nu växlar vi från hedendom till kristendom och legenden säger att den Helige Anargyroi levt som eremit i grottan. Grottan har sin öppning mot havet och bara någon meter från vattnet. Det var halt och jag höll nästan på att slå ihjäl mig när jag klev in. Jag tänkte en tanke om hur det skulle vara att leva som eremit och provade, annars kan man alldrig få veta. Det tog max två minuter så var jag var klar med mitt eremitliv i grottan. Cirka 500 meter från Agioi Anargyroi ligger Kamara tou Koraka, en naturlig formation likt en stenbro över en smal havsvik skapad av erosionen. Inget jag ville prova att gå över. Den såg bräcklig ut och jag ville inte ha på mitt samvete att ha sabbat bron som är lite av en symbol i nationalparken. En annan symbol för parken är också den nästan 100 meter höga klippan på halvön. Efter ett fotostopp gick jag vidare och kom upp på en höjd. Nu växlar vi tillbaka till hedendomen och här skall det ha legat ett tempel tillägnad gudinnan Afrodite. Jag hittade inga spår av templet, men jag kommer säkert tillbaka en annan dag för att leta efter tecken av templet. Något måste ju finnas. I omgivningarna fanns några tidiga januariblommor bland låga enbärsträd, vilda olivträd och små tallar. Förutom att leta efter tempel finns anledning att vara tillbaka lite senare när blomningen kommer igång bättre. Här finns flera sällsynta och endemiska växter och snart kommer de första orkidéerna upp i backen. Parken har också ett rikt fågelliv. Den som är fågelskådare tror jag inte är på fel plats när våren närmar sig. Många flyttfåglar stannar för en paus i parken. För stenbron, Kamara tou Koraka, är det bara en tidsfråga innan erosionen, en storm eller en liten jordbävning tar den med i havet. Passa på att se den om ni är i krokarna. Backar vi tillbaka till Cyklopgrottan sägs det också att den varit gömställe för motståndsmän, i upproren mot britterna, före självständigheten. Den ska även fungerat som skydd för herdar vid dåligt väder. Grottan har sin historia. Kanske blir det en sväng tillbaka för att leta efter bättre bevis på cyklopernas existens. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/utkord-fran-museet/ https://explore-more.se/blogg/utkord-fran-museet/ Nu kryper latmasken runt i honom. När det är tyst på bloggen och dött på Instagram. Då kan man lätt tro att inget händer. Mats ligger på stranden i några dagar och bränner sönder sig, lapar i sig frappe och lyssnar på poddar i oändlighet. Det är exakt vad jag ska göra nästa vecka, förutom att bränna sönder mig såklart. Jag ska vara försiktig, jag lovar. Vad har jag gjort då? Förutom skrivit på min bok så har jag varit på vandringar och utflykter. Så här laddar jag med ett vandringstips till dig som är natur och historieintresserad. Vandringen går runt i den antika staden Eleutherna som ligger cirka 27 km från Rethymnon på Kreta. Jag var smart och tog vägen förbi Arkadiklostret först som ligger lite efter vägen. Arkadiklostret är som en symbol för friheten på Kreta och har en grym historia att berätta. Klostret ligger väldigt vackert på en liten odlingplatå uppe i bergen med Idamassivet i bakgrunden. Missa inte detta. Nu förbereder vi oss för vandringen, mitt råd är att besöka Museum of Ancient Eleutherna före vandringen. Museet är Kretas enda museum som ligger i eller anslutning till en arkeologisk plats. Detta museum visar upp många av de viktiga fynden som vaser, skulpturer, vapen, verktyg smycken, mynt mm. Man får även en inblick i det religiösa livet och kultdyrkan i staden. Gör inte som jag och gå in bakvägen in i museet. Jag är nog lite radiostyrd när jag är på väg till ett museum och gick förmodligen en lätt bananas med ett leende upp till öronen på min väg in i museet. Samtidigt var jag tillräckligt skärpt så jag noterade att det saknades biljettlucka i entrén. Sjyst museum, tänkte jag, fritt inträde. Ni börjar fatta, va? När jag stod framåtlutad med båda händerna på ryggen och granskade en monter kom en i personalen och undrade lite. Hon misstänkte att jag hade plankat in och det visade sig att hon hade rätt. Hon gav mig rött kort, utvisning. Hon var samtidigt road av min tabbe och ledde mig vänligt till rätt ingång och biljettluckan. Gör om gör rätt, så skrattade hon gott när jag kom in igen och visade min biljett för henne. 4 euro kostar biljetten. Efter museet är man galet laddad och påläst för vandringen. Stadsstaten Eleutherna blomstrade runt år 900–600 f.Kr. och var en betydelsefull stad in i bysantinsk tid. I naturliga skogsmarker och bra stigar på två bergåsar går denna vandring genom ett arkeologiskt område där man passerar flera tidsepoker i Eleuthernas historia. Det är samtidigt en mycket fin naturvandring i fågelrikt område i en natur som går i samklang med ruiner och jäms med gamla murar. I sluttningarna växer det cypresser, johannesbrödträd, granatäppleträd, ekar, oleander och gott om vildblommor. Vandringen går i en runda och skyltar visar vägen till olika intressanta ställen och var inte rädd för att vika av på avstickarna och upptäcka. Ni kommer missa saker annars. Det är det värt, hela rundan med avstickare är cirka 6 km, max 7 km. Bara några kilometer ifrån Eleutherna ligger den pittoreska byn Margarites med alla sina keramikverkstäder. Det kändes som ett solklart stopp i byn efter min vandring. Det är en riktigt fin traditionell by att strosa runt i krokiga gränder med sina stenhus. Efter en kaffe i Margarites såg jag på klockan att det otroligt nog fanns tid över. Melidoni grottan ligger inte solklart efter vägen tillbaka till Rethymnon som jag utgick ifrån, men nästan. Jag tog vägen förbi grottan. Även grottan är lite som en symbol på Kreta för frihetskampen. 370 kvinnor och barn och 30 beväpnade rebeller sökte skydd för den turkiska armén i grottan år 1824. När de upptäcktes satte turkarna eld på grottöppningen och alla därinne kvävdes till döds av rök och eld. Alla ben efter massakern på martyrerna samlades ihop efter några år och ligger i ett monument inne i grottan. Grottan ligger också riktigt fint högt på en sluttning med fin utsikt över nejden. Det är frestande med en fika även här. Det var absolut värt den knappa omvägen att se grottan. Man behöver kanske inte göra som jag och se allt på samma dag, sprid ut utflykterna och andas lite emellan. Det kan också vara skönt att ha lite utrymme för lite spontana saker. Jag ska själv dundra på här i helgen i min skrivarstuga i Rethymnon. Sen stänger jag butiken ett tag och går ner och tittar om vattentemperaturen är okey för ett bad. Jag ska ha koll på solskydd, sippa på en frappe, bläddra i en bok, lyssna igenom några poddar, det kan bli en siesta också om det blir för jobbigt. Efter det ska jag försöka få upp farten igen. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/famagusta-och-en-tidsresa-med-cykel/ https://explore-more.se/blogg/famagusta-och-en-tidsresa-med-cykel/ En cykeltur till Famagusta på Cypern blir min dagsutflykt. Kvällen innan bestämde jag mig för att ta cykeln och se mig om i omgivningarna. Då fanns inga planer på att ta mig till Famagusta, som ligger på andra sidan gränsen i norra Cypern. Först på morgonen när jag laddadr med frukost växer tanken fram att jag skall trampa upp till gränsen, den gröna linjen som den kallas. Inte till Famagusta. Den gröna linjen är buffertzonen som kontrolleras av FN och delar Cypern i två delar. Den turkcypriotiska delen i norr och grekcypriotiska i söder. Det är i söder jag befinner mig, närmare bestämt Agia Napa. Mitt i frukosten kommer jag att tänka på Deryenia, som är sista byn före gränsen och egentligen är två byar. Kato Deryenia ligger på den turkiska sidan direkt efter gränsen och skall vara övergiven. Jag tar med mig passet för att se om jag kan ta mig över för att kika lite. På fina cykelbanor får jag ta i, nordanvinden ger motvind när jag ska upp på höjderna mot Paralimni. Landskapet här uppe är platt som Skåne och det är högsäsong för odling av potatis i den röda jorden. Jag passerar genom Paralimni som är en levande stad även på vintern, allt är öppet och trafiken tät. Paralimni och Deryenia har mer eller mindre vuxit ihop och jag känner att det är lite oklart var jag är till slut. Plötsligt är biltrafiken som bortblåst och det är lugnt på gatorna. Det ger mig en känsla av att jag förmodligen är nära gränsen. Inga skyltar visar vägen dit så jag tar fram telefonen och frågar Google var jag är och vart jag ska. Närapå ensam på vägen rullar jag ner dit Google sagt och ser snart pass- och tullkontrollen. Jag fick rådet av cykeluthyraren att cykeln ska stanna på södra sidan av gränsen. Han var inte sugen på att åka över gränsen för att laga en punka eller hämta mig hos turkarna. Av bara farten är jag förbi den grekiska passkontrollen med cykeln och inne bland taggtråd högt och lågt. Försvarsvärn och torn med sandsäckar samt ännu mer upprullad taggtråd. Jag cyklar förbi en vitmålad FN-byggnad med observationstorn, också med sandsäckar. Allt är cool-lugnt och stilla med en besvärande tystnad. Till och med fåglarna var tysta. Vill gärna ta några bilder men den övertydliga informationen om fotoförbud övertygar mig. Jag ser framför mig hur en hel bataljon kamouflerade soldater plötsligt reser sig upp och arresterar mig, när jag gör min konsekvensanalys. Det blir inga bilder. Med solglasögon och cykelhjälm passerar jag den turkiska passkontrollen. Jag har passerat den gröna linjen, och jag har cykeln med mig. Nu får jag klara mig själv. Kato Deryenia är helt öde och obebodd med bara tomma hus. Allt är inhägnat med höga staket och taggtråd. Det går inte att gå runt och se mig om som jag trodde. Jag cyklar vidare i nedförslut på en kilometerlång raksträcka i en korridor av staket som omöjliggör att avvika från vägen. På höger sida är det avspärrat hela vägen in Till Famagusta. Även här är det övertydligt att man inte tar några bilder. Trafiken är nästan obefintlig och stämningen melankolisk. Jag passerar hundratals tomma hus på andra sidan avspärrningarna. Plötsligt och oplanerat är jag i Famagusta. Det känns som min cykel är en tidsmaskin som tagit mig tillbaka till 1974 då turkiska militären tog över Famagusta. Det är dock ingen synbar militär närvaro nu och man har inte byggt något nytt direkt. Det har inte varit samma utveckling som på södra sidan, tvärtom har mycket tyvärr låtit förfalla. Min tidsmaskin tar mig nu till medeltiden och den gamla stadsmuren och jag promenerar igenom en av stadsportarna in i Famagustas historiska centrum. Det är lugnt och stilla. Affärsinnehavarna och caféägare tittar på mig med ett stort leende och hälsar artigt. De ser glada ut som om det skulle vara ovanligt med turister i Famagusta. Jag hör snart tyska, ryska och även svenska turister prata runt mig. Jag börjar fatta att här är man turistvana. Jag börjar också fatta varför det stora leendet när jag passerar. Jag går fortfarande runt i solglasögon och cykelhjälm. Som om jag var Famagustas byfåne med hjälm, ifall jag ramlar och slår mig. Hjälmen åker av och jag smälter in fint bland andra turister. Jag passerar historiska ruiner och kyrkor om vart annat. Här andas historia och dessa väggar och murar har mycket att berätta. Jag känner direkt att jag gillar Famagusta och detta kommer inte att bli enda besöket. Hit ska jag fler gånger. Här kan man gå länge och glömma bort tiden, om man har en tid att passa. Famagusta har en lång historia som märks väl bland gamla bastioner, ruiner av ett venetianska palats, ruiner av kyrkor och moskéer, hamam bad, intakta kyrkor och katedraler som är nästan 1000 år gamla. St. Nicholas katedral vid Namik Kemal torget är imponerande och vacker, byggdes år 1298 till 1312. Här har cypriotiska kungar krönts och även kungar av Jerusalem. Numera heter katedralen Lala Mustafa Pasa moskén och konverterades till moské efter osmanerna intog Famagusta och Cypern år 1571. Innan jag sätter mig på min tidsmaskin och trampar tillbaka till nutid beställer jag en turkisk kaffe på ett café. Turkiskt kaffe är samma för mig som cypriotiskt kaffe eller grekiskt kaffe. Känns bara viktigt att säga rätt beroende var och vem man beställer av. Det mångkulturella sammanflätas ibland till ett och samma. Det är 20 km en väg att cykla till Famagusta från Agia Napa. Från gränsen bara 6,5 km in till centrala Famagusta. Det är viktigt att ta med passet, annars kommer du inte igenom. Att tänka på, är att du formellt lämnar EU och försäkringar för bil och sjukvård är annan. Grekcypriotiska sidan betraktar nordsidan som ockuperad och den turkcypriotiska republiken (Turkiska republiken norra Cypern), är endast erkänd av Turkiet. Att bara nosa lite på denna konflikt gör att man milt uttryckt förstår att den är komplicerad. Positivt är att gröna linjen som utgör en gräns har flera gränsövergångar öppna och det är inte krångligt att passera. För mig som står utanför denna konflikt är det intressant att möta dessa olika kulturer som har många olikheter, men också mer gemensamt än man tror. Är ni nyfikna på Famagusta? Tveka inte på en tur dit och strosa runt, med eller utan cykelhjälm. Text & Foto: Mats Randow Relaterat inlägg: Hur många kloster finns det på Cypern, från Kyrenia på Norra Cypern https://explore-more.se/blogg/hur-manga-kloster-finns-det-pa-cypern/ https://explore-more.se/blogg/hur-manga-kloster-finns-det-pa-cypern/ Jag var på en dagsutflykt i Kyrenia på norra Cypern i veckan. Där besökte jag Bellapais klosterruin. Efter rundvandring står jag vid den vackra ruinen och beundrar utsikten med regntunga moln över hamnstaden Kyrenia och Medelhavet så som munkarna måste gjort en gång i tiden. Sedan gör jag som de gamla grekerna, filosoferar. Jag frågar mig själv. Hur många kloster finns det på Cypern? Många, blir mitt omedelbara svar, tyst för mig själv så jag inte blir helt dumförklarad av omgivningen. Det ligger kloster överallt på Cypern. Det beror också på hur man räknar. Det finns aktiva kloster med full verksamhet och inaktiva kloster utan munkar eller nunnor. Det finns underkloster till ett huvudkloster. Det finns klosterruiner, övergivna sedan länge och övergivna kloster som inte hunnit förfalla till ruiner. Klostret Bellapais är byggt i gotisk stil och måste ha varit oerhört vackert, kanske ett av tidens vackraste på Cypern. Det grundades och byggdes vid sekelskiftet 1100–1200-talet. När Genueserna intog Kyrenia och förstörde borgen i slutet på 1300-talet stängde de klostret och plundrade det helt på rikedomarna. Troligen övergavs det redan då även om klosterkyrkan fungerade som bykyrka i den pittoreska byn Bellapais senare under den osmanska tiden. Hur gick det då för den förstörda borgen? Den imponerade också på mig. Den renoverades och förstärktes av venetianarna på 1500-talet, som de gjorde med många befästningar runt Medelhavet. Borgen är idag samtidigt museum med flera olika historiska utställningar, på borggården ligger antika grekiska som romerska stenar samt kolonner här och var som vittnar om stadens långa historia. Jag blir lätt radiostyrd när jag hamnar i dessa miljöer och vill lyfta på alla stenar för att se om man kan hitta något under. Skulle jag möta någon jag känner är det stor risk att jag inte märker det. Nördigt, ja, definitivt. Kyrenia gillar jag skarpt. Många gamla hus finns kvar i gränderna från den osmanska och till och med venetianska tiden. Den gamla hamnen är det naturliga stråket kantat med caféer och restauranger. Jag kom överens med Kyrenia att vi ses igen senare i sommar. Apropå kloster. Jag var också på en vandringstur i veckan med ett sällskap som utgick med buss från Larnaca. Till samlingen i Larnaca kom jag med första morgonbussen från Agia Napa, med rätt buss dessutom. Jag är radiostyrd även på morgonen och det har hänt att jag gått på fel buss, även om jag aldrig skulle erkänna det, på riktigt. Vi startade sedan vandringen i Kochi för att gå en delsträcka av den officiella E4-leden som går tvärs genom hela Cypern. Ledmarkeringen var sådär. Ibland stod stolpen kvar och E4-skylten låg i bästa fall i busken eller det höga gräset som ett fornminne. Vi passerade sedan byn Avdellero och kom till det heliga klostret "Frälsarens omvandling". Nunnorna gör god haloumi där sa Liza och ringde på dörren. Till slut öppnade Abbedissan och välkomnade oss in. Abbedissan visade runt oss på klostergården och i klosterkyrkan. Abbedissan berättade och förklarade vad freskerna i kyrkan föreställer. Det kändes som hela den bibliska historien fanns med i konstverken i tak och på väggar. Vi tackade för gästfriheten och köpte med oss ett kilo haloumi var. Vi fick även med oss lite olivolja, sylt samt välsignade apelsiner och citroner. Med tunga ryggsäckar gick vi mot vårt mål som var byn Troulli som ligger inne i buffertzonen mellan nord och syd. Leden går nära den gröna linjen med bemannade observationstorn längs gränsen. Vi kännde oss iakttagna i den öppna terrängen med blommande anemoner och spridda mandelträd. Mandelträd som var på väg att spricka ut i blom. Man kan glömma att tömma blåsan utan att det noteras i tornen. Man gör inte nr: 2 här, det får helt enkelt vänta. Därefter kan man göra som de gamla grekerna igen. Filosofera. Hur många kloster har jag besökt? Många, blev svaret igen. Jag har tappat räkningen. En lång tvådagarsvandring och övernattning på ett buddistiskt kloster i Burma är bland de häftigare minnena. På Cypern har jag besökt 5–6 kloster. Det beror ju på hur man räknar, som sagt, och det kommer bli fler. Ett kloster jag alltid kommer minnas från Cypern är Stavrovouni högt upp på en bergstopp. Av alla otaliga kloster jag tittat in i är detta det absolut strängaste och dessutom mytomspunnet. På Stavrovouni är inte kvinnor tillåtna att komma in. Munkarna lever uppe på bergstoppen ett eremitliv med strikta löften som kan liknas vid de stränga klostren på Mt. Athos på grekiska fastlandet. Kamera och mobiltelefon är inte tillåtna. Inte ens för besökare och låses in vid grinden till klostret. Utsikten är en svindlande panoramavy över stora delar av Cypern. Förutom fin natur är det alltid intressant när en vandring eller utflykt innehåller en dos kultur eller historia. Ett besök på kloster innehåller oftast hela paketet med kultur, religion, historia och ibland fin natur som bonus. Det är oftast väldigt fint och fridfullt med vackra klostergårdar och trädgårdar. Missa inte ett besök på ett kloster eller två när ni är på Cypern, eller någon annanstans heller där det finns. Som tips att tänka på vid klosterbesök är att de alltid ber om respekt för klädkoden med anständig klädsel. Stäng också av radiostyrningen. Ta alltid av dig keps eller solhatt när du går in i en kyrka. Text & Foto: Mats Randow Relaterat inlägg: Famagusta och en tidsresa med cykel. En cykeltur från Agia Napa till Famagusta på Cypern   Relaterat inlägg: Nationalparksromantik och hedniska cykloper. En vandring i Kavo Gkreko National Forest Park på Cypern https://explore-more.se/blogg/kretas-manga-ansikten/ https://explore-more.se/blogg/kretas-manga-ansikten/ Efter en tidig start på morgonen i Rethymnon har jag tagit mig till Argyroupoli. Jag hamnar som de flesta tror jag vid de undersköna vattenkällorna på sluttningen från byn. Här finns tavernor högt och lågt i den frodiga grönskan med enorma plataner och murgrönor som täcker ett och annat träd. Varje taverna med lite stil har sina egna vattenfall eller vattenarrangemang vid sin uteservering. Vatten är temat här. Det är på tok för tidigt för en lunch, men inbjudande nog att jag ska fundera på att stanna en stund och ta en kopp kaffe. Samtidigt är jag nyfiken på den antika staden Lappa som skall ligga här i krokarna. Jag vill ta en titt på den, före och se om det är något att ha. Sen fika. Jag tog mig upp till byn Argyroupoli med fin utsikt mot den norra kusten och Egeiska havet. Jag passerade byn och hittade inget antikt Lappa. Tillbaka in i byn igen, nu från andra hållet. Jag fick fråga mig fram och kika lite på Google Map efter ledtrådar. Vid byns stora kyrka såg jag några ruiner som inte var täckta. Ingen info men de var säkert gamla som gatan. En ledtråd? Jag söker sökte mig in i en gränd. I en stol satt Manolis som verkade fatta vad jag letade efter. Han tog med mig och pekade ut spår och ledtrådar för mig överallt. Venetianska snidade stenar och skulpturer inmurade i moderna hus. Romerska tegelstenar i grundmurar där venetianarna fortsatt och byggt vidare. Romerska kolonner runt hörnet. Manolis guidade runt mig i byn och visade alla hemligheter. Öppnade en dörr till en venetiansk olivpress. Här hade tiden stått still. Han drog ner mig till sin bakgård där vi luktade på alla hans örter och kryddor i hans odlingar. Vi gick vidare i bakgårdar i gränderna, spår efter spår pekades ut och jag började gå en lättsam bananas. Det blev en byvandring från antikens dagar till nutid. Manolis tog mig till en bod och skramlade fram sin nyckelknippa, en sån där nyckelknippa som fångvaktarna på Härlanda hade en gång i tiden. Vad hade han i boden? Spänningen gjorde att jag höll på att explodera, så såg jag den rostfria dunken med en liten kran på. Det blev varsin Raki i boden, Yamas (skål), och Manolis tog fram sin 120 år gamla kamera. Nu vet jag var den antika staden Lappa ligger. Det är på exakt samma plats där Argyroupoli ligger idag. Tack Manolis. Dagen efter stannade jag i fina bergsbyn Spili. Det var polisbilar parkerade precis överallt och poliser som minglade runt. Det kändes överdrivet för en by i denna storlek. Jag strosade runt lite och smakade på vattnet från lejonfontänen med sina 25 lejonhuvud. Det fick bli en kaffe på det och jag valde ett Kafeneio där jag hade bra koll på hur turisterna och alla poliser rörde sig. Det var ingen vanlig dag i Spili, det fattade jag med poliser i alla caféer som fikade och tv-team som sökte intervjuoffer. På kafeneiot sa de att det var den grekiska premiärministern Alexis Tsipras från partiet Syriza som valkampanjade i Spili. Aha, det är EU-val snart, tänkte jag och kom att tänka på när Alexis Tsipras var i Mytilene på Lésvos för ganska precis ett år sedan. Här i Spili var det kavlugnt och hur civiliserat som helst. Poliserna slappade med en Freddo Espresso, rökte några cigaretter och tog det chill. I Mytilene var poliserna spända som strängarna på en bouzouki, spärrade av för biltrafik och putsade på kravallutrustningen. Tidig kväll satt jag på balkongen och första parkett när demonstrationerna startade och urartade. Det var som ett ställningskrig på gatorna där demonstranter och poliser motade varandra. Det var ju ändå så att svenska ambassaden i Aten varnade för just detta i Grekland. Att man skulle undvika demonstrationerna, de kunde bli våldsamma. När tårgasen kom fram då tog jag till mig detta råd och gick in och stängde balkongdörren. Då var det lugnare i Spili. Vidare i min agenda fick Prevelistranden besök av mig. Som utflyktstips är stranden ingen nyhet eller helt okänd. Naturen är unik och här hittar man Kretas näst största palmskog med den sällsynta och endemiska dadelpalmen, (Phoenix theophrasti). Palmskogen växer utefter ån i ravinen som en skyddad värld i sig. Här visar Kreta åter sin mångfald och variation i naturen. Man kan ta en promenad in i skogen i skuggan av dadelpalmerna och vips är känslan att man är i tropikerna. Det var snudd på att jag förväntade mig knallgröna ormar med orangefärgade ögon hängande i träden och skulle jag gå lite närmare djungelfloden skulle krokodilerna dyka upp. Jag hörde inga apor i träden, men varför skulle inte de vara där. Jag nöp mig i armen, tog mig ur drömmen och gick vidare i den overkliga verkligheten. Cirka 500 meter är möjligt att gå in i ravinen. Det går också en fin omarkerad vandringsled runt ravinen som inte är svår att gå, cirka 6–7 km och bjussar på utsikt så man får kippa efter andan emellanåt. Det ligger en taverna längst upp vid en gammal bro, där man går över ån och byter sida på tillbakavägen. Tavernan har en grönsaksomelett värt att dö för. I alla fall, lätt värt promenaden. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/mats-vs-rouvas-forest/ https://explore-more.se/blogg/mats-vs-rouvas-forest/ Jag är tillbaka på Hotel Keramos i Zaros. Jag tar två nätter där för en dag att vandra upp till Rouvas forest. Hotellet tycks stå tomt när jag kommer in. Är det ingen hemma? Jag ropar när jag kommer in, hallååå. Knäpp tyst. Ropar hoohåååå in i köket. Nej, vad tusan, det verkar inte vara någon här. Så dyker en ung kvinna upp ur ingenstans och ber om ursäkt. Hon var upptagen med sysslor på annat håll. Hon platsar mig vid ett bord, ser till att jag får kaffe och naturligtvis ett par av Katerinas bullar. ”Drick lite kaffe så checkar vi in dig sen”, säger hon och försvinner till sina sysslor. Det tar fem minuter så kommer Katerina in i dörren med ett av sina barnbarn. Hon känner igen mig och kommer fram och skrattar som den glädjespridare hon är och hälsar mig välkommen. Katerina försvinner också iväg och gör sysslor medans jag slurpar på kaffet. Det blir barnbarnet, flickan som är 10–11 år som ordnar att jag får en nyckel, kanske världens största hotellrumsnyckel. Hon visar mig till rummet och är så proffsig så jag tror hon jobbat på hotellet hela sitt liv och lite till. Dagen efter, i tidig morgon och Katerinas speciella frukost som ingen annan har. Hennes bullknyten och pajer är prisbelönta och hon gav mig en liten kurs och jag fick prova att baka till min egna frukost. En sorts paj med ost i. Efter bakbestyr och stärkt av en ordentlig frukost skulle jag sedan vandra stigen upp till Rouvas forest. Jag lämnade nyckeln i receptionen, den vägde…. För två månader och en dag tidigare, var jag också på väg till Rouvas och fick vända halvvägs. Den matchen van Rouvas med 1-0. Se inlägget: Jag har en plan, eller hur tar man sig ur knipan. Nu andra försöket var det inga problem med framkomligheten och jag kvitterade, 1-1. Som ett vandringstips till er är detta en fin naturvandring kryddad med en hel del äventyrskänsla. I Rouvas forest finns inte heller några turistbussar eller glasskiosker. Vandringen startar vid Votamossjön strax utanför Zaros och passerar Agios Nicolaos kloster och inkluderar vattenfall och en variation på vandringen både ovanför som i ravinen. Leden slutar i Rouvas forest vid kyrkan Agio Ioannis där den ansluter E4-leden som går från öst till väst på Kreta. Skogen är unik med både stora järnekar och kermesekar samt inslag av vilda fruktträd. Här finns också få exemplar av den endemiska almen, (Zelkova abelicea) och även den mycket ovanliga och endemiska orkidén, (Cephalantera cucullata). Det är 5 kilometer en väg upp, med ett par korta passager som kräver god rörlighet att trixa sig förbi. Annars inga svårigheter mer än att det går mycket uppför dit och sen är det samma väg tillbaka med en go nerförsbacke. Ta på dig bra skor och ta med vatten för hela vandringen. En liten lunch eller ett mellanmål i ryggsäcken är inte fel. Det finns gott om bord och bänkar där uppe för en liten picknick och leden är välmarkerad. Efter en rik vecka med äventyr både i Agio Galini och Zaros styrde jag tillbaka till Heraklion dagen efter. Som tokig i fotboll tänkte jag att jag skulle uppleva lite grekisk fotboll. Om än på TV. PAOK ville säkra mästerskapet och varför inte interagera mig med greker på ett café och göra som de gör. PAOK vann med 5–0 och fotbollen speglar Grekland lite som i ett nötskal. Det är underhållning, helgalet och kaos. I Sverige är det ett problem med bengaler och pyroteknik, klubben får böter för antalet bengaler på matcherna. Under denna matchen då PAOK säkrade ligaguldet på hemmaplan brann så många bengaler att det finns inget stödlån i världen till Grekland som skulle täcka som svenska böter för detta. I Sverige blir det avbrott i matchen när det ryker på en läktare, i Grekland ryker det på hela arenan och ”the show must go on”, annars blir det än mer kaos. Jag säger inte vad som är rätt eller fel i detta, utan överlåter till andra att döma. Integreringen då? Det går gick åt skogen när man inte kan snacka grekiska ordentligt. Sen verkade jag se lite för svensk ut för att de skulle gå på det. Senast på flyget från Aten till Heraklion klev en glad norrman över mig vid stolsitsen med kommentaren: ”jeg går förbi deg, du ser svensk ut”????? Det dödade mina eventuella framtida chanser att försöka smälta in som en lokalbo på ett café i Oslo, och se en match i norska Tippeligan. Och vad händer härnäst? Next stop Rethymnon och fira grekisk påsk…. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/vurpan-i-bad-gastein/ https://explore-more.se/blogg/vurpan-i-bad-gastein/ Det är första dagen med skidåkning. Känslan är frihet, vi är på hög höjd och åker i en blå backe. En lätt. Jag har inte åkt skidor på 15–16 år. Detta går fint och jag har kontroll på både bra fart och fina svängar. Men, så plötsligt skär ena skidan snett och bindningen löser ut och jag tappar skidan, jag hamnar åkande baklänges i backen på en skida. Pulsen ökar och jag fattar inte vad som hänt. Jag tänker snabbt att jag måste bromsa farten och få stopp på baklängesåkandet. Jag har klarat detta förr och det ska gå igen. Innan jag hinner blinka åker jag omkull baklänges ut i djupsnön, min plan funkar inte. Andra skidan löser också ut, nu ligger jag på rygg i snön med stavarna i handen utan skidor och tittar upp i himlen. Hur fan gick detta till? Och, hur gick det med mig? Jag är omtumlad och känner efter. Är något skadat? Hur gick det med mitt trassliga knä? Det verkar som om allt är helt. Mari, min syster som låg efter mig, kommer till undsättning med min ena skida. Jag säger till henne att allt är ok eftersom det måste sett helt galet ut när jag vurpade. Jag sätter på mig skidorna igen och erkänner inte för någon att jag fick skitont i handleden. Jag blånekar, inget gjorde ont. Detta var ingen bra start och den blå backen var dessutom en enkel transportled till en annan backe. Sist jag åkte skidor var jag trygg och jag tror inte det fanns någon backe jag inte åkte i. Det var länge sedan och då det, nu gäller andra förutsättningar. Här fanns ingen is, gupp, hopp eller annan ojämnhet, bara en välpreparerad backe. Ändå stod jag på öronen så det sjung om det. Och vi hade fem dagar till att åka på. Nu hade jag satt nivån och skulle komma att bli veckans lavinfara? Jag undrade hur många vurpor det skulle komma att bli innan jag var klar med dessa backar. Skulle jag till och med få åka räddningspulka ner med brutet ben? Detta var första traumat. Det andra traumat då? Nu utan skidor. Uppe på toppen Stubnerkogel finns en toppstuga på 2250 meters höjd. Vädret var suveränt fint med sol och vindstilla. Vi lunchade uppe på toppen, satt ute i solen och åt en wienerschnitzel med en Wiesbier. Här uppe finns också Europas högst belägna hängbro. Jo, ni börjar ana va? Jag fick höra att Peter och Alexandra, var ute på hängbron idag. Wow, tänkte jag. Det var stort och modigt. Jag var vid hängbron för några somrar sedan när jag vandrade här, då gick jag ut en meter på bron och höll på att dö. Det var högt, skithögt. Jag var imponerad av att dom gått ut där. Ska vi också ska gå ut på bron, fick jag höra. Förmodligen ett av det dummaste jag hört på länge och jag låtsades som jag inget hörde och tittade åt ett annat håll. Efter lunchen lockade det vackra vädret oss att se sig om runt toppen och ta massor av fina bilder med utsikt, sol, klarblå himmel och snötäckta bergstoppar. Utsikten är milsvid. Plötsligt stod vi vid ena brofästet och fotograferade, tog ett steg ut. Ett par till. Jag vägrade titta ner, fokuserade blicken framåt. Jag tog på mig skidhjälmen för säkerhets skull. Var snart nästan halvvägs ute på bron. Det kom möte på bron. Jag höll ju en hand på varje sida av räcket för att inte ramla ner. Jag måste släppa en sida och gå åt sidan. Stå nära ena kanten och inte i mitten av bron. Jag råkade titta ner, samtidigt började bron gunga lite när folk går på bron. Det svindlade av höjden och jag fick inte tuppa av. Vet inte om jag andades ens? Jag kanske slog nytt rekord i att hålla andan? Efter det försiktigaste jag någonsin gått, är vi över bron. Även här var det bara att blåneka. ”Detta var la inte så farligt”. ”Jag var inte rädd” sa jag. Som en sammanfattning då. Det blev inga benbrott, inte för någon av oss, tack o lov. Det blev inga fler vurpor, för mig. Lavinfaran då? Det var en dag med full snöstorm på toppen och alla lampor som ska varna för lavinfara blinkade. Bra att jag inte utlöste några laviner, jag hade ändå blånekat. Detta var under julveckan som var och vi hade en kanonvecka med massor av bra skidåkning, termalbad och trevligt umgänge med de i familjen som hade möjlighet att åka med ner. Tack till Eva, mina föräldrar och familjen Håkanson med Eric för en underbar vecka. Skidor åker jag gärna igen, om än tar jag det lite försiktigt numera. Att resa bort och fira jul, det har vi gjort förut och det gör vi gärna om igen. Gå på hängbroar då? Det kommer inte att bli någon ful ovana. Men, jag jobbar bra på min höjdrädsla och det blir bara bättre och bättre. Om Bad Gastein då? Åker lätt tillbaka. Nu har jag varit där både sommar som vinter och jag rekommenderar båda alternativen. Vandringen är super och skidåkningen likaså. Byn har allt det trevliga man kan behöva. Nu har vi också kommit in runt hörnet till år 2019. Vi får se om det blir några nya höjder. Hur som, finns alla möjligheter till ett riktigt bra och spännande år. Text & Foto: Mats Randow   Mer om skidåkning finns att läsa om i: Åka skidor på Cypern? https://explore-more.se/blogg/aka-skidor-pa-cypern/ https://explore-more.se/blogg/aka-skidor-pa-cypern/ Skidåkning på en ö i medelhavet? Går det på riktigt? Ja, absolut. På Cypern kan man åka skidor och det finns skidliftar. Det är också möjligt att kombinera snö och skidåkning på förmiddagen uppe i Troodosbergen med sol och bad nere vid kusten på eftermiddagen med behagliga 17–20 grader. Med bara en timmes resa från Limassol och Nicosia når man upp till skidliftarna på Olymposbergets norra sluttning. Det låter säkert lite märkligt och just därför var jag tvungen att åka upp i bergen, se snön och prova skidbackarna. Jag hoppar combon med bad och bokar ett par nätter på Hotel Troodos och satsar fullt ut på skidåkningen. För mig är det ändå för kallt med bad så här års. Jag packar för en fjällresa på vintern och lämnar Agia Napa på morgonen i strålande solsken med fulltankad bil och sommardäck, stannar halvvägs för en kaffe och sätter mig i solen i bara en tunn tröja. Det är varmt och skönt så tanken om vart jag är på väg känns overklig. När jag svänger av i Limassol för vägen upp till Troodos visar termometern i bilen duktiga 19 grader. Det kan säkert få de flesta skidoptimisterna att tvivla. Sakta men säkert ser jag hur temperaturen sjunker ju högre upp i bergen jag kommer. Först när jag är nästan framme är det snö och fyra plusgrader. Från barmark till minst en halvmeter snö nästan på direkten. Jag checkar in på hotellet vid Troodos torg som ligger på drygt 1700 meters höjd. Tre kilometer bort ligger skidliftarna på Cyperns högsta berg, Mt. Olympos (1952 m). Det är två skidområden som inte är hopkopplade, men samma liftkort gäller. Det är mindre än en kilometer fågelvägen mellan dem. Inte mer än en slutspurt i ett sprintlopp på längdskidor. Cyprus Ski Club som driver skidanläggningen bildades redan 1947 av cypriotiska och brittiska pionjärer. Då var Cypern en del av det brittiska imperiet och man fick vandra upp till backarna eftersom vägarna inte snöröjdes på den tiden. Den första skidliften byggdes på kullen mitt emot Jubilee Hotel nära Troodos torg. Det är bara fundamenten kvar idag efter att man byggt ny släplift vid Dias på Olympos norra sluttning. Backarna där är dock för branta för nybörjare, därav byggdes senare liftarna i Sun Valley. 2008 byttes den gamla släpliften i Dias mot den 380 m långa stolliften. Där står jag nu och får veta att de tänker stänga liften för dagen och klockan är bara 13:00. Problema, säger de. Samtidigt får jag veta att skiduthyrningen är i Sun Valley. Jag har laddat för skidåkning i dag så det får bli några svängar i Sun Valley istället. I Sun Valley finns två släpliftar. Den längsta är 125 m lång, jag betraktar backarna och ser dem som barnbackar. Det är mest cyprioter och britter här och för många av dem är dessa backar kolsvarta. Höjdskillnaden är måttliga 60–70 m och jag ska inte skryta, men jag vägrar att lösa liftkort och hyra skidor för att åka här. Morgonen efter är jag stärkt av en rejäl skidfrukost och har laddat om. Jag kom i samtal utanför hotellet med en man som rest hit med sin familj från Libanon, bara 50 min med flyg från Beirut. De ska åka skidor för första gången och han var ängslig för hur det skall gå, som om han ångrat sig. Samtidigt som han sparkar i nattfrostens is och konstaterar att det inte är glas, berättar han att han åkt pulka på snö med en stor stekpanna som var välvd, eller halvrund. Ungefär som en gigantisk wokpanna. Jag sa till han att det är ju livsfarligt. Med skidor kommer det gå bra, för de kan man i alla fall bromsa med. Där börjar jag fundera på min bil med sommardäck och om ABS-bromsarna funkar bra på isen. Ett annat problem uppdagas. Hur skrapar man bilrutan på Cypern? Med körkortet eller kan man ta den hårda sidan på passet? Jag står i alla fall till slut vid stolliften i Dias med ett par hyrda skidor och stort självförtroende. Vad jag sett i Sun Valley kommer alla tro att jag är svensken med samma gener och talang som Ingmar Stenmark och Anja Person när jag susar fram i backen. Limassol Ski Club är också här för en knattetävling i slalom. Den ena tjejen och killen efter varandra susar förbi mig i backen. Det där självförtroendet får en knäck för var unge som blåser förbi mig. Ska inte ungarna vara i skolan, tänker jag bittert och högt för mig själv. Jag ser brädåkare sladda förbi mig och mina fördomar får också en knäck. De kan åka skidor och bräda här, de gör det bra dessutom. Det finns en släplift här i Dias också och en cool brädåkare hänger med mig upp i den. Han har en högtalare i ryggsäcken som pumpar ut låten Thunder med AC/DC. Han gillar att åka skidor till AC/DC, säger han. Jag med, tänker jag och vill vara lika cool och gör ett hopplöst försök att hänga efter. Sedan händer det som inte får hända. Vi stänger om en halvtimme, säger ”pistvakt”. Klockan är ju bara 12. Varför, frågar jag? Electrical, säger ”pistvakt”. Alla verkar ta detta med ro och ställer sina skidor lite huller om buller och går till caféet istället. Så gör också jag och sätter mig utanför med en kaffe. ”Pistvakt” drar iväg på Cyperns kanske enda snöskoter upp mot toppen. Utan hjälm. Hit har inte modet nått att man ens åker skidor med hjälm. Bara de minsta och knattarna i Limassol Ski Club är superproffsiga och har hjälm. ”Pistvakt” kommer ner i full fart igen på skotern. Hans stora krulliga hår har fått en ny bakåtslickad frisyr av fartvinden. Liften startar igen och alla plockar och reder upp härvan med skidor och stavar som ligger i oordning. Skidställ saknas nämligen här. Mot eftermiddagen blir det bokstavligen som att åka på ett moln. Dimman lägger sig. Med andra ord, ett moln omsluter Mt. Olympos och jag börjar känna mig färdig med min skidåkning. Om man ska knyta ihop detta, är det helt okey skidåkning på Cypern. För mig räcker en dag här och jag kan backarna. Det kan naturligtvis inte jämföras med våra fjällanläggningar med både många och högre backar samt fler liftar. Jämför man med skidanläggningar i södra Sverige står sig Cypern mycket bra med ungefär samma höjdskillnad i backarna. Det är inga som helst köer till liftarna i Dias där man har natursnö och öppet alla dagar i veckan, normalt från januari till mars. Vid dalstationen i Dias var snödjupet 80 cm. Naturen är annorlunda och vid backarna växer här hundraåriga svart tall, (Black Pine). Några är stora som gamla ekar och upp mot 400–500 år gamla. Tallarna har funnit en fristad här på den höga höjden. Halvvägs upp i backen tar enbärsträd, (Stinking Juniper), över och växer hela vägen upp till toppen. De blir upp till 5 m höga och några av dom är också flera hundra år gamla. Nackdelar då? Det är lite långt att åka till Cypern för bara skidåkning. Vi har inte lika nära som de från Libanon, och vi har ändå bra skidbackar på närmare håll. Dock inte lika exotiskt och inte samma combo med sol och bad. Text & Foto: Mats Randow   Mer skidåkning finns att läsa finns i inlägget: Vurpan i Bad Gastein   https://explore-more.se/blogg/spokbyn-i-bergen-pa-kreta/ https://explore-more.se/blogg/spokbyn-i-bergen-pa-kreta/ Jag parkerar utanför byn. Gränderna är smala, det går inte att köra bil inne i byn. Det har precis snöat, det ligger cirka 5 cm blöt kramsnö över byn. Det droppar från taken och stämningen är redan mystisk och man ställer sig själv frågan: vad har hänt här? En del dörrar står öppna, andra är stängda eller helt borta. Även några fönster och fönsterluckor står öppna, några är trasiga och spruckna. Jag tar mig djupare in i gränderna, tittar in i några hus. Det luktar gammalt. I vissa hus står saker kvar som om man lämnat det hastigt, disk står kvar, fotografier, religiösa föremål och andra mer eller mindre personliga föremål är lämnade. Jag rör ingenting, jag vill lämna det exakt som det var när jag kom till nästa besökare. Hoppas de också gör så. Här bodde över 150 familjer, cirka 600 invånare som i början på 70-talet lämnade och övergav byn. Ett fåtal hus lär vara bebodda av några gamla människor fortfarande. Hur är det? Att bo kvar? Sorgligt kanske? Alla andra har lämnat byn för länge, länge sedan. Inget liv i byn. Seder och traditioner är borta. Skolan är stängd, eller inte. Dörren stod öppen där också, men läraren och skolbarnen var borta. Skolböcker och anteckningar låg kvar, svarta tavlan var inte utsuddad. Hur plötsligt stängde man skolan? Skolan ligger som i många andra byar bredvid kyrkan och kyrkan är som i många andra övergivna byar fortfarande intakt. Sista byggnaden man låter förfalla och enda byggnaden i denna by som har underhållits. Den glömda och övergivna byn ligger på Kreta och heter Kalami, mellan Ano Viannos och Mirtos på 500 meters höjd, på Diktibergens södra sluttning med fina vyer över Libyska havet. Det var nästan en bisarr känsla att besöka byn. Det var som om kriget hade kommit och man var tvungen att fly, nu. Eller, pesten slagit till och tagit alla. Det finns säkert en historia för byn, man kan se hur man försökt odla i området sedan gamla tider. Ruinerna av den gamla kvarnen med vattenkanaler står kvar. Kvarnen kan ha varit byns gemensamma kvarn. Varje hus har säkert också sin historia, i flera hus har dom kanske bott i generationer. Äventyren fortsätter för mig på Kreta. Det är inte svårt att hitta intressanta platser eller fina vandringar här. Bara man stannar upp lite någonstans så finner man ett och annat runt hörnet strax bakom allfartsvägarna. Ofta har lokalbefolkningen många tips om man visar sitt intresse. På Kreta har man aldrig tråkigt. Jag har fått två olika historier om vad som hänt. Den ena är att man lämnade byn och flyttade ner till kusten för bättre jordbruk och inkomst, livet var svårt häruppe. Den andra är att regeringen hade bestämt sig för att bygga en damm där byn ligger. Man behövde en vattenreservoar till odlingarna och alla stora växthus som nu präglar trakten på låglandet. Kanske var det en kombination av båda anledningarna? Hur som, blev det ingen damm. Byn finns kvar, om än utan liv och lite glömd och gömd. Lite typiskt för Grekland. Ett varningens finger är uppe i luften till er som tänker besöka byn! Se upp med att gå in i vissa hus!! Taken håller på att kollapsa, om de inte redan gjort det! Och, som en kommentar om snön i byn kan jag säga: Nej, det är inte vanligt med snö här på vintern. Det förstärkte effektivt mystiken för mig och det såg knepigt ut med kaktusar och palmer täckta med snö. Mycket högre upp i dessa berg är det däremot normalt med snö på vintern, då riktigt högt upp. Vad beträffar spökena som rubriken antyder? Med all respekt för dem kan jag säga att i några hus låg saker och möbler huller om buller som om spökena skojat till det ordentligt, så man ska nog inte vara i byn efter skymningen. Framförallt ska man ha lämnat byn före tolvslaget på natten. Text & Foto: Mats Randow Tips på relaterat inlägg: Spökhotellet Sarlitza Palace på Lesvos   Tips på relaterat inlägg: Biltur och spökhotellet i Prodromos på Cypern https://explore-more.se/blogg/spokhotellet-sarlitza-palace-pa-lesvos/ https://explore-more.se/blogg/spokhotellet-sarlitza-palace-pa-lesvos/ Numera står dörren alltid öppen till Sarlitza Palace Hotel på den grekiska ön Lesvos. Hotellet har nu stått tomt och övergivet sedan 1980-talet. Det är inte bekräftat. Men, med all respekt för spökena vill man tro att de finns. Jag vill att det ska vara så i alla fall. Hotellet är ett perfekt tillhåll för spöken och tokiga andar som vill skoja till det ibland. Jag tror inte det är en bra idé att gå in där efter skymningen och källaren ska man nog inte gå ner i alls. Det kan också hända att man blir överraskad och skrämd av en get eller två som tagit skydd i något av rummen mot sommarhettan. Men, ärligt talat så är geten nog mer rädd för dig. Det är värre med spökena. På mina guidade vandringar i Thermi på Lesvos brukar jag alltid avsluta vandringen på Sarlitza Palace Hotel. Vi checkar in tillfälligt och går en liten upptäcktsfärd. Man får en Titanic känsla av att gå runt i hotellets trädgård. För att inte tala om när man går in i hotellet. Lyxkryssaren Titanic och Sarlitza Palace var samtida. Precis som på Titanic har pianot även tystnat på Sarlitza Palace. Det sägs att man hade en orkester som spelade i hotellets trädgård på söndagarna in på 70-talet. Nu har orkestern och han som spelade piano gått hem för länge sen. Det var även länge sedan kökspersonalen, servitörerna och all annan personal gick hem och sista gästen checkade ut. Eller, så är de kvar och spökar klockan 12 på natten och har trevliga fester. Backar man tiden kan man lätt föreställa sig lyxen och överflödet på hotellet när man går på upptäcktsfärd runt och i hotellet. Hur gästerna suttit på verandan med en gin och tonic, minglat vid pianobaren, fina middagar i matsalen eller promenader i trädgården med den stora fontänen. Hotellet var för aristokraterna och societeten i det övre samhällsskiktet och på hotellet har det bott kungligheter och statschefer. Hotellet byggdes 1909 och är ritad av en fransk arkitekt. På den tiden var det osmanskt styre på Lesvos och hotellet har en orientalisk prägel. Sarlitza betyder ungefär gult källvatten på turkiska. Det var det absolut finaste hotellet på hela Lesvos och ett av de finaste i hela Grekland. Detta kan man fortfarande få en känsla av när man smyger runt på hotellet än i dag. Det här gula vattnet då? Hotellet hade också ett spa och en varm källa från underjorden. Det fanns ett hälsosamt termalbad. Just detta vatten har en gul färg av alla mineraler som vattnet för med sig på sin färd genom marken i underjorden. Därav namnet Sarlitza. Hetvattnet kommer såklart fortfarande upp i källan och naturligtvis vill man även ta en titt på detta när man utforskar hotellet. Vattnet är varmt och man vill ju känna lite på det, men man får vara försiktig. Man kan bränna sig och det ryker bra från källan. Även de gamla grekerna kände till hälsoeffekterna av vattnet och man badade i termalbad redan under antiken. Man vet inte exakt var, men det ska ha funnits ett tempel i närheten tillägnat guden Artemis som beskyddade källan. Även de gamla romarna fann sig väl i termalbaden. Samtidigt är det lite sorgligt att se hur man låtit hotellet med sin historia förfalla på detta sätt. Det har funnits en plan att restaurera hotellet. Men, byråkratin och den ekonomiska krisen i Grekland är sannolika skäl till att hotellet kanske aldrig kommer att återfå sin forna glans. Vattnet från den heta källan står som en öppen kran och vattnet rinner rakt ut i den omgivande marken. Man kan önska att någon skulle ta tag i det, renovera hotellet och bygga ett nytt spa. Tyvärr är nog Sarlitza Palace Hotel redan förlorat för all framtid. Hur som, är det fortfarande en inofficiell turistattraktion som lockar en och annan att ta sig en titt och även gå in i hotellet som fortfarande fascinerar besökarna. Märkligt nog är inte området avspärrat och byggnaden kollapsar mer år från år. Naturligtvis är det på egen risk man går in i Sarlitza Palace Hotel. Googla på hotellet, så finns det gamla bilder att se från åren då glansen som var störst kring hotellet. Text & Foto: Mats Randow Tips på relaterat inlägg: Biltur och spökhotellet i Prodromos på Cypern Tips på relaterat inlägg: Spökbyn i bergen https://explore-more.se/blogg/biltur-och-spokhotellet-i-prodromos-pa-cypern/ https://explore-more.se/blogg/biltur-och-spokhotellet-i-prodromos-pa-cypern/ Sätt dig i passagerarsätet och spänn fast dig. Du skall få följa med mig på en bilutflykt i Troodosbergen. Jag har upprättat en ny ”Bucket list”. Överst står det Berengaria Hotel, eller Veregaria Hotel som det också heter. Hotellet är stängt sedan länge och på gästlistan står numera bara spöken uppsatta. Därefter har jag kopierat lite från UNESCO:s världsarvslista. 10 unika bysantinska kyrkor är med på listan och ligger utspridda i Troodosbergen. Som bonus får man alltså se mycket av Troodos och många av de traditionella byarna som ligger i bergen. Det kommer att bli många imponerande naturscener med panoramavyer efter vägen. Har du anlag för svindel får du hålla i dig, hårt. Har du anlag för åksjuka i bergskurvorna förbereder vi med åksjuketabletter och den klassiska spypåsen, före avfärd. Vi startar vid Troodos torg på 1700 meters höjd. Det är knappt 1 mil till Prodromos och det ligger lite snömodd på vägen så vi kör lite försiktigt i kurvorna med sommardäcken. Vi passerar skidbackarna på Mt Olympos norra sluttning och når byn Prodromos på 1400 meters höjd. Veregaria Hotel, byggd i sten och betong, öppnade 1931 och stängde 1984, därefter har det låtits förfalla. Det finns många myter om hotellet. En säger att Richard Lejonhjärta var i Prodromos under sitt tredje korståg och hotellet har alltså fått sitt namn efter kungens fru, Berengaria av Navarra. Hotellet kallas för ”kungligt hotell” och har haft gäster som Pharouk, Kungen av Egypten och Israels president, Ezer Vaisman. Det var ett hotell för aristokrater och hade nattklubb, stora matsalar, tennisbana och ett poolområde. Utsikten från kullen är magnifik över dalarna nedanför och vyn mot Mt. Olympos, (1952 m). Området är idag avspärrat och jag kan inte rekommendera någon att gå in där för rasrisken. Men, också för alla dess myter och spökrykten. Det finns historier som kvinnan som drunknade i poolen. Nu spökar hon i skymningen på hotellet och vill bittert hämnas sin död. En man som tog självmord på hotellet ska också härja om nätterna. Innan han tog sitt liv skall han dessutom ha tagit livet av sin fru och låst in henne på rummet. Dörren skall fortfarande vara låst och man skall kunna höra hans fru klaga om nätterna. Den goda jungfrun som i sitt kolsvarta hår står lutad mot fönstret i vitt linne. Myten om barnen som brunnit inne på andra våningen och barnskrik på nätterna. Så har vi också de tre bröder som ärvde hotellet och inte drog jämt, vilket fick hotellet att gå dåligt innan det stängdes. Bröderna skall ha dött i mystiska omständigheter och naturligtvis vandrar de som spöken på hotellet. Nu spänner vi fast säkerhetsbältet igen och fortsätter bilturen norrut på kyrkosafari. Det ligger tre kyrkor någorlunda nära varandra efter vägen mot Nicosia. Kort efter Prodromos dyker en skylt upp, ”Agios Nicolaus 12”. Men tusan, vi tar spontant höger här. Det är ju en av kyrkorna och 12 km är inte långt. Men, ni ska veta att 12 km tar tid på dessa bergsvägar. Vyerna är också definitivt värt denna avstickare. Bara kyrkan Agios Nicolaus tis Stegis är kvar av ett gammalt kloster från 1000-talet. De äldsta och välbevarade freskerna är från 1100-talet. Kyrkan fick ett andra tak över sig på 1200-talet som är en stor anledning till att kyrkan och fresker klarat tiden så bra. Jag hade förväntningar, men detta blev ett wow, över förväntningarna. Kyrkan ligger på drygt 800 meters höjd i en liten dal och dagens mystiska väder med dis skapade en känsla av ett sagolandskap i medeltiden. En av tio kyrkor är avbockade, in i bilen och ut på krokiga vägar med fina vyer tar vi oss tillbaka till huvudspåret vi avvek ifrån. Nu är målet byn Pedoulas som klänger sig fast på en bergssluttning 1000 meter över havet. Skylten till kyrkan tillägnad Ärkeängeln Michael visar oss in i byn. På krokiga och smala gator i gränder kryssar vi igenom byn ner till kyrkan. Stadsplanen för byn skapades långt innan bilen var uppfunnen. I vissa passager är det nära att behöva fälla in backspeglarna för att kunna passera. Denna kyrkan var mindre och det var oklart hur gammal den är. Freskerna täcker hela väggarna och dateras till 1400-tal. Två kyrkor avbockade, åtta kvar. Vi lämnar Pedoulas, åker mot grannbyn Moutoulas 4 km längre ner i dalen. Det blir samma försiktiga manövrar med bilen även i gränderna här. Kyrkan Panagia ligger på en liten höjd i byn med vackra vyer och fin utsikt. Kyrkan dateras till år 1280 och även den är en mindre kyrka med religiösa konstverk målade på väggarna från medeltiden. Det blir check i min ”To do lista”, tre kyrkor avbockade. Vi kollar kartan för bästa väg till nästa kyrka som ligger bara 2 km ner i samma dal. I byn Kalopanagiotis ligger Agios Ioannis Lampadistis. Denna kyrka är den största hittills och har byggts ut flera gånger fram till 1400-talet då ett kloster bildades här. Den äldsta delen av kyrkan är från 1000-talet. De gamla klosterbyggnaderna står kvar runt klosterkyrkan och är fint renoverade. Det finns inga munkar aktiva här idag. Kyrkan och klostret visas av ett par präster som också kan berätta lite om kyrka och klostret. Som att klostret är förberett för första munken att flytta in. Vill du bli den första, frågar prästen mig med ett brett leende. Jag svarar med ett minst lika brett leende att ett så viktigt och stort beslut måste tänkas igenom, noga. Här finns också ett museum med unika ikoner i original från medeltiden, (Inträde 1€). Jag har sett många klostermuseum, men inget med så här gamla ikoner. En liten bokhandel med religiös litteratur och annat finns här också. Jag köper med mig en liten flaska Zivania (raki), av prästen. Tänker den kan vara bra att ha till tankesmedjan om prästens erbjudande om att flytta in. Nu var det dags att runda av kyrkosafarin för idag. Jag frågar Google om vägen hem till Agia Napa och planerar en sen lunch, så fort som möjligt efter vägen. Därefter ett stopp på Lidl som ligger efter vägen i Ormideia. Två timmar säger Google att min resa skall ta. Jag plussar på en timme med mina stopp, minst. Efter en halvtimme är jag ute ur bergen och får se skylten till Panagia tis Asinou. Det blir tvärnit och en högersväng. Äsch, vi tar väl en kyrka till, bara 10 km dit och man är inne i bergen igen. Denna kyrka är också en mindre och mycket välbevarad. Den äldsta delen byggdes på sekelskiftet åren 1099–1105. Check på den och nu Lidl för att storhandla. Jag är hemma till skymningen med stora matkassar, då spökena börjar röra på sig. Lite så här kan en dag se ut för mig när jag är ute på turné. Vad hände med den sena lunchen? Inte en aning! Den stod inte med på världsarvslistan så den föll oförklarligt bort. Det blev trots allt 5 av 10 kyrkor avbockade. I min plan skall jag upp i Troodosbergen och vandra i sommar, då det är för varmt nere på låglandet. Då ska jag bocka av de kvarvarande kyrkorna på min lista. Till kyrkorna är det inget inträde och alla är inte bemannade med personal. Kyrkorna står öppna på dagen, om inte finns en lapp på dörren med ett telefonnummer att ringa så kommer personal och öppnar. Tänk bara på att ha anständig klädsel när ni besöker kyrkor och kloster. Att se alla 10 kyrkor på sin semesterresa är väl lite överkurs. Däremot får man se så mycket mer av Troodos på en kyrkoturné och man skall absolut ha sett minst en. De är världsunika. Apropå Berengaria Hotel, om ni ändå trotsar mitt råd och passerar avspärrningarna. Lämna området före skymningen. Tänker ni på barnen som brann inne? Det finns inget dokumenterat att hotellet skall ha brunnit, någonsin. De andra myterna sägs också vara humbug. Men, man vet aldrig…………. Text & Foto: Mats Randow Tips på relaterat Inlägg Spökbyn i bergen Tips på relaterat inlägg Spökhotellet Sarlitza Palace på Lesvos   https://explore-more.se/blogg/perspektiven-pa-coronaviruset-och-covid-19/ https://explore-more.se/blogg/perspektiven-pa-coronaviruset-och-covid-19/ Nu har det nya coronaviruset tagit makten över oss. Hela världen har vänts helt upp och ner av viruset för de flesta människor. Ingen har undgåtts att få sin vardag helt förändrad. Allting har gått så fort. På bara några dagar vändes allt från kontroll till okontrollerad spridning av viruset. Ur informationsflödet strömmar spekulationer, råd, rapporteringar om läget och beslut på olika åtgärder från myndigheter. Till den milda grad att man har svårt att sortera och ta till sig all information. Coronaviruset styr vår ekonomi, inte marknaden. Coronaviruset stänger gränser. Coronaviruset hotar vår hälsa och välfärd. Alla experter och de som inte är experter uttalar sig och har åsikter. Ingen vet helt säkert var detta ska sluta. Jag hade bestämt mig för att undvika att skriva om orden corona och covid-19. Jag är ingen expert. Jag tänker inte ge er några råd eller tala om för er hur man möter situationen. Inte heller hur detta ska sluta. Men, jag hör och ser nyheterna. Jag håller mig uppdaterad för min och andras säkerhet. Jag kommer i samtal med andra eftersom jag inte är isolerad, ännu. Det är mer eller mindre omöjligt att prata med någon utan att det handlar om corona. Försöker man prata om fotboll är det till slut om virus-inställda matcher och ligor man pratar om. Coronaviruset har verkligen tagit över, även mentalt, och vi har väldigt olika perspektiv på hur vi hanterar denna pandemi. Paniken lyser i ögonen på finansfolket på världens börser, som om jordens undergång är här. Vad är deras perspektiv? Det rapporteras siffror från exempelvis Iran och Italien om avlidna av viruset och samtidigt går budskapet ut i Europa med hashtag: Stayhome. Vad tänker de drygt 20 000 flyktingarna på Moria Camp på Lesvos om att stanna hemma? Som lever i en infrastruktur för 3 500 personer. Kan man förstå deras perspektiv? En expert, chefen för FN:s Världsmatprogram FAO, säger att 17 000 personer dör i svält varje dag. Detta har helt andra proportioner och ett exempel på ett annat perspektiv. Regeringar i olika länder agerar på olika sätt. Man har olika perspektiv och försök till lösningar. Ingen samordning från EU finns. Inte mer än att EU stängde gränsen mer eller mindre till Schengen. Det är kaos och varje land agerar och kämpar för sitt på olika sätt. Ur mitt perspektiv känner jag att coronaviruset har närmat sig mig. Jag är inte smittad. Det är svårt att planera jobbet. Några dagar senare har coronaviruset tagit över och bestämmer spelreglerna ensidigt, det är helt omöjligt att planera. Jag är på Cypern som stänger ner allt. Bara mataffärer, bagerier, apotek, bank, bensinstationer har öppet. Ska du handla något har regeringen bestämt att max en person per åtta kvadratmeter får finnas i lokalen. Detta innebär att alla som inte får plats inne, står ute i kö och i klungor. Bra eller inte, man pratar i alla fall om corona. På bilder från Sverige ser jag hur butikshyllor gapar tomma. Man hamstrar? Varför då? Någon köper all spagetti och någon annan köper allt toapapper. I vilket perspektiv ser hamstrarna genom där? Min plan när toapappret börjar ta slut är att gå ner och köpa några nya rullar. Jag såg också på nyheterna att det var kö in till vapenbutikerna i USA. Där hamstrar man vapen. Är det ur samma perspektiv som de som hamstrar toapapper? Eller vad skiljer? Båda verkar tro att coronaviruset är jordens undergång. Som i en Hollywoodfilm isolerar man sig tills mänskligheten är utdöd och så också coronaviruset. Sen är man säker med ett par vapen, spagetti och en hög toapapper. Som en annan expert uttalade sig: ”paniken är ett större hot än själva coronaviruset”. Andra har ingen panik alls: ”det är ju bara en influensa”, sa en annan som inte är expert till mig. Ja, lite rätt har han. Problemet är att covid-19 är nytt och ingen har immunförsvar mot det. Inget vaccin finns heller till de i riskgrupperna. När européerna drog till Amerika på 1500-talet dog indianerna som flugor av vanliga sjukdomar vi hade i Europa. Uramerikanarna hade inte varit i kontakt med dessa sjukdomar och hade inget immunförsvar mot det. Nu har vi en annan kunskap och sjukvård än på 1500-talet, tack o lov. Vi ska bara inte bli sjuka i covid-19 samtidigt. Det är då det blir farligt. Jag förstår att många mår dåligt och har ångest över situationen när jag ser de olika perspektiven. Kan sunt förnuft få råda utan panik? Vi kan själva göra många små och bra saker för skydda oss själva och andra. Vi som är friska, kan vi inte hjälpa de som är i karantän och i riskgruppen? Gå och handla åt dem istället för att hamstra? Detta var inga tips, bara frågeställningar. Jag är ingen expert och jag behöver också toapapper eller spagetti ibland. Det blir inte heller några restips eller tips på bra utflykter här på Cypern från mig i detta inlägget. Eftersom oron är stor för många och fokus ligger på coronavirus och covid-19. Det känns som ett dåligt läge. Det mesta som museer, arkeologiska platser och liknande utflykter stängde tidigt, likaså gränsen mellan nord och syd. Alla hotell stängs ner av myndigheterna till senast helgen. Gränserna i Europa är stängda för de flesta. Länder och regioner är i karantän. Svenska myndigheter avråder till resor en tid framöver till hela världen. Jag ska inte åka runt i rådande läge. Med detta är det logiskt att jag följer myndigheternas råd och evakuerar mig tidigare än planerat. Jag åker tillbaka till Sverige i morgon. Jag känner mig som en världsmedborgare, men nu är det rimligt att jag ska vara i Sverige en tid tills coronaviruset släppt taget om oss. Jag kommer tillbaka med inlägg om restips och annat lite senare. För livet skall återgå till mer normalt en vacker dag. Vi kommer att kunna återuppta våra avbokade resor och luta oss tillbaka samt reflektera lite över tiden vi lever i nu. Kanske vi då fortfarande inte förstår och tänker, vad hände där med oss alla? Eller, så är vi så trötta på coronaviruset att vi inte vill höra det ordet mer. Var rädda om er och ta hand om varandra. Text av: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/kreta-kallar-och-cave-of-agia-foteini/ https://explore-more.se/blogg/kreta-kallar-och-cave-of-agia-foteini/ Då är jag tillbaka på Kreta, igen. Den rubriken var redan tagen så tankesmedjan fick jobba lite på den detaljen. Jag lämnade ett soligt men kallt Göteborg och kom åter till Heraklion förra veckan som också badade i sol, om än lite varmare än i Götet. Praktiska saker ordnades och uträttades, jag finslipade mina grovplaneringar och jag var sedan med bil igen. Jag har nu hunnit åka runt på bilturer och härjat på ön i knappt en vecka. Jag har rört mig en del i området runt Hersonissos och Malia. Turisterna börjar komma på plats och en hel del ställen har öppnat för säsongen. De som inte hunnit öppna målar, städar och ställer iordning så portarna kan slås upp till den grekiska påsken. Den ligger en vecka efter våran påsk. Hersonissos har jag inte varit i sedan 1989. Det är preskriberat och nu är det dags för en come back. Det är helt galet hur mycket större Hersonissos är numera, det går inte att jämföra. Utvecklingen har gått från bykänsla till stadskänsla. Ett utflyktstips för er som semestrar i trakten kring Hersonissos och Malia och tröttnat på den höga pulsen på nattklubbarna och barerna. Gå hem tidigt en kväll och gå upp i tid på morgonen och ta er till Cave of Agia Foteini. Vägen dit upp är riktigt kass. Det är bra, då kommer inte turistbussarna fram och det finns inga glasskiosker eller butiker med massproducerade souvenirer. Cave of Agia Foteini ligger på vägen upp mot Lasithiplatån. Kör till byn Avdou som ligger några kilometer ovanför Aposelemis-dammen. Vägskyltar visar vägen från Avdou. Det är hyrbil som gäller och för säkerhets skull, hyr en bil av jeep-modell med lite högre markfrigång så klarar ni vägen och kör försiktigt. Vägen når nästan ända fram och som alternativ kan man ställa bilen lite längre ned och göra en fin vandring uppför vägen. Naturen bjuder på fina vyer över Langadadalen och den stora dammen nedanför. Sluttningen domineras av vintergröna ekar och det är fågelrikt, speciellt på våren. Cave of Agia Foteini ligger på cirka 750 meters höjd på en klippa i berget Louloudaki. På 700 meters höjd ligger kapellet Agia Anna och nära där börjar trappstegen brant upp till grottan. Glöm absolut inte ficklampa. En liten bit in i grottan börjar en liten gång som ska ha varit en gammal flodfåra som man följer längre in. Därefter öppnar sig ett heligt rum, kyrkan Agia Foteini. Det fina är att man kan gå upprätt hela vägen, det är inget krypande runt i grottan. Den här delen är lite drygt 40 m lång. Totala längden lär vara 700 m, men är inte åtkomligt för oss vanliga besökare. Efter besöket i grottan, sätt dig en stund utanför och njut av vyerna, fåglarna och den vackra utsikten, snart öppnar nattklubbarna igen i Hersonissos och Malia. Den fjärde söndagen efter påsken har kyrkan i grottan sin dag och är då ett utflyktsmål för många kretensare. Varför inte passa på om ni är i trakten. I kyrkans och grottans mystiska historia spekuleras att det varit ett eremitkloster en gång i tiden. Det finns inga säkra spår idag av sådana aktiviteter eller byggnader, så det får stanna vid en myt eller legend, än så länge. Någonting säger mig att jag behöver erkänna att det kan vara lite väl kryddade fördomar hos mig att alla i Hersonissos är partydjur och lever ett nattliv på nattklubbar. Jag tror nog att denna utflykt även kan vara ett spännande äventyr också för er som kan tänkas leva ett liv i dagtid i trakten runt Hersonissos eller Malia. Själv tog jag en kaffe vid strandpromenaden dagtid i Hersonissos i lördags innan jag spontant och oplanerat åkte och inspekterade grottan. Ett par dagar senare gjorde jag ett lappkast och styrde bilen mot Messaroslätten, åt andra hållet av Heraklion. Bilen stannade i Agia Galini på sydkusten. Detta var inte spontant utan noga planerat. Nu ska jag hänga här i några dagar och göra lite utflykter i krokarna. Jag kommer säkerligen hitta på några intressanta platser så håll koll på bloggen, det kan komma nya utflyktstips. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/fordomar-och-kineser/ https://explore-more.se/blogg/fordomar-och-kineser/ Vi åker tåg, och tåget susar fram i max 300 km/h. Ja, en maxfart. Tidigare gick det i max 400 km/h. Efter en svår olycka bestämde myndigheterna att det får räcka med 300 km/h. Jag gillar att åka tåg, det är ett bekvämt sätt att resa och ett smartare alternativ till flyget. Trots att det går riktigt fort så känner man inte farten. Tåget går tyst och spikrakt fram utan vibrationer, det flyter på kan man säga. Inte som spårvagnarna i Göteborg, där man nästan får hålla i sig i svängarna när spårvagnen skall hålla tidtabellen. Detta snabbtåget avgick exakt efter tidtabell i Shanghai och stannade mjukt och fint med precision på ett par sekunder före ankomsttid i Peking (Beijing), varken för tidigt eller sent. Detta är en återblick från en resa till Kina i juli 2013. Vad visste jag om Kina före resan? Som liten var jag helt såld på Tintins äventyr och läste om hans resor till Kina. Där skildras Kina och kineser som väldigt annorlunda. Många år senare var jag själv på plats i Kina och kunde se med egna ögon hur det var, på riktigt. Det började redan vid gaten på Helsingfors flygplats. Flyget till Shanghai skulle gå om en och en halv timme. Vid boardingdisken som ännu var obemannad stod runt 50 kineser, inte i kö utan i klunga. Jag fattade inte vad som stod på utan trodde att det var en gruppresa som samlats. Efter hand lärde jag mig att kineser vet inte vad en organiserad kö är, det finns inga kösystem i Kina. Nu tillbaka till tåget mellan Shanghai och Peking. Det var dags för mig att gå på toa, i 300 km/h. Det var upptaget, så det var bara att vänta. En kvinna som såg europeisk ut ställde sig bakom mig. Vi bildade helt enkelt en kö. Nu börjar ni kanske ana vad som ska hända? Dörren till toan gick upp och exakt då kom en kinesisk kvinna och slank in, snabbare än min tanke någonsin kan bli. Så rutinerat. Vi som stod i ”kö” hann inte blinka ens. Vi i ”kön” tittade förvånat på varandra och ryckte på axlarna. Hon som smet in på toan stängde inte ens dörren helt utan satt där och gjorde vad man gör på toa, med dörren på glänt. Vi i ”kön” tittade storögt på varandra och ryckte på axlarna ännu en gång. Det där med dörren på glänt är inget konstigt heller i Kina. Det finns inget som heter komfortzon i Kina. Det är absolut inte ovanligt med offentlig toa utan mellanväggar, med hål i golvet där alla kan sitta på huk och i rad, diskutera diverse frågor med varandra under tiden man gör sitt jobb. Nära Himmelska fridens torg avvek en annan kvinna snabbt upp i buskarna, satte sig på huk helt ogenerat. Det är då vi européer håller för ögonen på våra barn. Tillbaka till kösystemet. Vi "svennar" gick in på ett kafé för att köpa take-a-way kaffe. Vi var de enda kunderna och utan att vi tänkte, bildade vi en svensk kö för att handla. En kinesisk herre kom in och ställde sig först i kön, bara för att han kunde och det fanns plats där. Hur naturligt som helst. Han blev avvisad av kassörskan och han fattade ingenting. Sen stod han bredvid oss en efter en i kön och tittade ner i våra plånböcker när vi handlade och betalade. Ingen komfortzon. I Kina är det heller inte ofint att titta i andras plånböcker eller fråga hur mycket pengar man tjänar eller har. Det är helt okey. Det är inte heller konstigt att säga att någon är tjock. Det är en fin komplimang. Det gick inte att ta miste på sommarmodet i Shanghai och Peking. Ju större mage herrarna hade desto mer naket av magen skulle man visa och de rullade helt enkelt upp tröjkanten ovanför magen. Jag har inte sett det modet spridit sig sedan vi var i Kina. Bordsskick och annan kuriosa kring det ska jag inte gå in i detalj med. En hint är att det hörs när de äter. Vad ska man säga om mina fördomar före resan? Ärligt talat, de stämde i mångt och mycket. Ska jag nu leva vidare med mina fördomar eller hur ska jag tänka? Är det vi eller de som har rätt? Det kanske är där jag ska fundera vidare? Se sig själv i spegeln, varför är vi så brydda? Är det kineserna som har rätt facit och lever enkelt utan att döma? Jag har svårt att förlika mig med vissa skillnader. Kanske borde vi gå halva vägen var för att hitta rätt svar? Om inte annat får jag ta seden dit jag kommer. Det är jag som är gäst i Kina som får acceptera kulturen. Det är på resa man är tvungen att kliva ur sin egen komfortzoon. Det är då det blir riktigt kul och intressant och man får perspektiv och lärdomar med sig hem. Gillar ni annorlunda resor? Åk till Kina, det är en kulturkrock de luxe och ingenting är sig likt som i Sverige. Människor, byggnader, mat, lukt, ljud, allt är olikt. Peking och Shanghai har shopping i världsklass och förbjudna staden skall man inte missa. På listan står också en promenad på kinesiska muren, bara det och mycket mer. Det är väl heller inget konstigt att jag fortfarande gillar Tintins äventyr. Tips: Missa inte se på filmsnutten nedanför så förstår du lite av vad jag menar med kulturkrock och att saker verkligen är annorlunda. Jag filmade kinesiska pensionärer i Ditanparken, Peking som motionerar tidigt i ottan. Som en liten förklaring till vad några av dem gör: Kvinnan som skriker vid trädet gör det för att få ut onda andar ur kroppen. Mannen som går baklänges gör det för att det lär vara bra för njurarna. Övrigt är det mycket meditation och allmän motion.  Text, film och foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/karnevalen-i-rethymnon/ https://explore-more.se/blogg/karnevalen-i-rethymnon/ På lördag eftermiddag går helgens första parad. En timme före starten höjs volymen på musiken som en stämningshöjare, ingen ska kunna undgå att något festligt är på G. Det är som om nattklubben flyttat ut till en gatufest redan på eftermiddagen. Musiken pumpar ut så billarmen startar och vibrationerna når in i alla hus. Ljudvågorna fortplantar sig mellan husen, kvarter efter kvarter. Detta väcker de döda och jag hör inte vad jag tänker längre. Och detta är bara barnens parad. Kidsen sätter nivån direkt, nu är festen igång på riktigt. Detta var mitt första besök i Rethymnon som nu hade välkomnat mig. Jag kom på fredagen och installerade mig. Det kändes direkt i gamla stan på stämningen att här skulle bli fest. Det fylldes på mer och mer med festglada från både när och fjärran. Jag frågade Chrissi på mitt hotell var jag ska vara någonstans för att inte missa något. På din balkong, svarade hon. Vad menade hon, trögtänkte jag. Missförstod hon mig? Var jag minst i vägen där? Det var en fullträff i min hotellbokning. Inte i gamla stan där nattklubbsmusiken strömmar in på småtimmarna utan lite vid sidan om, men ändå så pass bra att jag kunde sitta på min balkong och se paraderna. Jag höll mig i gamla stan före och efter paraderna och tog in av feststämningen. Under paraden satt jag på balkongen, första eller kanske andra parkett. När kidsen dansat iväg sin parad tystnade musiken tillfälligt, snart skruvades volymen upp till en ny uppladdning. Nu var det nattparaden som skulle dansa iväg. Därefter var volymen hög i gamla stan med dans, uppträdanden och party hela natten lång. Söndag morgon och omtumlad tänkte jag finaldag. Dags för den stora paraden. Hur skulle då den bli? Normalt borde de flesta ha varit nöjda av fest efter lördagens kalas. På morgonen såg jag att staden var lugn och städad, en stillhet infann sig inför nästa fest. Jag tog en rask morgonpromenad längs strandpromenaden som tar en timme. Tillbaka i gamla stan var det näst in till fullt med folk, redan. Många utklädda för maskerad. Uppladdningen hade börjat. Detta var hur seriöst som helst och det skulle bli en ny fest. Klockan två skulle paraden starta, klockan ett var jag evakuerad på min balkong och inte i vägen. Musiken skruvades upp till kidsens satta nivån. Man kunde inte ha lägre musikvolym än barnparaden. Det hade sålts tusental visselpipor på stan, När paraden startade en kvart före utsatt tid kulminerade visslandet. Den här ljudmattan låg över stan i över tre timmar. Det tog alltså mer än tre timmar från första till sista startande i paraden. Man kan säga så här, man kan fetglömma siestan denna söndag. Tur att jag redan är bullerskadad, lomhörd och har tinnitus i båda öronen. Musiken kändes i hela kroppen. Är det fest så är det. I Göteborg har vi Chalmerskortegen på valborg. Vid bra väder kan det vara 100.000 åskådare och rätt festligt. Jag borde vara luttrad. Men paraden i Rethymnon var i hästväg. Kortegen i Göteborg är väl egentligen en hygglig kopia av karnevalparader. Precis som originalen i Grekland är temat ofta humor och parodi i budskapen från ekipagen i tåget. En stor skillnad är att kortegen i Göteborg inte har med kyrkan och religion att göra. Kortegen är ett rent jippo av Chalmers högskola. Karnevalerna i Grekland och också i den katolska världen är en markering för starten av fastan inför påsken. En annan stor skillnad är att publiken i Grekland deltar mer aktivt och många klär ut sig i maskeraddräkter. Den största karnevalen i Grekland är Patras på fastlandet, också en av de större i Europa. Rethymnon är störst på Kreta och hit kommer de från hela ön och även fastlandet för att fira. Ska tillägga att vill man inte fira Karneval overload finns det flera andra trevliga karnevaler på Kreta och i Grekland att välja på. Om vi ska fortsätta på spåret citypuls i det förra inlägget kan man säga att jag nu fått en överdos av citypuls, en positiv överdos. I kväll åker jag till Aten för lite mer citypuls. Det blir Aten resten av veckan sedan bär det av till nästa stad, Göteborg och jag har även ett besök inplanerat i Stockholm. Mycket citypuls nu. Jag gissar att jag kommer att vilja byta miljö efter detta, till lite mer byliv eller småstadsliv. Som en liten slutkläm på karnevalen vill jag bara säga, helt galet och bara glada människor som har skoj. Unga som gamla firar, de äldre mer stillsamt och med ro. Vädret deltog på sitt sätt och hjälpte till med fina dagar med drygt 20 grader. Jag noterade också att återväxten är god, kidsen i barnparaden hade jättekul och kommer förmodligen skruva upp volymen ett snäpp till och dansa än mer när det är deras tur att ta över den stora paraden. Text och Foto: Mats Randow Relaterat till grekiska högtider Läs mer: Pilgrimsvandring till Mantamados på Lesvos i Grekland Läs mer: Vad är det vi firar? Läs mer: Påsken på Cypern https://explore-more.se/blogg/citypuls-eller-naturens-viskningar/ https://explore-more.se/blogg/citypuls-eller-naturens-viskningar/ Från småstad och bylivet, jag är tillbaka i storstaden och Heraklion. Från stillsamhet och tystnad till trafik och ljud som vibrerar. Inga säsongsstängda butiker och tavernor. Full fart och citypuls. Shoppinggator och restaurangkvarter. Ett organiserat kaos och bullrande trafik. Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag uppskattar båda sidorna. Jag tror att jag vill ha ett ben på varsin sida. Hur gör man? Just nu känns det skönt att ha lite liv och rörelse kring mig, röra mig i stadens larm. Hur får jag balans i detta? Jag kan ju alltid ta en paus från stöket. Mitt i veckan packade jag min ryggsäck och gjorde en utflykt. Jag tog bussen och åkte till Archanes bara runt 30 minuter bort. Intill den gamla fina byn ligger berget Giouhtas, ett fristående berg i det vackra landskapet med böljande kullar med vin och olivodlingar. Så här års är det riktigt fint när allt går i grönt och efter allt regnande är det nu sol och vår i luften. Jag styrde mina steg ut ur byn mot berget, kursen var spikrak. Idag skulle jag lyssna på tystnaden, vinden och fåglarna. Det går en vandringsled upp och jag fann stigen snabbt som tog mig uppåt sluttningen med tall och cypresser i omgivningen. Jag såg tidigt ett exemplar av den kretenska Irisen, snart fler. På ena höjden uppe på berget ligger en gammal kyrka, Afentis Christos med panoramautsikt över landskapet. Det var klart väder och sikten milsvid, på ena sidan hade jag de snöklädda Diktibergen och på den andra Psiloritisbergen, också i ett klädsamt snötäcke i solskenet. Kontrasterna var fina med grönskan nere i låglandet och snön på de högsta höjderna. Kring berget Giouhtas finns gott om gåsgam och här har man en bra chans att få se dem cirkla nedanför i stället. De är dock inte lika många som de varit tidigare när jag besökt berget. De har förmodligen mer att göra på annat håll än att roa mig idag. En vråk kom ovanför mig, seglade sakta i uppåtvinden utan vingslag. Jag såg att den tittade på mig och närmade mig sakta mer och mer. Jag stod still och tittade tillbaka, vi betraktade varandra. Sedan vände vråken och seglade tillbaka fortfarande utan vingslag. Närkontakt, jag skulle tagit fram kameran, men ibland ska man bara vara närvarande utan trassel och fokus på prylarna. Vandringen gick vidare till nästa höjd. Där ligger minoiska ruiner från forna tider. Detta berg var också en helgedom och kultplats. Numera ingår berget i Natura 2000 programmet med en plan att värna om flora och fauna. Bakom höjden fick jag nästa vy. Hela Heraklion med Egeiska havet låg framför mig. Staden jag tog en paus ifrån. Där nere är det förmodligen fullt ös, som vanligt. Uppe på berget var det lugn och meditation för min hjärna som gällde. Jag kom sen nerför berget och var tillbaka i Archanes, snart gick bussen tillbaka till stan och det blev lite högre puls igen. Jag hade inga problem med det. Jag hade rensat min skalle och var redo för stadspulsen, jag gillar ju både och. För mig är det bästa combo, att ha en fot på varje sida och någorlunda kunna välja. Att bara vara i stan blir för stressigt i längden. Att bara vara på landsbygden eller sömniga byar gör mig uttråkad och jag saknar lite liv och rörelse. Vandringen på berget Giouhtas då? Det är verkligen en av mina favoriter. Naturen varierar och är vacker. Vyerna varierar och är vackra. Det andas historia på berget som är heligt i mytologin. Gudarnas konung Zeus ska vara begravd i berget. Bara det. Byn Archanes frestar med en och annan avstickare i sina gränder. Slutligen, hur får man ihop hela paketet med lugn och ro mitt i citypulsen. Jag som vill ha ett ben på varje sida? Det har nog lite med mina demoner att göra. Dom vill lite olika saker. Den ena demonen planerar stort för karnevalen i Rethymnon just nu……. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/loutro-min-guide-for-den-vackra-parlan-pa-kretas-sydkust/ https://explore-more.se/blogg/loutro-min-guide-for-den-vackra-parlan-pa-kretas-sydkust/ Vill du ha något att drömma om? Ett resmål att besöka när coronaviruset har gjort sitt? Då kan pittoreska Loutro på sydvästra Kreta i Grekland vara din dröm. Pulsen sjunker redan när jag går ombord på båten i Chora Sfakion. Båtturen tar knappt 20 minuter på Libyska havet där Loutro ligger lite gömt bakom en udde och höga berg när man kommer med båten. Jag kom ihåg min första resa dit när båten närmade sig byn utan biltrafik och alla ombord ställde sig upp för att se mer och ta vackra bilder. Jag gjorde samma sak som alla andra. Den gången klev jag iland för att vandra över dagen och ta färjan tillbaka till kvällen. Jag föll pladask för stämningen och tänkte tankar om att man skulle ta och missa sista båten tillbaka. Otur kan väl alla ha. Loutro är samtidigt lite av en motpol till de större charterorterna på norra Kreta och Chanias stränder. När jag senare återvände var min plan att missa sista färjan, på riktigt. När sista båten gick före sju på kvällen sjunk min puls ytterligare som en gråsten. Detta var naturligtvis noga planerat sedan länge och jag hade förbokat mitt boende. När solen var på väg ner tänkte jag att jag hittat första minuspoängen, då solen går ner bakom bergen. Det blev dock oerhört vackert när ljuset från den lågt stående solen färgade de höga bergen i en rödrosa ton. Där någonstans tappade jag bort minuspoängen. Det är något speciellt med detta dramatiska landskap, där höga berg möter havet. Senare på kvällen hände det plötsligt något vid den mörka horisonten. En fullmåne reste sig ur havet. Månen var blodröd och färgade Loutro i nya nyanser. Allt stannade plötsligt upp i byn, där de flesta satt och åt kvällsmiddag. Alla avbröt vad de höll på med och ställde sig upp för att se mer. Alla, till och med tavernapersonalen, var där och tog bilder. Bilder som är svåra för andra att tyda med den lilla pricken av månen. Bilder som inte kan beskriva hur det var på riktigt. Loutro ligger i ett vilt och väglöst land. Det finns urgamla vandringsleder dit och den berömda vandringsleden E4:an passerar här. De flesta kommer med båten. Den lilla fiskebyn är konverterad till en småskalig turistby bestående av vitkalkade hus med blå dörrar och fönsterluckor. Det finns inga hotell med pool men många rum på de små hotellen har balkong med utsikt över havet i färgnyanser av turkos. Magin i det kristallklara vattnet tycks få båtar sväva i luften. Magin upphör dock när man simmar runt och snopet upptäcker att man inte bottnar, trots att man så tydligt ser botten. En anledning till att jag inte snorklar speciellt ofta, jag får svindel när det blir för högt (eller för djupt). Det är sant. Byn ligger i en skyddad bukt där ”huvudgatan” går från hamnen in igenom restauranger, caféer, supermarket och souvenirbutik, förbi stranden med den gamla byskolan och kyrkan, därefter in igenom fler tavernor och caféer innan ”gatan” tar slut. Där möter det branta berget havet och promenaden har tagit 5–10 minuter. Det finns inte ens mopeder här, helt enkelt eftersom det inte finns någonstans att köra dem. Det enda motorljud du hör är från vattnet när båtarna kommer och går. Det gör också att man får den där äkta skärgårdskänslan här. Du börjar kanske ana att Loutro har en speciell atmosfär och att det är lugnt och stilla. Ja, och du kommer märka att alla går med låg vilopuls i byn, till och med de som bor och verkar här. Tempot är lugnt och vid en första anblick tänker man att man skulle packat med sig ett halvt bibliotek för att få tiden att gå. Men, den där promenaden kan ta flera timmar om man vill. Det är inbjudande att sätta sig ner för en lunch eller en kaffe, om inte en kall öl skulle smaka gott vid ett bord någon halvmeter från vattnet. Eller, så fastnar man för att snacka med Coco, som är papegojan vid caféet till Hotel Daskalogiannos. Papegojan har många märkliga ljud och läten och passerar du utan att hälsa kan det hända att han visslar efter dig. Var dock försiktig med att ta en selfie med Coco som har sin komfortzon. Coco snackar hellre goja än att kela och gosa. Att göra Många turister på Kreta hyr en bil när upptäckarlusten börjar ta över. I Loutro kan man istället hyra en liten motorbåt för den som har lite båtvana. Det finns gott om grottor och små stränder att utforska efter den dramatiska kusten. Det finns även vattensporter i Loutro. Men glöm allt med parasailing, bananbåtar och vattenskotrar. I Loutro gäller trampbåtar, kanoter och paddling stående på brädan. Vardagsmotionen finns trots allt i Loutro. Om inte annat simning, försiktigt paddlande på en färgglad luftmadrass eller snorkling i den annorlunda världen under vattnet. Det finns också många vandringsleder där man följer urgamla stigar. Man kan gå till byar uppe i bergen som Anopolis eller Livaniana. Eller, bara promenera på kortare stigar ute på udden genom gethagar. Här finns en gammal ruin av en venetiansk borg nära färjeläget på höjden. Den turkiska borgruinen hittar du ungefär mitt på udden och byggdes i oroliga tider på 1800-talet när de många upproren mot osmanska riket ägde rum. En mer avancerad och spektakulär vandring gör man i Aradena-ravinen med sin dramatiska natur som mynnar ut vid Marmarastranden. Den har en liten taverna med solstolar och parasoll, för övrigt går badbåtar till stranden. Bilväg saknas även hit. Vill man utforska andra stränder går även båtar till Sweet Water Beach. Som namnet antyder springer sötvattenkällor upp ur berget under havet precis vid denna strand. Det gör badvattnet svalt och friskt. Även hit går en vandringsled och det är helt omöjligt att ta bilen även hit. Sweet Water Beach är delvis organiserad med en enkel taverna och solstolar med parasoll. Själva stranden i Loutro då? Det är en stenstrand med små runda stenar. Under högsäsong är det trångt. Det är ändå inte stranden man åker till Loutro för, det är hela paketet med känslan, stämningen och det vackra havet. Det blir absolut inga minuspoäng till stranden och man ska inte klaga, jag har allt badat vid sämre stränder som är bra. Vattnet är klart och ligger oftast väldigt lugnt, läget gör att det inte är så utsatt av vindar. Shopping Jag kan varken ge pluspoäng eller minuspoäng för shoppingen. Ingen åker till Loutro för att hänga i affärer. Det finns några små supermarket och souveniraffärer. Där finns allt det nödvändiga en turist kan behöva, som badhanddukar, solskydd, solhattar, snorkelprylar och lite kläder t ex. När dessa saker är inköpta lockar annat att göra. Närmaste apotek och bankomat finner man i Chora Sfakion. Mat och caféer Grilldoften lägger sig redan före lunch då också många turister kommer med färjan över dagen. En ny laddning med grillat ska sedan vara klar till kvällsmiddagen. Många tavernor har också färsk fisk och skaldjur som specialitet. Jag har ätit på många av Loutros tavernor och ingen har gjort mig besviken. Ska jag peka ut någon speciell, återkommer jag gärna till Pavlos taverna med kolgrillat på spett. Eller, Restaurant Ilios med god lokal mat och färsk fisk. En annan undangömd pärla är Taverna Stratis som man hittar i backen upp bakom kyrkan, som också har god grillad mat och fina vyer mot havet från sin lilla höjd. Restaurangerna är familjeägda och på menyn hittar man mycket lokalt producerade råvaror och närodlat. För en fika ligger Sifis House som första hus efter färjeläget med gott kaffe på hotellcaféets trevliga uteservering och brygga. Caféet är samtidigt som ett litet folkloremuseum med gamla saker och inredningsdetaljer i en stilfull kombination. Här sitter man också bra till kvällen med bubbel eller en drink. På andra sidan av Loutros bukt ligger Keramos bar, nästan som sista ställe med mycket bra utsikt över andra sidan av bukten. Keramos har en atmosfär som gör att man får en diffus känsla att befinna sig någonstans mellan Thailand och Grekland, till tonerna av bluesmusik. Volymen är anständig så musiken går ihop och gifter sig med vyerna man just vilar ögonen på. Boende Under högsäsong, helger och framförallt i augusti rekommenderas att boka i förväg. I stort sett alla tavernor eller butiker har också rum att hyra ut. Familjeägda Ilios Hotel har fina rum i bra läge och Nikolaos Room är ett enklare alternativ med bra rum som är rena och snygga. Hotel Kymo ligger högre i pris, men har helt nyrenoverade rum och ny inredning. Skulle det nu vara så att man har dubbel otur och missar färjan och samtidigt inte har bokat rum kan man ta en båttaxi tillbaka och planera för en come back senare. Att ta sig till Loutro Närmaste flygplats är Chanias internationella flygplats. Taxi eller buss tar dig till Chania busstation. Därifrån går sedan bussar till Chora Sfakion med flera turer om dagen under turistsäsong. Bussturen tar cirka en och en halv timme och färjan har en turlista anpassad till bussarna. Säsong April – oktober. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/friluftsliv-i-goteborg-din-guide-med-eller-utan-restriktioner-for-coronavirus/ https://explore-more.se/blogg/friluftsliv-i-goteborg-din-guide-med-eller-utan-restriktioner-for-coronavirus/ Vi har restriktioner med social distansering och ska undvika folksamlingar. Vi ska inte resa runt i onödan nu när covid-19 styr våra liv och vårdpersonal samt sjuka kämpar mot det nya viruset. Däremot behöver vi inte sluta drömma om att upptäcka nya resmål eller kanske längtan att återvända till en favoritdestination. Allt kommer att ligga kvar till den dagen då pandemin är under kontroll. Under tiden man drömmer kan man upptäcka nya platser i sitt närområde och även besöka gamla favoriter i sin hembygd. Pärlorna man har runt hörnet som är utan trängsel. Det är lätt att man försummar sitt eget närområde just för att man alltid tror att gräset är grönare på andra sidan. Man blir hemmablind. Jag själv är strandad i Göteborg, som är min hemstad. Nu vill jag bjuda på mina bästa platser med tips på vad man kan göra i dessa märkliga tider. Visa mina guldkorn på platser utan trängsel där man utan problem kan hålla avstånd och ta eget ansvar för att förhindra smittspridningen. Folkhälsomyndigheten i Sverige uppmanar oss att vara ute, förutsatt att vi följer restriktionerna och håller avståndet till varandra, tvättar händerna och begränsar vårat sociala umgänge. I många andra länder har man en annan strategi med en kraftig lockdown av hela samhället, begränsade möjligheter att röra sig utanför egna hemmet.   Änggårdsbergen är ett skyddat naturreservat och en citynära favorit för mig. Lättåtkomlig från Linnéplatsen är reservatet som en grön ö i Göteborgsregionen. Änggårdsbergens natur är också lättåtkomligt från Sahlgrenska, där en obegriplig kamp pågår mot coronaviruset. Intill Sahlgrenska ligger vitsippedalen som är en fantastisk vild skog alldeles intill stadens brus. Skogen där träd får födas, leva och dö på naturens villkor. Ingen skogsvård förekommer annat än att man röjer bort stora träd som fallit över gångstråken och stigarna. Här får träden annars ligga kvar och ruttna på marken och mikroorganismer till insekter får helt andra förutsättningar. Detta gör också att fågellivet blir rikt med ovanligt många fågelarter. Här möter man ofta fågelskådare i den unika miljön inte långt ifrån uteserveringarna på Linnégatan. Varningens finger är uppe om det blåser ordentligt. Gå inte in i skogen då eftersom stora som små grenar kan knäckas av vindarna och falla i naturens egna sätt att hålla ordning.   I Änggårdsbergens naturreservat kan man lätt göra en vandring på 10 km eller promenera kortare sträckor och pausa vid en bänk. Naturen är varierad från blandskog till granskog och tall med gott om vilda blommor. Gångstråk och promenadvägar är bra skyltade för att hitta runt. Tar du dig upp på ljungheden lite drygt 100 m över havet har du klara dagar utsikt mot Kattegatt och Göteborgs södra skärgården. Till och med Vinga kan siktas riktigt bra dagar. Vid Trindemossen finns en rastplats med vindskydd och grillplats. Perfekt för en paus på en vandring och varför inte ta med något i ryggsäcken att grilla. Skatås och Delsjöområdet är ett populärt område för göteborgarna med Skatås motionscentrum som ligger mellan Härlanda tjärn och Delsjön. Du hittar här utomhusgym, beachvolleyboll, frisbeegolf samt fina välmarkerade motionsspår och vandringsleder i alla längder. Med centret i Skatås som utgångspunkt passerar också Bohusleden och Vildmarksleden där. I Delsjöområdet ligger även bra fiskesjöar. Som oftast ligger de bästa fiskesjöar lite längre bort som Östra Långvattnet och Stora Björketjärn. Då får man lite vandring som bonus och i dessa sjöar är endast flugfiske tillåtet. Gula kortet gäller som fiskekort här. Fiske med Gula Kortet gäller i över 50 sjöar i Göteborgsområdet där ungdomar under 16 år får fiska utan fiskekort, förutsatt att man följer kortets fiskeregler. Kortet gäller för hela familjen och ett årskort kostar 400 kr, veckokort 200 kr och dagskort 100 kr. Fiskekorten löses digitalt på fiskekort.se Parker i Göteborg. Slottsskogen är Göteborgs största park och lockar mycket folk normalt. Jag skulle också vilja tipsa om Trädgårdsföreningen med anor från 1800-talet samt Botaniska trädgården som lockar turister från hela världen och håller världsklass med runt 16 000 olika plantor, där många är sällsynta.   Mina utsiktsplatser. Risåsberget, mer känt som Skansen kronan, ligger ungefär mellan Haga och Linnéstaden och är 50 meter högt. Backarna dit upp är en liten pulshöjning och vill man maxa pulsen ska du ta Kaponjärtrappan upp med en maxlöpning. På toppen ligger fästningen Skansen kronan, byggd på slutet av 1600-talet. Här får du fin panoramautsikt över Göteborg med fina vyer över stan innanför vallgraven, Haga, Vasastan, Linnéstaden m m. Masthuggskyrkan är en annan fin utsiktsplats som är lite av en turistattraktion med det imponerande 60 m höga tornet. Lika högt som berget kyrkan står på. Här har man utsikt över hamnen i Göta älv mot Hisingen, Majorna och Älvsborgsbron. När man ändå är vid Masthuggskyrkan är det inte långt till Stigbergstorget och Gathenhielmska kulturreservatet. Ett av Göteborgs äldsta och bäst bevarade områden. Här får du en unik inblick i hur det såg ut i 1700-talets Majorna, missa inte det. Mitt emot på andra sidan älven på Hisingen ligger Ramberget med Keillers park, 87 meter högt. Där får man ett annat perspektiv mot Masthugget, Majorna, Göta älv och utsikt över de gamla varvsområdena med Götaverken, Lindholmen och Eriksberg. Vid bra väder ser man den moderna hamnen bakom Älvsborgsbron. Göteborgs bästa utsiktsplats måste ändå vara Guldhedstornet 130 m över havet. Ingen friluftsaktivitet, men ändå en bra utflykt och samtidigt är det ett café. Här kommer varningens finger upp i luften igen! Det kan vara svårt att hålla avstånd i dessa tider på caféet och hissen upp i vattentornet. Tyvärr måste caféet stänga av säkerhetsskäl före årets slut eftersom vattentornet samtidigt är ett skyddsobjekt. Om viruset skulle tillåta ett säkert besök innan dess, kommer ditt besök bli episkt och unikt i framtiden. Utsikten är milsvid över stora delar bortanför Göteborgs kommun. Södra skärgården är helt bilfritt och nås enkelt med båt från Stenpiren. På båten finns oftast gott om plats så man kan hålla avstånd och det går också bra att stå ute på däck under resan. Ett tips är att ta med cykeln på båten. Med eller utan cykel, gå iland på någon av öarna Asperö, Brännö eller Donsö, som dessutom har broförbindelse med Styrsö. På fina cykel- och promenadvägar kan man upptäcka någon av öarna som också har fina bad.   Ingen vet hur eller när vi kan börja normalisera våra liv som det var före corona-utbrottet. Däremot är alltid friluftslivet sunt och nyttigt. Mina tips här kan jag också rekommendera er även den dagen vi kan börja umgås mer socialt igen. Den dagen då alla inställda evenemang i Göteborg börjar äga rum igen. Då kommer det att finnas ett uppdämt behov av att delta i allt annat kul som normalt händer i Göteborg med stora artister på Ullevi, fotboll på Gamla Ullevi, Gothia cup, mässor, muséer och Kulturkalas m m. Förutom Liseberg som är Göteborgs största turistattraktion kan jag tipsa om en tur med Paddanbåtarnas sightseeingtur i kanalerna och Göta älv. Man kan till och med hyra kajak för att paddla själv inne i Göteborg. Är du fikasugen är historiska Haga trevligt att promenera i med gott om bra caféer. Friluftsliv inomhus? Gör en djungelexpedition på Universeum och gå i regnskog med exotiska växter och djur omkring dig. Hur som, mina tips är alltid en bra aktivitet mot att sitta hemma. Dessa tips är bland de mer kända friluftsaktiviteterna i göteborgsområdet. Som en aptitretare håller min tankesmedja även på att ta fram mina mindre kända pärlor i Göteborg med omnejd, för ett kommande blogginlägg. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/jag-har-en-plan-eller-hur-tar-man-sig-ur-knipan/ https://explore-more.se/blogg/jag-har-en-plan-eller-hur-tar-man-sig-ur-knipan/ Jag har en plan, som vanligt. Jag står vid Votamosjön, norr om Zaros på Kreta. Känslan är att min plan går fel. Planen är att jag ska ta mig upp till Rouvas Forest högt upp i Psiloritismassivet. Genom Rouvasravinen eller Agios Nikolaosravinen som den också kallas, efter klostret vid ingången till ravinen. Jag tror att det är för mycket vatten i vägen för att det ska vara möjligt. Nära starten på leden ser jag en skåpbil med österrikiska nummerplåtar och en kvinna som huserar i den. En sån där bil som är inredd med hela ens hem och liv i, en livsstil som kallas ”vanlife”. Hon har bergis varit i Rouvas Forest om det är möjligt, tänker jag. Jag frågar. Inte helt otippat hade hon försökt, men kom inte långt förrän det var djupt vatten, stark ström. Hon tog sig vidare genom att ta av sig kängorna och vada över. Sen stopp igen och hon fick vända. Inte bra. Det är här man ska åka tillbaka och äta några bullar istället. Ja, ni som hänger med på bloggen vet att jag landade på Hotel Keramos i Zaros och åt bullar i två dagar . Jo vars som GW Persson säger. Jag gjorde lite andra saker också, bara så ni vet. Detta är en återblick på förra veckan. Jag tänkte lura forsarna och åkte runt bilvägen till klostret Agios Nikolaos vid porten, eller ingången till ravinen. Det är fusk. Jag vet. Men, går det inte så går det inte. Klostret lär vara byggt på en plats där ett gammalt tempel tillägnad Poseidon ska ha legat. Ironiskt nog hade Poseidon som uppgift att hålla ordning på vädret, kanske vi skall hålla oss bättre väl med honom. Hursom, jag hade tagit mig förbi hindret och frågade en munk på klostret om han visste hur det såg ut uppåt och om det var möjligt att gå till Rouvas? Nähä, sa han!!! Inte första biten efter leden. Men, om du går vägen upp på berget så ska jag komma förbi en stor fors som ska passeras och därefter kan jag gå vidare till Rouvas. Bra där. Vägen var väl inte en väg så, som man kör bilar på. En riktig skitväg. Jag skulle knappt våga åka traktor där. Jag gick, så för mig var det inga problem och jag tog mig förbi ännu ett hinder. Fusk igen? Ja, det var det. Men, som sagt. Går det inte, så går det inte. Jag anslöt till den ordinarie vandringsleden upp och fick riktigt fina vyer. Leden var sådär. Det hade som sagt regnat en del och det hade varit ett och annat jordskred och stenras även här. Signaler på att man ska vara mycket försiktig och larmlampor som blinkade. Jag kom fram till strömmen igen och här var det sidbyte, jag skulle över. Det var mycket vatten, en bit över kanten på mina kängor och helt säkert fanns inga alternativ. Jag slängde i några stora stenar som jag tänkte vada över på och såg att detta inte kommer funka. Som vanligt smidde jag nya planer. Plan B var att jag skulle ta sats och springa över. Jättedumt, men funkade. Fyra steg tror jag det var. Så fort foten landade, lyfte jag den snabbt och jättehögt och tog nästa steg. Kanske såg det ut som en balettdans med stilpoäng till mig. Därifrån går leden högt på branten en bit från strömmen och jag kände att detta kan gå. Det var möjligt att gå till Rouvas idag. Där leden går in i ravinen vid strömmen går ”stigen” i strömfåran. Jag var också nära snögränsen, kanske bara ett par hundra meter upp. Vattnet var också djupare och strömmen stark. Munken sa ju att det skulle gå, klart man ska lita på en munk. Ravinen är här tight och bergen branta, solklart var att det fanns inga som helst andra alternativ. Jag fick se repet som var förankrade i bergssidan. Ahaa. Man ska hänga i repen och ta sig förbi kanske 4–5 meter och ta små fotsteg i bergssidan eftersom vattnet når upp till bergskanten. Kommer repet att hålla för mig? Alternativet att ta av sig skor och vada fanns inte. Det var lite för djupt, ojämnt och strömt. Bakom detta hinder såg det också hopplöst ut. Jag grubblade lite på saken och förhandlade med mina demoner om saken. Sen tog jag det enkla och självklara beslutet att bryta och vända. Jag var också ensam, förutom just mina demoner. Munken har förmodligen gud med sig på sina vandringar och ligger riktigt bra till där. Jag var tveksam till om jag får samma hjälp av mina demoner. Jag gick neråt tillbaka och tar sats över den förra forsen, samma taktik, samma stil. Bara kanten på strumporna ovanför kängorna blev blöta. Kanske någon där uppe höll lite koll på mig ändå. Jag tog en bulle till och fortsatte nerför. Dagen efter var jag nyladdad och preppad med en ny bullfrukost. Jag hade en ny plan. Jag skulle gå upp till toppen på berget Kofinas i Asterousiabergen. Där borde inget vatten vara i vägen och även om det är högsta toppen (1231 m) i Asterousiabergen är det knappast ett högt berg om man jämför med andra berg på Kreta. Det tog mig knappt en timme till byn Kapetaniana på 800 meters höjd som jag utgick ifrån. Jag hade Kofinas framför mina fötter och började ana oråd, igen. Sista biten såg ut som ett klätterberg. Kofinas betyder korg på grekiska och bergstoppen ser ut som en upp och nervänd korg. Branta sidor med en platt topp. Jo vars, det ska gå en vandringsled hela vägen på något vis. Jag kom fram till ”korgens” nedre kant. 1100 meter över libyska havet nedanför berget. Vyer som jag vilat ögonen på under min vandring. Jag anade oråd. Här var riktigt brant, det var högt och gåsgamarna satt på klipporna ovanför mig och spände ögonen i mig, några gamar cirklade både över mig som under mig. Ni fattar nu att det är högt här. Jag har en släng av höjdrädsla så det är därför jag var lite orolig i mina tankar. Säkerheten såg god ut, det fanns naturliga trappsteg upp med staket och räcken. Jag gjorde ett försök och traskade uppför klippan utan att titta för mycket på vyerna, fokuserade på annat. Det är cirka 300 meter att gå och lite drygt 100 höjdmetrar så är man uppe på toppen som är en gammal minoisk helig kultplats. Där uppe har man offrat till gudarna fram till romartiden. Numera har kristendomen tagit över och man ska hitta kyrkan Timios Stavros byggd i sten där. Jag kom bara halvvägs upp och tagit den värsta branten när jag kände att nu var det stopp. Det här var inte kul längre. Så högt och så brant på sidan. Jag hade nog bara 30 höjdmetrar kvar. Jag har mina demoner som följer mig och fick en mental brottningsmatch med dem. Efter sunda försök till förhandlingar med demonerna kändes att det var nog nu och jag satte mig ner och käkade bullar i protest. Sen gick vi ner tillbaka. Två vandringar på två dagar där jag var tvungen att bryta, den ena precis framför målsnöret. Misslyckande? Nädå, varför det. Tvärtom, ingen olycka har skett och jag har fått uppleva så mycket och lite till ändå. Fantastiska dagar. Det bästa är att jag har skogen i Rouvas kvar och har en anledning att återkomma till Zaros och Katerinas bullfrukost. En annan reflektion är att man behöver inte imponeras av andra som jagar höjdmetrar på de högsta bergen i världen, de har förmodligen aldrig varit på Kofinas. Inte högt så, men ett djäkla spektakulärt berg. Rekommenderas. Det är en vacker vandring dit och absolut ingen skandal om man vänder redan vid ”korgens” kant. Förmodligen hade minoerna Zeus och andra gudar med sig när de gick i procession med offergåvor upp till Kofinas. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/kretas-basta-hotellfrukost-eller-varldens-storsta-hotellrumsnyckel/ https://explore-more.se/blogg/kretas-basta-hotellfrukost-eller-varldens-storsta-hotellrumsnyckel/ Klockan är sju på morgonen, jag är morgontrött och har inte fått igång skärpan i huvudet. Jag tittar på hissen och tänker vardagsmotion! Gäller det verkligen mig? Nej! Men, jag tar trapporna ändå och jag hasar mig ner från tredje våning till min hotellfrukost. En frukost som är omtalad. Jag möter Katerina som kommer ut från köket som en solstråle och hälsar mig god morgon med ett brett leende. Katerina ser ut att älska sitt jobb, gå upp tidigt och servera sin omtalade frukost. Mitt bord är dukat, det är bara att sätta sig. Både kaffe och te är på plats, honung och ett par fat med bullar. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska förvänta mig av denna berömda frukost? Är det jordens omelett? Kanske med bacon till? Ett par hemmagjorda korvar också? Nu kom Katerina in fylld med positiv energi som verkligen smittade av sig. Det var bara att tanka på och ta del av. Hon ställde ut fat efter fat efter fat……. Ja, det tog aldrig slut. Hela mitt bord var fullt av små fat med bullar. Är allt verkligen till mig? Tänkte jag. Hela mitt bord var fullt av bullar. Jag har nog aldrig sett något liknande tidigare till frukost och ställde mig upp. Jag måste räkna dem. Jag hade fått 14 fat med 14 olika bullar. Jag räknade om, det kunde inte vara sant. Det stämde) och på några fat låg det dubbla bullar. Totalt hade jag fått 19 bullar, till frukost. Vi ska backa bandet lite och titta på hur jag hamnade här. I mina senaste inlägg har det varit mycket focus på väder och natur på Kreta. Man glömmer lätt alla härliga människor man också möter på Kreta. Jag planerade en tur till Asteriousiabergen och från Messaraslätten åkte jag upp för fantastiska vägar till byn Ethia. Är ni i trakten, missa inte Ethia. Byn ligger på 740 meters höjd och är en vacker traditionell bergsby med vackra stenhus. Många fint underhållna, några i ruiner. Pittoreska gränder att promenera runt i. Landskapet ser lite ut som på månen. Ja, ni som har varit där vet vad jag menar. Ingen skog, bara hedlandskap med Macchia och inslag av bräkande får och bjällror. När jag stannade mitt i byn och parkerade kom ett äldre par ut och såg frågande ut och tittade på mig som om det var jag som kom från månen. De visade sådan gästfrihet och pratade bara grekiska och min grekiska är tyvärr på ett ordförråd som inte funkar för en smart dialog. Det blev en fin promenad i byn och sedan ett besök i parets kafeneio. Ett riktigt häftigt kafeneio med en interiör som är hämtad ur en film och passar perfekt in i en bergsby högt upp i bergen. Den äldre damen såg min kamera och charmigt nog ville bli fotograferad och titta på bilderna tillsammans med sin man. Det blev en kopp grekiskt kaffe och lite fotograferande innan jag tackade för mig och åkte vidare. Paret stod sedan på torget och vinkade av mig, hit återvänder jag gärna igen på en kopp kaffe och en promenad. Mitt tidschema sprack en aning och jag kastade om lite i min planering och åkte till Matala. Ja, hippisarna var kvar. Även om de har blivit vräkta sedan länge från de gamla romerska gravarna i grottorna. Det skulle verkligen sett ut om de fått bo kvar där. Lite bisarr bostad, men ändå. Färden gick därefter till Zaros. Det är i Zaros jag hittade Hotel Keramos med sin berömda frukost, av en tillfällighet. Jag stannar där i ett par nätter. Katerina tog emot mig och tyckte att jag skulle ha kaffe först innan jag installerade mig på rummet. Det blev såklart ett par bullar till kaffet. I detta läget var jag helt ovetande om hennes fantastiska frukost. Jag fick nyckeln till rummet. Jag tittade på nyckeln med stora ögon och tittade på Katerina ifall det var ett skämt. Nädå, och hon skrattade hjärtligt. Nyckeln var stor som en skiftnyckel. Det måste vara världens största nyckel till ett hotellrum? Jag blev glad av att ha den, nu fick jag inte slarva bort den. Jag lämnade in den i receptionen innan jag gick ut. Med den i fickan skulle jag ha gått och lutat hela dagen. Åter till frukosten. Naturligtvis gick det inte att äta upp alla dessa bullar till frukosten. Bullarna traditionellt bakade på lokalt vis och alla har olika innehåll från spenat till köttfärs av lamm. Jag var duktigt mätt efter några stycken och då var det så finurligt att Katerina hade lagt fram en pappåse för take away så man skulle kunna ta med sig lite bullar. Jag plockade ner knappt hälften av bullarna som var kvar. De skulle bli perfekta att ha med på min vandringstur för dagen. Ett stopp med bullfika uppe i bergen, eller två. Katerina som varit ute och handlat kom tillbaka svängandes med en flådd hare i ett stadigt grepp om ena tassen och ett par påsar med grönsaker i den andra handen. Hon såg att jag inte plockat i alla bullarna i påsen och jag såg på hennes ansiktsuttryck och fattade att det var dumt av mig. Klart jag skulle ta med mig alla bullarna. Min bordsgranne smet ifrån bordet utan att ha tagit med sig sina överblivna bullar. Katerina ville att jag skulle ta med hans bullar också. På något vis klarade jag mig från att ta med dem också. Zaros är en trevlig by vid södra sluttningen till Psiloritismassivet och är också känt för mineralvattnet. Många som varit på Kreta har nog druckit Zaros vatten på flaska. Här kan man tanka på sin flaska i någon av de många vattenposterna i byn, med samma mineralvatten. Har ni vägen förbi Zaros så varför inte stanna en natt eller två på Keramos studios. Även om man inte får ett kort att blippa upp låset med, är det ett charmigt och modernt litet hotell med en gammal interiör. Gamla prylar och detaljer överallt där allt är gammalt hantverk. Det är ju så att även Katerinas bullar och pajer är hantverk. Tillagat och bakat från grunden. Hennes bakverk är prisbelönta så det är inte okey att göra som min bordsgranne och smita från bullarna. Under sommarsäsong, när det är lite mer liv och rörelse, kompletterar hon frukosten med det vanliga man förväntar sig. Jag kan säga att jag åt bullar i två dagar på mina vandringar där. Vardagsmotion gäller nu även för mig efter Katerinas frukostar. Det får också bli ett par extrasvängar i trapporna framöver. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/en-hyllning-till-naturen-eller-en-forbannelse-over-vadrets-revolt/ https://explore-more.se/blogg/en-hyllning-till-naturen-eller-en-forbannelse-over-vadrets-revolt/ Det är tidigt morgon och bilen jobbar hårt uppför backarna mot Lasithi platån. Jag kommer från söder, en mindre väg som är mycket vacker. Kurva efter kurva tar jag uppför. Tvåans växel fixar inte alltid att ta bilen upp, så brant är det på ett par ställen. Ettans växel fixar då jobbet. Bergstopparna här är snöklädda och när bilen kommer till en mindre platå på 1000 meters höjd piper en varningssignal och en röd lampa blinkar i bilen. Varning för frost säger den. Det är bra mycket kallare här uppe och jag ska än högre innan det går nerför igen. Precis ovanför den lilla platån stannar jag för en kort paus, på ett bra ställe där man inte ska bli överkörd om det kommer en bil. Trafiken är egentligen lika med noll, men ändå. Jag nyper mig i armen när jag ser vyn, är det på riktigt? På 1200 meter nivån är det frost och is på vägen. Jag behöver inte nypa mig i armen, det är på riktigt. Någonting säger mig att jag inte borde vara här med bilen, med grekiska sommardäck. Här är inte bra att åka av vägen! Jag saktar in lite och funderar om bromsarnas ABS fungerar. Jag testar, trampar till hårt på bromsen och bromsen ”hugger” för att få stopp på isen. Bra. Då vet jag lite var gränserna går. Nu går det nerför, långsamt. Kurva för kurva igen och snart har jag bra fäste på vägen och är nere på Lasithi platån som ligger på 800 meters höjd. Dessa stunder, när man befinner sig högt upp i de mäktiga bergen, där väder skiftar snabbt. Här inser man hur liten man är i naturen. Samtidigt kan man inte låta bli att förundras vilken variation Kreta har i sin natur och hur stor ön är. Man vänjer sig aldrig, det är nästan alltid ett stort WOHO när man är ute och åker på denna ö. Snöblandat är ett begrepp i Göteborg och betyder en sak. Vad säger man på Kreta när det är Saharasand i snön och bergen får en rosa ton? Fascinerande. Samtidigt som det regnar från Sahara på låglandet dundrar åskan så vibrationerna känns i hela kroppen. I love it. Mindre kul när jag ska sanera min balkong från sanden och dessutom glömt min tvätt ute. Jag blir förbannad, mest på mig själv och lite på Sahara och vädret. Jag ska ändå inte klaga, det senaste ovädret slog hårdast och brutalt till mot den västra sidan av Kreta. Hård blåst och stora översvämningar av skyfallen ställde till med stora problem i Chaniaområdet, en naturkatastrof på sina ställen. De flesta känner att det är nog med oväder nu. Om vi ska halka tillbaka till andra sidan av Kreta, närmare bestämt den östra kanten. Jag var ju där och vandrade för några dagar sedan. Landskapet är helt annorlunda. Lägre berg som är karga, ödsligare, torrt, men med gröna frodiga dalgångar. Vackra stränder och sedan kom palmskogen som en krock i naturen. Det finns ingen direkt skog på den sidan, knappt träd överhuvudtaget, om man bortser från olivlundarna i dalgångarna. Palmskogen är unik i sig med den sällsynta dadelpalmen. På en vandring jag gjorde där, nära Vai och palmskogen, passerade leden uppe på en bergsrygg eller ås där man såg effekterna tydligt av jordbävningarna. Riktigt stora stenblock har pressats upp i vinkel jäms med hela åsen. Man undrar vad det är för krafter egentligen och hoppas att det inte blir någon jordbävning just nu. Jag skulle nog bli lite orolig i magen om marken började skaka och man fick se detta live, när stora stenblock reser sig ur berget. Jag känner mig liten igen. Så här skulle jag kunna hålla på länge och beskriva naturen, och då skulle det inte bli något inlägg postat idag. Som en reflektion på variationen på Kretas natur konstaterar jag snabbt att man lätt kan vandra här hela året, när det inte är ett förbannat oväder. De högsta bergen undviker man såklart på vintern, då finns mycket annat att upptäcka på lägre höjd och de fina dagarna är då perfekta för vandring. En och samma vandringsled eller område byter sedan skepnad med årstiderna. Sen har vi högsommaren, då undviker så klart de flesta vandring på Kreta. Klarar man inte av att sitta still, då kan man vandra på de högsta höjderna där snön ligger idag. Det kan vara varmt även där, men i regel är det bra mycket svalare där uppe. Man ska bara komma ihåg att vädret kan ändra sig snabbt på höjderna. Då känner man sig liten igen och då bör man vara förberedd och veta vad man skall göra. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/min-guide-for-rethymnon-pa-kreta/ https://explore-more.se/blogg/min-guide-for-rethymnon-pa-kreta/ Första gången jag besökte Rethymnon på Kreta var under den berömda karnevalen 2019, som är en helt galen och rolig upplevelse. Det var lågsäsong och i februari månad och vädret var soligt och fint, ungefär som en svensk försommar. Karnevalen i Rethymnon är Kretas största och en av de största i Grekland. Besökare kommer från hela Kreta och även fastlandet för att fira, och jag som en av få utlänningar. Det var karnevalståg som bjuder upp till dans, musik och underhållning i olika teman, oftast med humoristiska och ironiska inslag. Publiken deltar aktivt, milt uttryckt, många klär ut sig i maskeraddräkter och Rethymnon blir som en enda stor fest och maskerad. Så presenterade sig Rethymnon för mig och det här är min beskrivning efter jag lärt känna staden med nya besök. Förutom karnevalen är Rethymnon också känd för sin medeltida stadskärna, venetianska hamn och långa stränder. Detta är Kretas tredje största stad och det märks att staden inte bara är för turister. Turismen är dock den viktigaste näringen i Rethymnon. Däremot är det en livlig stad också för lokalborna med universitet och som centralort i regionen. Staden lever och fungerar även på vintern. Om vi ska börja med att ta oss till stranden, som sträcker sig nästan oavbrutet 20 km österut från centrum. Här finns en fin strandpromenad som går från den gamla venetianska hamnen och är drygt 2 km lång. Stranden med fin ljus sand är välorganiserad med solstolar, parasoll och strandcaféer. Den är certifierad med EU:s blå flagga på många sträckor och erbjuder på flera ställen alla möjliga vattensporter. Ju längre bort från centrum, ju mer plats och lugnare är det på stranden. Den som bara vill läsa en bok i lugn och ro finner plats för det också. Efter ett bad och flanerande på strandpromenaden når vi den lilla och mycket vackra venetianska hamnen som ska upptäckas. Här finns gott om fisketavernor med bord och servering på kajen. De första tavernorna har dock fortfarande den fula ovanan att försöka platsa oss på just deras taverna. Vi ignorerar dem med att snällt tacka nej och fortsätter hamnen runt. Här passerar vi tavernan Zefyros som både har god mat och låter passerande gå ostört förbi. Fyren längst ut på den korta piren går bra att promenera ut till och man ser där tydligt att den gamla fyren står lite på sniskan. Här gör vi som alla andra och tar ett foto på fyren och den vackra hamnen. Vi är i gamla stan som är en sevärdhet i sig och därför tar vi nu en stadspromenad in i den medeltida kärnan av labyrintgränder med arkitektur från både den venetianska som osmanska eran. Mitt lokalsinne och inbyggda GPS i min hjärna brukar jag kunna lita på. Här ska jag erkänna att jag gått bort mig och har inte en aning om var jag är. Först kommer vi till en venetiansk loggia från 1500-talet som var en framstående byggnad i stadens centrum och mötesplats för adelsmännen där man diskuterade politiska och ekonomiska frågor. Under den turkiska ockupationen blev loggian en moské. Därefter värd för det Arkeologiska museet. Idag är loggian en exklusiv butik för arkeologiska konstkopior. Rätt plats att köpa en snygg kopia av en antik staty i naturlig storlek av någon av den tidens kändisar att ställa i trädgården eller ett hörn hemma. Vidare inne i gränderna kan det bli ett kaffestopp med glass vid Rimondifontänen från 1626, där vattnet flödar ur gapet på de tre lejonhuvudena. Efter kaffe och några omvägar i de allt smalare gränderna är vi vid Neratzemoskén vid Mikrasiatontorget. Moskén var en kyrka innan turkarna konverterade den till moské 1657. Minareten intill kom inte till förrän i slutet av 1800-talet. Moskén är nu konverterad ännu en gång. Nu används den till musikutbildning, musikkonserter och utställningar. Promenaden går vidare bland butiker med kläder, smycken, enkla souvenirbutiker till lokalt producerat och hantverk. Vi når Goura Gate (stora porten), där många passerar och man kommer då ut från gamla stan och in i den mer moderna staden. Runt hörnet från Goura Gate ligger stadsparken som också är fin att besöka. Man fortsätter lätt in i denna lummiga oas och får en paus från stadens brus. Här finns ett café i härlig skugga av de stora träden och palmerna. Historia Rethymnon var etablerad redan på 500-talet f.Kr. och på kullen där borgen Fortezza ligger idag var stadens akropolis. Staden fick sakta ett uppsving under den venetianska perioden som tog sin början på 1200-talet. Den stora borgen byggdes efter en rad piratattacker på staden och Rethymnons betydelse som stad växte. År 1646 besegrade den stora osmanska styrkan venetianerna i Rethymnon. Kreta var i turkiskt och osmanskt styre fram till självständigheten 1898. Borgen Fortezza, ska man ge en chans. Det är Kretas största borg och uppfördes av venetianerna (1573–1580), och löste problemet med hotet från turkar och pirater. Borgområdet är välbevarat och inbjuder också till promenad och fina vyer över staden. Mer om historia får man på Arkeologiska museet, inrymd i före detta Agio Frangiskos kyrka från 1500-talet i gamla stan. Fynden som visas upp från arkeologiska utgrävningar visar regionens utveckling och historia från cirka år 11 000 f.Kr och genom den minoiska kulturen till den venetianska tidens slut på 1600-talet e.Kr. Palaeontological Museum of Rethymno. (Naturhistoriska museet). Inrymt i 1600-talsmoskén Mastaba med sina nio kupoler. Här går man svindlande 300 miljoner år bak i tiden med unik utställning om den geologiska och paleontologiska utvecklingen på Kreta. Här visas originalfynd av fossiler från exempelvis kretensiska dvärgelefanter, dvärgflodhästar och rådjur. Marknader Rethymnon har tre marknadsplatser. Det är framförallt lokalbefolkningens marknader där man handlar närodlade jordbruksvaror, frukt och grönt efter säsong. Man fyndar också billiga kläder och skor på marknaden. Många turister infiltrerar gärna också marknaden för att fynda eller bara uppleva skådespelet när varor och pengar byter ägare. Som turist kan det locka att köpa med sig någon souvenir hem med en smak av Kreta som lokal honung, oliver eller lokalt odlade örter och kryddor. På måndagar är det en mindre marknad på parkeringsplatsen vid Xilouri 9. Torsdagar har en stor marknad centralt på parkeringsplatsen bredvid stadsparken, Kountouriotou 1. Till sist är det lördagsmarknad vid parkeringen bredvid Rethymnons busstation. Marknaderna börjar på morgonen och pågår ungefär till siestan klockan 14:00. Restauranger, caféer Hela gamla stan är full av matställen och caféer. Från en enkel och god gyros till restauranger med hög ambitionsnivå. Zefyros vid den venetianska hamnen har redan presenterats lite i smyg och är i den något dyrare nivån med gedigen vinlista. En annan fin restaurang är Alana i gamla stan med utmärkt mat och vinlista med högre ambitionsnivå. Bra enklare taverna i gamla stan är Stavros som ligger mysigt inklämd i en av de smalare gränderna. Nere vid strandpromenaden i gamla stan finns också flera caféer och musikbarer där även lokalbefolkningen gärna hänger med en frappe. Utanför gamla stan och utefter strandpromenaden ligger Gorgona taverna som ett ytterligare alternativ med bra mat och service. Boende Det finns gott om hotell i Rethymnon i alla prisklasser, från stora till små pensionat och studios. Ionia Suites är det hotellet jag bott på och återkommit till. Det har ett bra läge mellan strand och gamla stan med gångavstånd till det mesta, en gedigen frukost samt trevlig och hjälpsam personal. Utflykter Det finns många bra utflykter att göra nära Rethymnon. En av de populära är Arkadiklostret, som är en viktig symbol för friheten på Kreta och har en våldsam historia. Dit kommer man lätt med vanlig buss eller Rethymnons sightseeingtåg. Bra vandringar finns i närliggande Miliravinen och historiska Eleutherna som nämns i Homers episka texter från 800-talet f.Kr. Eleutherna ligger vackert med det mytiska och heliga Idaberget (Psiloritis), i bakgrunden. Med hyrbil når man också lätt pittoreska bergsbyar som keramikbyn Margarites eller Spili med sin lejonfontän som flödar av mineralvatten. Lite längre utflykter gör man till den södra kusten och här hittar vi vackra badorten Agia Galini och många stränder som Agio Pavlos, Triopetra och palmstranden Preveli nära Preveliklostret. Kommunikationer Charter går i regel till Chanias flygplats med busstransfer till Rethymnon. Reguljärt flyg går till både Chanias och Heraklions flygplatser. Rethymnons busstation är en central hubb för busslinjerna inom sin region och har också täta bussförbindelser med Heraklion och Chania, där bussen också stannar utanför Chanias färjeterminal i Souda. En busslinje går även till Chanias internationella flygplats. Under sommarsäsong trafikerar passagerarfärja med Seajet till Santorini två gånger i veckan. Stadsbussar går med tät turlista under sommaren mellan turistområdena och centrum. Bloggtips Detta blogginlägg är numera en uppdaterad favorit i repris och första versionen ligger ute på resia.se, Hallins reseblogg, där jag fick äran att gästspela som gästbloggare. På Hallins reseblogg hittar ni alla möjliga restips från när och fjärran platser. Text & Foto: Mats Randow Relaterat blogginlägg: Karnevalen i Rethymnon  Två relaterade blogginlägg om utflykter runt Rethymnon: Utkörd från museet och Kretas många ansikten  https://explore-more.se/blogg/promenadstrak-i-goteborg/ https://explore-more.se/blogg/promenadstrak-i-goteborg/ Jag upplever Göteborg som en blandning av småstad och storstad. Inne i centrala staden finns småstadskänslan med promenadavstånd till mycket. Sedan infinner sig lite storstadskänsla med både kända som mindre kända pärlor längre bort från centrum. För besökare och inbodda göteborgare som är nyfikna finns mer än man tror att upptäcka. Här är några av mina tips för promenader eller med cykel. Slottsberget är historia och kultur. Ligger vid norra älvstranden mellan gamla Lindholmens varv och Sannegårdshamnen, som en gång var Göteborgs kolhamn, numera hamn för fritidsbåtar. En modern stadsdel har växt upp runt Slottsberget där anställda på varvet tilläts bygga bostäder på i slutet på 1800-talet, helt utan planlösning. Som namnet på berget antyder låg där ett slott eller borg på medeltiden som förföll tidigt på 1400-talet. Nu påminner berget mer vid en semesterort i Bohuslän, även om det är en före detta kåkstad för varvsarbetare som nu rustats upp, fortfarande med en bofast befolkning. Att hitta hit: Buss 16. Med färjan Älvsnabben får man den bästa utflyktskänslan och en fin vy över Slottsberget från älven. Gå av vid färjeläget Slottsberget. Klippans kulturreservat är tidig göteborgsk historia och industrihistoria. Klippan ligger vid Älvsborgsbron i Majorna på södra älvstranden och har fina promenadvägar bland gamla K-märkta hus och Carnegies före detta socker- och porterfabrik som centralt landmärke. Klippans hamn är Göteborgs första tidiga hamn för omlastning till hemförarbåtar som tog lasten in till staden. Man kan också kalla den för porten ut mot havet med fina vyer och promenadstråk utefter vattnet mot Röda sten. Den för Göteborg symboliska och mytiska röda stenbumlingen, känd sedan mitten på 1700-talet. Myterna ger utrymme för spekulationer om varför den finns och hur den blev röd. Sägner pekar ut den som ett urgammalt sjömärke för navigering. En annan myt är att den skall ha blivit rödfärgad av en svensk officers blod vid en dansk landstigning. Göteborgshumor eller inte, det händer att stenen målas i andra färger av okända. Vilket dock inte är tillåtet då stenen är minnesmärkt. Sant är att stenen ska vara röd och fantasin varför, får ett spelrum. Platsen var strategiskt viktig för staden, därav kan man också hitta några murrester från den medeltida och legendariska Älvsborgs fästning på höjden ovanför. Fästningen som spelat en stor roll i många svensk-danska krig genom historien. För en fika sitter man utmärkt på Klippans Konstcafés uteservering och spanar ut mot Göta älvs mynning och den pampiga Älvsborgsbron. För den med lite större lunchbudget ligger anrika Sjömagasinet nere vid Ångbåtsbryggan. Att hitta hit: Spårvagn 3 och 9 stannar vid Vagnhallen Majorna. Älvsnabben vid Klippans färjeläge. Järntorget med långgatorna är Göteborgs gamla hamnkvarter. Intill ligger stadsdelarna Haga och Masthugget som en gång var Göteborgs första förorter. För en trottoarpromenad finns mycket att upptäcka. Järntorget är en historisk knutpunkt och centrum för handel, sjöfart, kultur, demokrati och arbetarrörelsen. Torget och områdena runt är också ett historiskt centrum för nöjen och ölhallar. Kanske är jag en göteborgspatriot? Men, Göteborg måste ändå till sin storlek vara en av världens bästa städer när det gäller små hantverksbryggerier, både till antal och ölbryggning av hög kvalité. Runt torget, långgatorna och Linnéstaden finns stans bästa utbud av bra ölhak, restauranger och caféer enligt min mening. Stämningen här är avslappnad och påverkad av allt från studentliv till en underground-rörelse där man rör sig på klassisk arbetarmark. Från Järntorget på en stadspromenad glider man lätt in i ett trivsamt bevarat Haga där man definitivt får den där småstadskänslan. När man sedan kommer till den breda Linnégatan som börjar vid Järntorget och slutar vid Linnéplatsen och Slottsskogen kryddas det på lite av en storstadskänsla, men bara lite. Precis som i Haga bor man och lever i Linnéstaden. Det är levande stadsdelar med folkliv på många sätt. Vidare in på Nordhemsgatan mellan 2:e och 3:e Långgatan ligger saluhallen Briggen inrymd i gamla brandstationen. Bra alternativ för en stärkande lunch. Brandstationen är sedan tiden då brandmännen ryckte ut med häst och vagn. Ungefär mitt emot låg den gamla polisstationen, också från en tid med häststall på bakgården. Går man vidare på långgatorna och framförallt 2: a Långgatan mot Masthuggstorget passerar du allsköns utbud av mat från hela världen, vegetariska restauranger och fler ölhak med ett ölsortiment i världsklass. Blandat med allt från underground- till second hand-butiker. Att hitta hit: Spårvagn 1, 3, 6, 9, och 11 stannar vid Järntorget. Långedrag och Saltholmen. Populär badplats och småbåtshamn där man ser oräkneliga master från segelbåtarna. Här utgår också passagerarbåtarna till Södra skärgården med bl a Brännö, Donsö, Styrsö och Vrångö. Både från Långedrag och Saltholmen har man fina vyer ut mot Älvsborgsfjorden och Göteborgs moderna hamn på Hisingssidan. Här kan man vandra runt bland stora villor från början av 1900-talet då Långedrag utvecklades till en badort med ångbåtarna som tog med badgäster från Stenpiren inne i Göteborg. Före det var Långedrag bara ett fiskeläge med guldåren på 1700-talets sillrusch. Fina bad finns på Aspholmen som nås via en bro från Saltholmen. Här är också fint att promenera runt och vila ögonen på havsvyerna.   Att hitta hit: 11:ans spårvagn går till Saltholmen året runt och 9:ans spårvagn förlängs från Kungsten till Saltholmen under sommarperioden. Som bra alternativ finns fina cykelvägar till Långedrag. Tips: Bra länk för mer info om Göteborg; Goteborg.com Håll utkik på Nya styr & ställ; www.nyastyrochstall.se Nya stationer för hyrcyklar skall öppnas i Göteborg och Mölndal, sedan skall fler byggas ut efter hand. Text & Foto: Mats Randow   Relaterat inlägg: Friluftsliv i Göteborg – Din guide, med eller utan restriktioner för coronavirus https://explore-more.se/blogg/att-aka-taxi-utomlands/ https://explore-more.se/blogg/att-aka-taxi-utomlands/ Efter en trevlig utekväll i Peking med god mat och dryck satte vi oss i en taxi för en färd i mångmiljonstaden tillbaka till hotellet. Vi hade åkt taxi tidigare i Peking och Shanghai som gått bra. Att åka taxi i Kina är mycket billigt och har tidigare kostat runt 30–50 Yuan (ca 40-65 SEK), i centrala Peking. Man åker alltid på taxameter i Kina om man inte ska hyra den över dagen. Jag satt i framsätet bredvid taxichauffören. Jag såg hur taxametern bokstavligen skenade i väg. Det vanliga priset för en taxiresa var snabbt passerat och beloppet rasslade i högt tempo iväg mot 200 Yuan, och vi hade en bra bit kvar till hotellet. Jag frågade taxichauffören vad han hade gjort med taxametern och samtidigt sa jag till honom att den är manipulerad. ”No English” svarade han. Typiskt svar, tänkte jag. De flesta taxichaufförer i Kina kan inte engelska. Jag blev skitsur och det var riktigt dålig stämning i bilen sista biten till hotellet. Att åka taxi utomlands på nya resmål är inte lätt eftersom man inte alltid har kunskaper om prisläge och rimligt avstånd på taxiresan. Överlag är min känsla när jag åker taxi att det går rätt till och chauffören är hederlig. Dock är jag på min vakt lite extra för att inte bli ett lättlurat byte på grund av min okunskap. Jag försöker vara uppmärksam på detaljer som taxilegitimation och ofta får jag frågan om jag varit här tidigare. Jag ska erkänna att jag kan ljuga på den frågan ibland och säga att det inte är första gången. Just för att taxichauffören inte skall börja köra runt mig på omvägar när han vet att jag inte kan vägen. Jag låtsas ha lite koll, trots att jag inte har en aning om var jag är. Är det fördomar om taxichaufförer? Kanske lite, jag vet att de flesta är hederliga även om en och annan frestas att ta chansen att lura en på lite extra pengar om tillfälle ges. Just därför vill jag försöka att inte bjuda in till ett sådant tillfälle. Vad är mina tips till er att tänka på för en taxiresa? Taxilegitimationen var jag inne på. Den är oftast synligt placerad så man ska kunna se den. Titta på den så att chauffören ser att man är uppmärksam. Fråga efter legitimationen om du inte ser den. Är det en riktig taxi? I Sotji, Ryssland där jag var på fotbolls-VM 2018, saknades både taxiskyltar och taximärken. Då var det inte lätt. En chaufför blev förnärmad eftersom han var så stolt över sin Mercedes-taxi och plockade fram en hel bok med tillstånd. På ryska. Jag förstod inte var det var för papper ändå. Jag hittade ingen taxi med taxameter i Sotji utan där gjorde man upp om ett fast pris i förväg. Tips: Finns inga prislistor med fast pris, kolla med hotellet eller turistbyrå. Jag hade ingen koll i Sotji till en början och kunde bara bedöma om priset var rimligt, sen åkte vi. Jag fick säkerligen en lite högre blåstaxa, men var ändå nöjd eftersom priset var så lågt när jag jämförde med andra taxiresor jag gjort. I Grekland, som är min andra hemmaplan, finns taxameter. Där åker jag dock mest på fast pris. I Grekland finns prislistor uppsatta vid alla taxistationer och vid flygplatser, så det är enkelt och bra. Är du osäker på om ett fast pris är rimligt, begär taxameter. Ett tips är att göra upp om pris eller köra på taxameter innan chauffören vänligen, hastigt och lustigt, fått tag på din tunga väska, burit den från ankomsthallen med dig springande efter och sedan få se väskan ligga i bagageutrymmet i taxin. Vid Suvarnabhumis flygplats i Bangkok ställde jag mig i taxikön, fick min taxi och samtidigt som jag satte mig i baksätet rullade taxin mot motorvägen in till city. ”Slå på taxametern” sa jag till taxichauffören, samtidigt som bilen ökade farten. Chauffören envisades med sitt fasta pris. Medans jag tjatade om att han skulle slå på taxameter. Här blev det också grinigt i bilen, men jag stod på mig. Till slut krävde jag att han skulle köra mig tillbaka till flygplatsen, då först slog han på taxametern. Det var riktigt dålig stämning i bilen hela vägen till mitt hotell. Sensmoral: Håll i väskan, gör upp om pris eller att köra på taxameter, innan både du och väskan är i bilen. Ett annat taxitips i Bangkok: Går färden på motorvägen med avgift, ingår vägtullarna i fast pris. Med taxameter får du stå även för den avgiften. Det blir ändå bättre pris med taxameter. Ha med småsedlar för detta. Annars ta fast pris som inte är jättedyrt direkt om man jämför med andra taxiresor i världen. Hur gick det då med taxiresan med den skenande taxametern i Peking? När vi kom fram till hotellet sa jag till mitt resesällskap, som var med i bilen, att de skulle gå till hotellreceptionen och ringa polisen, på engelska, så taxichauffören kunde höra. Jag satt kvar med armarna i kors. Nu visade det sig att taxichauffören kunde tillräckligt med engelska för att bli riktigt byxis. Det blev förhandling och jag betalade kanske en dubbel taxiresa. Inte mycket att bråka om med tanke på att det ändå var en billig resa för mig. Men, långt ifrån vad taxins märkliga taxameter stannade på. Ringde mitt sällskap polisen? Nej, dramat var tillräckligt och så kul ville de inte ha. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/det-nya-normala/ https://explore-more.se/blogg/det-nya-normala/ Det är inte lika självklart längre att kunna ge sig ut på en resa hur som helst. Från den 13 juni kommer dock rekommendationer lättas för resor inom Sverige från två timmar ifrån hemorten till att vi nu kan resa inom hela Sverige, förutsatt att vi tänker till och fortsätter att följa Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Avstånd, hygien och att undvika social sammanhang gäller fortfarande som vanligt och börjar bli normalt. I Europa öppnas det också upp från stenhårda restriktioner, fler länder öppnar upp för resor och förbereder för att ta emot turister. Även där med en hel del fortsatta restriktioner för att det ska fungera. Man öppnar upp för olika länder gradvis där resor från Sverige inte är aktuellt i första steget. Det är inget att gräma sig över, eftersom UD i dagsläget ändå har en avrådan för resor utanför Sverige fram till den 15 juli. Hur kommer det nu att se ut när vi ska ge oss ut på resa?  Med nya rutiner kommer vi att få en annorlunda reseupplevelse än vad vi varit vana vid. Hälsa och säkerhet går nu hand i hand för både passagerare och personal. Resor till nordiska länder Danska myndigheter har infört inreseförbud fram till den 21 juni 2020 från Sverige och Norge har i nuläget inreseförbud fram till den 5 juli från Sverige (utom Gotland). Finland öppnar gränsen för exempelvis danskar och norrmän, dock inte för svenskar i nuläget. Även här gäller ändå svenska UD:s avrådan till onödiga resor i skrivande stund fram till den 15 juli. Det är bra att bevaka noga ifall dessa datum ändras av myndigheterna om man planerar en resa framöver. Med kollektivtrafik och regionaltåg. Regionaltåg som går i rusningstrafik har förlängts. Sittplats går inte att boka på regionaltåg, undvik att resa i rusningstid om du har möjlighet till det. Folkhälsomyndigheten säger att resor med färdmedel som inte går att boka plats på bör undvikas, som stadsbussar, tunnelbana, spårvagn och även båtar inom kollektivtrafiken. Med tåg För resor med SJ kan endast hälften av sittplatserna bokas på snabb-, natt- och InterCitytåg. Platsen bredvid din kommer vara tom och kan inte bokas upp av någon annan. Reser du exempelvis med barn och behöver sitta nära varandra så kan du prata med tågvärden och höra om det är möjligt att byta platser efter man har klivit ombord. Detta gäller i skrivande stund fram till den 30 juni, men kan förlängas. I sov- och liggvagn på nattåg rekommenderas att boka en egen sovvagnskupé för att vara säker på att inte hamna i en kupé med andra resenärer. SJ lanserar nu också nyheten med ett tågluffarkort som gäller för SJ:s tåg i Sverige. Med flyg I nära samarbete med myndigheterna har flygbolag infört skyddsåtgärder för en tryggare resa. Praxis och rekommendationer från EASA, WHO, ICAO och IATA har anpassat specifika rutiner för inre rengöring och desinfektion av flygplan. Personalen använder personlig skyddsutrustning (ansiktsmasker och handskar). Dessutom testar Aegean Airlines alla aktiva besättningsmedlemmar för covid-19 var 15:e dag. Ansiktsmasker är obligatoriska för passagerare under flygning med de flesta flygbolag. På flygplatser utomlands är ansiktsmask antingen obligatoriskt eller rekommenderas. Både SAS och Aegean Airlines tillåter endast ett handbagage (handväska, tunn laptop eller annat handbagage) inom godkänd vikt och storlek i kabinen. I första hand skall handbagaget placeras under stolen framför. Denna ändring gäller alla biljettyper och bokningsklasser. Bra att veta är att luften i ett flygplan byts var 3-4:e minut. Före flygresa Innan du åker, kontrollera myndigheternas reserekommendationer i ditt destinationsland. Vissa länder kräver t ex temperaturscreening vid ankomst och ansiktsmask i allmänna utrymmen. Det rekommenderas att checka in online 48 timmar före ditt flyg och välja sittplats för att undvika onödig trängsel på flygplatsen. På flygplatsen Plexiglas har installerats på de flesta biljettkontor, handspritautomater har placerats ut och golvmarkeringar hjälper för att tydligt hålla avstånd. Fast Track till säkerhetskontrollen är tillfälligt stängd av SAS i Norge, Sverige och Danmark. Business Lounger är tillfälligt stängda i exempelvis Aten, Thessaloniki och Larnaca. SAS har tillfälligt stängt alla sina lounger tills vidare. Finnair kommer att fylla planen med mindre grupper med början längst bak i planet. Ombordstigning på Aegean Airlines sker i grupper, med början i fönstersäten. Om det sker en bussresa till flygplanet fylls bussarna till endast 50 procent av sin kapacitet och antalet bussar som används ökar. Ombord Aegean Airlines erbjuder individuella vattenflaskor, ett färdigpackat mellanmål och antiseptiska våtservetter. Tidningar och andra Magazine är borttagna. Ombordförsäljning är stängd. På Aegean Airlines alla flygningar kommer också 3 rader av säten att hållas vakanta - antingen framtill eller längst bak i flygplanet - om passagerare med potentiell symptom skulle behöva isoleras. På SAS flyg får du ta med dig enkel mat, snacks och alkoholfria drycker ombord. För att knyta ihop säcken kan man säga att det är en hel del att ha koll på. För att inte bidra med spekulationer om vad som kommer att gälla i framtiden uppmanar jag alla att kontrollera eventuella ändringar av datum för restriktioner och rekommendationer. Som resenär är man ansvarig att ta reda på vad som gäller, t ex information om skyddsåtgärder och rutiner, för varje flygbolag och på varje flygplats. Viktigt också att inte bara ta reda på vad svenska myndigheter bestämt, utan också ta reda på vad utländska myndigheter beslutat för din destination, kontrollera med landets ambassad. Jag kommer själv inte att vara först ut när det är tillåtet att resa utomlands igen. Jag kommer att avvakta, sätta mig på hemmaläktaren och hålla avstånd, för att betrakta och följa utvecklingen noga. Tips på bra länkar: folkhalsomyndigheten.se UD:s webbplats sj.se Webbsidan för SJ Tågluffarkort IATAs webbplats swedavia.se Flygbolag som trafikerar Arlanda Airport Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/utlandsresan-pa-latsas/ https://explore-more.se/blogg/utlandsresan-pa-latsas/ Hur är det med reseabstinensen? Sitter ni isolerade lugnt i båten, väntar ut smittan, samtidigt drömmer er bort på en liten resa och om framtida vaccin? Just nu ser det ut som vi blir kvar där och guppar runt ett tag. Du är inte ensam om lyxproblemet. Det är näst intill omöjligt med reserestriktionerna att planera annat än utflykter i närområdet. För frustrerade resälskare i Taiwan som tröttnat på restriktioner finns nu en möjlighet till en låtsas-resa på Taipei Songshan Airport. Den nyrenoverade flygplatsen i Taipei har i stort sett varit i utan resenärer sedan Kinesiska nyåret. Där pågår en kampanj att arrangera fake-resor. Resan börjar med att gå igenom flygplatsens säkerhetskontroll, därefter passera genom passkontrollen. Formellt är man då utomlands redan. I upplevelsen ingår dessutom en kampanj från tax-free butiken, Ever Rich Duty Free Shop där man kan handla utvalda skattefria varor. Sedan en sväng in på flygplatsens nya natursköna restaurang för att ladda med något gott att dricka med lite snacks. Missa inte tiden för boarding. Vid gaten är det sedvanlig rutin vid påstigning av planet som om det verkligen är på riktigt när man är på väg utomlands. Väl ombord får man lära sig mer om flygbolagens nya rutiner och kontrollåtgärder kring covid-19. "Passagerarna" kommer att gå igenom de sedvanliga säkerhetsinstruktionerna, samt att flygbolaget visar hur de sanerar flygplanets kabin. Dörrarna till kabinen kommer vara öppna under upplevelsen. De lyckliga deltagarna kommer att lottas i en tävling, med 30 vinnare valda för var och en av de tre låtsasresorna eller upplevelserna i juli månad, som erbjuds på tider då inga internationella flyg är schemalagda. Varje vinnare får ta med en lycklig resekompis, vilket innebär att upp till 60 personer kommer att delta på var och en av de falska resorna. Upplevelsen är på ca 3,5 timmar. Sjukvårdare kommer att kontrollera alla deltagare så man inte har symptom på covid-19. För att ansöka om en lott måste alla sökande, oavsett nationalitet, gå till flygplatsens evenemangssida på Facebook på https://www.facebook.com/TSA.tw/ . ”Resan” kommer att genomföras på mandarin, och utländska medborgare ska presentera sitt pass på flygplatsen för identifiering. Vid en eventuell vinst för en svensk blir det en ruggig utmaning att ta sig till Taiwan och sedan en snabbkurs i mandarin. Kan detta vara något för svenska flygplatser som står utan resenärer och med flygplanen kvar på marken? Landvetter flygplats, som är min lokala flygplats, rapporterar att antalet resenärer har sjunkit med 99 procent när man jämför april månad i år med samma månad förra året. Från dryga 2.800 resenärer nu i april mot drygt en halv miljon förra året under samma månad. I söndags lättade fyra flyg från Landvetter där sista hade take-off kl. 12.05. Hela eftermiddagen kunde ägnats åt låtsasresor som ett söndagsnöje. Jag gör min killgissning att detta inte går över så snart, så jag sitter lugnt och stilla i min båt med handsprit och en bal toapapper samt distans till folk och fä. En tanke: Som en storsäljare på tax-free butiken i Landvetter, borde det inte ingå en tub handkräm i ett köp handsprit, mot torrsprickorna i fingrarna? Mer info: https://focustaiwan.tw/society/202006120016 Text & Foto (om inte annat anges): Mats Randow https://explore-more.se/blogg/trollhattans-fall-och-slussomrade/ https://explore-more.se/blogg/trollhattans-fall-och-slussomrade/ Ett utflyktstips för en hemester eller svemester. Har du sett Trollhättans Fall- och Slussområde? Det var frågan jag fick när vi planerade en spontan utflykt till Trollhättan. Klart jag har, svarade jag världsvant. Väl i Trollhättan åkte vi på broar över kanaler och den svaga strömmen i Göta älv. Vid de fina promenadstråken på Spikön i älven och dammen intill fallen vid Oscarsbron och Hojums kraftverk, sa jag att jag kände igen mig. Blir det en glass nu när vi är klara med utflykten, tänkte jag? Nu åker vi till slussarna fick jag höra istället. Då snurrade det till i mitt huvud och jag förstod att jag inte sett allt vid mina tidigare besök. Jag har tidigare bara varit och nosat på området och levt i en illusion att jag redan sett allt i Trollhättan. Har ni inte varit i Trollhättans fall- och slussområde, åk dit på en utflykt. I en stadsnära miljö finner man en vacker och dramatisk natur formad av naturkrafter sedan istiden. Här finns också en spännande industrihistoria i samklang med kultur och natur att uppleva. Älvfåran skär genom landskapet i sprickdalen med en fallhöjd på 32 meter. Nära dammen ser man numera ruinerna från några av de tidiga industrierna som låg här fram till början av 1900-talet. Före slussområdet som jag tidigare inte sett åkte vi ner för en serpentinväg mot älven. Där ligger Olidans kraftverk. Kraftverket byggdes före Hojumsverket och är det första statliga kraftverket som byggdes. Redan år 1908 levererade verket ström till Skara och året efter ner till Göteborg. Olidans kraftverket är en del av Trollhättans industrihistoria och är numera ett statligt byggnadsminne. Missa inte en tur ner till detta kraftverk som ligger fint inbäddad i den vackra naturen. Där glömde jag fullständigt bort glassen när utflykten gick vidare till det stora slussområdet. När jag hade sett den första kanalen med slussar pratades det om lunch. Vänta, det finns två kanaler till, vi tar en snabb titt först, föreslog jag. Den äldsta kanalen med slussar började man gräva och spränga i slutet på 1700-talet och öppnades år 1800. Den andra var klar 1844 och den senaste invigdes 1916. Kanal och slussområde är också statliga byggnadsminnen där de två 1800-talslederna med sina handdrivna slussar sedan länge är oanvända och numera historiska monument. De två äldsta kanalerna med sina välbevarade slusstrappor går ner till Gamle Dal, ett idylliskt parkområde. Den senast byggda kanalen med slussar trafikeras livligt av både lastfartyg och fritidsbåtar. Här finns också slusscaféet som drivs av Skoftebyns IF, byggd i nationalromantisk stil, där man kan njuta av en god räkmacka med fin utsikt över Gamle Dal. Där blev det även en glass efter räkmackan till slut. Normalt under sommarsäsong öppnas dammluckorna en speciell tid varje dag. Men på grund av rådande restriktioner kring COVID-19 så är fallpåsläppen inställda tills vidare. Jag har inte själv upplevt detta, än. Men det lär vara spektakulärt när dammluckorna öppnas och kraften i det skummande vattnet väller fram. När vattnet släpps fritt i Trollhättefallen forsar 300 000 liter vatten ner genom luckorna, varje sekund. Här finns också ett Kanalmuseum om arbetet kring Trollhättans slussar. På grund av situationen med COVID-19 så har även Kanalmuseet beslutat att hålla stängt under sommaren 2020. Förhoppningsvis är det öppet nästa sommar. I närliggande historiska industribyggnader ligger Saab Car Museum med sjuttio år av svensk bilhistoria. Man kan här se den första Ur-Saaben med andra prototyper samt rallybilar från fyrtiotalet och framåt. Här ligger också Innovatum Science Center för barn, ungdomar och nyfikna vuxna som vill upptäcka, uppleva och testa teknik. Med 4 400 kvadratmeter av interaktiva stationer, kreativa lekplatser för fascinerande experiment, information och historia. Även här som med mycket annat har besöksverksamheterna på Science Center och Saab Car Museum begränsats med antal besökare för att bromsa smittspridningen där kö kan uppstå. Saab Car Museum och Science Center har öppet varje dag under sommarsäsong med samma öppettider. Mitt emot ligger turistbyrån som har mer information om Trollhättan. Tips: Gör inte som jag och tro att fall- och slussområdet är snabbt avklarat med ett litet glass-stopp. Avsätt en heldag för utflykten, det finns mycket att upptäcka i den historiska och vackra miljön. Bryt och ta en lunchpaus eller en medhavd pick-nick i allt som finns att upptäcka. Kanalerna har legat där i över 200 år så de ligger troligtvis kvar även efter lunchen. Bonustips: Ta en kortare vandring till Kopparklinten. Gå över hängbron nära Olidans kraftverk, till andra sidan älven via vindlande trappor längs med berget. På 70 meters höjd får du en panoramautsikt över området och även bortanför Trollhättan. Nära hängbron går också Kärlekens stig intill älven med högrest granskog som en fin promenad till slussområdet. Bra länkar: https://www.vastsverige.com/Fall-och-sluss/ http://saabcarmuseum.se/ https://www.innovatum.se/gora-och-uppleva/science-center/   Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/en-stadsvandring-i-aten/ https://explore-more.se/blogg/en-stadsvandring-i-aten/ Gå ut i miljonstaden, ta på dig dina skönaste skor och dina skarpaste upptäckarglasögon, så du inte missar något. Var lite slarvig med att följa den närmaste vägen, smyg istället spontant runt hörnet för att se vad som kan finnas där, annars kan man aldrig få veta. Ibland är det inget speciellt, ibland hittar man gömda pärlor på bakgårdar och smala gator där turisterna är få. I min stadsvandring får du en bra överblick av mycket att se och uppleva i Aten. I grunden är denna runda endast 3 kilometer lång om man bara promenerar utan avstickare. Men den kan lätt bli upp till 10 kilometer beroende på hur nyfiken du är och vad du vill se. Nu öppnas det sakta vecka för vecka för resor igen. Det är fortfarande krångligt och svårt att veta vad som gäller med resa till Grekland med restriktioner på flygplatser, flyg och på destinationer. Med förhoppningar att vi snart ska kunna resa säkert igen kan vi börja drömma om nya planer. Gå ut som en äkta turist med en stadskarta i din hand. En gratiskarta du får på ditt hotell, som du kommer långt med och kan ringa in avstickarna på kartan. Starta din runda varhelst det passar eller för att praktiskt anpassa till ditt boende. I min beskrivning startar jag vid torget Monastiraki som är en central plats med tunnelbanestation för två linjer och många hotell i området. Varför inte starta med en kopp kaffe på hotellet A for Athens tak som ligger vid Monastirakitorget. Den magnifika utsikten över torget och Akropolis fungerar bra att maxa förväntningarna inför dagen. Vid torget ligger också Tzistarakis Mosque och bredvid har du Hadrian´s Library som är en av många romerska fornlämningar. Redan här är det lätt att börja gå bananas med stadskartan i handen och man får tänka på sin hållning så man inte blir utsedd till Atens tokigaste turist. På andra sidan torget ligger Monastirakis Flea Market där man hittar allt möjligt att köpa, som typiska souvenirer bland turister från hela världen, till second hand butiker där lokala atenare hänger för att göra fynd. Därefter kan du leta dig ner till Adrianou, en gågata kantad med uteserveringar. Följ gatan mot Theseiou Metrostation och då passerar du även Ancient Agora of Athens, som är ett jättelikt område med ruiner från antikens Grekland till Romartiden. Här finns Temple of Hephaestus, Stoa of Attalos och mycket mer. Vid Theseiou Metro kan du fortsätta med en avstickare på drygt 300 meter till, annars tar du vänster och går uppför. Tänk på din hållning igen där näsan ska peka mot Akropolis. Du går på gågatan som är kantad av bord med souvenirer och antikviteter. Det är lätt att dröja sig kvar och titta på gamla mynt och diverse hantverk. Strax före Akropolis har du Filopappou Hill på höger sida, som är ett grönområde på kullen. Här kan en annan avstickare göras och här finns såklart också ruiner och historia överallt bland träd och buskar. På kullen ligger också ett forntida fängelse där det sägs att filosofen Sokrates ska ha suttit när han dömdes till döden. Kullen har också fin utsikt över Aten ner mot Pireus och havet. För utsikt över andra sidan av Aten, missa inte Areopagus Hills, även kallad Mars Hills, nära den övre entrén till Akropolis. Akropolis står högst upp på de flesta turisters lista över saker att göra i Aten. Där är det obligatoriskt att gå runt Parthenon och även se teatern Odeon of Herodes Atticus samt Theatre of Dionysus på södra sluttningen. Nära utgången av södra sluttningen ligger Acropolis Museum, som är ett stort modernt museum med en utställning av mängder av originalstatyer och andra föremål, samt mer information om antiken. Efter muséet kommer du in i den gamla stadsdelen Plaka, där ännu en avstickare lockar. En hårt trafikerad led delar Plaka och Temple of Olympian Zeus. Väl över leden passerar man Hadrian´s Arch, som är en port från romartiden, på din väg till entrén till Zeus tempelområde. Ytterligare 500 meter bort ligger Panathenaico Stadium. Arenan är från 500-talet f.Kr. som renoverades och öppnades på nytt till de första moderna Olympiska spelen år 1896. Arenan används till olika evenemang än idag, har tagit upp till 80 000 åskådare och är definitivt annorlunda jämfört med de nybyggda moderna superarenorna. Stadion är samtidigt ett museum där du kan gå runt i din egen takt och få guidning med ett par hörlurar, om idrottens historia på stadion. Väl tillbaka i Plaka kan du ta dig till Lysikratesmonumentet för att sedan gå mot gatan Adrianou. Från Adrianou kan du göra en avstickare till Plaka Anafiotika som ligger på nordöstra sluttningen till Akropolis. Plaka Anafiotika är en liten del av Plaka med små vitkalkade låga hus och smala labyrintgränder från ett annat århundrade, och man kan snarare tro att man är i en gammal by på en grekisk ö. Adrianou tar dig sedan tillbaka till området runt Monastiraki via närliggande lämningar av Roman Agora och Vindarnas torn. Runt Monastirakitorget är det lätt att hitta en uteservering för en sen lunch. Det finns en avstickare till, men den kanske kan vänta till nästa dag. Ermou street går från Keramikos Archaeological Site bort till Syntagmatorget där det grekiska parlamentet ligger. Ermou är också Atens främsta shoppinggata och har flera skepnader. I shoppingstråket mitt i gatan dyker en bysantinsk kyrka upp, en av Atens äldsta kyrkor. Gatan är uppkallad efter guden Hermes från den grekiska mytologin. Hermes var talarnas, köpmännens och tjuvarnas gud. Vid Monastirakitorget ändrar gatan profil och övergår till begagnatmarknaden Flea Market. Som avslutning på stadsvandringen kan ett besök på takbaren 360 Cocktail Bar vid Monastiraki torg passa för att vila fötter och smälta alla intryck. Baren har som A for Athens en underbar utsikt över Monastiraki och även Akropolis. Norr om Ermou och Flea Market ligger stadsdelen Psyri som lever upp till kvällen med gott om restauranger, caféer, ouzerier och barer utefter smågatorna i stadsdelen. Du som gillar hantverksöl skall inte missa ett besök på Beertime i Psyri. De har förmodligen Atens bästa utbud och varför inte en kall från ett grekiskt mikrobryggeri. Aten är för mig som ett gigantiskt utomhusmuseum, grekisk storstadskaos blandat med kvarter som ger småstadskänslan. Förutom att följa min stadsvandring, är att gå planlöst i Aten ett av det roligaste man kan göra. Glöm inte heller ett besök på National Archaeological Museum. Tips 1: En annan bra startplats är också vid Akropolismuséet. Börja inne på muséet för att lära dig mer av Atens historia innan du går ut och tittar på allt som finns. Det är rimligt att dela upp allt i fler dagar om du har mycket på din ”To Do lista” och har tiden. Annars ligger Aten kvar för en ”come back”. Jag har själv tappat räkningen på mina Atenbesök. Tips 2: Köp e-biljett till de arkeologiska platserna så slipper du köa i biljettkön och går direkt till inträdeskön. Ska du se Akropolis, Temple of Olympian Zeus och Ancient Agora finns en kombibiljett till reducerat pris och du kan ladda ner ljudspår till din telefon som guidar dig på platsen. Bonustips 1: Kontrollera öppettider. Kontakta eller besök platsen innan du bokar för att få den senaste informationen. Bonustips 2: Undvik högsommar. Blir det en riktig värmebölja på 35-40 grader går man inte långt och man fastnar lätt med en frappé på ett café. Vilket inte heller är att förakta. Under vintern halveras dessutom priserna för inträden till flera arkeologiska sevärdheter. Bonustips 3: Vid de arkeologiska platserna ska du också ha koll i grönområden efter landsköldpaddor. Speciellt på vintern och våren när det är grönt finns en bra chans att hitta en och annan sköldpadda.         Text & Foto: Mats Randow                                  https://explore-more.se/blogg/varldens-ande/ https://explore-more.se/blogg/varldens-ande/ Det blev stopp framför bommen till militärbasen. En buss och ett tjugotal bilar står före mig. Jag är på väg ut till halvön Kiriamadi, längst ut på Kretas nordöstra hörn. Det är egentligen två halvöar som tillhör militärbasen som ligger mitt emellan halvöarna. Det är också ett natura 2000 område, men halvöarna är helt stängt för allmänheten. Nu råkar det vara så att kyrkan Agios Isodoros med en gammal historia ligger längst ut på udden, vid fyren. Kyrkan har sin dag den 4 februari. På eftermiddagen, dagen före och morgonen den 4:e är enda tillfället för allmänheten att kunna besöka kyrkan. Just bara en gång om året och då vill jag också passa på och se vad som finns därute. Jag hade frågat runt lite om vilken tid dom öppnar området, bl.a. på Touploklostret och alla säger vid 4–5 tiden på eftermiddagen, ett så exakt klockslag man bara kan få. Bra där. Vid tre-snåret kände jag mig ganska klar med dagens agenda och upptäckte att en buss och ett gäng bilar var på väg mot militärbasen. Det är normalt ingen trafik här annars, så jag chansade och åkte efter för att se om de hade öppnat. 15:30 öppnades bommen och det blev lite småkaos när alla ville åka in samtidigt. Bussen framför mig stod still och väntade på att alla passagerare som irrat iväg åt alla håll skulle hitta tillbaka. Alla bilar bakom körde om, så gjorde jag också. Jag såg min systemkamera ligga i passagerarsätet och kom att tänka på alla stora skyltar om fotoförbud jag sett efter vägen. Bäst att gömma den så det inte blir onödiga diskussioner. Vid bommen stod en äldre officer, han verkade ha lite högre rang och hade som uppgift att registrera alla som körde in. Han började prata grekiska med mig, oklart vad han sa så jag bad han ta det på engelska istället. Han tittade in i min bil och frågade trevligt och myndigt om jag var ensam i bilen på ett sätt så att jag blev osäker. Jag kikade själv runt för att försäkra mig att jag var själv i bilen och nickade sedan tillbaka och svarade, jepp, jag är ensam. Det blev en pilgrimsfärd i karavan ut på halvöarna med andra bilar mot vägens ände. Landskapet här är vilt och ser mer ut som ett månlandskap, utan träd och bara enstaka lågväxande buskar. Vägen går mycket på höjder och man ser ofta havet på båda sidor av vägen samtidigt. Känslan är samtidigt att man är på väg till Kretas och världens ände. Framme vid kyrkan uppstod ett nytt rimligt kaos när alla greker (fanns inga turister här vid tillfället), skulle parkera så nära kyrkan som möjligt, samtidigt. Personal ur en frivillig rescue organisationen gjorde en heroisk insats och faktiskt organiserade bort kaoset och pekade ut var varje bil skulle stå. Vid kyrkan bildades snabbt en kö och militärer ordnade så att inte alla gick in samtidigt och släppte in några i taget. När det blev min tur fick jag komma in i första byggnaden. Där satt prästen och två andra med oklar uppgift och höll koll. Det får plats kanske 6–10 personer till härinne sen är det fullt. Här finns två ikoner som man ska gå fram till och göra korstecknet en eller par gånger och sedan ge ikonen en kyss. Jag fick inte klart för mig vem ikonerna skildrar, jag gissar att det är två viktiga helgon som kyrkan hedrar. Därefter går man ut och lämnar plats åt nästa. Nu skulle jag in i kyrkan tänkte jag. Men, den lite större byggnaden, stor som ett vanligt kapell var bara en värmestuga med bänkar och bord. Jag hade alltså redan klarat av kyrkan. Den lilla byggnaden, inte större än ett bra förråd, var kyrkan. Efter en timme i omgivningarna kände jag mig nöjd och gav mig av tillbaka. Nytt kaos. Det var många fler än jag som skulle iväg. Samtidigt kom så många fler nya bilar och bussar. Oredan var total. Greker är vana att leva i kaos, medans jag fick bita ihop och försöka göra som grekerna, gilla läget. Det här kaoset fortsatte hela vägen bort till bommen eftersom vägen på många ställen inte är tillräckligt bred för möten med bussar. Åter gjorde rescue organisationen ett imponerande jobb även längs med vägen med att trixa runt en och annan bil, lösa proppar, backa någon bil och samtidigt hålla lugnet, ingen stress. Bra där. Detta äventyret tog mig ytterligare en timme tillbaka till bommen från kyrkan mot cirka 10 minuter åt andra hållet, men då var jag nästan först. Senare på kvällen fick jag höra när de stängt bommen klockan 19:00 för natten, att det passerat 470 bilar och 70 bussar. Nästa dag räknade de med ännu fler besökare. Detta var bara ett äventyr på min lilla turné i den östra ytterkanten av Kreta. Under veckan har jag hunnit besöka, håll i er nu. Två kloster, ett par helt övergivna byar, otal bebodda byar, en stad, museum, borg, minst tre arkeologiska platser, vingård, otaliga stränder och fem och en halv vandringar. Det finns alltså mer att skriva om, men detta får räcka för denna gången. En halv vandring förresten? Ja, det blev en halv eftersom jag var tvungen att bryta halvvägs och vända tillbaka. Om vi ska gå in på väder-tråden igen så har det regnat ovanligt mycket på Kreta och det var helt enkelt för mycket vatten i strömmen som blockade leden på många ställen. Man fick ta omvägar över stora stenar, klippor och runt tät växtlighet och till slut blev det lite för riskabelt för att det skulle vara kul. Det blev ett enkelt beslut att bryta och vända. Jag lovar att det är en fin vandring, bara den blir bättre framkomlig och säker när vattnet sjunkit undan. Vi får se, en annan dag. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/omsom-vin-omsom-vatten/ https://explore-more.se/blogg/omsom-vin-omsom-vatten/ Ömsom vin, ömsom vatten. Jag har fastnat i väder-tråden. Det ostadiga vädret har hängt i. Jag som är från Göteborg tycker ändå att detta vädret är helt okey. Vädret är lite omvänt i Göteborg tycker jag, med mulet och en skopa regn eller blötsnö i en vecka eller två, sen sol en halv dag eller två. Vintern i Grekland är det normalt tvärtom. Sol med ett och annat tungt moln i någon vecka eller två, sen regn en dag eller två. Nu har det i och för sig regnat bra mycket och mer än normalt på Kreta och jag hör hur trötta folk är på regnet. Det hjälper inte att man säger att det är bra för naturen, dom flesta har tröttnat för länge sedan. Jag ser att många passar på att komma ut när det inte regnar. Jag har mellan skurarna haft riktigt fina dagar som också påminner om en riktigt bra vårdag i Göteborg, eller en fin försommardag. En vandring på Spinalongahalvön i T-shirt och havet låg alldeles platt utan vind. Välkommen att testa detta i Göteborg i januari. Det blir kontraster när man ser lokalbor som tittar riktigt noga i almanackan och ser att det är januari och klär sig efter det, i tjocka vinterjackor med pälskragar. Fattas bara att jag går ut i finvädret i kortbyxor också, jag har inte koll på klädkoden. Övrigt har jag också hunnit få vara med att fira två fina födelsedagar, grattis Stathis och Anjo. Jag har också haft nöjet att få gå en vandring med Ia Löfqvist i veckan. Ia som leder vandringar och utflykter har också en bra blogg, iamittilivet.com, om livet och sina vandringar på östra Kreta. Den vandringen bjöd på utsikt och vackra vyer i panorama åt både höger och vänster med utsikt över två hav, vinterblommor i olivlundarna, fika vid ett historiskt kloster och trafikkaos på vandringsleden som påminde om Tingstadstunneln i Göteborg när en jätteflock getter kom i möte med oss. Vädret den dagen då? Solig start på dagen och det mulnade på till eftermiddagen, inget regn. Det blev en kanonvandring. Vad händer härnäst? Vädret kommer att bli stabilare i några dagar och jag har åkt ut i solen på en liten turné i den östligaste av det östra Kreta. Jag har också fått tips om att besöka ett hemligt militärt område som är stängt för allmänheten. Låter korkat va? Han är lättlurad och vill bli arresterad tänker ni? Nädå, det är öppet en gång om året när en kyrka där har sin dag. Det är nu, och då ska jag passa på att ta mig in där. Inte för att jag är intresserad av militära hemligheter och inte för att det kan platsa i min guidebok, knappast. Det är för naturen och för att jag kan, annars kan jag aldrig få veta om jag inte åker dit. Jag tror naturen är mycket speciell där. Vi ses i nästa blogginlägg så får vi se hur det gått, eller inte gått.   Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/sa-lurade-jag-vadret/ https://explore-more.se/blogg/sa-lurade-jag-vadret/ Det är busväder på Kreta och i Grekland, och nog känns vädret ostadigt. Mina väderappar byter prognos stup i ett, sol, moln, regn, sol igen. Inte nog med det, nu har det hotats med ökendamm från Sahara hit till Kreta till på lördag. Ska jag verkligen säga trevlig helg här nere? Det är inte trevligt när det blåser Saharadamm i hård vind. Vi får se hur illa det blir. Vinden kan jag nog lita på. Den är hård och sydlig. Jag bor för tillfället vid södra kusten på ön som tar emot denna vind och bergen här är tillräckligt höga för att skapa en väderbarriär. Vädret kommer förmodligen vara bäst på andra sidan bergen, vid den norra kusten. Till gårdagen (torsdag), smidde jag planer. Jag behövde komma ut och reka lite efter att ha suttit inne med skrivjobb. En lunch med Ia Löfquist tidigare i veckan var ”matnyttig” på många sätt. Ia bor här på sydöstra sidan och leder guidade turer i på östra Kreta, hon har grym koll på bra vandringar och utflykter här. Jag fick flera bra tips av Ia som inspirerade mig till en expedition. Jag gjorde en liten agenda på saker att göra och planerade efter vädret. På torsdag morgon tog jag min packning för en bra dagstur, öppnade min dörr som omedelbart blåste igen i ansiktet på mig. Dörren vetter rakt ut mot söder och havet. Exakt just då började det att regna, som……… Torkarbladen på bilen gick på högsta fart och en flod av vattenmassor sköljde på vägen. Efter en kvart var det uppehåll och solen pressade sig igenom tunga molnformationer. Jag körde mot bergen och hade planerat en väg som går på runt 500 meters höjd. Framför berget hade jag nu världens största regnbåge, i alla fall den största jag sett. Man får tycka vad man vill om vädret, men dåligt väder är också vackert ibland. Det duggregnade lite till och från uppe på höjden och när jag sen närmade mig nordkusten och såg havet från höjderna såg jag också blå himmel. Min väderplan kanske håller? Mitt mål var byn Kritsa. Kritsa är listad i lag som en grekisk traditionell by. Här är det traditioner som man lever på, hantverk, tavernor och mat. Detta lockar många turister till byn. Inget jag såg något av nu när jag besökte Kritsa i januari. Det mesta var stängt och i ett lugn inför nästa turistsäsong. Kritsa ligger vackert på dryga 300 meters höjd och klänger sig fast upp på bergssluttningen med en panoramautsikt över Mirabellobukten. Härifrån är det inte långt till den arkeologiska platsen Lato. Ruiner av en dorisk stad. En av de bäst bevarade på Kreta från antikens Grekland. Lato har till och med två akropolis som staden är byggd mellan och har också en fantastisk utsikt ner mot Agios Nikolaos och Mirabellobukten. Agios Nikolaos var under antiken Latos hamn. Inträdet är 1 euro nu under vintern, snacka om att få valuta för pengarna. Jag var helt ensam bland ruinerna och kunde passa på att gå en återhållsam bananas, tills jag hörde röster från två amerikanska medelålders turister. När jag nu var i krokarna kom jag att tänka på en vandringsled som ska gå här vid Kritsaravinen. Jag frågade lite i biljettluckan om den. Det kanske är lite mycket vatten i ravinen nu för att komma fram i den tänkte jag? Hon i luckan trodde också så, men hon rådde mig att åka ner och titta. Bästa rådet idag. Annars kunde jag aldrig få veta. Det är bara några minuter med bil bort till ravinen från Lato. Jag traskade ner och hittade inget vatten. Solen värmde så jag gick uppför för att se hur långt jag kunde komma. Ravinen smalnar och man kan hålla en hand om varje bergssida, samtidigt. Rätt tight ravin och fortfarande inget vatten. När jag närmade mig utgången på andra sidan hittade jag vattnet, det kom uppifrån. Tjocka moln hade fastnat på Diktibergen och det började regna. Vid utgången av ravinen kan man ta höger och gå vid sidan av ravinen ovanför och via en gammal kalderimi komma tillbaka till starten. Nu hade det slutat regna igen och solen tittade åter fram. Detta blev en bra spontan vandring. Kritsaravinen En titt på klockan och jag mindes att Ia pratade om en kyrka, Panagia Kera. Det hinner jag lätt, tänkte jag. När jag kom fram såg jag att de stängde klockan 15 och min klocka var 14:58. Det fanns ju lite marginal. Jag hörde hur en nyckelknippa rasslade och en dörr låstes. Ingen bra signal? En kvinna ilade iväg och sa till mig att komma med. Vi gick upp från biljettluckan till kyrkan och kvinnan låste upp kyrkan för mig, öppnade alla dörrar så ljuset kom in och jag kunde få se de gamla freskerna. En katt följde med in och gjorde mig sällskap. Det är tydligen inte helt säkert hur gammal kyrkan är, man tror den är från mitten av 1200-talet. Den ska ha de finaste bevarade freskerna från bysantinska eran på hela Kreta. Kyrkan är alltså superviktig kulturellt. Vid det här laget har jag redan upplevt massor. Kopplar ändå ihop antika Lato med det antika Olous. En annan samtida stad. Den låg vid Elounda, nära Agia Nikolaus. När jag var där mindes jag inte att jag såg några ruiner. Det är inte långt dit så jag tog en sväng för att kolla. Jag hittade ingenting mer än gamla porslinsskärvor i marken. Det bästa jag hittade var ett mosaikgolv från en tidig kristen kyrka. I och för sig inte fy skam det heller, men inga andra spår av Olous gamla stad. Det började bli dags att knyta ihop säcken för denna dag. Det kändes som om det var jag som vann den hårda matchen mot vädret. Klockan började bli mycket och jag kände att jag fick ge mig och åka hem. Vad hade jag missat? Jag glömde kika på Örtmuséet i Kritsa som Ia pratade om, det kanske inte är öppet i januari ändå. Jag hade ett kloster på vägen hem som jag tänkte ta en titt på. Jag hade inte glömt av det, men kände att tiden inte räckte. Jag har hunnit med massor av bra saker ändå och det jag inte hunnit med tar vi en annan dag. Vad jag nästan glömde av var att jag skulle ta vägen förbi Lidl eller annan större matvarubutik. Jag behövde handla på vägen hem. Livet för mig är inte bara utflykter och spännande vandringar, jag har en vardag också med vardagsbestyr. Lite grann i alla fall. Handla, laga mat, var det som stod kvar på dagens agenda. Text & Foto: Mats Randow     https://explore-more.se/blogg/fiskelaget-spiken-och-lacko-slott-pa-kallandso/ https://explore-more.se/blogg/fiskelaget-spiken-och-lacko-slott-pa-kallandso/ Det blev en spontan utflykt som en hemester eller svemester till den genuina fiskehamnen Spiken på Kållandsö i Vänern. När förslaget kom som en fråga om vi skulle åka till Spikens fiskeläge var jag på direkt, eftersom jag aldrig varit där. Vad visste jag om Spiken? Jag hade hört talas om sjöbodar, fiskebåtar, rökt fisk och att det låg på just Kållandsö i Vänern. Där ligger också Läckö slott och där har jag varit någon gång. Då var Läckö slott nybyggt, höll jag på att säga. Tiden har ändå gått tillräckligt sedan dess för att jag ska ha minnesluckor av vad jag gjorde på Läckö. Min känsla är att det måste varit på medeltiden. Utan min vetskap programmerades färddatorn på ett finurligt sätt med närmaste bilvägen istället för snabbaste vägen, som jag sedan följde slaviskt. Det tog ett tag innan jag fattade detta då resan dit blev på småvägar helt utan trafik och som bonus genom ett vackert och lantligt sommarsverige med mycket att se efter vägen. Det började bra när vi kom fram. Spiken är Vänern och norra Europas största insjö-fiskehamn, var det första jag fick veta. Vi möttes av doften från rökerier och promenerade runt bland röda fiskebodar, restauranger, konst- och hantverksbodar. Som att ha kommit till ett pittoreskt fiskeläge i Bohuslän. Skillnaden är att havet, ja Vänern räknas som ett innanhav, är sött och är grönare med fin skog i omgivningarna. Precis som i Bohuslän finns en skärgård. Ekens skärgård med 120 öar ligger här och är i stora delar ett fågelskyddsområde med fiskgjuse, lärkfalk och till och med havsörn. Gästhamnen för fritidsbåtar ramar också in atmosfären i Spiken med sina bryggor. Detta är också platsen för en gourmet, perfekt för en lunch. Det blev en fish and chips med gös. Bara den gjorde min dag. Som en souvenir med smak är det frestande att köpa med sig både den lokalt komponerade Spikenkryddan och exklusiva Vänerlöjrommen. Mellan 17 oktober till 17 december fiskas siklöja i Vänern. Tips och info: 2014 gick 15 fiskare samman i den ekonomiska föreningen Vänerlöjrom. Fisknäten har en speciell maskstorlek för att bara fånga den större fisken. Fångsten tas om hand direkt när den landas. Där börjar hantverket med att för hand klämma rommen ur fisken och sedan vispas, sköljas, silas, torkas och saltas. Köper du Vänerlöjrom av någon i föreningen garanteras du en hög och jämn kvalitét. Ett speciellt EG-nummer på burken visar just vem som tillverkat den. Löjrommens dag är i år (2020) den 8/11. Då erbjuds äventyrsaktiviteter kring de dagarna där man kan följa med ut på fisket och uppleva hur processen går till. Hur var det med Läckö slott då? Efter lunchen åkte vi den korta sträckan till Läckö för att friska upp minnena från medeltiden. Jag föreställde mig det klassiska slottet med lönndörrar där spöken i rustningar gömmer sig och stora mörka skåp med klassiska spöken i vita lakan. Det började bra när vi traskade över den gröna gräsmattan mot slottet och vi upptäckte två häxringar. De mytomspunna ringarna trodde man förr kom från älvornas dans. Jag vill gärna tro att det fortfarande är sant. Det ståtliga slottet är ett arv och har en roll från den svenska stormaktstiden på 1600-talet, byggd på grundstenar av ett tidigare slott som biskopen från Skara lät bygga på 1200-talet. Jag räknar kallt med att Skarabiskopen skojar till det ibland och spökar på Läckö vid midnatt. Läckö slott är imponerande och väl värt ett besök där turister från hela världen nyfiket tittar in för ett slottsäventyr, samt för att se de historiska kamrar och kök där dåtidens lyxmat lagades och serverades till den tidens svenska politiska elit. På borggården kan också en operaföreställning upplevas. Jag har inte själv hört, men akustiken lär vara grym. Årets planerade operaföreställning Tintomara i två akter är dock flyttad till 2021. Slottet har öppet dagligen under sommaren mellan klockan 10-18. Efter klockan 18 tänker jag mig att det är på egen risk att vara där, då det är fritt fram för spökena att härja och festa i de stora salarna. Inträde: 130 kr. Detta blev en utflyktsdag som med råga motsvarade våra i förväg höga förväntningar. Kållandsö är vackert med sin rika natur och en heldag går lätt att fördriva på ön.   Tips om buss: Västtrafiks buss 132 från Lidköping stannar både vid Läckö slott som i Spiken. Kontrollera turlistan före.   Text & Foto. Mats Randow   Relaterade inlägg i bloggserien Vänern runt.   Läs mer om: Vänern runt (Del 1) Läs mer om: Eken som vägrar dö, (Del 2). Läs mer om: Hällristningarna på Larssons gård, (Del 3). Läs mer om: Hundraåringen i Skällsäter, (Del 4). Läs mer om: Den gamla kurorten Dals Rostock, (Del 5). Läs mer om: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro, Del 6). Läs mer om: Kultur i Fengersfors och fika deluxe, (Del 7). Läs mer om: Borgvik, (Del 8). Läs mer om: Fängslande konstverk i Karlstad, (Del 9). Läs mer om: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn, (Del 10). Läs mer om: Södra Råda gamla kyrkplats, (Del 11). Läs mer om: Mariestad, spöken och Göta kanal, (Del 12). https://explore-more.se/blogg/hogt-berg-pa-kreta-tre-bokstaver/ https://explore-more.se/blogg/hogt-berg-pa-kreta-tre-bokstaver/ I dag kör vi en korsordstävling med det klassiska berget på Kreta. Tre bokstäver ska det vara. Inte jättesvårt. Det finns med i de flesta korsorden, lätta som svåra. Jag har själv försökt konstruera korsord förr, när jag var liten och började lära mig läsa och skriva. Det gick sådär. Det blev lite för avancerat så jag fixade inte att lösa det själv. Kanske var facit inte helt rätt. Därför stannar vi på nivån med tre bokstäver, utan att krångla till det. Ibland lär man sig. Häng med nu, vi drar på en vandring upp på berget med tre bokstäver. Jag började min lilla expedition med att upprätta en enkel bas i byn Anogia på 750 meters höjd. Här fann jag att även att Anogia råkat illa ut i hårda tider av ockupation som många andra byar och samhällen uppe i bergen. Massakrer har skett även här ett par gånger av turkarna och byn har förstörts. Senast och tredje gången detta hände var 1944, då av nazisterna. Man rev hela byn och dödade alla män som befann sig i byn, inklusive alla inom en radie på 1 km från byn. Nästan alla byar i bergen har en minnesplats från andra världskriget med långa listor i sten på bybor som fått sätta livet till. Så också Anogia. När jag tittade på minnesmonumentet i Anogia fick jag känslan att nazisterna mördade fler i Anogia än vad byn har i invånare idag. Jag hoppas det är en överdrift, jag har inte all fakta så det var bara en spontan känsla när jag såg alla namnen på minnesplatsen. Hur som, kan man undra hur Anogia har kunnat resa sig och byggt upp sin by igen. Idag är det en rätt trevlig by med fantastiska vyer. (Se första bilden, överst). Nu återgår vi till korsordet. Tre bokstäver ska vi hitta. Från Anogias 750 meter över havet tog jag mig med bil till Refuge Lakos Migerou. Detta ställe ligger på knappt 1600 meters höjd. Det är rätt högt och blir ett bra utgångsläge på vandringen till målet som är uppe på 2454 m. Det är lite högre än Kebnekaise som är cirka 2100 möh, lite beroende på hur tjock glaciären råkar vara för tillfället. Med all respekt för höjden så är det ändå bara att traska på och ta höjdmeter efter höjdmeter. Starten är redan över trädgränsen, så det är mest sten och en hel del vildkrokus som tittade upp. Krokusen gav snabbt upp när jag tog höjd och min blick var nu högt upp. Ja, berget är högt. På 1700 meters höjd hörde jag bjällror från fåren, snart kände jag lukten också och passerade dem. Här vägrade fåren att gå högre, det borde vara en signal att vända. Min vandring fortsätter, korsordet skall lösas. Fyra ungdomar kommer ikapp mig och frågar efter Zeus grotta? Hej och hå vad de hade kommit fel. Zeus har fler grottor på Kreta. De menade förmodligen Ideon Cave. Jag förklarade för dem att det är cirka 10 km att gå från där de stod nu, en väg. De hade bilen på samma plats som mig så det skulle bli en promenad tillbaka före mörkret till kvällen. Ingen ”walk in a park”. Andra alternativet och smartast är att ta bilen runt bergen, cirka 50 km om jag skjuter lite oprecist från höften. Cirka 1,5–2 timmars körning. Ungdomarna valde det smartaste alternativet och vände, tog bilen. Jag fick sedan sällskap av några vandrare från Frankrike och vi nådde senare toppen (2454 m), som skulle bli vår lunchplats för dagen. Lunchvyn är oslagbar, detta är Kretas tak, bara en meter högre än Páhnes i Vita bergen som syns i väster. Heraklion och Egeiska havet i norr. Diktibergen och Ierapetra i öster. Libyska havet i söder. Nu är det alltså dags att runda av och lösa korsordet och peta in våra tre bokstäver. Ni har säkert löst det redan. Så här fick jag ihop det. Toppen jag stod på heter Timios Stavros, samma namn som kyrkan som står på toppen, helt byggd av endast sten. Timios Stavros går inte riktigt in på tre bokstäver. Bergsmassivet heter Psiloritis. Jag provade med det, men det gick inte heller in, hur mycket jag än fuskar. Då testar vi med det antika namnet på bergsmassivet Ida. Bingo, där satt den och jag kunde börja gå ner igen. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/varldens-basta-chili-en-underbar-historia/ https://explore-more.se/blogg/varldens-basta-chili-en-underbar-historia/ Detta recept och den underbara historien är en maxad inspiration till att man genast vill förbereda inköp och fort nog ställa sig i köket för att trolla ihop denna chili. Ta dig tid och läs. Annars kommer du att missa något! Receptet hittar vi ursprungligen i en bok av Texas-journalisten Francis X Tolbert, en man som vigde sitt liv åt denna eldiga köttgryta. Det hela började på det tidiga 60-talet då Tolbert skrev en artikel som fick rubriken "Jakten på den äkta chilin". Under de kommande åren fick han 48 000 brevsvar från världens alla hörn. Han läste, lagade, reste, provåt och intervjuade levande legender som Cap Warren, den siste ranchkocken som fortfarande kokade mat åt sina cowboys på en vedeldad spis bakpå den täckta kokvagnen. Ganska snart kunde Tolbert slå fast vad som a b s o l u t inte får finnas med i en chili: tomater, vita bönor, gul lök och köttfärs. Äkta chili lagar man nämligen på hela köttbitar och rätt lagad ska den vara just vad namnet chili con carne antyder: rödpeppar med en viss tillsats av kött. Det stora problemet visade sig vara att hitta den rätta blandningen av olika pepparsorter så att chilin får en bred fyllig hetta som varar länge och inte enbart blir olidligt skarp. Till sist tvingades Tolbert arrangera ett världens första chili-VM och det recept som vi publicerar här är en variant av det som segrade - NORTH TEXAS RED. Det recept som följer är en lätt försvenskad version. Ingen som prövat det har klagat på styrkan, men många har haft svårt att hitta de rätta ingredienserna. Men gör ett försök. Det här är vad du behöver: En mycket stor svart järngryta. En stekpanna. En liten kastrull. En helflaska tequila. Sex burkar ljust öl, helst det mexikanska Corona. 5 torkade ancho-pepparfrukter. (De är stora, mörkt brunröda och finns i affärer som säljer latinamerikansk mat. I nödfall kan de ersättas med en blandning av mörkrött chilipulver och ett antal flådda, urkärnade röda paprikor). 1 chipotle-peppar (Röd, rökt. Finns konserverad i latinamerikanska affärer). 3 birdseye-pepparfrukter (Små spetsiga klarröda. Kan ersättas av torkad, mald piri-piri). 4 jalapeno-pepparfrukter (Knubbiga, gröna. Finns på burk i de flesta välsorterade livsmedelsaffärer. Ta den starka varianten). Baconfett (eller olja), att steka i. 10 stora vitlöksklyftor, grovt hackade. 5 kilo oxkött, skuret i centimeterstora tärningar. En halv kopp mjöl. En kopp chilipulver. Två koppar mörk oxbuljong. 2 matskedar spiskummin. (Kännarna kan inte komma överens om kryddan ska rostas innan den används eller inte). 2 matskedar oregano. 2 matskedar malda korianderfrön. 1/2 matsked socker. Salt, efter smak. Börja försiktigt! Lite grovt majsmjöl, masa harina. Så här gör du: 1. Ta dig en rejäl tequila. En platta med gamla Hank Williams-låtar bidrar också till så att det rätta chili-perspektivet på tillvaron infinner sig. 2. Börja sedan med pepparn. Rensa bort stjälkar och frön. Koka den torkade pepparn 15 minuter under lock, ställ åt sidan och låt svalna. 3. Rensa och hacka den övriga pepparn. Ställ åt sidan. Här är en varning på plats. Peppar är starkt. Den BRÄNNS. Se upp för ångorna när du kokar och tvätta händerna noga efteråt. Och tänk noga på vad du gör med fingrarna det närmaste dygnet. (Om du petar dig i näsan kan du lika gärna göra det med lödkolven). Varför inte använda plasthandskar? 4. Ta ett glas tequila till, ett rejält glas. Det kommer att behövas. Nu börjar det nämligen dra ihop sig. 5. Fräs vitlöken mjuk och brun. Lägg i grytan. 6. Öka värmen i stekpannan och börja stek köttet. Ta lite i sänder och rör om ordentligt så att bitarna steks på alla sidor. Lägg ner i grytan. Detta är ett varmt, osigt och tidsödande slitgöra som kräver både tålamod och tequila. 7. Blanda mjöl och chilipulver. Strö över köttet i grytan. 8. Sila av den blötlagda pepparn, men spara vattnet. Mosa den kokta pepparn, tillsätt sedan all peppar till köttet. 9. Häll på pepparvattnet, oxbuljongen och öl tills vätskan täcker köttet. Koka upp. 10. Nu är chilin på väg. En nöjd kock kan ta ett steg tillbaka, beundra sin skapelse och belönar sig själv med ytterligare en tequila, raskt åtföljd av det resterande ölet. 11. Låt chilin småkoka. Rör ner spiskummin, oregano och koriander. Rör ofta så att mästerverket inte bränns fast i botten. 12. Fortsätt kokningen tills köttet börjar falla sönder. Det bör ta två, tre timmar. 13. Tequila!!! 14. Det kan hända att chilin är lite lös när den närmar sig slutkokningen. Riktiga Texasbor reder den då med grovt majsmjöl. 15. Gör slut på den sista skvätten tequila (om du inte redan gjort det). 16. Ta av grytan och skumma bort det fett som samlats ovanpå. Den här satsen räcker till ett tjugotal normala människor, men högst tio chiliälskare. Servera chilin i små, djupa tallrikar. Många gillar att äta den med majschips till, en klick crème fraiche eller lite grovt riven cheddarost ovanpå. Servera sallad, bröd, guacamole (avocadoröra) och stora mängder ljust öl till. Musiken är nästan lika viktig. Satsa på någon genuint: Hank Williams, Buddy Holly, Joe Ely, Jerry Jeff Walker, Flaco Jiminez, Butch Hancock, Commander Cody and his Lost Planet Airmen eller Gram Parsons. Fram mot natten passar det utmärkt att spela Freddy Fenders odödliga "Before the next teardrops falls", Doug Sahms "Wasted days and wasted nights" eller Creedende Clearwater Revivals "Lodi". Det går också att spela Wilco, Weeping Willows och helst bör alla sjunga allsång i någon gammal Carter Family sång typ "Will The Circle Be Unbroken" Volymen bör vara öronbedövande. Sjung med. Skråla gärna. Och kom ihåg, en äkta chiliafton S K A spåra ur fram mot natten. FOTNOT 1. Sedan första publiceringen har det mottagits en rad klagomål mot tequilan i detta recept. De som har hört av sig har varit rörande ense om att en helflaska är alldeles för lite. Naturligtvis var den mängden enbart en rekommendation, anpassad för en person. SNABB-CHILI: I nödfall kan alla ingredienser utom tequilan utgå. I sådana fall förkortas koktiden avsevärt. FOTNOT 2. Nyårsafton 1990 lagade Jan Gradvall och Stefan Lindström chili och följde detta recept slaviskt. Ingen av dem minns någonting efter klockan 18.00 men överlevande har berättat att kvällen var ovanligt lyckad. FOTNOT 3. Texten ovan är en lätt omarbetad och uppdaterad version av ett recept som publicerats två gånger i Expressen. Först 1988 och sedan 1991. Under några år var detta den mest efterfrågade artikeln i tidningens arkiv. Vännerna på textarkivet berättar att de till och med fick en förfrågan på en kopia från Saudiarabien under Desert Storm. FOTNOT 4. Denna text får fritt spridas och kopieras under förutsättning att ni inte blandar bönor i chilin.   Mina egna ord: Att slaviskt följa receptet kan bli intressant. Jag har egna tankar på små ändringar av receptet. Inget ont om Country- och ladugårdsmusik. Personligen skulle jag ta mig friheten att istället spela något med Typ 0 Negative, A Perfect Circle och Deftones. Mot småtimmarna skulle jag kanske höja volymen med Gojira, norska Kvelertak eller varför inte låta några toner med Slayer mangla ut ur högtalarna. Som lite lugnare musik tror jag dessutom på Moneybrother och The Soundtrack Of Our Lives. Som en bonus bjuder jag på en av mina spellistor på Spotify, ”Gött mos”. Låt mig gärna få veta hur den gör sig till chilin? Spellistan Gött mos Skulle jag känna mig lite modig och våga mig på en liten ändring till, byter jag ut den ljusa ölen mot en kraftigare öl av typ IPA. Den kan gifta sig fint till chilin. Nu har vi förberett musiken, odlat fram en av chilisorterna och införskaffat tequilan. Jag känner att förutsättningarna är de bästa så det är bara resten kvar på inköpslistan, sedan är man igång. Tipset på detta recept fick jag av min sambo som i sin tur hittade det på sin vän Lolos matblogg. Se gärna mer här efter andra recept och mattips: Lolos Matblogg Där hittar du allt mellan himmel och jord i matväg, från förrätter till efterrätter och goda bakrecept. Text & Foto: Mats Randow   https://explore-more.se/blogg/vanern-runt/ https://explore-more.se/blogg/vanern-runt/ En tur runt Vänern. Vad kan man uppleva runt Sveriges största sjö? Vi planerade snabbt in några stopp vi ville se. Vi insåg lika snabbt att vi tar oss inte runt denna jättepöl på en dag, om vi också ska få se något. En titt på kartan och en snabb huvudräkning i tid och mil blev summan fyra nätter runt sjön. Resan spikades med utgångsläge i Vänersborg och sedan skulle vi planera resten en annan dag. Nu blev det ingen ”annan dag” för planering, hux flux satt vi en morgon i bilen och styrde rakt in i Dalsland. Med endast en grovplanering fick denna tur helt enkelt bli spontan mellan våra bestämda mål och stopp. Regler sattes upp, lite som att hugga dem i sten. Bra musik skulle spelas och de stora vägarna, E45, E18, E20, Riksväg 26 och 44 bannlystes. De är ju så tråkiga. Begreppet ”slow travel” skulle tas på allvar. Som en utmaning tog vi oss runt Vänern på andra mindre vägar. Vägar som passerar förbi små gårdar med loppismarknader, genom byarna med sina små bykyrkor, gammaldags lanthandel och bygdegårdar. Mellan kohagar och ängar. In i ekskogar och ut ur trolska granskogar, så täta att gamla tiders rövare från medeltiden fortfarande gömmer sig kvar. För nattvilan planerades det noga och det gjordes en grundlig koll före. Just för rådande situation med pandemin. Ett säkert resande var en annan regel, också huggen i stenen. Det skulle gå att hålla distans. Första natten blev på en herrgård i Tösse utanför Åmål. Som motvikt tog vi sedan in på gamla Länsfängelset i Karlstad, numera Clarion Collection Hotel Bilan. Vi fick ett rum, eller en rättare sagt en cell, på första våning. Ja, vi kollade utrymningsvägen direkt och smidde en rymningsplan för säkerhets skull. Det skulle gå bra att knyta lakan och ta oss ut genom fönstret. Ja, fönstret gick bra att öppna. Tredje natten var i frihet på Karaby lantgård utanför Kristinehamn. Den sista natten tillbringade vi likt en baron på Börstorp slott utanför Mariestad, innan vi rundade Vänern och var tillbaka i Vänersborg. För att jag inte skall slå personligt rekord, eller till och med världsrekord, i långt blogginlägg, när jag beskriver alla pärlor vi besökt och stannat vid, kommer jag framöver att presentera flera av dem i egna inlägg med länkar härifrån. Vänern-turnén gick följande väg: Dalsland Start i Vänersborg via Dalslandseken, Färgelanda till Dals Rostock där vi hittade en fantastisk örtträdgård och konstateljé. Dalslands kanal, Håveruds akvedukt och slussar. Fröskogs kyrka, välbevarad spånklädd träkyrka. Tössestugans Herrgård för natten. No Quite i Fengersfors, kollektiv för konstnärer i en f d bruksfabrik, först som järnbruk sedan som pappersbruk. Linheden, (liten vandring för fika och makalös utsikt över Knarrbysjön och bort till Vänern).   Värmland Borgvik, Sliperiet konsthall och gastronomi. Borgviks hyttruin med industrihistoria där man smälte järnmalm till tackjärn. Karlstad, övernattning i Länsfängelset ”Bilan” med fängelsemuseet i källaren. Lars Lerins konsthall, Sandgrund. Fiskrökeri i Lillängshamnen på Hammarö utanför Karlstad. Hammarö kyrka, spånklädd timmerkyrka där de äldsta delarna är från 1300-talet. Gravfält på Hammarö från vikingatiden. Kristinehamn, Kristinehamns konstmuseum med gästutställare Bengt Olson + permanent utställning. Övernattning på Karaby gård. Runstenen i Järsberg. Stadsvandring i Kristinehamn. Kulturmuseets utställning om Gustav Fröding och lokal historia. Picassostatyn. Södra Råda gamla kyrka, den unika träkyrkan från 1300-talet som brändes ner i ett pyromandåd 2001. Nu byggs en ny kyrka på platsen, med samma medeltida byggteknik. Västergötland Gullspångs laxtrappa. Sjötorp, där Göta kanal börjar eller slutar med sina slussar. Börstorp slott för övernattning. Torsö, Vänerns största ö med lunch i Laxhall. Mariestad, stadsvandring.   10 fakta om Vänern Kustlinjen är drygt 200 mil. Är Sveriges största sjö och ligger 44 meter över havet. Är Europas tredje största sjö. Bildades efter den senaste istiden för omkring 10 000 år sedan. Har ca 22 800 öar, kobbar och skär. Medeldjupet är 27 meter med största djupet på 106 meter. Har uppskattningsvis 10 000 skeppsvrak. Har nästan 40 olika fiskarter. Har runt 60 olika arter av sjö- och våtmarksfåglar. Har ett eget sagoväsen, Koffa, som enligt sägnen till hälften är barnunge och till hälften lake. Wikipedia Hur kom vi fram till fyra nätter som slutsumma? Ekvationen är: En karta över Vänern Varsin kopp kaffe Ett ögonmått på vägsträckan Räkna några planerade stopp Ett och annat spontant stopp Uppskattade avstickare på sidovägar Lägg ihop lite plus och minus så bör det klarna. Skall erkänna att jag inte känner igen ekvationen från någon mattelektion jag varit med på. Jag chansade på fyra nätter, (precis som man gjorde för fröken i skolan ibland, när man inte kunde svaret). Facit: Rätt svar blev fyra nätter. (Efter att grundligt under fem dagar åkt turen och testat om ekvationen funkade i praktiken).   Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow   Inlägget Vänern runt är starten på en serie om vår turné runt Vänern. Läs mer: Dalslandseken. Eken som vägrar dö (Del 2). Läs mer: Hällristningarna på Larssons gård (Del 3).    Läs mer: Hundraåringen i Skällsäter. (Del 4). Läs mer: Den gamla kurorten Dals Rostock, (Del 5). Läs mer: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro. Del 6). Läs mer: Kultur i Fengersfors och fika deluxe, (Del 7). Läs mer: Borgvik, (Del 8). Läs mer om: Fängslande konstverk i Karlstad, (Del 9). Läs mer om: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn, (Del 10). Läs mer om: Södra Råda gamla kyrkplats, (Del 11). Läs mer om: Mariestad, spöken och Göta kanal, (Del 12). Relaterat inlägg: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö       https://explore-more.se/blogg/eken-som-vagrar-do-vanern-runt/ https://explore-more.se/blogg/eken-som-vagrar-do-vanern-runt/ Den inre radarn var påslagen och skannade av allt när bilen rullade in i landskapet Dalsland. Vi hade precis startat turen för att ta oss runt Vänern. Denna turné gick bortom allfartsvägarna för att undvika de stora landsvägarna. För att vi skulle kunna se vad som finns där bakom och runt hörnet. Det finns några mer kända platser vi hade som mål att besöka och uppleva. Vi ville samtidigt hitta de mindre kända, eller helt okända, pärlorna som är gömda efter de mindre vägarna. Radarn innebar att alla sinnen skulle vara på topp. Redan före Frändefors svängde vi av, den för oss bannlysta, E45:an in på mindre väg mot Färgelanda. Tio minuter senare på krokiga väger genom tät lövskog i Rådanefors ringde radarns larmklockor och röda lampor blinkade. Såg du det stora döda trädet? Japp, svarade jag, stannade bilen och vände. Ett dött träd låter väl inte så spännande för er, men detta såg så speciellt ut att vi måste ta en närmare titt. En ek, konstaterade vi. Eken var gammal nog att ha sett troll lura runt trädet. Den såg dessutom förtrollad ut som ur en sagobok om en trollskog. En trollskog man är smart nog att inte gå in i, om man inte vill bli förvandlad till ett skogsväsen eller en ek och bli kvar i evig tid. En snabbkoll på Google gjordes. Det är Dalslandseken, fick jag höra medans jag stod med blicken i skyn och tittade på ekens gröna löv högt uppe på få spretiga grenar. Denna ek är ett fredat naturminne sedan 1929 och är dödförklarat, fick jag också höra. Ändå har eken lite liv i toppen på trädet. I år var eken på gott humör. Eken kallas också för Karl XII:s ek. En myt säger att den legendariska kungen parkerat hästen vid eken på ett fälttåg med sin karolinerarmé när han skulle till Norge och härja. Våra radarfunktioner fungerade. Detta var första radarstoppet runt Vänern. Om vi inte bestämt att skärpa alla våra sinnen och slå på radarn, hade vi helt säkert missat den historiska eken som står kvar som ett monument vid den gamla vägen. En landsväg som en gång gick från Vänersborg till Norge. Enligt dåtidens gamla kartor gjorde vägen en krök just vid den gamla eken i Rådanefors. En annan myt säger att kung Karl XIV Johan fastnade med sin droska på vägen i Rådanefors. Han var kung över både Sverige och Norge och lokalbor fick hjälpa till då vagnen var bredare än vägen. Numera är vägen bredare och asfalterad här. Numera passerar bilar istället för vagnar dragna av häst. Numera står den gamla eken fortfarande kvar, luras med att spela död för att vissa år visa att det än finns lite liv i den urgamla eken. Kanske är den förtrollad trots allt.   Inlägget är del 2 i serien om Vänern runt.   Text & Foto, om inget annat anges: Mats Randow   Läs mer på första inlägget: Vänern runt (Del 1). Läs mer om: Hällristningarna på Larssons gård (Del 3).   Läs mer: Hundraåringen i Skällsäter. (Del 4). Läs mer: Den gamla kurorten Dals Rostock. (Del 5). Läs mer: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro. (Del 6). Läs mer: Kultur i Fengersfors och fika deluxe, (Del 7). Läs mer: Borgvik, (Del 8). Läs mer: Fängslande konstverk i Karlstad, (Del 9). Läs mer: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn, (Del 10). Läs mer: Södra Råda gamla kyrkplats, (Del 11). Läs mer: Mariestad, spöken och Göta kanal, (Del 12). Relaterat inlägg: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö https://explore-more.se/blogg/hallristningarna-pa-larssons-gard-vanern-runt/ https://explore-more.se/blogg/hallristningarna-pa-larssons-gard-vanern-runt/ Dalsland beskrivs ofta som ett Sverige i miniatyr. På vår resa runt Vänern skulle vi ge Dalsland en rejäl chans. Vi hade precis lämnat den mytomspunna Dalslandseken där vår inre radar larmade för ett spontant stopp. På korta sträckor upplevde vi variationen i landskapet och nådde Färgelanda. Jag menar inget illa, men i Färgelanda var känslan att tiden stannat. Häng med nu, för vi ska backa tiden ordentligt. Vår inre radar larmade igen, den röda lampan för fornhistoria blinkade rött. Vi begav oss till Ödeborgs fornsal strax söder om Färgelanda. Ödeborgs fornsal ligger på kullen med fin utsikt över Valboåns dalgång och har varit en hednisk kultplats med tempel och tio järnåldersgravar. Enligt lokala berättelser samlades bygdens folk på kullen under midsommar ända fram till början av 1840-talet för festligheter vid eldbålet. En gammal tradition som tveklöst härstammar från det forntida Baldersbålet. Fornsalen då? Den finns på riktigt, byggdes i götisk stil i tidens nationalromantiska anda och stod klar 1913. Man ville troligen att det skulle likna ett Valhall med krigarnas och hövdingarnas festsal. Fornsalen är ett museum och var stängt när vi var där. Jag knackade på dörren ifall hövdingen låg där inne och sov. Ingen öppnade så jag gluttade in i alla fönster och såg gamla prylar högt och lågt inne i huset. Jag hade kunnat ge vad som helst för att få komma in. Information om hällristningar 400 meter bort fick mig tack och lov att komma på andra tankar, när jag inte kom in i hövdingarnas partysal. Vi hittade ingen väg att gå mot hällristningarna. För att jag inte skulle gå radiostyrd raka vägen över villatomter, genom verandor och rosenbuskar, tog vi bilen runt. Ren lycka infann sig när vi såg skylten ”fornminne” från landsvägen. Vi körde in mot Brötegården och parkerade intill, irrade runt som sakletare utan att hitta vare sig skyltar eller hällristningar. Nu kom Lars-Olof ut från gården, utan gevär. Han visade med ett leende oss upp närmare huset och pekade på hällristningarna. Ren lycka igen. Sex skepp och en människofigur med armarna upp mot himlen inristade på bronsåldern. Lars-Olof Larsson, som är fjärde generationen på Brötegården, har en runt 3000 år gammal fornlämning på tomten. Det kallar jag en trädgårdsprydnad i världsklass. Året var 1987 när Lars-Olof gjorde lite arbete på gården och satte spaden i jorden. Det blev tvärstopp bara några centimeter ner och han fyndade några skålgropar i berghällen, resten är historia som man säger. Gården är en gammal kronogård och häradshövdingebostad och ligger på en kulle i Valbodalen som nämns i text från 1500-talet. Arkeologer har hittat rester efter en boplats som troligen är från brons- eller stenåldern. En svindlande tanke om man vill fantisera om hur gammal gården kan vara. Taggad av hällristningarna och av Lars-Olofs berättelse åkte vi över landsvägen till Ödeborgs kyrka. Kyrkan ligger på en moränås. Jag kände mig som en amatörarkeolog och min fantasi fick för mig att det måste finnas mer från järnåldern där, då man gärna valde vackra platser med fina vyer för sina grav- och kultplatser på den tiden. Den vackra stenkyrkan med skiffertak visade sig vara en av Dalslands äldsta kyrkor, med delar som ska vara från 1200-talet där dopfunten i täljsten är från samma tid. Kyrkan är förmodligen lika gammal som kristendomen i Dalsland. Vi kom bara en kilometer mot Färgelanda från kyrkan när den röda lampan för fornhistoria larmade igen. Skylten med gravfält fick pulsen att öka. Vi var vid Ättehögskullen i Håvesten med sina tre resta gravstenar, den största är nästan fyra meter hög. Här finns flera gravhögar från mitten av järnåldern, (år 0–600 e.Kr), och en domarring. Vi vet att domarringar är gravar. Färden gick härifrån vidare i Dalsland medans pulsen sjunk till normala slag. Tankarna om upplevelserna snurrade i huvudet. Har hövdingarna suttit på varsin sten i domarringen på sina ting? I utsikten från kullen kunde hövdingarna blicka ut över trakten som då var en betydande centralbygd. Alla fynd visar på det. Kan Ödeborgs kyrka ha ersatt ett annat kulttempel på 1100–1200-talet? Hur som, jag ändrar mig om att tiden stått stilla i Färgelanda. Här har hänt en hel del genom tiderna. Inlägget är del 3 i serien om Vänern runt    Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow   Läs mer på första inlägget: Vänern runt (Del 1). Läs mer om: Eken som vägrar dö (Del 2).   Läs mer: Hundraåringen i Skällsäter. (Del 4). Läs mer: Den gamla kurorten Dals Rostock. (Del 5). Läs mer: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro. (Del 6). Läs mer: Kultur i Fengersfors och fika deluxe, (Del 7). Läs mer: Borgvik, (Del 8). Läs mer: Fängslande konstverk i Karlstad, (Del 9). Läs mer: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn, (Del 10). Läs mer: Södra Råda gamla kyrkplats, (Del 11). Läs mer: Mariestad, spöken och Göta kanal, (Del 12). Relaterat inlägg: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö https://explore-more.se/blogg/pilgrimsvandring-till-mantamados-pa-lesvos-i-grekland/ https://explore-more.se/blogg/pilgrimsvandring-till-mantamados-pa-lesvos-i-grekland/ En lokalbo sa till mig att om Lesvos vore en båt skulle den tippa över under högtiden i Mantamados. Alla är där. Detta låter kul, varför ska inte jag vara med om alla andra är där. Pilgrimsvandringen till Mantamados är en viktig högtid en gång om året som infaller två veckor efter den ortodoxa påsken. Målet är klostret Taxiarchis, tillägnat Ärkeängeln Michael. Ärkeängeln är dessutom Lesvos beskyddare. Det här är inte en naturvandring där man nästan blir skrämd om man möter någon. Nej, jag har pilgrimsvandrare runt mig hela vägen som både går solo som i klungor och ofta på båda sidor av vägen och samsas med en och annan ryttare på häst. Detta är en återblick från i april 2018 då jag pilgrimsvandrade med tusental andra vandrare. De flesta går från Mytilene, helt enkelt för att de flesta på ön bor i det området. Till Mantamados är det cirka 36 kilometer från Mytilene. Själva pilgrimsvandringen startar på lördagen och en och annan börjar gå redan på morgonen. Under dagen blir det fler och fler och till sena eftermiddagen startar de flesta sin färd och är inte framme förrän till natten. Man kan höra prästerna mässa redan från höjden innan man kommer till Mantamados. Då ligger ändå klostret på andra sidan av den lilla staden Mantamados. Eftersom alla är där får såklart inte alla plats i kyrkan så prästerna använder sig av högtalare så att ingen ska gå miste av böner och psalmer. Jag genade närmaste vägen genom Mantamados och kom upp på ett backkrön strax före klostret. Den synen jag fick se var inte vad jag förväntade mig en religiös högtid. Hade jag kommit till Kiviks marknad, eller? Egentligen inget fel i det för en religiös högtid. Grekerna trivs bra när det händer lite och om man kan vara många, så det borde inte överraskat mig. På vägen bort till klosterkyrkan som är målet för vandringen går det inte att undvika köpa på sig en grillad majskolv och en och annan souvlaki.   Den som vill in i klosterkyrkan och se den mirakulösa ikonen av Ärkeängeln Michael gör sig bäst att ha ätit lite innan, det är kö. Ja, alla är ju här. Inne på gården ringlar sig kön, sedan in genom kyrkan. Inne i kyrkan ber prästerna sina böner och mässar sina psalmer och skvätter välsignat vatten bland rökelser och myrra. Jag är inte religiös, bara nyfiken och vill se vad som händer. Med stor respekt fick jag uppleva en omtumlande uppvisning inne i kyrkan och jag kom fram, tände ett par ljus och stod så småningom framför den heliga ikonen. Jag gjorde inte samma procedur, men den troende gör ett eller fler korstecken, och en kyss på ikonen. Jag lämnade sedan snabbt plats till nästa och kom ut genom en bakdörr. Här kom nästa överraskning. Bakdörren ledde ut till bakgården av klostret. Här utspelade sig nästa skådespel. I platanträdet hängde stora köttstycken från en slaktad tjur. Vad hände här egentligen? Det kändes mer som jag var med i en film, var detta på riktigt? Det kändes som jag hamnat på en vikingagård med offerdjur i trädet och slaktbänkar på gården. Med allvarliga miner och en cigg i mungipan styckade och kokade man kött i mängder. Kopplingen är inte helt långsökt. Det är en gammal tradition från hedniska tider då man offrade ett djur till gudarna för våren och naturens pånyttfödelse. Numera är offret välsignat av kyrkan och guden en annan. Enligt traditionen ska köttet kokas i vete och kikärtor. Efter alla nya intryck och upplevelser fick det bli nya grillade souvlaki vid marknadsområdet. Eftersom alla är här, så går alla öns bussar i skytteltrafik mellan Mytilene och Mantamados. Ingen behöver gå samma väg tillbaka.   Ikonen av ärkeängeln sägs ha mirakulösa krafter och är målet för pilgrimerna. Enligt legenden fanns klostret redan åren runt 900-talet när saracenska pirater härjade runt Lesvos. Legenden säger att alla munkarna utom en, som gömt sig uppe på taket, skall ha mördats vid en piratattack vid den tiden. Munkarna slaktades som straff för att de inte avslöjade var byborna gömt sig. När piraterna upptäckte den gömda munken skall ärkeängeln haft en mirakulös roll och med sitt svärd räddat munken och piraterna flydde. Munken fick sedan begrava sina bröder och gården var full av blod. För att hedra ärkeängeln tog han jord blandat med blodet och tillverkade en staty av ärkeängeln. Huvudet på statyn kan man se än idag i den heliga och mirakulösa ikonen som finns i klosterkyrkan. Jag har sett många ikoner, men denna är absolut en av de märkligaste jag sett. Text & Foto: Mats Randow Relaterat till grekiska högtider   Läs mer: Vad är det vi firar? Läs mer: Karnevalen i Rethymnon Läs mer: Påsken på Cypern https://explore-more.se/blogg/fotoutmaning-tema-religiost/ https://explore-more.se/blogg/fotoutmaning-tema-religiost/ Jag antar utmaningen för augusti i fototemat: religion. Det kittlade till direkt när utmaningen kom och jag började leta efter bilder i temat. Det är Maria Norrgård, som driver bloggen Marias Memoarer, som utmanar i ämnet. Kring just religion finns massor av sägner och skrönor till mina bilder och mycket är dokumenterat från gamla tider, så historiker har kunnat bekräfta att ett och annat dessutom är sant. För att jag inte ska överbelasta internet med bilder själv, ska jag fokusera och bryta ner temat och hålla mig till min ”hemmaplan”, i regionen runt Grekland och Cypern. Häng med på min resa kring religion, nu åker vi en sväng i östra Medelhavet. Limnos, Grekland Panagia Kakaviotissa sägs vara världens enda taklösa kyrka som är byggd i en grotta eller klippa som denna. Kyrkans ursprung är oklart. Troligtvis är den byggd på en tidig kristen kyrka. I texter har man funnit att kyrkan hamnade under klostret Megistis Lavras auktoritet år 1276. Vid oroliga tider under 1300–1400-talet var kyrkan ett gömställe vid turkarnas härjningar i området. Lesvos, Grekland På bakgården av klosterkyrkan Taxiarchis, (Ärkeängeln Michael), i Mantamados utspelar sig ett skådespel som bottnar i urgamla traditioner från hedniska tider, då man offrade ett djur till gudarna för våren och naturens pånyttfödelse. I platanträdet hänger stora köttstycken från en slaktad tjur, vilket får mig att tro jag hamnat på Valhall med offerdjur i trädet och med slaktbänkar på gården. Händelsen äger rum andra helgen efter påsk vid den årliga pilgrimsfärden till klostret. Numera är offerdjuret välsignat av kyrkan och guden en annan. Enligt traditionen ska köttet kokas med vete och kikärtor. Ruinerna efter templet Messa var tillägnat Zeus, Hera och Dionysus och hörde till stadsstaten Pyrras territorium. Det ligger ungefär mitt på ön och redan på 600–700-talet f.Kr var platsen ett viktigt pilgrimsmål från stadsstaterna på Lesvos och Mindre Asien. Själva templet byggdes först runt år 400 f.Kr. Under tidig kristen tid byggdes en bysantinsk basilika i templet som man också kan se rester av. Templet och kyrkan förstördes i en jordbävning runt 200–300-talet e.Kr. Chios, Grekland Skallarna är från en massaker 1822. Klostret Nea Moni är världsarvslistad på UNESCO. Grundades redan på 1000-talet med kejsaren i Konstantinopel som sponsor. Klostret blev ett av de rikaste och största i Egeiska havet och ägde en tid en tredjedel av marken på Chios. På 1300-talet maxade klostret med 800 munkar. År 1822 spred sig upproret mot Osmanska riket från grekiska fastlandet. Då hade Chios 117 000 invånare mot drygt 50 000 idag. I klostret hade runt 3 500 personer sökt skydd bakom murarna. Osmanska soldater förstörde stora delar av klostret som straff för beskyddet. När Osmanska riket slagit ner revolutionen hade Chios endast 1 800 invånare kvar. År 1881 drabbades Chios av en kraftig jordbävning som också skadade klostret och den medeltida kyrkan svårt. Klostret återhämtade sig inte riktigt efter detta och antalet munkar blev färre med åren. Idag är det ett museum där man också kan få se gamla föremål och reliker som klarat de svåra och mörka tiderna. Man ser fortfarande tydliga spår efter jordbävningen, även om renoveringar pågår varsamt idag. Aten, Grekland Kyrkan Agia Eleutherios, eller lilla Metropolis, står i skuggan av katedralen Metropolis i Aten. Kyrkan är ovanlig för den är byggd helt i återvunnet material, från andra byggnader, som också pryder kyrkan. Historiker är inte klara över när denna kyrka byggdes, dock vet man att kyrkan är byggd på samma plats som för ett gammalt tempel, tillägnat gudinnan Eileithyia. Eileithyia var barnafödelsens gudinna. Kreta, Grekland Cave of Agia Sofia, Topolia. Grottan skulle kunna rymma en hel katedral, är 20 meter hög och liknar en kupol med en diameter på 70 meter. Stalaktiterna i taket är 4–5 meter och Stalagmiterna i botten är 5–6 meter höga, så de når inte varandra, än. Grottan är ännu inte helt utforskad, men tros vara den näst största på Kreta. Den bysantinska kyrkan Agio Pavlos ligger vid stranden i väglöst land, nås bara med liten båt eller vandring till fots från Agio Roumeli eller Loutro på Kretas vilda sydkust. Namnet Agio Pavlos är efter aposteln och helgonet Paulus. Myter och sägner säger att det är samma plats där aposteln Paulus döpte resande till Rom. Kyrkan är byggd runt 1000-talet. Arkadiklostret är en symbol för frihet och martyrskap på Kreta. Klostret är byggt med murar som ett försvarsfort där kyrkan från 1500-talet ligger centralt på gården. Som försvarsfort spelade klostret en stor roll under upproren mot de osmanska turkarna. Upproret 1866 mot turkarna gav eko i hela Europa efter massakern på klostret. 964 personer från trakten, varav 259 män som beväpnade rebeller, sökte skydd i klostret. Kvinnor och barn hade barrikaderat sig i kruthuset som upprättats i en vinkällare. Man väntade in att så många turkar som möjligt skulle samlas vid förrådsdörren och försöka ta sig in. Då fyrade man av, explosionen blev enorm och skadade stora delar av klostret. 864 kretensare miste livet och runt 1 500 turkar var döda när slaget var över. Klostret är nu utsett av UNESCO som ett europeiskt frihetsmonument. Påsk i Rethymnon. Påsken är för ortodoxa kristna den största högtiden. En procession går på Långfredag kväll från de mindre kyrkorna för att sammanstråla vid den stora kyrkan, tillägnad de fyra martyrerna. Ideon Cave uppe på Nidaplatån är en historisk kultplats. Grottan har varit ett stort pilgrimsmål för kultdyrkan. Enligt sägen ska gudarnas kung Zeus, son till Kronos, ha vuxit upp här. En profetia av ett orakel sa att en av Kronos söner skulle störta honom från makten. Därför åt Kronos upp alla sina barn, levande. Zeus gömdes av sin mor Rhea för sin far. Zeus togs om hand av en nymf och fick sin mjölk av geten Amaltheia. Han vaktades av kureter, som var mytiska krigare, som dansade och trummade på sina sköldar för att dölja barnskriken för Kronos. Vid utgrävningar har man hittat sköldar i grottan, vilket ger utrymme för fantasin och ger myten lite extra krydda. Grottan har varit betydelsefull som kultplats från storhetstiden på 1100-talet f.Kr fram till 300-talet e.Kr. Den grekiska matematikern Pythagoras gjorde en pilgrimsresa till Ideongrottan från Samos. Han skrev ner sin beskrivning av grottan med altaret. De arkeologiska utgrävningarna har senare kunnat bekräfta Pythagoras beskrivning. Kyrkan St. Anthonys i Patsosravinen är delvis inrymd i berget. Här sker fortfarande mirakel och man kommer hit för att be om bot för krämpor. Före kristendomen var här en kultplats sedan minoisk tid. Dyrkan har skett som i ett friluftstempel. Kan tänkas att ravinen och klippväggarna var tillräckligt som tempel. Fram till romartid skall platsen ha tillägnats guden Hermes som var talarnas, köpmännens och tjuvarnas gud. Ruiner av Gortyns katedral från 500-talet e.Kr, tillägnad St. Titus. som kom till Gortyn tillsammans med aposteln Paulus och blev Gortyns förste biskop. Gortyn var en riktig storstad som under sin storhetstid hade cirka 300 000 invånare. Det är svindlande, men staden grundades redan runt 3000-talet f.Kr, under minoisk tid. När romarna erövrade Kreta år 67 f.Kr gjorde staden inte motstånd, vilket gjorde att staden stod intakt och utsågs till romersk provinshuvudstad för Kreta och Cyrenaica, (Norra Libyen). Staden behöll sin status som provinshuvudstad även i Bysantinska riket till år 824 e.Kr då araber plundrade och förstörde staden, därefter övergavs Gortyn. Cypern St. Nicholas katedral är den största medeltida byggnaden i Famagusta, byggd år 1298 till 1312. Här har cypriotiska kungar krönts och även kungar av Jerusalem. Numera heter katedralen Lala Mustafa Pasa moskén och konverterades till moské sedan osmanerna intog Famagusta och Cypern år 1571. Panagia Angelokisti, i byn Kiti utanför Larnaca. En av Cyperns mest intressanta kyrkor och är en bysantinsk kyrka från 1000-talet, byggd på platsen av en tidig kristen basilika, troligen från 400-talet. Kyrkans märkvärdiga mosaikfresker på bilden är från 500-talet och i bra skick. Det är den del av basilikan som klarat sig efter att arabiska pirater plundrade och förstörde kyrkan på 800-talet. Kyrkan återuppbyggdes och man räddade väggen med den unika mosaiken, som föreställer Jungfru Maria med Jesusbarnet på ena armen, med ärkeänglarna Gabriel och Michael på var sin sida. Panagia Angelokisti är uppsatt för utredning att platsa på UNESCO:s lista som världsarv. Hala Sultan Tekke, Larnaca, är Cyperns främsta muslimska pilgrimsmål och bland de absolut viktigaste heliga platserna inom islam. Profeten Mohameds moster, Umm Haram, kom till Cypern under arabernas första invasion som inleddes år 647 e.Kr. Mostern dog år 649, då hon olyckligt föll av en åsna, därefter begravdes på samma plats. Långt senare då Osmanska riket styrde på Cypern byggdes mausoléet som stod klart år 1760. Panagia tis Asinou är en av de 10 bysantinska kyrkorna i Troodosbergen som är listade på UNESCO:s världsarvslista. Asinou stod klart år 1105 då klostret Phorves grundades. I klosterkyrkan är väggar och tak helt täckta av unika fresker. Kyrkan fick sitt andra tak redan på 1100-talet och är en anledning till att freskerna bevarats. Istanbul (Konstantinopel), Turkiet Hagia Sofia i Konstantinopel, som fortfarande är det grekiska namnet för Istanbul, sluter cirkeln på denna religionsresa. Hagia Sofia byggdes av den bysantinske kejsaren Justinianus I åren 532–537 på platsen där ett tidigare Apollotempel legat. Kyrkan konverterades till en moské efter Konstantinopels fall år 1453. Helgedomen är en arkitektonisk förebild för många moskéer och blev ett museum från 1934 tills nu, då en domstol i år (2020), åter ändrade statusen till moské. Kyrkan är listad som världsarv av UNESCO. Text & Foto: Mats Randow Relaterade inlägg Läs mer: Pilgrimsvandring till Mantamados på Lesvos Läs mer om Aten på: En stadsvandring i Aten Läs mer om Arkadiklostret på: Utkörd från museet Läs mer om Rethymnon på: Min guide för Rethymnon på Kreta  Ännu mer om Rethymnon: Karnevalen i Rethymnon Läs mer om Troodos: Biltur och spökhotellet i Prodromos på Cypern Läs mer om Famagusta: Famagusta och en tidsresa med cykel Andra fotoutmaningar: Läs mer: Soluppgång till solnedgång   https://explore-more.se/blogg/hundraaringen-i-skallsater-vanern-runt/ https://explore-more.se/blogg/hundraaringen-i-skallsater-vanern-runt/ Allan Karlssons pappa avrättades under ryska revolutionen och hans tillhörigheter kom därefter till Allans mor i Sverige som ett arv, i en kartong. Några av tillhörigheterna kom till pass för att betala skulden till grosshandlaren. I kartongen låg något som såg ut som ett Fabergéägg, tillverkat av den världsberömde guldsmeden och juveleraren Peter Carl Fabergé. Fabergés ägg anses vara något av det bästa inom juvelerarkonsten. Detta visste Allans mor ingenting om. Däremot blev grosshandlaren snuskigt rik på skräpet som låg i kartongen. Vår resa på småvägar i serien: Vänern runt, fortsatte. Vi var i Dalsland och hade Ödeborgs fornhistoria bakom oss, där vikingarna och dess förfäder lämnat sina spår. Vi hade nu kommit till Skällsäter i hjärtat av Dalsland, som i mångt och mycket också är en tidsresa bak i tiden. I Skällsäter ligger grosshandlarens Speceri & Diverseaffär. Här fick vi vibbar från en annan tid i Sverige. Dalsland kryllar av minnen från andra tider vart man än åker, eller gör sina stopp. Vi klev ur bilen vid Speceriaffären, som är stängd sedan länge och numera bara är ett minne från en svensk levande landsbygd. Här står till och med varuautomaterna kvar mot väggen till den gamla affären. Varuautomater som en gång var ett modernt trix för att kunna handla godis och läsk spontant eller akut efter att affären stängt. I en tid då affärstider respekterades, där man stängde senast klockan arton och det var otänkbart att ha öppet på söndagar. Ett smart sätt att kunna shoppa loss lite, även på landsbygden, långt innan någon hört talas om butiker som Seven-Eleven. Dessa automater skall ha varit laddade med varor och fyllt sin funktion här i Skällsäters landsbygd tills vi fick de nya enkronorna år 2016 och de gamla enkronor vi var vana vid blev ogiltiga och är historia. Vår gamla enkronas format och vikt har varit samma sedan 1875. När vi vände oss om lite, såg vi bygdens gamla eldrivna kvarn från 1939 som numera också är nedlagd. En av de fyra bevarade ej vattendrivna kvarnarna i Dalsland. Ännu ett minne från andra tider i tidsresan genom Dalsland. Vi tog oss vidare till Järbo kyrka som ligger i socknen bara en dryg kilometer från den gamla affären. Det är så ni kan hitta hit, genom att ta er till Järbo kyrka. Då passerar ni den gamla affären med varuautomaterna. Järbo kyrka är förresten en av Dalslands minsta och ligger precis vid Kroppefjälls västra sida. Kyrkans äldsta delar är från medeltiden. Härifrån går Karl XII:s led, där man kan vandra över Kroppefjäll till Dals Rostock. Nästa planerade stopp var just i Dals Rostock och jag blev sugen på att ta promenaden dit som är 15 km lång. En snabb konsekvensanalys sa: En annan dag. Karl XII satte sina spår i Dalsland när han planerade att ta Norge från danskarna. Jag ville gå samma väg som kungens karoliner gått. Apropå Allan Karlsson: Ni har väl läst boken eller sett filmen ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”? Det är Allan Karlsson. Grosshandlaren, som lurade Allans mor, råkade Allan lite oturligt spränga i luften. Karma. Grosshandlaren med Fabergéägget har alltså inte funnits på riktigt. Däremot har affären i Skällsäter funnits på riktigt. När vi var på plats såg jag att den var perfekt vald för inspelningen av scenen med grosshandlaren utanför sin butik. Apropå de nya enkronorna: Jag känner fortfarande inte igen dem, utan tror att det är leksakspengar när jag får dessa i min hand. Ibland var det bättre förr. Numera ska man swisha pengarna istället. Vid Brunnsparken i Dals Rostock ligger en trädgårdshandel, där kan man swisha när man köper plantor, om ingen är hemma. Planen var, om inget spontant hände att gå, (förlåt, jag glömde konsekvensanalysen), att på småvägar ta bilen dit. Läs mer om Dals Rostock i kommande blogginlägg i serien: Vänern runt. Inlägget är del 4 i serien om Vänern runt    Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow   Läs mer på första inlägget: Vänern runt (Del 1). Läs mer om: Eken som vägrar dö (Del 2). Läs mer om: Hällristningarna på Larssons gård (Del 3). Läs mer om: Den gamla kurorten Dals Rostock. (Del 5). Läs mer om: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro. (Del 6). Läs mer om: Kultur i Fengersfors och fika deluxe, (Del 7). Läs mer om: Borgvik, (Del 8). Läs mer om: Fängslande konstverk i Karlstad, (Del 9). Läs mer om: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn, (Del 10). Läs mer om: Södra Råda gamla kyrkplats, (Del 11). Läs mer om: Mariestad, spöken och Göta kanal, (Del 12). Relaterat inlägg om Vänern: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö.   https://explore-more.se/blogg/den-gamla-kurorten-dals-rostock-vanern-runt/ https://explore-more.se/blogg/den-gamla-kurorten-dals-rostock-vanern-runt/ Har du hört talas om Brunnsparken i Dals Rostock? Vi gjorde ett planerat stopp för att se om det var något märkvärdigt. I hjärtat av Dalsland rundade vi kontrollerat Kroppefjäll utan spontana stopp, där nästa mål var Dals Rostock. Ett mål som ligger på den östra sluttningen av Kroppefjäll på gränsen mellan vildmark och jordbruksland. Det är brunnen med det järnhaltiga vattnet som upptäcktes på 1700-talet, eller kanske redan på medeltiden då källan ska helgats Sankta Helena. Källan har satt Dals Rostock på kartan. Tack vare brunnen, som är en av Sveriges äldsta hälsobrunnar, blev det en kurort. Därför drogs järnvägen på 1870-talet förbi brunnen. En järnväg som bidrog till att en liten by blev ett samhälle och den blomstrande kurorten blev än mer populär. Brunnsparken är som ett kulturcentrum numera. Utan spa, där kur-verksamheten dog ut efter andra världskriget. Vi hamnade först hos Kerstins ateljé och växthus med det gamla orangeriet som nu huserade en konstutställning. Utsidan är som en vacker handelsträdgård där växthuset är själva drömmen för den med gröna fingrar. Själv skulle jag förmodligen fyllt växthuset med enbart chiliplantor. Ateljén i det gamla församlingshuset var kul att titta in i, fullt med hantverk som konst. Själva huset är konstnärligt och varsamt renoverat av Kerstin Ljungqvist. Huset med ateljén är också bostad för Kerstin, samt butik där man kan köpa fina plantor och hantverk som en souvenir. Nedanför ateljén ligger ett antikvariat, med mest begagnade böcker, som en loppmarknad. Vilket är Dalsland för mig. På andra sidan vägen ligger Textilmuséet, Tant Vanja. Här visas textilhantverk i gamla tekniker och material. Vi drog oss ner mot Brunnsmuséet och caféet. Där fick jag syn på det lilla torpet från 1811. Jag blev kär direkt och ville flytta in. Tänk att sitta i morgonrocken med morgonkaffet på trappan. Torpet är lagom stort när den spontana städdagen kommer, dessutom. Det är inrett som på 1800-talet så det kändes tveksamt om kaffebryggaren skulle smälta in i inredningen vid den vedeldade spisen. Bredvid ligger örtträdgården med nära 300 olika växter som kulturhistoria. Växter som kan användas i någon form, eller har en intressant historia. Gammeldags trädgårdsväxter, krydd- och medicinväxter, växter för färgning och dessutom häx-och trolldomsörter. Bara det att ha trolleriörter intill huset. Jag tror jag flyttar in med kaffebryggaren, trots allt. För hundra år sedan var dessutom Dals Rostock ett centrum för medicinalväxtodling åt Apoteket. I den gamla restaurangen, det rödmålade trähuset från 1700-talet, har på muséets andra våning inretts ett apotek så som det såg ut i början av 1900-talet. På bottenvåningen finns mängder av föremål som skvallrar om hur livet var förr, blandat med saker kring kur-verksamheten. Det gula huset bredvid var brunnsdoktorns mottagning. Där är det café numera. För att skingra mina snurriga tankar om en omöjlig flytt till torpet, funderade jag istället på att köpa en glass, och en kaffe. Kaffet fick dock tanketråden att gå tillbaka till torpet och kaffebryggaren. Apropå järnvägen: Ta gärna en sväng upp till stationshuset. Det är en kopia av den gamla stationen med snickarglädje, tinnar och torn, men i halv storlek. Föreställ er huset i full storlek med ett rykande ånglok och kur-turister som skall till eller från spa-anläggningen med hälsosamt bad. Apropå apotek: Vi fick en visning av Kerstin i ateljén och fick se hennes privata kök. Det är inrett att likna ett 1700-tals apotek med köksluckor målade av Kerstin själv, fantastiskt. Ett stopp i Dals Rostock och Brunnsparken är mycket kultur och historia i Dalsland. Hälsobrunnen med kurbad drevs här i 200 år, vilket är en lång tradition som präglat orten. I dag drivs Brunnsparken av Kroppefjälls Hembygdsförening och har öppet på sommaren i juni-augusti. Vi kanske ses där nästa sommar. Eventuellt sitter jag på trappan vid torpet från 1811, med en kopp nybryggt kaffe. Inlägget är del 5 i serien om Vänern runt Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow   Läs mer på första inlägget: Vänern runt (Del 1). Läs mer om: Eken som vägrar dö (Del 2). Läs mer om: Hällristningarna på Larssons gård (Del 3). Läs mer om: Hundraåringen i Skällsäter (Del 4). Läs mer om: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro. (Del 6). Läs mer om: Kultur i Fengersfors och fika deluxe, (Del 7). Läs mer om: Borgvik, (Del 8). Läs mer om: Fängslande konstverk i Karlstad, (Del 9). Läs mer om: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn, (Del 10). Läs mer om: Södra Råda gamla kyrkplats, (Del 11). Läs mer om: Mariestad, spöken och Göta kanal, (Del 12). Relaterat inlägg om Vänern: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö. https://explore-more.se/blogg/dalslands-kanal-med-haverudsakvedukten-och-kopmannebro-vanern-runt/ https://explore-more.se/blogg/dalslands-kanal-med-haverudsakvedukten-och-kopmannebro-vanern-runt/ Vi åkte bokstavligen på en hisnande berg- och dalbana på Brudfjällsvägen. Uppför backkrön utan sikt. Vad kunde finnas bakom? Sedan nerför och upp på nya backkrön med nya vyer. Förmodligen den vackraste sträckan på vår tur runt Vänern. Brudfjällsvägen svänger dessutom oavbrutet, sägs vara en av Sveriges vackraste och kurvigaste vägar. Vägen har en max lutning på 21 %. Det är då omgivningen blir så mycket snyggare. Det var så här vi ville resa runt Vänern för att hitta upplevelser. Målet med själva resan var alltså färden runt Sveriges största sjö. Begreppet ”slow travel” skulle gälla. Det är på de långsamma småvägarna det händer något. Nu backar vi lite utefter vår resa, dit inget fanns att se på den ointressanta E45:an. Vi hade lämnat Dals Rostock, berikade av den upplevelsen svängde vi av Europavägen, ner mot Köpmannebro som är porten från Vänern in till Dalslands kanal. Där var vi på den gamla landsvägen som en gång var vägen till Åmål och Karlstad. Denna gamla landsväg är också hur vacker som helst med sjöar och öar, passerar Dalslands kanal med bara några meter från kanalens första sluss från Vänern. Jag har svängt av här från E45:an många gånger på resa från Göteborg, på väg norrut mot Värmland eller fjällvärlden. Ett perfekt första stopp vid slussen för att sträcka på benen med ett par mackor och en termos med kaffe. Ett stopp som funkar lika bra i en snödriva på vintern vid den frusna kanalen som ett sommarstopp. Denna gång skulle vi bara köpa en glass i den sommaröppna kiosken intill slussen och ta in den vackra miljön. Det självklara delmålet på resan var att ta vägen förbi Håverudakvedukten, som tveklöst är Dalslands kronjuvel som turistattraktion. Det var samma väg tillbaka från Köpmannebro, men vi fortsatte en kort bit åt fel håll, bara för att få se och åka lite till på den gamla vägen över broarna. Det går bra att ansluta på E45 även där, för att kort efter följa kompassen mot sevärdheten i Håverud. Dalslands kanal, som stod klar 1868, sägs vara en av världens vackraste vattenled, med 31 slussar i kanaler och sjösystem, som når till sydvästra Värmland och in i Norge. Kanalen har i Håverud fyra slussar där vattenleden går ÖVER forsen som då ansågs omöjlig att gå förbi som kanal. Den legendariska ingenjören Nils Ericson gick utanför boxen och tänkte bro, när kanalen skulle byggas. En akvedukt blev det, med den tidens moderna material av stål. Akvedukten sattes ihop med 33 000 nitar. En knäpp idé som sågades av tidens duktiga förståsigpåare. Med Nils Ericsons pondus och respekt genomfördes bygget, trots allt. Vem fick rätt? Jo, Nisse. En promenad över akvedukten går bra än idag och inte en enda nit har bytts ut. Den är fortfarande i original och båtarna seglar fortfarande fint på den. Över kanalen går i ett unikt virrvarr också en vägbro och en tågbro med klaff, som för stunden stod öppen för båttrafiken. Jag hade hört talas om att man skulle kunna åka dressin på tågspår i Dalsland. Jag sneglade oroligt och återkommande på den öppna tågbron för att se om det var sant. Här finns mer att göra än att promenera runt och tjingsa på båtar i slussar och kanalen, som är ett byggnadsminne och kulturhistoriskt värdefull. Kanalmuséet visar hur livet runt kanalen och i Dalsland var för mer än 100 år sedan. Dalsland Center, inrymt i ett gammalt pappersbruk, ligger intill slussarna och akvedukten. Där finns café, (det blev en glass även där), turistinformation, souvenirshop och en glashytta. Hantverket med handblåst glas lever här. Vid Dalsland Center finns även en konstutställning att se. Efter glassen gick vi ut på spaning efter mer kul att se och jag kunde inte låta bli att ge den öppna tågbron ännu en ängslig blick, innan vi slank in i fiskrökeriet. För att knyta ihop säcken kan sägas att det finns mycket att göra i Håverud som är en bra dagsutflykt med mycket kultur och historia. Rogivande att bara promenera runt vid kanalen och slussarna. Det är när vi lämnade Håverud, norrut genom tre naturreservat, Ramslökedalen, Buterud och Tisselskog i Högsbyn, som vi körde på den spektakulära Brudfjällsvägen. En väg som byggdes på 1830-talet. Hastigheten är begränsad till 70 kilometer i timmen, vilket är helt omöjligt att hålla utan att köra av vägen. Att tänka på är att vägen byggdes i en tid då transporter gick mycket långsamt, då man hade tid att se sig om samtidigt. Så också idag, för det går inte att köra fort på den vägen. Dressin i Dalsland? Ja, det ska gå, se bara upp vid tågbron i Håverud så du inte parkerar nere i kanalen. Tips: Missa inte hällristningarna från bronsåldern i Högsbyn. Mer än 50 stenhällar med över 2 000 figurer och symboler inristade på en plats som förmodligen valdes för 3 000 år sedan med omsorg, för sitt vackra läge vid sjön Råvarpen, som också är en del av vattenleden, Dalslands kanal.     Inlägget är del 6 i serien om Vänern runt Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow Läs mer på första inlägget: Vänern runt, (Del 1). Läs mer om: Eken som vägrar dö, (Del 2). Läs mer om: Hällristningarna på Larssons gård, (Del 3). Läs mer om: Hundraåringen i Skällsäter, (Del 4). Läs mer om: Den gamla kurorten Dals Rostock, (Del 5). Läs mer om: Kultur i Fengersfors och fika deluxe, (Del 7). Läs mer om: Borgvik, (Del 8). Läs mer om: Fängslande konstverk i Karlstad, (Del 9). Läs mer om: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn, (Del 10). Läs mer om: Södra Råda gamla kyrkplats, (Del 11). Läs mer om: Mariestad, spöken och Göta kanal, (Del 12). Relaterat inlägg om Vänern: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö. https://explore-more.se/blogg/kultur-i-fengersfors-och-fika-deluxe-vanern-runt/ https://explore-more.se/blogg/kultur-i-fengersfors-och-fika-deluxe-vanern-runt/ Är detta Dalslands fräckaste fikaställe? Naturen och utsikten är för stor för att få plats på fotografi. Närmast nedanför hade vi Knarrbysjön, bortanför såg vi nästan hela Vänern. Jättesjön, som vi planerade att runda på fem dagar. Vi såg bort till landskapen Värmland och Västergötland. Sikten var så pass klar för dagen att vi såg höjderna på Kinnekulle. Vi hade gått en liten vandring upp till Linhedens utsiktsplats. Vandring? Snarare en kort promenad i ett vackert område i norra Dalsland som lämpar sig för hela familjen. Glöm inte fikabrödet bara. Vårt fikabröd förresten, det måste varit från Dalslands kanske bästa bageri, vilken kombo. Fikabrödet köpte vi i Fengersfors, strax innan vi åkte till Linheden och knallade upp till utsiktsplatsen. Vi besökte Not Quite som huserar i det nedlagda bruket. Not Quite är en konstnärsgrupp som skapat ett kulturcentrum i Fengersfors, mitt i den djupa och vackra dalsländska skogen. Det är i det gamla pappersbruket, som har anor med industrihistoria från 1700-talet som konstnärer, hantverkare och formgivare numera har tagit över. Här finns också en bistro i den gamla smedjan och i det gamla fabriksområdet ligger också butik där konst och hantverk kan köpas. I de många byggnaderna i bruksområdet, med klängväxter som klättrar uppför de röda tegelfasaderna, hittar man flera utställningar av olika konstnärer, både ute på gården som inne. Fabriken är samtidigt som ett industrimuseum med stora pappersmaskiner och annat kvar i lokalerna samt information om industrins historia från stål till papper i Fengersfors. Bageriet då? Du känner lukten och hittar även det i en av de klassiska röda tegelbyggnaderna. Det är som att titta på konstverk även i bageriet, eller hantverk. Det är lätt att vara efterklok som vanligt, men det smakade mera uppe på höjden vid Linheden, 252 meter över havet. Man skulle köpt alla bullar vid närmare eftertanke. Eller, åtminstone en av varje, så hade man rullat nerför stigen på tillbakavägen. När jag ändå spelar upp denna dagen baklänges kan man fortsätta bak till starten på morgonen. Herrgårdsliv i Dalsland. Ja, vi vaknade upp efter en god natt på Tösse Herrgård, där vi var enda gäster för natten. En hel herrgård för oss själva, och bara gå ner i köket för att slå på kaffebryggaren, ta med kaffet upp i sängen, sedan fick kaffet verka så huvudet klarnade före frukost. Herrgårdens kylskåp var välfyllt, så det var bara att duka fram en frukost värdigt för en herrgårdsmorgon. Starten på dagen blev en perfekt uppladdning för att ta sig an Fengersfors och Linheden. Jag har fått papper på att jag härstammar från världens största kartlagda släkt, Långarydssläkten som den kallas. Kanske inte en adelstitel att hoppa högt för. Men, jag borde ha spikat upp Långarydssläktens vapensköld på väggen i Tösse Herrgård, för att ha lämnat ett litet spår efter mig. Långarydssläktens vapensköld Apropå Linheden: Ett skogsområde där ett av de stora företagen inom skogsindustrin gjort iordning två naturstigar för lättare vandring. Ni hittar dit genom att ta av väg 164 i Edsleskog mot Linheden. Där finns informationstavla och parkering, samt bord och bänk vid kohagen för fika. Men, satsa på att ta med fikat upp till utsiktsplatsen, där finns också bänkar och ett runt stenbord som påminner om ett gammalt kvarnhjul. Duka upp framför utsikten och njut. Om vi ska ta och bringa lite ordning i tidslinjen så lämnade vi Tösse Herrgård med en herrgårdsfrukost i magen, för att strosa runt på den kulturhistoriska gamla bruksfabriken i Fengersfors. Med konstverken i en påse, förlåt, bakverken, begav vi oss upp till Linheden. Därefter, med konstverken eller vad det var i magen, lämnade vi Dalsland och styrde mot Borgvik, på småvägarna för att upptäcka en del av Värmland på vår resa runt Vänern. Mer om Borgvik kommer inom kort i nästa inlägg.     Inlägget är del 7 i serien om Vänern runt Text & Foto: Mats Randow   Läs mer på första inlägget: Vänern runt, (Del 1). Läs mer om: Eken som vägrar dö, (Del 2). Läs mer om: Hällristningarna på Larssons gård, (Del 3). Läs mer om: Hundraåringen i Skällsäter, (Del 4). Läs mer om: Den gamla kurorten Dals Rostock, (Del 5). Läs mer om: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro, (Del 6). Läs mer om: Borgvik, (Del 8). Läs mer om: Fängslande konstverk i Karlstad, (Del 9). Läs mer om: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn, (Del 10). Läs mer om: Södra Råda gamla kyrkplats, (Del 11). Läs mer om: Mariestad, spöken och Göta kanal, (Del 12). Relaterat inlägg om Vänern: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö. https://explore-more.se/blogg/borgvik-vanern-runt/ https://explore-more.se/blogg/borgvik-vanern-runt/ Det var en gång för mycket länge, länge sedan ett folk som kallades värmar. De hade bosatt sig vid älven Värmar som gav namnet, Värmarnas land. Går vi till nutid är Värmarnas land mer känt som Värmland. Älven är nu bekant som Borgviksälven. Myten säger att Borgvik är Värmlands vagga. På vår resa, Vänern runt, hade vi nu kommit till Borgvik. Vad som är saga, dikt och sanning i denna historia spelar mindre roll. En bra historia är alltid en bra historia och gör Borgvik mer legendariskt och spännande att besöka. Redan på den gamla landsvägen som går utefter Borgviksjön fick vi den där goa känslan. Borgvik var ett självklart stopp för oss, då vi hade hört talas om Sliperiets konsthall och gastronomi. Vi stannade vid sliperiets gamla fabrik byggt 1903, då som ett träsliperi och massafabrik. Den där goa känslan infann sig också för att vi var i Värmlands epicentrum för sitt ursprung och som bonus hittade en modern konsthall i de gamla kulturmiljöerna. Hungriga som värmländska vargar strövade vi in i den smakfullt inredda restaurangen som är omtalad och prisbelönt i White Guide för sin mat, inspirerad av naturen i Borgvik och det konstnärliga, samt råvaror av hög kvalitét. De höga förväntningarna infriades med råge. Lunchen var svingod på ren svenska, eller kanske på dålig värmländska. Lunchen var inte bara god, det var en hel upplevelse, på ett annat språk. Tips: Har du inte för bråttom och planerat ett lunchstopp på Rasta eller Burger King i Grums efter E45:an? Ta omvägen till Sliperiet i Borgvik istället, för en upplevelse och god lunch på riktigt.  Den mätta värmländska vargen skulle säkert lagt sig för en tupplur, (fem minuter på lilla visaren), efter den goda maten. När efterrätten var avklarad uteblev dock mat-koman för oss och vi strövade runt i konsthallen. Konst och konsthantverk signerade både av erkända artister samt de mindre kända uppstickarna som vill ta plats och komma framåt i denna värld. Vilken kombo, gastronomi och konst i Värmlands epicentrum, för både kultur som historia. Från Sliperiet strövade vi genom Borgvik, som är en av Värmlands bäst bevarade kultur- och bruksorter, till den gamla hyttruinen. Borgviks bruk startade redan i början av 1600-talet vid forsen i Borgviksälven. En masugn byggdes för förädling av järnmalmen, som skeppades via Göteborg vidare ut i världen. Bruket i de vackra naturomgivningarna lades ner 1925 och har låtits förfalla i ruiner och är industrihistoria. Intill forsen vid älven ligger också den välbevarade Kungskvarnen byggd av slaggsten från järnbruket, som många andra hus här i Borgvik. Numera är Kungskvarnen vid den gamla stenbron över älven hotell och restaurang. Detta var vårt första besök i Borgvik och den goa känslan fanns kvar när vi lämnade Värmlands epicentrum. Känslan av att hit vill vi återvända, till ett epicentrum för natur, kultur och historia längre bort än någon kan minnas. En bruksort i Värmland där lövträden dominerar och många vägar kantas av fina alléer. Borgvik är för kulturmiljövården med sin välbevarade bebyggelse av riksintresse. Inte konstigt alls med den goa känslan av ett besök i Borgvik, när vi nu styrde vidare mot Karlstad. Vad väntade i Karlstad? Vi visste så här långt att vi skulle krypa in i finkan på gamla länsfängelset när vi kom dit. Blev det vatten och bröd till middag? Ni får se, mer kommer i nästa blogginlägg i serien om Vänern runt. Detta är del 8 i bloggserien om Vänern runt.   Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow   Läs mer på första inlägget: Vänern runt, (Del 1). Läs mer om: Eken som vägrar dö, (Del 2). Läs mer om: Hällristningarna på Larssons gård, (Del 3). Läs mer om: Hundraåringen i Skällsäter, (Del 4). Läs mer om: Den gamla kurorten Dals Rostock, (Del 5). Läs mer om: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro, (Del 6). Läs mer om: Kultur i Fengersfors och fika deluxe, (Del 7). Läs mer om: Fängslande konstverk i Karlstad, (Del 9). Läs mer om: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn, (Del 10). Läs mer om: Södra Råda gamla kyrkplats, (Del 11). Läs mer om: Mariestad, spöken och Göta kanal, (Del 12). Relaterat inlägg om Vänern: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö. https://explore-more.se/blogg/soluppgang-till-solnedgang/ https://explore-more.se/blogg/soluppgang-till-solnedgang/ Så var det dax för septembers fototema. Maria som driver bloggen Marias Memoarer utmanar i ämnet soluppgång och solnedgång. Jag hakar på. Jag skulle busenkelt kunna lura er att de flesta bilder är en soluppgång. I ärlighetens namn ska jag inte hymla med att det är mest solnedgång på mina bilder. Även om jag är uppe är jag en smula morgontrött och lite trögstartad på morgonkvisten, sitter och sölar med en kopp kaffe först av allt, innan något spännande händer. Därför missar jag de flesta soluppgångar och har oftast inte en aning om vad jag missat. Däremot ser jag när jag går igenom lite bilder att man fått uppleva en och annan solnedgång. Fortsätter vi med det där med ärlighetens namn, skall sägas att bilderna ofta är okey, men mest ett minne för mig om hur det var på plats. En soluppgång eller solnedgång i verkligheten kan inte bli samma sak på bild. Soluppgång! På riktigt. Detta är på den grekiska ön Lesvos vid flygplatsen utanför Mytilene. Solen går inte upp ur havet, utan i bergen på den asiatiska sidan av turkiska fastlandet på andra sidan sundet. Ett sund där för övrigt oräkneliga gummibåtar med flyktingar tagit sin farliga väg över till Europa. Nea Chora stranden i Chania på Kreta radar upp fantastiska solnedgångar kväll efter kväll. Samma strand, Nea Chora i Chania. Folk dröjer sig gärna kvar i den ljumna och unga sommarkvällen. Loutro på södra Kreta ligger i väglöst land, endast åtkomligt med båt eller till fots. Solen går där ner bakom de vilda bergen. Klassisk solnedgångsbild i tropikerna.  Sky bar i State Tower, Bangkok. Stämningsfull solnedgång med fin utsikt över jättestaden och floden Chao Phraya med lastpråmarna på rad. Soluppgång! Ja, det blev kaffe efter ett tidigt besök vid templet Angkor Wat i Kambodja. Detta skulle upplevas vid soluppgång fick vi veta. Det visade sig att fler fått samma tips såg vi när solen gick upp. Effekten uteblev dock eftersom det var en mulen morgon. Efter en dag med kajak i Ha Longs laguner ankrar båten i den spektakulära skärgården i norra Vietnam. Bagans tempel i Burma skall upplevas i solnedgång eller soluppgång. Bilder av en magisk solnedgång från taket på ett av de tusental tempel i området. Solnedgång med en lokal fiskare på Inle Lake i Burma. Med en speciell teknik att manövrera båten med ena foten, samtidigt som han fiskar med händerna. Darwin i Northen Territory har tropiskt klimat. Bilden är på en solnedgång samtidigt som ett riktigt oväder är på väg. Mycket energi i luften. Vinterbild i december med en soluppgång! Kan inte skryta om en tidig morgon här. Gullfoss vattenfall på Island är mest is på vintern och ligger nära polcirkeln. Det innebär en sen soluppgång för att några timmar senare går solen ner utan att ha orkat speciellt högt upp på himlen. På Gotland är ljuset speciellt. Solnedgång sent på högsommarkvällen vid Kneippbyn. Jag avslutar med en obligatorisk bild från min hemmaplan, Göteborg. Varför inte en klassisk bild från hamnen i Götet. Text & Foto: Mats Randow    Andra fotoutmaningar: Tema Religiöst https://explore-more.se/blogg/fangslande-konstverk-i-karlstad-vanern-runt/ https://explore-more.se/blogg/fangslande-konstverk-i-karlstad-vanern-runt/ Sola sken i Karlstad samtidigt som det var det dags att krypa in i kurran. Grinden stod öppen vid muren till Värmlands Länsfängelse, vi passerade in och tilldelades ett rum, eller en cell. Utan att känna ångest eller ånger slog dörren i lås och bom, bakom oss. Vi började direkt kolla utrymningsvägar, eller så att säga smidde en rymningsplan. Går fönstret att öppna, frågade jag. Ja, inga problem, fick jag till svar. Bra, sa jag och sneglade på sängarna. Vi kan lätt knyta ihop lakan och ta oss ut när vi vill. Vår cell låg på första plan, så det skulle vara en baggis för oss att klättra ut och ner på fängelsegården. Där hade vi en plan B för att ta oss ut om något skulle gå snett. Vi på första våning hade nu middagstid. Är det vatten och bröd, eller kanske något annat spännande? Funderade jag. För ordningens skull var det olika tider för middagen, fördelat på de olika våningsplanen i fängelset. Ordentlig handtvätt före, sedan blev vi serverade ris, kyckling i tomatsås med en go hetta av chili. Kalasgott, här skulle jag kunna tänka mig att stanna ett tag, var en annan tanke. Här premierades också ett gott uppförande med ett trevligt bemötande tillbaka av personalen på länsfängelset. Eller heter det inte plitar? Hur som, de hälsade väldigt trevligt. Morgonen efter, även där ordning och reda med frukosttider fördelat på våningsplan. Celldörren låstes upp, vi lämnade obäddade sängar med lakan redo att knytas ihop, lufsade iväg för en kaffe och frukost. Vi hälsade på personalen med ett leende och försåg oss med en god frukost. Efter frukost hamnade vi i källaren. Där finns isoleringsceller som avskräcker. Trånga och mörka celler inredda med endast ett nattkärl. Trivselfaktorn saknas helt och detta är inget för mig, tänkte jag. Detta fängelse stod klart 1847 och hit ner till källaren har inte den hysteriska svenska renoveringsboomen riktigt nått. Det är renoverat, men varsamt, så allt ser precis ut som på den gamla goda tiden. Numera är källaren ett informativt museum där man får se hur det var på ett svenskt fängelse, i lite olika tidsepoker från tiden då länsfängelset var nybyggt och toppmodernt för den tiden. Helt klart var det inte tipp topp i min mening att ha hamnat snett i livet förr i tiden. Efter källarbesöket stod vi sen hastigt och lustigt vid Lars Lerins Sandgrund, konsthallen på udden i Karlstad där Klarälven dämmer upp det mäktiga floddeltat ut i Vänern. Det var en halvtimme efter öppningstid och redan kö. Det är viruset, som vi lärt oss förhålla oss till, som styrde och ställde med begränsningar för antalet besökare i konsthallen. Vi stod dock inte så värst länge i kön förrän vi var inne och såg de första konstverken. Jag säger det rakt ut. Jag är ingen konstexpert precis. Jag har inte heller sett Lars Lerins målningar i verkligheten tidigare, annat än på tv. Men, jag ser direkt att Lerins målningar är fantastiska och något speciellt. Hur är det möjligt att måla i sådant djup? Jag stod några meter ifrån och gick närmare. När jag var mindre än en meter ifrån, fattade jag ingenting längre. Det såg ut som kladd. Som om det var barnen på Karlstads förskola som målat tavlan. Det är sant och helt obegripligt. Jag backade flera meter och tavlan blev från ett kladd till ett mästerverk. Jag var mållös, backade ännu mer, 5–10 meter. Tavlorna blev magi, de ändrade djup och såg tredimensionella ut, ibland verkliga som fotografier. Jag kom på mig själv stå där med stora ögon och öppen mun. Hur är det möjligt att kunna måla en så stor tavla på detta sätt. Vår favorit blev ”bokhyllan”. Den är flera meter än jag kan räkna till, med en målad tavla som en lång bokhylla, På rätt avstånd ser den ut som en riktig bokhylla. Även den, som alla andra av Lerins tavlor, är magisk. Lars Lerins Sandgrund lockar till sig besökare från hela Sverige. Det är en upplevelse att få se dessa konstverk på riktigt. Vi kommer att göra ett återbesök, detta vill vi se igen. Varje halvår byts också en del tavlor för att hålla utställningen levande. Hur kom vi ut ur fängelset då? Vi slapp knyta lakan. Numera är Karlstads gamla Länsfängelse ett modernt hotell. Utcheckningen gick snabbt och smidigt efter frukost. Ja, vi hade en egen nyckel och kunde gå ut på ”permission” på kvällskvisten. Det där viruset vi pratar om då? Det är det som var orsaken till att alla inte kunde äta samtidigt på hotellet. Därför hade vi olika tider för olika våningsplan. Bra och smart lösning för att underlätta så vi kunde hålla avstånd. Detta är del 9 i bloggserien om Vänern runt. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow   Läs mer på första inlägget: Vänern runt, (Del 1). Läs mer om: Eken som vägrar dö, (Del 2). Läs mer om: Hällristningarna på Larssons gård, (Del 3). Läs mer om: Hundraåringen i Skällsäter, (Del 4). Läs mer om: Den gamla kurorten Dals Rostock, (Del 5). Läs mer om: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro, (Del 6). Läs mer om: Kultur i Fengersfors och fika deluxe, (Del 7). Läs mer om: Borgvik, (Del 8). Läs mer om: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn, (Del 10). Läs mer om: Södra Råda gamla kyrkplats, (Del 11). Läs mer om: Mariestad, spöken och Göta kanal, (Del 12). Relaterat inlägg om Vänern: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö. https://explore-more.se/blogg/att-laga-paella-i-naturen/ https://explore-more.se/blogg/att-laga-paella-i-naturen/ Strömmen i Klarälven strök sakta förbi när linan sträcktes bakåt. Spöt fördes lugnt framåt för att få fart på linan och torrflugan lade sig snyggt på vattenytan som en fin present till harren. Bedrägeriet att lura harren med en godbit gick inte hem. Ingen fisk intresserade sig för min fejk-fluga. Det var inte heller några vak eller andra synbara aktiviteter från firrarna. Vi var i Sysslebäck i det vilda och nordligaste Värmland och det är inte hela världen om man inte får fisk på sin fisketur. Vi hade mat med oss så det räckte och blev över och vi brukar ändå återutsätta fisken där den hör hemma. Varför inte starta en brasa istället och laga lite mat när harren ändå är ointresserad av lockbetet. Av friluftsliv och flugfiske blir man hungrig, så planen var att göra en Paella till middag ute i naturen. För att göra det extra festligt utsåg vi en i sällskapet att få fylla år. Vi bestämde att 65 år är en trevlig milstolpe att fira, även om det var en verklig överdrift. Denna goda spanska maträtt som har sitt ursprung ifrån Valencia är inte speciellt krånglig sno ihop. Vad behöver jag då? En öppen eld och jag använder en Muurikka paellapanna och en stekspade så är det enkla köket klart ute i naturen. Maten då? Vi var tre hungriga vuxna juniorer och tre unga seniorer. Vi packade med: Vatten En rejäl klick smör eller annat matfett Salt och svartpeppar En påse saffran, eller en matsked gurkmeja för att få den gula färgen 8 dl Avorio-ris Två gula lökar Två paprikor Rå kycklingfilé, ca 800 g Skalade räkor, ca 300 g Gröna ärtor, ca 500 g Tre storvuxna juniorer är inte fel att ha med.  En tar paellapannan och de två andra rikligt med vatten. Fördela maten färdighackad i plastpåsar. Göm maten i juniorernas ryggsäckar så kommer maten enklast med till uteköket. Vi seniorer hade då en fin lättsam promenad och kunde hålla ett öga på juniorerna så maten inte sprang bort. Delegera jobbet till juniorerna att klyva ved till tunna stickor som de kan starta elden med. Låt dem också få ansvaret som livsuppgift att ordna en perfekt glödbädd. Glöm inte att berömma för jobbet med elden och lägg pannan på ett galler eller stenar ovanför glödbädden. När smöret smält, bryn löken och paprikan tillsammans med kryddorna. Är kycklingen rå? Stek kycklingen. Häll på rikligt med vatten och lägg i riset, låt koka i 20 minuter. Fyll på med vatten om det behövs. Är kycklingen färdiggrillad? Pytsa i den nu. Avsluta med att röra ner räkorna och ärtor, rör om. Vi serverade först ”65-åringen” och sedan de hungriga juniorerna, till sist oss andra. ”Födelsedagen” var nu igång på riktigt och det fanns tillräckligt med mat för vi skulle kunna backa en andra portion. Maten är aldrig så god som när man tillagar och äter den ute i naturen. Tips 1: Tag med överdrivet mycket vatten för att koka riset. Räkna med minst dubbelt så mycket vatten än vad doseringsanvisningen säger. Värmen och att koka utan lock gör att mycket vatten dunstar bort. Tips 2: Färdiggrillad kyckling förenklar. Förbered den före med att dela den i mindre bitar. Tag med den i en plastpåse. Extratips: Det är inte heller fel att improvisera med att smyga ner lite vitlök och chili för att få lite hetta i smaken. Chilikorv att dela i mindre bitar är en annan överraskning få tackar nej till. Efter tycke och smak kan man även röra ner lite musslor i slutet på matlagningen. En ordentlig frukost inför fisket. Paellapannan är då också mycket effektiv. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow Fler goda mattips: Världens bästa chili, en underbar historia   https://explore-more.se/blogg/kultur-och-stadsvandring-i-kristinehamn-vanern-runt/ https://explore-more.se/blogg/kultur-och-stadsvandring-i-kristinehamn-vanern-runt/ Denna morgon vaknade vi upp på Karaby gård utanför Kristinehamn. Jag slog upp ögonen och tänkte runsten som första tanke. Järsbergs runsten. Med lite självinsikt ägnade jag samtidigt en liten tanke om det är friskt? Jag mådde ändå tillräckligt bra för att tänka, först frukost. För att inte bli överdrivet nördförklarad. I gårdens lantkök bullades frukosten upp som ska ge den perfekta starten på den stora runstensdagen. Det är så, att vi av en slump upptäckte vi den lilla skylten runsten, kvällen innan. En skylt som står bara några varpkast från Karaby gård. Ni vet varpa, den fornnordiska idrottsgrenen. Mätta och belåtna efter frukost checkade vi ut från gården och tog oss raka vägen till stenen. Vi passerade passande nog en liten flock får som ramade in landskapet pittoreskt och jag tänkte vikingatid. Järsbergs runsten står som ett monument ute på åkern. Stenen dateras till 500-talet e.Kr. Den är alltså från folkvandringstiden. Runorna är skrivna på det urnordiska språket som talades före vikingatiden. Bara där hoppade jag jämfota. Denna gåtfulla sten är av på toppen och den saknade stenbiten har inte hittats. Runstenen tros ha varit en av flera resta stenar på denna plats. En plats där den gamla Letstigen passerade, en forntida väg från Mälardalen till södra Norge En av Sveriges äldsta kända landsvägar. Jag klappade fint på stenen som redan gjort min dag, för att sedan ta oss an Kristinehamn. I Kristinehamn gick vi en stadsvandring. Staden har satt upp numrerade informationsskyltar som man kan följa likt en poängpromenad. Fast utan frågor att kryssa och utan den där vinsten man så gärna vill ha. Vinsten är istället en intressant promenad där man får alla svar och se mycket, samt lära sig ett och annat om Kristinehamn. Vi passerade museet, Kristinehamns historiska i kvarteret Vågen. Vi gick såklart in. Det är ett intressant museum om stadens historia som också hade en tillfällig utställning om poeten och författaren Gustaf Frödings liv. Gustav Fröding bodde som barn en tid i Kristinehamn. Nu ser vi att den röda tråden går från historia in i kultur. Vi hade hört talas om den 15 meter höga Picassostatyn. Det ska vara en av världens största statyer av Picasso. Den står med på vår ”To do lista” med saker att se eller göra på vår tur runt Vänern. Den var ingen slump att vi hittat och besökte, till skillnad för runstenen som vi upptäckte av en slump. Vi stod alltså snart vid Kristinehamns skärgård i Vänern och blickade upp mot ännu ett monument. Så nu drar vi den berömda tråden in i konstens värld. I denna fina natur var jag inte överens med mig själv om vad jag skulle tycka om den världsberömda konstnärens staty. Staden New York var på väg att köpa statyn av Picasso när Kristinehamn snuvade världsmetropolen på konstverket. Skulle den passa bättre i New York än i den fina naturen här? Spektakulärt är det hur som. Tack vare den berömde konstnären Bengt Olson, född i Kristinehamn, står statyn där den står. Bengt Olson hängde i de fina konstgallerierna i Paris och genom sitt nätverk fick han Picassos välsignelse att statyn placerades vid Vålöviken, 7 kilometer utanför Kristinehamn. Med Bengt Olson drar vi automatiskt den röda tråden tillbaka och backar till gårdagen och närmare bestämt Kristinehamns konstmuseum. Där gjorde vi ett stopp och besök på vår väg från Karlstad innan vi kom till Karaby gård. Konstmuseet hade en gästutställning med flera av Bengt Olsons verk. Svårtolkade för mig, likt Picasso, även om det fanns ett par riktigt fina i mina ögon. Även den permanenta utställningen gick vi igenom och även där fanns några riktigt fina verk blandat med ett och annat knepigt som svårtolkat. Detta var mitt första besök i Kristinehamn. Jag lärde mig att det var en gammal stad som blommade ut på 1600-talet med järnhanteringen i Värmland som handels- och hamnstad, där järnet skeppades ut i Vänern och vidare ner till Göteborg. Det gick inte att undgå att Kristinehamn är mycket konst och kultur. Det är ett och annat efter Gustaf Fröding. Så också är många konstnärer från den värmländska staden. Det gick inte att ta miste på när vi gick runt på Kristinehamns konstmuseum eller i centrala staden där det mesta var lokal konst. Vilket konstverk blev min favorit? Jag måste säga Järsbergs runsten. Detta är del 10 i bloggserien om Vänern runt. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow Läs mer på första inlägget: Vänern runt, (Del 1). Läs mer om: Eken som vägrar dö, (Del 2). Läs mer om: Hällristningarna på Larssons gård, (Del 3). Läs mer om: Hundraåringen i Skällsäter, (Del 4). Läs mer om: Den gamla kurorten Dals Rostock, (Del 5). Läs mer om: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro, (Del 6). Läs mer om: Kultur i Fengersfors och fika deluxe, (Del 7). Läs mer om: Borgvik, (Del 8). Läs mer om: Fängslande konstverk i Karlstad, (Del 9). Läs mer om: Södra Råda gamla kyrkplats, (Del 11). Läs mer om: Mariestad, spöken och Göta kanal, (Del 12). Relaterat inlägg om Vänern: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö.   https://explore-more.se/blogg/sodra-rada-gamla-kyrkplats-vanern-runt/ https://explore-more.se/blogg/sodra-rada-gamla-kyrkplats-vanern-runt/ Den timrade medeltidskyrkan var mer än märkvärdig. Ett unikt nordiskt kulturarv som är omöjlig att värdera i pengar. År 1860 köptes dock den då rivningshotade kyrkan av staten för 2 000 riksdaler silvermynt. Södra Råda gamla kyrka blev Sveriges första statliga museikyrka som inte bara var unik i Norden utan även som ett kulturellt arv i Europa. De målade freskerna i träkyrkan var för dåtiden moderna och kontinentala, daterade till 1323 och 1494, de senare signerade av mäster Amund. Kyrkan är då sannolikt äldre än så. Forskare uppskattar att den kan ha stått klar år 1310. Den är byggd på platsen där en äldre stavkyrka var uppförd på 1100-talet. Målningarna var bland de mest välbevarade av sitt slag och kända även utanför Europa. När vi passerade länsgränsen från Värmland till Västra Götaland via riksväg 26 på vår rundtur runt Vänern såg vi vägskylten, ”Södra Råda g:a kyrkplats 7”, med symbolen för en sevärdhet. "Ska vi ta en sväng dit och kolla?" frågade jag, samtidigt som jag blickade i backspegeln, slog på blinkers till vänster och tvärbromsade för vänstersvängen. Vi kom in på kurviga småvägar i uppförsbackar rakt in i den djupaste urskogen som förmodligen hyst en och annan rövare och bandit i urgamla tider samt levt i samklang med skogstrollen. Ingen av oss hade hört talas om denna gamla kyrka eller sevärdhet och visste inte heller vad vi skulle förvänta oss när vi kom fram. Dessa avsides vägar slutar vid en annan skylt, ”Här slutar allmän väg”. Vi var vid vägs ände på det stora näset mellan sjöarna Vänern och Skagern. Vi klev ur bilen på en parkeringsyta och fattade ingenting. Var är sevärdheten? Det klarnar. Katastrofen var ett faktum natten till den 12 november 2001. Kyrkan stod i lågor och brandkåren var snabbt på plats, men kunde inte rädda kyrkan. Den brann ner till grunden och den unika kyrkan med 700 års historia hade gått upp i rök. Bara sådär. Vilken sorg vi kände när vi förstod storheten av denna gamla kyrka. Vilken sorg det också måste varit för alla här och alla som hade med detta arv att göra. Katastrof. Det som ändå kändes positivt var att vi stod vid en byggarbetsplats. De bygger en ny kyrka. Inget modernt med betong och gipsväggar, utan en rekonstruktion av en fullskalig kyrka, i samma byggmaterial och med samma hantverksmässiga byggteknik och verktyg som på medeltiden. Vet de hur man gör då? Nja, det är inte helt solklart hur man byggde kyrkan för så länge sedan. Detta är ett forskningsprojekt där byggarna är lärlingar som skall lära sig det gamla hantverket. När vi var där höll man på att lägga taket så som de gjorde för 700 år sedan. Detta vetenskapliga projekt har väckt intresse ute i Europa. En av byggarbetarna berättade för oss att de undersökt andra träkyrkor från samma tid. Det finns få kvar, men en viktig referenskyrka är Hammarö kyrka utanför Karlstad. "Lustigt, den besökte vi igår", nämnde jag för byggarbetaren. Hammarö kyrka kan vara byggd av samma byggmästare som Södra Råda gamla kyrka på 1300-talet. I sakristian (det gamla koret), finns dessutom målningar sannolikt utförda av Mäster Amund i slutet på 1400-talet. Nära kyrkan på Hammarö i Vänern hittade vi också Värmlands näst största gravfält från järnåldern. Fynden vid utgrävningar dateras till vikingatiden. Vid Hammarö kyrka låg också tidigare en äldre stavkyrka. Jag gissar att dessa tidiga svenska kyrkor byggdes i en tid då hedendomen utövades lite i hemlighet, parallellt med den nya kristna läran. Kanske lite för säkerhets skull, för att hålla sig väl med alla gudar. Södra Råda gamla kyrkplats är tillgänglig för allmänheten med viss avspärrning, så man inte helt respektlöst går i vägen för byggarbetare. Man kan se hur bygget fortskrider och det finns en hel del informationstavlor om såväl den gamla kyrkan, branden, arkeologiska utgrävningar som om den nya kyrkan. Beskrivningar om forskningen och hantverksmässiga detaljer hur man bygger på ett medeltida vis. Vi lämnade Södra Råda gamla kyrkplats med blandade känslor. Sorg över katastrofen då branden tog denna oersättliga skatt över en natt. Glädje över att få se att de bygger en ny kyrka med samma material och teknik som på medeltiden. Ett tvärvetenskapligt projekt för hantverksforskare att lära sig mer om hantverket med de gamla byggmetoderna. Där man samtidigt ska ta tillbaka kunskaper som gått förlorade. Hur startade branden? Den var anlagd. Ett pyromandåd som klarades upp av en tillfällighet två år efter branden. En man erkände gärningen för polisen i samband med att han greps för ett annat uppmärksammat mord på en femårig flicka i Arvika. Läs mer om projektet Södra Råda gamla kyrkplats på: https://sodrarada.se/ Detta är del 11 i bloggserien om Vänern runt. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow Läs mer på första inlägget: Vänern runt, (Del 1). Läs mer om: Eken som vägrar dö, (Del 2). Läs mer om: Hällristningarna på Larssons gård, (Del 3). Läs mer om: Hundraåringen i Skällsäter, (Del 4). Läs mer om: Den gamla kurorten Dals Rostock, (Del 5). Läs mer om: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro, (Del 6). Läs mer om: Kultur i Fengersfors och fika deluxe, (Del 7). Läs mer om: Borgvik, (Del 8). Läs mer om: Fängslande konstverk i Karlstad, (Del 9). Läs mer om: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn, (Del 10). Läs mer om: Mariestad, spöken och Göta kanal, (Del 12). Relaterat inlägg om Vänern: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö.   https://explore-more.se/blogg/mariestad-spoken-och-gota-kanal-vanern-runt/ https://explore-more.se/blogg/mariestad-spoken-och-gota-kanal-vanern-runt/ Hur är det att vakna på ett slott? Jag vänder på frågan. Hur är det att gå och lägga sig för att sova en natt på ett slott? Slottet stod klart under svenska stormaktstiden på 1600-talet och egendomen är känd från 1400-talet. Där har vi det. Det måste då vara solklart att ett och annat hänt med tiden på slottet. Det borde krylla av spöken och andra skumma väsen på slottet. Jag vill åtminstone att det ska vara så. Det hör till ett anständigt slott. Det borde finnas en hel del lönndörrar till hemliga rum ingen känner till. Det står rustningar i hörnen som förmodligen är ute på nattvandringar. Målade tavlor av gamla tiders kändisar som ändrar ansiktsuttryck klockan tolv på natten. Så nyckelknippan som ligger vid trappan. Den rör man inte i första taget. Nycklarna tillhör säkert ett spöke som kommer att skoja till det med en, om man ens tittar lite för mycket på dem. Jag pratade gärna om dessa saker innan vi skulle lägga oss, bara för att vi ska vara på vår vakt. "Lägg av", fick jag till svar med de största ögonen jag sett på länge, som spändes rakt in i mina små kluriga ögon.   Nu skall sanningen fram. Det var lite smålurigt på natten med knackningar i väggen. För övrigt sov vi rätt så bra. Bara man visar lite respekt för spökena. Vi var på Börstorp slott och sov i ena flygeln uppförd på 1700-talet. Morgonen efter åt vi en värdig slottsfrukost och gav oss av till Sjötorp. Sjötorp ligger 5 kilometer från Börstorp slott och är det pittoreska samhället vid Vänern där Göta kanal börjar, eller slutar om man så vill. I finvädret blev det en härlig morgonpromenad vid slussarna till kanalen. Göta kanal invigdes 1832 och sägs vara Sveriges största byggprojekt, någonsin. Bara det. Det är rofyllt och vackert att gå runt här, samtidigt ett nöje när man stannar till och tittar på slussningar av båtarna som skall upp eller ner i kanalen. Vi hade fler planer för dagen. Vänerns största ö Torsö skulle besökas. Via den pampiga Torsöbron var vi snart ute på den stora och vackra ön som hör till Mariestads skärgård i Vänerns innanhav. Vi stannade i Laxhall vid vägs ände och skylten, "Här slutar allmän väg". Här tar färjan vid till Brommö som är helt bilfritt. Brommö är ett naturreservat och det går bra att hyra cyklar för att se sig om på ön. Där tänkte jag vandring och blev riktigt sugen på att ta mig hit en annan dag. Även Torsö erbjuder flera fina vandringsleder och det är för vandring, naturen och fina bad man kommer hit. Laxhall då? Det är inte mycket mer än en båthamn, bad, färjeläget och en konferensanläggning med boende i stugor. Inte så bara det eftersom det också är en hamnkrog. Inte nog med det. Nästa ö utanför Brommö är Djurö som dessutom är en nationalpark. Dit når man dock endast med båt. Lunch på Laxhall, Torsö. Gösfilén smakade fint. Mariestad ville vi inte heller missa. Efter en mycket god lunch på Hamnkrogen Laxhall styrde vi tillbaka till fastlandet för att flanera i centrala Mariestad. Mariestad är inte speciellt spöklikt, om vi nu skall hålla oss till ämnet. Det är en trevlig stad där vi tog ett obligatoriskt besök i kyrkan som en gång var domkyrkan, vräkigt stor i proportion till vad småstadsidyllen Mariestad ändå är. Närheten till Vänern gör det fint att också promenera vid vattnet och hamnpromenaden med små affärer, caféer och restauranger i röda bodar. Det blev ett enkelt beslut att dröja sig kvar, köpa en glass och sitta vid den inre hamnen och bara titta på folk. Efter den mystiska natten, som vi sov tryggt med vakande spöken på fina Börstorp slott, blev detta en härlig dag att skingra spöktankarna med upplevelse i Sjötorps pittoreska slussområde. Som bonus fina naturupplevelser på Torsö och lunch på Hamnkrogen Laxhall för att därefter pröva stadslivet i Mariestad. Låter detta mycket att göra på en dag? Det är inte så mastigt. Avstånden är inte långa mellan våra stopp och vi kände att vi kunde ge varje plats tid i lugn och ro. Med detta avslutade vi vår resa runt Vänern och tog oss tillbaka till vår startpunkt i Vänersborg. Det finns mycket som vi sett och upplevt på vår rundtur som inte kommit med i serien av blogginlägg med temat: Vänern runt. Det finns också mycket mer att se och uppleva som vi inte har hunnit göra efter vägen. Med det lämnar vi det till er själva att ha nya saker att upptäcka. Samtidigt lämnar vi det så vi också har en anledning att återkomma till nya platser runt denna jättestora sjö.   Inget ont sagt om Börstorp slott, dit återkommer vi gärna. Nattliga knackningar i väggen tolkar jag som att spöken ändå har en dos av humor och lite spännande måste det också få vara. Vad jag vet, finns inget dokumenterat att spöken egentligen vill något ont. Bara man visar dem lite respekt och håller sig väl med dem. Då håller de istället lite koll på slottet, vill jag tro. Redan från bilen insåg jag att runstenen var fejk. En modern minnessten för bygget av Torsöbron, eller är det byggherrarna som vill bli ihågkomna? Foto: Monica Andersson. Detta är del 12 och sista delen i bloggserien om Vänern runt. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow Läs mer på första inlägget: Vänern runt, (Del 1). Läs mer om: Eken som vägrar dö, (Del 2). Läs mer om: Hällristningarna på Larssons gård, (Del 3). Läs mer om: Hundraåringen i Skällsäter, (Del 4). Läs mer om: Den gamla kurorten Dals Rostock, (Del 5). Läs mer om: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro, (Del 6). Läs mer om: Kultur i Fengersfors och fika deluxe, (Del 7). Läs mer om: Borgvik, (Del 8). Läs mer om: Fängslande konstverk i Karlstad, (Del 9). Läs mer om: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn, (Del 10). Läs mer om: Södra Råda gamla kyrkplats, (Del 11). Relaterat inlägg om Vänern: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö. https://explore-more.se/blogg/oktober-fototema-man-made-skapat-av-manniskan/ https://explore-more.se/blogg/oktober-fototema-man-made-skapat-av-manniskan/ Barcelona i juni 1926, Antoni Gaudí blir överkörd av en spårvagn. Den illa klädda Antoni såg ut som en fattig luffare och taxichaufförerna vägrade att köra honom till sjukhus. Hans lik hittades några dagar senare på ett sjukhus för fattiga. Den berömde arkitekten Antoni Gaudí, född 25 juni 1852 dog 73 år gammal. Han var omåttligt populär men hade helt dragit sig undan offentligheten och var så illa klädd att ingen längre kände igen honom. Vid begravningen hyllade halva Barcelona den populäre arkitekten och följde honom till sista vilan. Han begravdes i Sagrada Familias krypta, byggnaden som han hade vigt 43 år av sitt liv åt. Maria Norrgård som driver bloggen Marias memoarer utmanar i nytt fototema. Oktobers tema är ”man-made”. Jag antar denna luriga utmaning och ska försöka hitta geniala eller galna skapelser som inte är naturliga. Tillbaka i Barcelona och Sagrada Familia. En byggnad som är både galen som genial. En kyrka där man lade första byggstenen 1882 och fortfarande är långt ifrån färdigbyggd. Den berömde arkitekten Antoni Gaudí är den ursprunglige skaparen. Kyrkan eller byggarbetsplatsen är Spaniens största turistmål. Det är galet.   Skidåkning på Olymposberget, Cypern. På 40-talet vandrade cypriotiska och brittiska pionjärer upp till berget, som då var väglöst land, för att åka skidor. Man byggde snart en skidlift och bildade en skidklubb 1947. Nu är det en modern skidanläggning för utförsåkning på vintern. Helt galet och genialt. Det är fullt möjligt att åka skidor på förmiddagen och sedan ligga på stranden och sola på eftermiddagen. Läs mer om att: Åka skidor på Cypern Toaletten på Vathia Gonia i Agia Napa, Cypern. Tag med eget papper och glöm komfortzon. Trycker det på får det helt enkelt vänta. Kaktusen tar sig fint i skiten. Stranden är också känd som Sandy Beach och är välbesökt på sommaren. Oklart vem som är upphov till toan som är både galen och genial med en släng humor. Trappan ner till källaren. Titta noga. Trappan går väl åt fel håll? Min hyresvärd påstod att arkitekten räknat fel? Jag misstänker att det kan vara byggarbetaren som läste ritningen upp och ner? Inte speciellt genialt, däremot både knäppt och galet. Jag hyrde en lägenhet i huset med den luriga trappan på den grekiska ön Lesvos. Poolen på Hotel Marina Bay Sands i Singapore. Det 55 våningar höga hotellkomplexet med tre torn toppas av en 340 meter lång Sky Park med restaurang, joggingspår och en 150 m infinitypool. Med anlag för höjdrädsla avstod jag från att hänga vid kanten. Genial och en helt galen skapelse av mänsklig hand. Elstolpar. Alla som rest runt i Sydostasien fascineras av skatbon med elkablar. Bilden är från Hanoi i Vietnam. Jag är ingen elektriker, men varningsskylten säger något om att man inte ska peta för mycket i röran. Galet och knäppt. Toppen av Idaberget, Kreta. På 2456 meters höjd, långt från närmaste väg i ett högalpint landskap, har man byggt en kyrka med endast sten som byggnadsmaterial, inget annat. Toppen är otillgänglig på vintern och täckt av snö. Som jämförelse är Kebnekaise runt 2100 meter högt, beroende på hur tjock glaciären är på toppen. Läs mer om vandring upp på Ida: Högt berg på Kreta? Tre bokstäver   Taung Kalat (även känt som Mount Popa) är ett buddhistiskt kloster och tempel i Burma/Myanmar. Templet är byggd på den 225 meter höga klippan som är en utdöd vulkan. Oräkneliga trappsteg är enda vägen upp till templet. Både genialt och galet. Statyn ”Ulla, vad hände sen” på Ulla Jacobssons plats i Mölndal. Statyn har attityd och är tänkt som en koppling till moraldebatten som uppkom efter Ulla Jacobssons medverkan i filmen från 1951, ”Hon dansade en sommar”, där hennes nakna bröst syns i en intim scen. Genialt och galet. Minnesstenen. Jag såg att runstenen var fejk redan innan jag klev ur bilen. Det är en minnessten för brobygget 1994 till Vänerns största ö Torsö utanför Mariestad. En platschef för brobygget, två höjdare på Vägverket, en landshövding och ett kommunalråd fick sina namn inristade i runor på fornnordiska. Galet, humor eller storhetsvansinne? Läs mer om Torsö: Mariestad, spöken och Göta kanal Nimis, Kullaberg i Skåne. Lars Vilks konstverk. Ärligt vet jag inte vad jag ska tycka om verket som ligger i ett naturreservat. Det ser ut som barnen har byggt värdens största koja-de luxe. Hopplöst stor så de går vilse i den och inte hittar hem. Av bara drivved, plankor och grenar har Lars Vilks spikat ihop enorma torn och gångar ner för en brant vid havet. Han måste ha haft jättekul. Helt galen konstruktion av en mänsklig hand. Håverudsakvedukten i Dalsland. Forsen ansågs omöjlig att gå förbi som kanal. Ingenjören Nils Ericson byggde istället bro, eller akvedukt. Det fanns inget liknande i världen då så idén ansågs galen och omöjlig. Med Nils Ericsons ingenjörskonst, pondus och respekt genomfördes bygget, trots allt, och år 1868 invigdes Dalslands kanal. En genial som galen skapelse som fungerar fint än idag. Läs mer om: Dalslands kanal med Håverudsakvedukten och Köpmannebro   Text & foto om inget annat anges: Mats Randow Fler fotoutmaningar: Läs mer: Religiöst Läs mer: Soluppgång till solnedgång Relaterat inlägg om Nimis konstverk: Kullaberg och Mölle i Skåne   https://explore-more.se/blogg/tillbaka-pa-kreta/ https://explore-more.se/blogg/tillbaka-pa-kreta/ Senast jag var här på Kreta höll de på att rigga och pynta Frihetstorget i Heraklion för julmarknaden. Nu är jag tillbaka igen och man håller på och plockar ner hela jularrangemanget och återställer torget till det vanliga. Jag har alltså missat hela den kretenska julen. När jag kom hem till Göteborg i slutet av november var hela stan färdigpyntad sedan länge. På Kreta hade de knappt börjat pynta. Personligen tycker jag det är rätt skönt när man håller sig till jultiden när det ska firas jul. Det gör man inte i Sverige, där man snart firar jul i ett halvår, om jag får överdriva en smula. Det kändes också ganska bra igår när jag precis anlänt och besökte ett av favorithaken här i stan för lite mat. Jag fick ingen meny att titta i. Det föreslogs att jag skulle in i köket och titta istället. Sagt och gjort. Det lyftes på kastrullock och byttor med godsaker som stolt visades upp. Det var bara att peka ut vad jag var sugen på och sen gå och sätta mig. Tveksamt om det är okey att få göra så i Sverige? Jag gillar verkligen denna enkla familjära och personliga gästfriheten man kan få här. Hur som, har vi nu kommit in i det nya året ordentligt, nya äventyr ska planeras och nya platser ska utforskas. Vädret i Grekland har varit bedrövlig har jag hört. I dag var det i och för sig 17 grader och rätt blåsigt i den milda vintern. Det har också blivit ännu grönare sedan sist jag var här och snön har lagt sig på högre höjder uppe i bergen. Det är också en stor skillnad mot Göteborg som mest går i grått på vintern. Den här tiden är perfekt för bra vandringar och om man bortser från de varmaste månaderna på högsommaren har varje årstid sin tjusning och karaktär för vandringar. Vintern i Grekland ska inte underskattas. Det är verkligen en bra vandringssäsong som ska utnyttjas bättre. Man skulle nog kunna säga att det är bra läge nu för att börja planera in lite vandringar och utflykter. Det låter kanske konstigt att prata om våren i januari, men det är inte långt kvar innan naturens vintervila är över här och mandelträden börjar blomma. Förhoppningsvis kommer snart nya rapporter och inlägg här på nya äventyr och nya möten med sköna människor. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/hindens-rev-i-vanern-och-lojrommens-dag-vid-spiken/ https://explore-more.se/blogg/hindens-rev-i-vanern-och-lojrommens-dag-vid-spiken/ En gång för himla länge sedan var det en jätte i Dalsland och en jätte i Västergötland, som fattade tycke för varandra. De började bygga en bro från varsitt håll över Vänern, en kärleksbro för att kunna träffas. Nu är det ju så att sjötrollen inte tycker om broar, så de förstörde den i takt med att brobygget fortskred. Nu snurrar vi bandet till nutid. Vi ska på en söndagsvandring på Hindens rev som går en halvmil från Kålland ut i Vänern. Vi skall gå en promenad rakt ut i den stora sjön. Revet är endast runt 25-100 meter brett och går som en smal overklig landremsa rakt ut i Vänern. Är detta vad som finns kvar av jättarnas kärleksbro? Nej. Vid revets slut, dyker den ner under Vänern och fortsätter som en ås under ytan, 12 kilometer och kommer upp ur vattnet igen vid Hjortens udde i Dalsland. Vandringen på Hindens rev är en stor naturupplevelse. Det växer skog hela vägen på den smala remsan med Vänerns sjö nära på båda sidor. Väderbitna träd som i det tuffare vädret inte tillåts sträcka på sig. Utan förblir krokiga och krumpna. Hindens rev är ett naturreservat utan modern skogsvård där träden får födas, leva och dö på naturens villkor. Gammelmossan lägger sig på döda grenar och trädstammar vilket gör den smala skogsremsan trollsk. Vi förväntade oss nästan att ett skogstroll ska dyka upp bakom en sten och ett sjötroll kommer upp på stranden ur vattnet. Nästan som ett bevis på att det kan vara sant med kärleksbron. Efter drygt tre kilometers vandring kommer man till en så kallad båk, ett gammalt sjömärke. Sedan är det inte långt kvar till vad man kan tro är världens ände. Nu fortsätter ju världen via åsen under Vänerns yta till andra sidan och Dalsland. Det är knappt fyra kilometer att gå från parkeringen på Hindens udde, där revet börjar. Jag tittar ut mot Dalsland och kommer inte längre. Var det så för jätten från Västergötland också? Nä, jag tror de knallade runt Vänern och möttes halvvägs, kanske i Vänersborg, och slog sina påsar ihop.   Nu backar vi bandet lite. Ett par timmar före. I tät dimma åkte vi ut på Kållandsö och närmare bestämt fiskehamnen Spiken, där solen plötsligt välkomnade oss. Denna fina november-söndag var det också Löjrommens dag vid de röda fiskebodarna i fiskeläget. Tyvärr sätter ett visst virus sin prägel på evenemanget, där alla undviker att gå in i trängsel med andra besökare. Detta går fint som en utomhusaktivitet och vi kunde promenera runt i den pittoreska fiskehamnen. Vi såg när fiskebåtarna kom in med nyfångad löja och vi fick köpt lite Vänerlöjrom med oss hem. Förhoppningsvis styr inte det där märkliga viruset våra liv på samma sätt nästa år, då vill vi tillbaka till nästa Löjrommens dag vid Spikens fiskehamn.   Denna söndag med både promenad vid Spikens fiskehamn och en vandring på kärleksbron, Hindens rev, får man säga blev en riktigt bra dag. Som bonus fick vi också löjrom med oss hem. Jag såg redan då fram emot en riktigt festlig måndagsfrukost. Men, vi väntar nog lite med löjrommen till ett bättre tillfälle. Det där med jättarnas kärleksbro är en legend, eller myt om Hindens rev. Andra tror mer på en annan teori. Nämligen att det är en randmorän, skapad av inlandsisen för drygt 10 000 år sedan. Då inlandsisen gjorde halt precis där Hindens rev nu ligger, när klimatet blev kallare igen. Inlandsisen fungerade som transportband med smältvatten som förde med sig sten och grus som tippade ner för iskanten och skapade åsen. Välj själv vad du vill tro på. En vacker historia eller vetenskapen. Jag kommer inte att döma dig om du väljer fel teori. Jag vet i alla fall vad jag tror på.   Vandring ute på Hindens rev där stigarna både kan gå över storsten som på fina skogsstigar Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow Relaterade inlägg. Läs mer om: Vänern runt Läs mer om: Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö https://explore-more.se/blogg/en-helg-med-flipperspel-i-sven-tveskaggs-lund/ https://explore-more.se/blogg/en-helg-med-flipperspel-i-sven-tveskaggs-lund/ Har ni varit i Lund, eller hur är Lund som destination? Vi åkte en helg till Lund för att besöka utställningen, Tilt! – Flipperspelens kultur och historia. Detta tog inte hela helgen i anspråk så det fanns gott om tid att dessutom utforska staden. För det första upptäckte vi att Lunds gamla citykärna är större än vi trodde och samtidigt har nära till allt. Det var bara att ta på sig sina bästa ingångna promenadskor, då staden är perfekt att upptäcka till fots. Vi fick känslan direkt att Lund är en gammal medeltidsstad utan modern planlösning. Detta gjorde det mer spännande och kul att flanera i gatunätet som på sina håll har sett likadant ut i hundratal år. Häng nu med en sväng till domkyrkan. En av Lunds största sevärdheter med en historia bak till 1100-talet då många svenskar fortfarande ristade runor i sten och offrade i hedniska tempel. Det fanns ingen dansk eller svensk som kunde bygga något sådant på den tiden så stenhuggare, hantverkare och byggkunskaper hämtades från kontinenten. Det astronomiska uret i kyrkan är en imponerande konstruktion och hantverk från 1400-talet. Kryptan är kanske Sveriges äldsta rum. Missa inte att gå ner där. Där hittade vi en konstutställning snyggt ljussatt samt jätten Finn. Jätten Finn, från legender och sagor, som klamrar sig fast i en av kryptans kolonner. I kryptan finns också många sarkofager. Åter till utställningen om flipperspelen. Tro eller ej. Jag fick hålla igen för att inte stå och hoppa jämfota och bli dumförklarad. Jag tillhör generationen som i tonåren hängde då och då vid ett och annat flipperspel. Utställningen Tilt! – Flipperspelens kultur och historia är en vandrande utställning som flyttar runt i Sverige. I dagsläget huserar den i Kulturen i Lund fram till den 21 februari 2021. Mats Holmqvist och Claes Johansson, som båda är storsamlare och kännare av flipperspel, har producerat utställningen i samarbete med Västergötlands museum. Vi träffade Mats Holmqvist på Kulturen och fick följa med på ett föredrag och en runda. Mats berättade engagerat om flipperspelens historia och hur det kommer till Sverige. Om fördomar och förbud som följde med att populariteten och intresset bland ungdomar ökade. Jag mindes själv fördomarna och såg det som en social samlingsplats vid flipperspelet där vi tävlade med varandra och ibland spelade tillsammans, med delad kontroll av var sin flipperarm. Mats berättade vidare om flipperspelen som konstverk. Hur skådespelare, filmer, popstjärnor och trender avspeglar sig i de konstnärliga insatserna på flipperspelen. Han berättade också om hur spelen är uppbyggda och utvecklats genom tiderna. Kort sagt, en mycket intressant guidning i ”flipperhallen”. Det var många intresserade som kom till utställningen, både kvinnor som män. Vuxna som också kom tillsammans med sina barn för att visa vad man sysslade med en gång i tiden. Barn som fick se och uppleva något de inte var bekanta med idag. Det kanske bästa är att man får pröva att spela på några av flipperspelen. Där faktiskt den yngre generationen får testa något nytt, som samtidigt är gammalt.   Vi håller oss kvar i Kulturen i Lund. Samtidigt pågår en annan utställning där, Mopeden – En svensk designhistoria. Så även där lite nostalgi från åren då man var med moppe. Jättekul att se även den utställningen. På Kulturen i Lund skulle jag ha kunnat dröja mig kvar hela dagen. Där finns flera permanenta utställningar blandat med tillfälliga och är som ett friluftsmuseum som omfattar två kvarter med gamla historiska kulturbyggnader. Kulturen i Lunds webbsida   Alla vet väl att Lund också är en stor universitetsstad. Detta märks också tydligt när man flanerar runt i staden. Danmarks och Nordens första universitet grundades också i Lund år 1425. Det går inte att snacka bort att det finns studenttraditioner i Lund. Tillbaka på Lunds gator och torg, vi gick också på musjakt. Det är sant. Som ett delmål i stadspromenaderna hade vi som en grej, att hitta konstinstallationerna i mössens perspektiv av gatumiljön. Ett arrangemang som Konstnärskollektivet Anonymouse och Lunds stad står bakom. Som ett annat tips kan man också hämta foldern ”Lund till fots” på turistbyrån i Lund. Med den får du en karta med 12 markerade sevärdheter och kan då gå en promenad genom stan för att upptäcka det bästa av Lund. Vi anade på promenaderna att staden är urgammal. Men hur gammal kan Lund vara? Lund ska ha grundats omkring år 990 av den danske kungen Sven Tveskägg. Är inte det på vikingatiden? Tänkte jag ut blixtsnabbt. Det blir lite extra kul med den tanken att man flanerar runt i en vikingastad och bara namnet på den danske kungen gjorde att jag fick hålla igen jämfotahoppen. Kungarna hade helt klart fräckare namn förr. Där började jag grotta ner mig lite i Lunds historia och förstod att staden var samtida med Birka. Nu ville jag veta mer. En halv mil söder om Lund ligger en arkeologisk plats i Uppåkra. Låg Lund där tidigare? Där gräver man nämligen ut en bra mycket större stad än vad Birka var. Hette Uppåkra på vikingatiden egentligen Lund? Det är ändå en teori som inte är helt motbevisad. I Uppåkra visar fynden i marken att det varit bosättningar där redan före vår tidräkning. Om detta då var Lund så är det svindlande gammalt. Hur som, brändes Uppåkra på 900-talet och Lund grundades på en strategiskt bättre plats med kontrollen över en viktig landsvägskorsning och känd kultplats. Min amatörgissning blir att det kan ha varit i ett religionskrig då Uppåkra ödelades. Uppåkra var en forntida vikinga- och handelsstad med hedniska tempel. I ”nya” Lund byggde man flera kristna kyrkor när staden grundades. Som mest toppade Lund med 27 kyrkor i staden. De äldsta delarna i Lunds enorma domkyrka är från år 1085. Lund blev biskopssäte år 1060 och dessutom Danmarks viktigaste stad. Under denna helg i september fick jag verkligen anstränga mig för att inte hoppa jämfota i tid och otid. När vi åkte hem var känslan, på återseende. Tack Lund, för denna helg. Vi kommer gärna tillbaka till Sven Tveskäggs gamla stad för strosa runt i parker och på kullerstensgator i gamla kvarter. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow   https://explore-more.se/blogg/november-fototema-50-nyanser-av/ https://explore-more.se/blogg/november-fototema-50-nyanser-av/ Ny utmaning i månadens fototema är utlyst av Maria Norrgård, som driver bloggen Marias memoarer. Temat i temat är färg. Med kombon november och färg tänker säkert de flesta på nyanser av grått. Det har vi nog av i november, så Marias idé är att vi ska lysa upp internet med lite riktig färg. Lysande som vi då säger i Göteborg. Jag väljer inte ut någon färg till mitt tema, utan just lysen som färgar vår tillvaro när den nattsvarta säcken dras över landet Sverige. Lights in Alingsås. Kreativ ljuskonst i höstmörkret. Det sägs vara norra Europas största ljusarrangemang. Bara det. Missa inte Lights in Alingsås som lyser upp tillvaron och äger rum årligen i oktober. Lyser regnbågen? Det finns en förklaring som handlar om solljus och vattendroppar. En annan teori säger att det är en bro? Bifrost som den heter på fornnordiska. ("den flammande bron"). I den nordiska mytologin är bifrost en bro för gudarna som leder från jorden till himlen och slutar i Asgård. Bron är gediget byggd och vaktas av guden Heimdall så inga obehöriga och otäcka väsen kommer över. En bifrost tycker jag lyser upp rätt fint också. Hur lyser det upp i mitt Göteborg? Jag måste ta med det fyra meter höga hjärtat från Brunnsparken. Vid Lejontrappan står hjärtat som blivit en selfiesuccé och samtidigt lyser upp tillvaron. Tar vi oss till Järntorget "blommar" körsbärsträden fint även på vintern. När vi ändå är i Göteborg vill jag avsluta med en sommarbild som bonus från Liseberg. En annan årstid med andra färger att se fram emot. Text & foto om inget annat anges: Mats Randow Fler fotoutmaningar: Läs mer: Augusti fototema. Religiöst Läs mer: September fototema. Soluppgång till solnedgång Läs mer: Oktober fototema. Man-made, skapat av människan https://explore-more.se/blogg/ljuskonstpromenad-i-goteborg/ https://explore-more.se/blogg/ljuskonstpromenad-i-goteborg/ Har du gått på ljuskonstpromenad i Göteborg? Nio fascinerande ljuskonstverk bildar tillsammans en promenad från Trädgårdsföreningen till Domkyrkan. Konstverken tändes söndagen den första advent för att ingå i årets julstad i Göteborg fram till den 10 januari. Missa inte detta innan lamporna släcks. Göteborg som julstad är tradition för att lysa upp julen. I år tar Liseberg en ordentlig paus med sin julpyntade nöjespark där miljoner lampor annars lyser. Göteborg ger ändå coronaviruset en uppkäftig knäpp på näsan genom att arrangera en konstnärlig och underhållande ljussättning. Dessa nio spektakulära och unika ljuskonstverk är skapade av konstnärer från Europa till Asien. Den numera magiska siffran åtta säger att vi ska vara max åtta personer i alla sammanhang. Det går här utmärkt att utan trängsel hålla avstånd utomhus och samtidigt uppleva ett mycket annorlunda julpynt i form av ljussatta konstverk. Desire, Uxu Studio, Taiwan. Med 1500 ljusrör illustrerar Desire läpparna som har 10 000 nervändar.  Plats: Trädgårdsföreningen. On the Wings of Freedom, Aether & Hemera, Italien. Glimrande fjärilar som svävar tillsammans uppåt och illustrerar hur teknologin förändrar oss som samhälle. Plats: Trädgårdsföreningen.  Our House / Rhizome, Tom och Lien Dekyvere, Belgien. Ett nät av hundratals meter belyst rep, formar ett hus och visualiserar alla de kontakter människor skapar online och offline på olika sätt.  Plats: Trädgårdsföreningen.  Talking Heads, Viktor Vicsek, Ungern. Två huvuden med fyra tusen LED-lampor visar olika ansiktsuttryck som känslor. De pratar med varandra med hjälp av ljus i stället för muskler. Plats: Kungsportsbron Nexus, Viktor Vicsek, Ungern. Ljus möter vatten och himmel. 200 ljusrör skapar ett ljus som rör sig från himlen ner i kanalen.  Plats: Basargatan. Today I Love You, Massimo Uberti, Italien.  En enkel men magisk fras som är skriven i ljus, med förhoppningen om att den ska yttras av alla varje dag. Plats: Kungsparken Reflecting Holons, Michiel Martens och Jetske Visser, Nederländerna. En installation som försätter sin publik i en magisk känsla av ljus och rörelse. Plats: Vallgatan 36 My Light is your Light ..., Alaa Minawi, Libanon. Skildrar varandets osäkerhet. Sex figurer i neon representerar människor på flykt. En sorglig installationen som samtidigt vill skapa en optimism och förtroende inför framtiden. Plats: Domkyrkoparken Birds Fly around with You, Masamichi Shimada, Japan. Installation som bygger på zoetropen, föregångaren till biografen. Förtrollar ung som gammal. När en besökare kommer nära startar ljusspelet. Fåglar lyser upp och skapar en illusion av att de flyger. Ju fler besökare som rör sig runt konstverket, desto fler fåglar kommer att flyga. Plats: Domkyrkoparken Göteborgs ungdomskör kommer på onsdagar, fredagar, lördagar och söndagar från och med första advent att kryssa i en paddan-båt i kanalen. Mer julstämning kommer också en julsångskvartett att bjuda på med musik från häst och vagn mellan Götaplatsen och Brunnsparken på helgerna från första advent.   Karta över promenaden och mer information hittar du på Göteborgs officiella besöksguide.  Vill du, som jag, känna känslan av att hålla i en riktig papperskarta skriver du ut den, eller plockar upp den på Turistbyrån vid Kungsportsplatsen.   Håll anständigt avstånd och ha en trevlig promenad med en annorlunda julstämning. Text & Foto: Mats Randow Relaterat blogginlägg: November fototema: 50 nyanser av…   https://explore-more.se/blogg/att-resa-till-lesvos-i-grekland/ https://explore-more.se/blogg/att-resa-till-lesvos-i-grekland/ Nu till sommaren lanserar Apollo en nyhet med charter till grekiska ön Lesbos/Lesvos från Arlanda och Kastrup. Glädjande tycker jag. Denna genuint grekiska ö i Egeiska havet är värd att upptäckas igen, för charter har gått hit tidigare. Charterresorna fick dock ett abrupt slut i och med att flyktingströmmen tog fart från Turkiet till Lesvos 2015. En paus helt i onödan och ön är lika grön och pittoresk som tidigare. Ja, Lesvos kallas för den gröna ön där turismen inte är huvudnäringen även om den är en viktig inkomstkälla. Detta innebär att man kommer det riktiga Grekland lite närmare. Ön är i princip självförsörjande med jordbruket som största industri och maten, som är lokalodlad, är en del att upptäcka. Olivoljan, ostar, sardiner och ouzon är några lokala specialiteter att lyfta. Ouzons huvudstad anses ligga i Plomari på södra sidan av ön. Plomari som är en av Apollos destinationer på Lesvos. Nu vill jag ta fram några favoriter och tips till er för Lesvos. Eftersom vi redan är i Plomari börjar vi där. Näst största staden på ön. Denna lilla stad speglar ön i stort där man hittar det genuint grekiska. Man försörjer sig inte bara på turismen, så Plomari lever och fungerar även på vintern. För mig är det ingen överraskning att Apollo satsar just här med ett eget och nytt boutique-hotell, i en gammal olivpressfabrik där man tidigare producerat olivolja och tvål. Läget är bra med gångavstånd till både Plomaris hamn som fina stranden Agios Isodoros med kristallklart vatten. Mer grekiskt kan det inte bli med familjeägda ouzofabriken Barbayanni som närmaste granne. Barbayanni har för övrigt ett sevärt museum där man kan ta sig en titt och lära sig mer om ouzo. Det finns mer att upptäcka än mat och ouzo. Åker vi vidare mot Molyvos på norra kusten skulle man kunna kalla området lite för Lesvos riviera. Även Petra och Anaxos ligger här och bildar tillsammans med Molyvos ett litet pärlband av badorter. Dessa orter vill jag beskriva som rena badorter som är tysta och stilla på vintern och livliga på sommaren. Här har Apollo också satsat. Petra och Anaxos lyfter jag för de fina stränderna där Petra är den större orten som har alla bekvämligheter en turist behöver. Anaxos är mindre med mer lugn och ro. Molyvos är pittoreskt så det förslår, med trånga kullerstensgränder och stenhus som klättrar från hamnen uppför kullen med den gamla venetianska borgen på toppen. Åker vi vidare västerut kommer vi utanför vad charterkatalogen erbjuder. Samtidigt förändras landskapet från grönt till ett mer vilt, kargt och vulkaniskt landskap. Här ligger några pärlor jag gillar skarpt som Sigri och Eressos. Sigri med sina vitkalkade hus runt hamnen och den gamla turkiska borgen är charmig och erbjuder en fin strand i en skyddad vik med klart och turkost vatten. Här ligger också Natural History Museum of the Lesvos Petrified Forest. Detta naturhistoriska museum håller världsklass och är kronjuvelen bland Lesvos museer och är som ett fönster in i geologin 20 miljoner år bak i tiden, med fokus på den förstenade skogen på ön. Stora vulkanutbrott begravde skogen i aska för 20 miljoner år sedan. Nu är det inte som en skog av stenträd som vi är vana att se en skog. Marken i trakten är full av fossiler av dessa gamla träd och trädstammar. Den som vill se mer beger sig till Petrified Forest Park en knapp mil utanför Sigri. Eller en båttur över till ön Megalaonisi som ligger utanför Sigri, där man kan se fossila träd i vattnet från glasbottnade båtar samt även promenera runt ön och upptäcka förstenade träd. Eressos är en traditionell genuin by fyra kilometer upp i bergen i ett område, som liknar en grön oas i det vulkaniska månlandskapet. Vid havet med den långa breda stranden ligger badorten Skala Eressos som är en annan favorit för mig. Med en tillbaka lutad stämning som ger känslan av att jag är någonstans mellan Thailand och Grekland. Terrasserna på pålar utefter stranden står på rad med grekiska traditionella tavernor. De har god lokalproducerad och prisvärd mat på menyn, blandat med avslappnade barer där man vilar ögonen på havet med någon kall favorit i glaset att läppja på. Lesvos har verkligen mycket att erbjuda och för att få in lite mer av det i det berömda nötskalet är det mycket natur, kultur och historia där religionen är närvarande med många kyrkor och kloster, både aktiva som inaktiva och en del till och med övergivna. Bästa sättet att upptäcka det genuina är på vandring. Det finns mängder med vandringsleder som också är lättåtkomliga och bra markerade. Av alla öar i Egeiska havet jag varit på skulle jag våga påstå att det kanske är den bästa ön att vandra på. Därför kan jag inte heller låta bli att göra lite reklam för min bok Lesbos – Vandringsturer och utflykter. En bra bok för dig som vill veta mer eller få mer tips om vad man kan göra på Lesvos. Tveka inte att börja planera en resa dit, med eller utan vandring. Du kommer inte att ångra resan. Text & Foto: Mats Randow Läs mer om Lesvos här: Kategori Grekland - Lesvos Relaterad länk: Lesbos - Vandringsturer och utflykter https://explore-more.se/blogg/kullaberg-och-molle-i-skane/ https://explore-more.se/blogg/kullaberg-och-molle-i-skane/ Har du mött Kullamannen? Vad är dikt, vad är sanning? Vi åkte spontant till den vackra och fascinerande vilda naturen med hisnande höjder och branter som stupar ner där Öresund möter Kattegatt, för att kolla läget lite. Kombon Kullamannen och denna dramatiska natur får mig att gå igång lite extra och gav utflykten mersmak av denna kryddmix. Samtidigt så totalt annorlunda när jag visste att vi var i Skåne. Fördomsfullt säger man att Skåne är platt. Helt klart en rejäl fördom. Här finns också ett helt unikt växt- och djurliv. Så även fina vandringsleder, som Kullaleden och Skåneleden. Att möta legenden Kullamannen på vandring här skulle vara den bästa bonusen att ta hem av upplevelser i Kullaberg. Tänk att få bjussa på en ostmacka ur ryggsäcken och snacka lite. En annan bonus, för mig som är från Göteborg, skulle vara att få se en av de vilda hjortarna. Nu är det så att hjortarna sägs komma från Slottsskogen i Göteborg. De ska ha köpts därifrån på 30-talet och rymt när den berömda orkanen Gudrun härjade vintern 2005 och blåste ner träd över inhägnaden. Ibland blir det bra när naturen får sköta sig själv och därför finns nu vilda hjortar på Kullabergs halvö. En annan märklighet är Nimis. Lars Vilks konstverk på en sluttning i Kullaberg. I en olaglig skulpturpark i mikronationen Ladonien. Det är en självständig stat som utropades den 2 juni 1996. Ni hör, det verkar vara en riktig soppa med olagligt och en självständig stat. Då kommer vi osökt fram till att största delen av Kullaberg är ett naturreservat att röra ner i soppan. Ärligt talat vet jag inte vad jag ska tycka om konstverket. Med drivved, plankor och grenar har Lars Vilks spikat ihop enorma torn och gångar. Här finns också konstverket Arx byggd av 150 ton sten och betong, ser ut som en fästning ifall Sverige eller Danmark kommer och ska ockupera den lilla självständiga staten. Samtidigt är detta som en turistattraktion som lockar många besökare. Trots allt är det lagligt att ta sig dit. Ska bara säga att det inte är en ”walk in a park”. Missa inte att vandra vid Kullens fyr. Med Sveriges starkaste ljus är den också den högst belägna med 78 meter över havet. Fyrplatsen är en av Sveriges äldsta och fyren är numera statligt byggnadsminne. Härifrån är det inte långt till fiskeläget Mölle. Redan på slutet av 1800-talet var Mölle känt som en av Sveriges första badorter och har lockat många turister sedan dess. På Kullabergs sluttning ner mot hamnen ligger fina sekelskifteshus och pensionat som anrika hotell. Mölle är pittoreskt och fint med bokskogar på sluttningen där berget möter både hav och slättlandet. Vi lämnade Mölle med geniet Povel Ramel sjungandes ”The Gräsänklings blues” i högtalarna. För att citera en textrad, ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea. Hon for för fjorton dar sen och jag kände mig så fri”. Bara den! Kullamannen då? Kullaberg är känt för sina myter och sagor. Där är Kullamannen förmodligen den största kändisen. För många är han känd från TV-serien med samma namn. En ungdomsthriller från 1967 som finns att se i Öppet arkiv på SVT Play. Kullamannen var en stjärntydare och siare uppe på berget. En riddare vid namn Thord Knutsson Bonde som levde under kung Valdemar Sejrs tid på 1100-talet. Genom muntlig och folklig historietradition har myten skapats och förändrats till sagor och sägner där Kullamannen sades vakta över sjöfarten i Öresund och bestämde vilka fartyg som skulle klara passagen. Andra myter från Kullaberg är den om Palnatoke som var en vikingahövding på Fyn. Han har givit namn till Palnatokes skränt, nära Kullens fyr. Palnatoke sade sig vara en skickligare skidåkare än kung Harald Blåtand. Därför tvingade kung Harald Palnatoke att bevisa detta genom att åka skidor ner för dessa klippor, som nu heter Palnatokes skränt och är livsfarliga. Enligt sägnen klarade Palnatoke detta utan problem och skador genom att han hoppade ner för stupet med sina skidor och landade oskadd nere på isen. En annan myt eller saga om Palnatoke säger att han tvingades av kung Harald att skjuta en pil i ett äpple som placerats på Palnatokes sons huvud. En vandringssägen som ändå är intressant, inte minst då den är världens äldsta nedskrivna version av den senare så populära Wilhelm Tell-legenden. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow Länkar: Naturum Kullaberg vid Kullens fyr Relaterat inlägg: Oktober fototema: Man-made, skapat av människan https://explore-more.se/blogg/basta-blogginlaggen-2020/ https://explore-more.se/blogg/basta-blogginlaggen-2020/ Vilka var mina mest lästa blogginlägg som jag publicerade under det märkliga året 2020? Många bloggare brukar köra sin årskrönika runt nyår. Det är inget jag gjort tidigare. Jag har nog inte riktigt haft tiden att engagera mig i det. Men, nu minsann, när jag sitter i en form av social distansering och resväskan står tom och undanstoppad i väntan på att pandemin ska klinga av. I väntan på att ett säkert resande ska vara möjligt. Det har varit ett superknepigt år där jag fått ihop 39 blogginlägg. Bra där, tänker jag. Med tanke på att ett, numera världsberömt, virus styrt nästan hela året. Sverige! Vi har ett resultat. Vinnaren och mest lästa inlägget från 2020 är om att kunna åka skidor och ligga på stranden samma dag. Dessutom, bara det att kunna åka skidor utför på en ö i medelhavet låter knäppt och är speciellt. 1.     Åka skidor på Cypern   2.    Biltur och spökhotellet i Prodromos på Cypern   3.    Fotoutmaning: Tema religiöst   4.    Världens bästa chili, en underbar historia   5.    Famagusta och en tidsresa med cykel   6.    Perspektiven på coronaviruset – Och covid-19   7.    Hur många kloster finns det på Cypern?   8.    Ljuskonstpromenad i Göteborg   9.     Vänern runt   10.  Fiskeläget Spiken och Läckö slott på Kållandsö   Som kuriosa finns det ett blogginlägg som tar sig in på topplistan och är skrivet 2019. Högt berg på Kreta? Tre bokstäver. Varje helg fångar inlägget många läsare. Antar att det finns några korsord som har berget med. Kul att ett berg, väl värt att besöka, får denna uppmärksamhet. Samtidigt är det kul när blogginlägg lever vidare. Vad händer under 2021? Tittar jag lite i min kristallkula ska jag tillbaka till Cypern igen och fortsätta arbetet där jag avslutade i mars 2020. Då förändrades mycket här i världen på bara några dagar. Från att allt fungerade och löpte på som vanligt. Till fullständig panik med låsning och lockdown av samhället. Med gränser som stängdes och utegångsförbud. Det går dock inte att se i kristallkulan när jag kan åka tillbaka. Försöker jag spå framtiden i min kaffesump, säger inte den heller mig något. Jag smuttar istället lite på mitt nybryggda kaffe och försöker tänka klart och realistiskt. Vi är varje dag som går, närmare dagen då vi kan ses och ge varandra en kram igen. Vad som än står i den grumliga spåkulan, och vad som än är gömt i kaffesumpen, så är det samtidigt mycket upp till oss själva hur 2021 ska bli. God fortsättning på nya året och var rädda om varandra. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/att-resa-till-limnos-i-grekland/ https://explore-more.se/blogg/att-resa-till-limnos-i-grekland/ Limnos, också kallad Lemnos, hittar vi i Egeiska havet. Limnos var en av de närmaste öarna och grannön då jag var baserad på Lesvos, även kallad Lesbos. Limnos tog sig rakt in i mitt hjärta och är en av de grekiska öar jag gärna vill återkomma till. Apollo har nu som en nyhet charter till Limnos. Genialt tycker jag, precis som Apollos nyhet med charter till Lesvos. Limnos är inte överexploaterad som turistdestination. Turismen är mer småskalig där de flesta turister som kommer är greker. Du behöver trots det inte kunna grekiska för att ta dig fram, turismen är väl utvecklad för att finna allt man behöver för en bekväm semestervecka eller två. Så får man också det genuint grekiska på köpet. Vad gör man då på Limnos? Badar, såklart. Stränderna är många, vackra, rena och långa. Vattnet är klart och fint. Limnos har en lång historia med många intressanta arkeologiska platser att besöka. Limnos kan också liknas som två öar i en. Låter knepigt, men titta på kartan så ser du vad jag menar. Besök ön och se båda sidor så kommer du också förstå. Den västra är mer bergig och vulkanisk. Mitt på ön där bukterna delar ön i två delar är det bördigt slättland med jordbruk. Härifrån till den östra sidan präglas landskapet av lågland och kullar med ett flertal våtmarker som har ett rikt fågelliv med gott om flamingos. En upplevelse är att hyra bil och upptäcka mat och byar. Det finns runt 40 byar på ön och ett stopp i någon för en lunch på en traditionell grekisk taverna kan sällan bli fel. Myrina Det bor cirka 17 000 invånare på Limnos, av dessa bor 5 000 i staden Myrina på västra halvön. Myrina är knutpunkten och huvudorten på ön. Här lägger färjorna till och här hittar man många hotell och även fina stränder. Mitt i staden vid hamnen ligger berget med en gammal välbevarad venetiansk borgruin som ersatt Myrinas antika akropolis. Det är väl värt att gå upp till borgen bara för utsikten över staden, landskapet och Egeiska havet. Det finns tre stränder i Myrina. Alla stränderna håller bra standard med fint klart badvatten och är organiserade med service, solstolar och kaféer. Du använder solstolarna mot att du köper ditt kaffe eller äter hos den som håller med solstolarna. Bara det. Några kilometer söder om Myrina ligger Platy som är en renodlad turistort med flera hotell och pensionat och en fin organiserad strand. Det är i Myrina och i Platy som Apollo har sina hotell. Västra halvön på Limnos Är ett bergigt landskap av vulkanisk karaktär. Här finns många traditionella byar. Som ett utflyktstips, också ett par naturfenomen på norra sidan. Det ena är sanddynerna i Gomati. En sandöken mellan bergen. Via byn Katalakkos som är näst intill övergiven kör du grusvägar mot Gomati bland vilda olivträd. Sanden är fin så vanliga skor fyller du snabbt med sand. Kör därefter ner från ”öknen” till havet och Gomatis strand för ett bad, så glöm inte badkläderna. Där är ingen trängsel och det finns en säsongsöppen enkel taverna vid stranden. Det andra naturfenomenet är Faraklo. Det är som ett geologiskt konstverk från den vulkaniska tiden. Platsen låg under vattnet för många miljoner år sedan när lava kom ut ifrån jordens inre som snabbt kyldes ner till de lustiga formationerna i nyanser av gult. Här finns också badmöjligheter med en strand av rund sten i olika storlekar. Vattnet är kristallklart. Mot Myrina strax efter byn Kondias ligger stranden Nevgatis som också är en populär organiserad strand men ändå utan större trängsel. Limnos har också erkänt god kvalitet på vinet med många vingårdar och flera bra vinproducenter. Den vulkaniska jorden på västra halvön ger en fin ton av sina mineraler till vinet. Flera av producenterna tar emot besök för visning och provsmakning. Östra halvön på Limnos Slättland och våtmarker mellan kullarna med många och långa fina stränder. Stränder med gott om plats. Från öster och norr blåser det dock normalt en frisk vind så det är mycket vågor. Idealisk för surfarna som lockas hit och vill ha vågorna och vindsurfarna som uppskattar vinden. På östra halvön hittar man också de flesta och intressantaste historiska platserna. Poliochni är en kronjuvel bland de arkeologiska utgrävningarna. En av de första städerna i Europa, som grundats runt år 4 000 f.Kr och är cirka tusen år äldre än den mer berömda Troja som låg rakt över havet närmast på den turkiska sidan. Här har man hittat ett parlament som är 2 000 år äldre än de som byggdes under den klassiska grekiska tiden. I Moudros hamn finns flera trevliga tavernor för lunch och strax norr om Moudros ligger ön Koukonisi där man också håller på med arkeologiska utgrävningar. En stad som tros varit bebodd i 1 000 år från cirka år 2 000 f.Kr. Hit kan man göra en kortare vandring från Moudros via en bro ut till ön. Från Moudros kan man också ta vägen söderut knappt 4 kilometer till udden Fanaraki med en strand på var sida av udden med spännande klippformationer. På udden ligger Fokia Cave, en liten grotta in i berget från havet. Vattnet är klart och fint så det är en spännande plats för snorkling. Arkeologiska Ifestia eller Hephaestus i norr på östra halvön är en gammal stad från antiken och var på sin tid större än det antika Myrina. För ögat är det inte så mycket kvar av staden, men den gamla teatern är restaurerad och har återinvigts med nya föreställningar 2 500 år senare. På nästa udde norr om Ifestia ligger Sanctuary of Kaviri, ett av de äldsta templen i det mytologiska Grekland och är byggd vid ingången till Ifestias gamla hamn. Nedanför klippan vid havet ligger Filoktitis Cave, där skall författaren Homeros figur och hjälte Filoktitis levt i 12 år. Homeros episka texter är från 800-talet f.Kr. Hur som helst så är färgerna och formerna på klipporna där nere fascinerande, skapta av lava flera miljoner år före Homeros verk. Vandringstips En tredje mindre halvö är Fakos som ligger i söder på den västra halvön. Här kan man gå vandringar spontant på grusvägarna. Underlaget är lätt och höjdskillnaden måttlig. Man startar vid stranden Diapori och går i ett lågväxt landskap med får och getter på lösdrift. Det finns flera öde stränder på västra sidan där stranden Kokkina är fin för en paus. Det finns också två kyrkor i sydväst som man kan ha som vandringsmål. Vandring från Myrina till Panagia Kakaviotissa Från Myrina går du grusvägar 4 kilometer upp i bergen. Sista kilometern går på en stig som rundar Mount Kakavos till kyrkan beläget i en klippa på berget. Stigen går genom märkliga bergsformationer skapade av lavan och utsikten här är fantastisk över det gamla vulkaniska landskapet. Känslan är att vandra i ett landskap av Tolkien. I den grekiska mytologin är Limnos gud Hephaestus, gud av eld och teknik. Hans far gudarnas konung Zeus kastade honom i vrede ut ur Olympos och Hephaestus föll ner på Limnos. Kyrkan sägs vara världens enda taklösa kyrka som är byggd i en grotta eller klippa på detta vis. Troligtvis är den byggd på en tidig kristen kyrka. Det är styrkt att kyrkan hamnade under ett klosters auktoritet år 1276. Under 1300- och 1400-talet var kyrkan skydd och gömställe för piraters härjningar i området. Att ta sig till Limnos: Förutom charter med Apollo är det reguljärt flyg via Aten. Färja går från Kavala på fastlandet i norra Grekland, samt färjan från Pireus utanför Aten via Lesbos. Tips: I min bok Lesbos – Vandringsturer och utflykter finns mer att läsa om Limnos, som fick ett eget kapitel i boken som bonustext och är en av de närmaste öarna till Lesbos/Lesvos. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/mastix-land-pa-chios-i-grekland/ https://explore-more.se/blogg/mastix-land-pa-chios-i-grekland/ Nu ska vi ta en sväng till Chios som hör till de Norra Egeiska öarna i Grekland. Vad tusan är Chios, tänker sig säkert en och annan? Chios ligger en bit utanför charterkatalogens destinationer, men har allt det där med sol, värme, stränder med kristallklart badvatten, maten på taverna, gästfriheten, aktiviteterna och utflyktsmålen. Chios saknar egentligen bara en internationell flygplats. Kanske är det detta som gör Chios lite speciellt och lite mer spännande. En annan detalj gör Chios lite berömt och som man är rätt stolt över, kådan från sina speciella mastixbuskar. Nu gör vi en dagsutflykt till Land of Mastic, eller Mastix-land om ni så vill. Häng med nu. Det är en dagsutflykt fullpaketerat med upplevelser och stort innehåll. Efter en god frukost hämtar vi ut hyrbilen som är dagens transportmedel och ger friheten att ta en spontan extrasväng eller omväg. Vi startar i Chios Town där ungefär halva befolkningen, drygt 25 000 invånare på ön, bor. Staden kallas också för Chora, som är ett vanligt namn på en huvudort i den grekiska övärlden. Chios stad kan beskrivas lite som en pulserande storstad, men ändå liten. Chios är en stor ö, den 5:e i ordningen av grekiska öar, cirka 3 mil bred och 5 mil lång. Chios har bra vägar, men med höga berg tar det ändå lite tid att ta sig runt på ön. Vi tar sikte och kör mot byn Mesta som är en av tre mastixbyar. Det finns runt 60 byar på Chios och för att få till en rundtur på dagens utflykt och få uppleva fler byar tar vi vägen om Agios Georgios Sykousis. Vidare i det kuperade landskapet passeras de mindre byarna Vessa och Elata innan vi når västra sidan av ön, där flera mindre orörda badvikar ligger.   Mesta är som en medeltida befästning med labyrintgränder och är unik på sitt sätt. Vi lämnar bilen precis utanför och promenerar in i befästningen. På något vis är det svalt i de trånga och skuggiga gränderna. Här är det enkelt att gå vilse och inte hitta tillbaka. Det är också enkelt att hitta ett supermysigt café eller taverna. Bäst är att sätta sig och beställa in något när man ändå inte hittar ut. Göra något bra av den spännande och vilsna situationen. Bilvägen till nästa mastixby, Olympoi, är knappt 4 km. Det går också en vandringsled från Mesta till Olympoi genom landskapet av mastix som är 2,5 kilometer lång. En annan dag går jag den, tänker jag. Olympoi är också som en tidsresa in i medeltiden, byggd som en försvarsborg för skydd mot pirater som vill åt den värdefulla kådan från den speciella mastixbusken. Efter en fascinerande promenad i gränderna även här tar vi hyrbilen mindre än 10 minuter bort till den tredje och sista mastixbyn, Pirgi. Pirgi är störst av dessa byar. Unik och vacker, känd som ”Den målade byn”, med sina målade hus i mosaikmönster som kallas "Xistà". Stadsplanen är från medeltiden och man går lätt runt och förundras om man är i en by från sagornas land. Man påminns dock hela tiden om att det är Mastix-land med allt hantverk och produkter som finns att köpa med hem som en originell souvenir. Vad gör då denna mastixbuske så speciell på södra Chios? Busken, eller det lilla trädet, är vanlig i hela medelhavsområdet. På södra Chios växer dock en speciell mastix som ger en hälsosam kåda och den finns bara här. Det knepiga är att man har försökt odla den på andra platser, det märkliga är att det inte fungerar. Det är också ett speciellt hantverk och kunnande man har på södra Chios. Ett flertal byar har långa traditioner för att framställa mastixkådan, som idag är en skyddad lokal produkt internationellt. Byarna är från den bysantinska tiden, kanske före 1000-talet, och man har känt till egenskaperna av mastix redan under antikens Grekland. Vad gör man då av kådan? Den verkar ha många användningsområden, allt från läkemedel till stabilisator i målarfärger och lacker, speciellt för musikinstrument. Den finns i tandkräm, tuggummi och konfekt. Mastixkådan är en ingrediens vid tillverkning av likörer. En sorts grekisk druvmust ”masticha”, är smaksatt med kådan. Kådan finns också i recept för bröd, bakverk och glass. Organisationen Gum Mastic Grower's Association listar över 60 användningsområden. Den antas också ha antimikrobiella egenskaper och anses vara bra för att behandla sår, lindra halsbränna samt ha anticancer egenskaper. Ett annat stort användningsområde är för kosmetiska hudvårdsprodukter med hudsalvor innehållande gummimastix, som antas åstadkomma ett hälsosamt och ungdomligt utseende av huden. När vi ändå har friheten med en hyrbil tar vi också en extrasväng till The Chios Mastic Museum. Museet har en snygg utställning och där kan man få lära sig mer om den märkliga busken. Museet ligger bara 5 minuter bort med bil strax utanför Pirgi. Museets webbsida: http://www.piop.gr/en/diktuo-mouseiwn/Mouseio-Mastixas/to-mouseio.aspx   På vägen tillbaka till Chios stad stannar vi vid Karfas Beach för ett tidigt kvällsbad. Kvällen avslutas på en traditionell taverna i Chios stad efter en fullmatad utflyktsdag med upplevelser. Hur tar man sig till Chios? Chios stad har färjeförbindelse med Pireus utanför Aten via Samos och från Mytilene på Lesvos. Det går också dagliga färjeförbindelser från Çeşme på turkiska fastlandet. Alternativ med flyg är inrikes från Aten och även Lesvos. Vilken by blev min favorit? Alla tre byarna har sin säregna karaktär och det finns många fler mastixbyar som ingår i Land of Mastic. Dock är det Mesta, Olympoi och Pirgi som är mest kända och mer sevärda. Jag tycker man ska se alla tre eftersom de är unika var och en för sig. Om jag ändå måste välja en, åker jag till Mesta. Men då missar jag något. Lästips: I min bok Lesbos – Vandringsturer och utflykter finns mer att läsa om Chios, som fick ett eget kapitel i boken som bonustext och är en av de närmaste öarna till Lesbos, även kallad Lesvos. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/februari-fototema-ljus/ https://explore-more.se/blogg/februari-fototema-ljus/ Så var det dags för en ny fotoutmaning igen. Maria Norrgård, med bloggen Marias memoarer, har utlyst en ny utmaning för februari efter ett litet uppehåll. Ljus är månadens tema, då februari är en månad där det efterlängtade ljuset återvänder, efter några mörka ljusfattiga månader. Ett brett och fritt ämne där vi hyllar ljusets återkomst. Varsågod, här serverar jag några tolkningar i temat ljus. Det var ju det där med ljuset i tunneln. Denna tunnel ligger i Agia Galini på södra Kreta i Grekland och byggdes av nazisterna under tyska ockupationen. Tunneln används fortfarande som en smidig genväg från byns övre del ner till stranden. Öresundsbron med morgonljus som bryter igenom molnen. Bilden är tagen under en inflygning till Kastrups flygplats.  Thermalbadet i Polichnitos på Lesvos i Grekland "badar" i ljus. Badvattnet håller hälsosamma dryga 40 grader och kommer från den heta källan som är Europas varmaste, (runt 90 grader). Man känner sig 20 år yngre efter ett bad här kan jag lova, åtminstone resten av dagen. En maffig ljusupplevelse med en hologramprojektor till musik i Singapore, med stadens upplysta skyline i bakgrunden. Karnevalen i Rethymnon på Kreta där allt är galet, så galet att man firar med tända bengaliska eldar på balkongen. Då är detta bara kvällsparaden inför den stora paraden dagen efter. En stad i ljus! Eller, ska vi inte säga två städer i ljus. Aten och Pireus som har vuxit ihop, fångat på bild från flyget. Avslutar med att tända just ett ljus. Bilden är från en kyrka på ön Spinalonga i Mirabellabukten, Kreta. Spinalonga som var Europas sista spetälskekoloni. Text & Foto: Mats Randow Fler fotoutmaningar: Läs mer: Augusti fototema: Religiöst Läs mer: September fototema: Soluppgång till solnedgång Läs mer: Oktober fototema: Man-made, skapat av människan Läs mer: November fototema: 50 nyanser av.... https://explore-more.se/blogg/mars-fototema-klimat/ https://explore-more.se/blogg/mars-fototema-klimat/ Fotoutmaningen för mars månad är antagen, nästan i sista stund. Det går så fort nu att vi är i april månad om några dagar. Det är i vanlig ordning Maria Norrgård med bloggen Marias Memoarer som utser månadens tema som för mars månad är klimat. Numera ett laddat och nästan lite explosivt ord som berör alla. Temat är fritt att tolka och med mina bilder kommer jag att visa hur man på en enda vandring som en dagstur kan uppleva flera klimatzoner samma dag. Två turer till fots och en med en timmes biltur. Ladda för klimat och häng med nu, det är inget farligt för så explosivt kommer det inte att vara. Vandringstur i Gasteinerdalen, Österrike, juni 2013. Vandringsturen börjar med en färd med kabinbanan från försommaren på 1000 meters höjd upp till 2000 meter. Det är tyst i kabinen och det rasslar bara till när man passerar stolparna som håller vajrar och kabinen i luften. Tystnaden ger tankarna utrymme att fundera på vart man är på väg. Det är fortfarande gott om snö där uppe. Är vandringsleden ens framkomligt? Vandringen påbörjas för att komma tillbaka ner till sommarklimatet. Leden går till en början på en halv till en meter djup snö. På 2000 meters höjd ser jag en Edelweiss-blomma? Den fridlysta, ovanliga mytomspunna vita blomman som bara lär växa på högalpina och svårtillgängliga klippavsatser. Jag forcerar snö och trixar mig fram till blomman. Det var ingen Edelweiss. En vanlig sippa. Vandringen nerför blir som en rask resa genom årstiden, månad för månad. Här är det tidig vår med sommaren i sikte långt där nere. Några timmar senare är jag tillbaka i sommaren. En "Oom-Pah-Pah-orkester" möter upp när jag når mitt mål i Bad Hoffgastein. För min skull och dagens bedrift? Jag blir sugen att hänga på och ta plats längst bak i marchen. Vandringstur längs Minoan-path på sydöstra Kreta i Grekland, januari 2019. Denna vandringstur går nerifrån, där Diktibergens fot når Libyska havet, nu uppför. Även här är det som en svensk försommar och anemoner blommar fint i det kraftiga och gröna gräset i olivlundarna. På knappt 500 meters höjd är det fin utsikt mot havet och samtidigt når jag lite snö som föll dagen innan, vilket är mycket ovanligt på denna höjd på Kreta. Vädret är fint med 17 - 18 grader så snön smälter snabbt här, framförallt där solen kommer åt. Ytterligare höjdmeter uppåt och jag är på runt 700 meters höjd. En vintergrön kermesek är fortfarande omgiven med fläckar av snö. Det blir också svalare i luften, dock smälter solen effektivt bort gårdagens snö där den kommer åt.  En vy mot några av Diktibergens toppar där de högsta når drygt 2000 meter. Högst där uppe är det normalt med snö på vintern. Där jag står och tar bilden är det dock högst ovanligt.  Bilresa upp till Troodosbergen på Cypern, februari 2020 Klimatresan med bil börjar nära Nissi Beach i Ayia Napa. Även här är det som en riktigt bra försommardag i Sverige. Kaffet tar man helst ute i solen. Det räcker med en tunn tröja, annars blir det för varmt om man sitter på solsidan. Varför lämna detta goa klimat? En timme senare är jag uppe i Troodosbergen för att åka skidor. Ärligt talat, får jag säga att det känns konstigt när man kommer upp till snön och en helt annan klimatzon på en kort bilresa. Det är sant. Här finns stolliftar, släpliftar, skidbackar, till och med snö, äkta natursnö. På Cypern är det möjligt att sola på stranden med bad för att samma dag åka skidor. För denna kombo skulle jag i så fall föreslå skidåkning på förmiddagen, för att efter en god lunch ta en tur till stranden och slappa på eftermiddagen. Text & Foto: Mats Randow Relaterat inlägg: Åka skidor på Cypern? Fler fotoutmaningar: Läs mer: Augusti fototema: Religiöst Läs mer: September fototema: Soluppgång till solnedgång Läs mer: Oktober fototema: Man-made, skapat av människan Läs mer: November fototema: 50 nyanser av.... Läs Mer: Februari fototema: Ljus https://explore-more.se/blogg/long-bien-bridge-och-tagresan-fran-hanoi-till-lao-cai/ https://explore-more.se/blogg/long-bien-bridge-och-tagresan-fran-hanoi-till-lao-cai/ När tåget kör ut på bron går det så långsamt ett tåg bara kan köra. Det får inte bli några vibrationer på bron av det tunga tåget. Järnbron är sönderrostad och har en gång bombats hårt av amerikanskt bombflyg, det är obegripligt att bron fortfarande används. Kommer den hålla, det knakar och kränger och det långa tåget smyger sakta, sakta över till andra sidan. Väl över ökar det tunga tåget långsamt farten. Bron heter Long Bien Bridge och går över Röda floden i Hanoi, Vietnam. Bron öppnade 1903 och är nästan 1700 meter lång och var länge en av de längsta broarna i Asien. Detta är en återblick från sommaren 2015. Jag sitter på nattåget från Hanoi på väg till Lao Cai i bergen. Slutstationen ligger bara någon kilometer från kinesiska gränsen. Jag var på resa med en grupp danskar och norrmän, som enda svensk. Dagen före hade vi förirrat oss till denna gamla bro när vi nyfiket gick på upptäcktsfärd i Hanoi. Den kallas också för franska bron, den är ritad av Gustave Eiffel då fransmännen var kolonisatörer i Vietnam. Med mycket fantasi, alltså ett Eiffeltorn transformerat till en tågbro. Vi såg bron som en rosthög, det saknades bitar, stora som handbollar i konstruktionen, som rostat bort. Men, förstod att det varit en vacker bro en gång. Den var superviktig under Vietnamkriget för Nord Vietnam med transporter av krigsmateriel från Sovjetunionen under kriget. Därför bombade amerikanarna den franska bron. Man byggde snabbt upp den sönderbombade delen, annars inget synbart underhåll av den gamla bron. Vad är underhåll? Varför lägga tid på något som inte är trasigt och fungerar. På vår spontana upptäcktsfärd promenerade vi över hela bron, med livet som insats. Förutom tåg är den till för moppetrafik och gående. När vi åkte nattåget över bron åker vi 1: a klass sovvagn och vagnen före var 2: a klass. De hade låst gallerdörrarna mellan vagnarna med ett hänglås. Det trodde jag de slutade med när Titanic sjönk. Jag tyckte 1: a klass var enkel. Men, i 2: a klass satt de trångt, i princip på varandra. Bänkarna såg obekväma ut med längsgående träribbor. Det fanns alltså inget utrymme för gnäll i 1: a klass. När vi kom fram till Lao Cai tidigt på morgonen hade de haft tungt monsunregn i två dagar och det regnade fortfarande när tåget stannade vid slutstationen. Ösregnet vräkte ner, som att stå i duschen. Här började nästa äventyr. Vår vietnamesiska guide skulle ta oss från tåget till en restaurang där vi skulle äta frukost. Nu klev alla passagerarna av samtidigt. Det var tågvagnar efter perrongen bort till horisonten tror jag. Perrongen fylldes av trängsel i ösregnet och alla sprang nästan i panik med sina stora rullväskor och stora tunga ryggsäckar. Jag tog rygg i flykten på ett par av mina reskamrater, kryssade runt andra som fastnat med sin väska och ambulerande säljare med små bord hängandes på magen. Vill du köpa ett paraply? Fick jag höra av en av dem. Tack, men nej tack! Jag var redan blöt ända in på kallingarna. Ska det vara en karta i stället? Nej tack! Ficklampa? Kortlek? Eller en kylskåpsmagnet? Där någonstans försvann mina reskamrater och jag följde strömmen och sökte förtvivlat med blicken efter någon av dem i mitt sällskap. Nu var det tomt på gatan. Bara jag kvar och ösregn. Alla andra från tåget hade slunkit in i någon av restaurangerna, andra på en buss eller minibuss och lämnat stan. Jag insåg att jag hade kommit bort! Jag kunde inte se någon från min grupp i någon av de närmaste restaurangerna. De var förmodligen på ett ställe på någon annan gata. Jag gjorde som man fick lära sig när man var liten. Stå still där du kom bort. Jag borde haft en visselpipa också. Jag gissade att de snart skulle ordna en räddningsoperation för att hitta mig vid liv. Inom 15–20 minuter var jag räddad och efter ytterligare 15–20 minuter hade jag bytt kläder och åt frukost. Duschat hade jag ju gjort ute i ösregnet. Nu var jag redo för nya äventyr igen. Ösregnet övergick i duggregn, vi åkte ännu högre upp i bergen och besökte en marknad i en minoritets-by där H´mong folk bor. Därefter var det uppehåll och en 40 km lång cykeltur i bergen till vårat hostell där vi skulle övernatta. I dessa trakter är det glest mellan turisterna och då inte så gott om hotell. Vi bodde hos en familj på övervåningen i deras hus. Standarden var enkel. Middagen lagades över öppen eld i köket och vi fick lokalt hemlagad mat som avslutades med risbrännvin. På övervåningen sov vi på tunna madrasser direkt på loftgolvet. Det saknades heltäckande väggar utifrån och mellan våra sovplatser var det ett enkelt träskydd så det blev lite privat för natten. Tanken är att nästa blogginlägg ska fortsätta precis här, där jag klart övertrött kryper in i moskitnätet för att sova på den tunna madrassen på golvet. Den enda och nakna glödlampan släcks för natten……. Text & Foto: Mats Randow Relaterat inlägg: Ormbiten i Vietnam   https://explore-more.se/blogg/ormbiten-i-vietnam/ https://explore-more.se/blogg/ormbiten-i-vietnam/ Det är mitt i natten och kolsvart. Jag vaknar till av att jag börjar få ont i ena höften som ligger igenom den tunna madrassen direkt på det hårda golvet. Jag tänker att jag borde vända mig om. Tänker också liggsår och inser att det är en överdrift. Jag vänder mig och kränger runt, min vänsterhand sveper efter myggnätet som jag har runt mig. Det bränner till riktigt ordentligt i fingret på vänsterhanden. Jag kommer inte ihåg om jag ens sa något. Vad fan var det? Tänkte jag. Det kändes som om jag kom åt ett par lösa strömkablar och fått en riktig pärla i handen. Jag känner också att jag börjar bli bedövad i ett par fingrar och det surrar och värker i hela handen. Det känns oklart om det har varit en vietnamesisk hobbykoppling av el som brände till eller något djur som bitit mig. Samtidigt är jag så trött att jag inte orkar med detta. Jag lägger handen fritt och försöker somna om. Jag bestämmer mig för att ta tag i allt på morgonkvisten i ljuset. Kolla upp den värkande handen. Kolla upp om det finns eventuella lösa elkablar vid min bädd. Detta är en fortsättning på det senaste blogginlägget, Long Bien Bridge och tågresan från Hanoi till Lao Cai och är en återblick från sommaren 2015. Har ni inte läst det? Bryt i så fall här och läs från början. När det ljusnat hade jag sovit skitdåligt under natten. Handen värkte fortfarande. Den såg inte klok ut, jättesvullen och såg lite ut som svenska flaggan, gul och blå. Det kändes nu mer tveksamt att jag fått en elstöt och jag tittade försiktigt vid ena sidan av min bädd. Inga elkablar eller annat elektriskt. Uteslutningsmetoden sa mig att det måste ha varit ett djur. Jag tittade på vänsterhanden igen. På pekfingret hade jag två stick med blod. En orm? På nedervåningen höll familjen vi bodde hos på att arrangera vår frukost. Vår lokala guide planerade vår dag. Vi skulle ut och cykla i bergen och vi hade ett lokalt team med oss med chaufförer och cykel-mekare. Familjens tvååriga dotter lekte på golvet med en tom aluminiumburk och en tom plastflaska i en tom kartong. Det säger mycket om hur enkelt man lever här. Jag kände att jag behövde ta med min bedövade hand till vår lokala guide och fråga om råd. Jag visste att här finns inga sjukhus, inga vårdcentraler eller utbildade läkare. Bara cykelreparatörer och enkla jordbrukare. När jag visade upp min hand och frågade om jag hade blivit biten av en orm blev det stor uppståndelse. Alla lokalbor, 5 eller 6 vietnameser stod tätt intill och granskade min hand. Alla utom mamma i huset som stod på håll och lyssnade. Alla babblade i mun på varandra. Tittade på min hand med stora ögon, tittade på varandra, tittade igen på handen och pratade i mun på varandra, på vietnamesiska. Jag tolkade deras kroppsspråk och tonläge i diskussionen som om de sa: ”säg inget om att han blivit biten av en orm”. Alla runt mig tystnade och återgick till sina tidigare sysslor och vår guide förklarade inte oväntat att, ”nej, det är ingen orm. Det är något annat. Inget farligt att bry sig om”. Så var det problemet löst, livet gick vidare. Mamman kom med en papperstuss, en liten brun flaska med oklart gul-brunt starkt innehåll och frän lukt. Tvättade av mitt vänstra pekfinger där bettet och dom två sticken var. Det sved riktigt gött och jag tänkte att det inte var någon idé att fråga mer. Mamman pratade bara vietnamesiska, men jag tackade på svenska och såg på henne att hon hade gott hopp om att jag skulle överleva även denna dag. Det gick hyfsat bra att cykla den dagen. Man trampar ju inte med händerna och svullnaden gick ner fint under dagen. Vi stannade för natten i en liten gränsstad till Kina. Inte heller här var det någon trängsel med turister. Vi huserades i stadens enda hotell. Vi fick också tydliga order att vara inne igen till klockan 20, absolut senast klockan 21. Annars riskerade vi att bli gripna av polis. Gränsstaden låg i en gråzon av laglöshet. Här smugglades allt möjligt över gränsen mellan Kina och Vietnam. Allt från piratkopior av allt möjligt till trafficking av människor, barn som vuxna. Vi var tillbaka på hotellet trötta och i tid. Man var inte sugen på att hamna hos polisen i märkliga förhör. På frågan om vad vi gjorde här kunde bli lurigt att trovärdigt svara på. Vi cyklar runt lite och ser oss om. Ja, tjena skulle polisen ha sagt och man hade fått boka om sin flight hem. Vad skulle man tro om bettet? Bra fråga. Helt ärligt, jag hade inte sett ormen och jag tog tyvärr ingen bild på handen den morgonen, hade inte den sinnesnärvaron då. Men, jag har en bild två dagar efter. Då såg handen och fingret ut som vanligt igen, fast med två små stick. Jag visade bilden för en ranger i Australien senare och han trodde på orm. Han tittade på mig efter att ha sett bilden och gratulerade mig för att jag fortfarande såg frisk och levande ut. Varför gjorde jag inget på natten när jag blev biten av det underliga djuret? Jag var nog alldeles för trött efter flera dagar med dålig sömn. Jag var jetlaggad i Hanoi och nattåget natten före gav inte många timmars sömn heller. Samtidigt som man hade fullt ös på dagarna och inte ville missa något. Jag tänkte nog så att det inte är allvarligare än att man kunde ta tag i det morgonen efter. Det var det inte heller. Text & Foto: Mats Randow Relaterat inlägg: Long Bien Bridge och tågresan från Hanoi till Lao Cai https://explore-more.se/blogg/dodliga-brannmaneter-den-dar-rosten-och-idolen/ https://explore-more.se/blogg/dodliga-brannmaneter-den-dar-rosten-och-idolen/ Jag hajar till ordentligt när jag hör rösten. Den låter så välbekant. Jag sträcker lite på mig och vänder mig om för att se vem det är. Jadå, han ser mycket välbekant ut. Men, jag kan inte placera honom riktigt när, var eller hur vi setts. Nu sjunker jag ner igen och vänder mig bort. Min hjärna jobbar på högvarv med att placera mannen med rösten. Måste komma på vem han är innan han ser mig och kommer fram och hälsar. Detta kan bli onödigt pinsamt annars. Den här händelsen inträffade för knappt ett år sedan när jag satt på en restaurang i Göteborg och åt en bit mat när jag fick höra rösten. Den här situationen fick mig också att tänka på alla ”look-alike” jag ser när jag är ute på resa. Jag beskrev i ett tidigare blogginlägg om när jag mötte ”Paul Hogan, Crocodile Dundee”. Jag ser också ofta någon som är en kopia av andra jag känner eller har känt. En tvilling-kopia av en gammal granne, kollega eller annan bekanting. En tidig morgon i Cairns, Australien och jag skulle på en dagsutflykt till Stora barriärrevet. Jag väntade på en minibuss som skulle ta mig till båten i hamnen. En snubbe kom mot mig och han kände jag INTE igen, eller liknade någon jag känner. En långhårig kille med en cigg i mungipan. Han såg ut som om han kammat sig med en handgranat, håret stod åt precis alla håll. Han frågade mig om allt är okey??? Ska han fråga mig det??? Vad vill han egentligen??? Ska han lura ännu en turist på sin plånbok??? Jag svarade mycket reserverat att jag är okey och klarar mig fint. Jag såg hur han tänkte, ”ursäkta då surpuppa” och fortsatte till en liten kiosk som har öppet i ottan. Han kom ut med en stor flaska mjölk och nu började jag omvärdera mina fördomar om honom. I Australien är folk så jäkla trevliga och det är inte något konstigt att en främling frågar om allt är okey. Han var säkert bara ute för att köpa frukostmjölk till sina barn. Minibussen plockade sen upp mig och vi kunde snart gå på båten. Känslan var grym och den tropiska morgonen och vädret var perfekt för en tur ut på revet. Jag valde att åka med Seastar, en mindre arrangör med en mindre båt. Då snackar vi om max 30 gäster på båten mot de stora arrangörerna som har över 100 personer på sina båtar. Jag kan tänka mig hur det ser ut när över 100 personer ska plaska runt på samma plats. I min båt skulle hälften dyka med tuber och de hade en säkerhetsgenomgång inne i båten. Vi andra satt i sittbrunnen i aktern. Det var där jag fick se Clint Eastwood sitta mitt emot mig. Halvvägs ut till revet flyttade sig Clintan för att sätta sig i skuggan bredvid mig. Bara det, och jag skulle ut och snorkla med Clintan i Stora barriärrevet. Jag kan aldrig bli lika cool som Clintan, men fick behärska mig och hålla fokus så jag inte började gå bananas på båten. Clintan presenterade sig för mig och säger att han heter Henry och kommer från Florida. Smart med ett nickname så han får resa runt och vara ifred, vill jag tänka. Vi fick ett par simfötter var av den unga tjejen som var vår guide. Jag sa att jag simmar utan. Hon tittade på mig och seriöst anstränger sig för att låta mig förstå att jag kommer att behöva simfötterna. Jag har bara använt sådana fötter en gång och jag snubblade runt och ramlade som en jäkla Charlie Chaplin. Det var jag inte så sugen på nu när jag skulle snorkla med Clintan. Vi fick också varsin blå simdräkt. En sådan där som Iprenmannen har. Simdräkten är nödvändig, sunt förnuft fick råda denna dag före fåfängan. Det var säsong för brännmaneter. Nu är det inte samma röda brännmaneter vi har på västkusten i Göteborg som svider till ordentligt. De här maneterna dödar, och det går fort. Jag tar gärna på mig simdräkten och ser ut som Iprenmannen. Simfötterna fick jag också på mig. 1–0 till guiden i den matchen. Det var jag glad för, annars hade jag inte hängt med när vi simmade runt och guiden visade och pekade på allt från hajar, jättesköldpaddor till märkliga djur man inte trodde fanns. Tack guiden för instruktionen om hur jag ska bära mig åt med simfötterna. Snorklingen var fantastisk och vi klarade oss galant från brännmaneter och utan snubbel och lårbensbrott med simfötterna. Henry från Florida eller Clintan från Kalifornien, det var i alla fall hur trevligt som helst att träffas. Mannen med rösten då? Han känner inte mig och har förmodligen aldrig sett mig förut. Jag kom på vem han var strax innan min hjärna fick kortslutning. Han var en av deltagarna en säsong av dokusåpan Farmen. En säsong jag följde något ohälsosamt maniskt. Därav blev han lite väl bekant för mig.   Text & Foto: Mats Randow Relaterat inlägg: Gränsbevakarna, Australien        https://explore-more.se/blogg/gransbevakarna-australien/ https://explore-more.se/blogg/gransbevakarna-australien/ Jag har precis klivit av mitt nattflyg från Kuala Lumpur. Jag går i kön med fållorna som ringlar sig fram och tillbaka och jag möter samma ansikten om och om igen när fållan byter riktning. Precis som på Liseberg när man skall åka Flume-Ride. Fast det är ett annat äventyr. Snart ser jag ett nytt ansikte. Det är Paul Hogan i Crocodile Dundee som med ett brett leende hälsar mig och alla andra välkommen till Australien. Jag hälsar tillbaka som om vi känner varandra. Men vänta lite. Han har kostym. Ingen kniv och ingen hatt av krokodilskinn. Det måste vara Paul Hogan, på pricken. Antingen har han sadlat om och fixat ett nytt jobb, eller så är det en kusligt lik ”look a like”. I så fall har han fått jobbet att välkomna enbart för att han är så sjukt lik Paul och har exakt samma trevliga leende. Jag bestämer mig för att det är Paul Hogan, det känns bäst så. Detta är en återblick från en resa jag gjorde i februari 2016. Nu kom jag fram till nästa station. Här skulle det avhandlas om jag hade något olagligt i väskan. Australien är extremt noggranna och det är hårt reglerat så att inget som lever eller kan växa och inte hör till kontinentens flora och fauna ska komma in i landet. Jag erkände utan omsvep att jag hade nyponsoppa med mig. På ansiktsuttrycket förstod jag att hon inte hade en susning av vad jag försökte föra in i landet. Jag hänvisades till en speciell kö för oss med oklart innehåll i väskan. Här stod bara kineser framför mig och de hade massor av märkliga saker och gröna växter i väskan som noga skulle kontrolleras och identifieras. Har ni sett TV-serien Gränsbevakarna Australien? Det kändes som om jag var med i en inspelning av ett avsnitt. Var var kameran? När de var klara med alla kineserna var det min tur. Tjänstemannen frågade vad jag hade. Nyponsoppa, frystorkade nypon alltså, svarade jag. Han fattade ingenting och jag plockade fram mina paket med Ekströms nyponsoppa för att visa vad jag hade. Han fattade fortfarande ingenting och undrade verkligen vad i herrans namn jag hade tagit med mig. Han kallade på hjälp ifrån en kollega som inte heller greppade vad tusan jag försökte prångla in i landet. De bad om mer hjälp av andra kollegor och sedan än mer hjälp. Till slut var de 5–6 stycken och hade en utredning. Jag tror hela personalstyrkan på den här stationen var involverad i min nyponsoppa. Jag såg fortfarande ingen kamera, var jag med i TV-serien nu? Funderade om det var på riktigt? Tjänstemännen såg nu seriöst allvarliga ut och jag började ångra att jag hade med mig nyponsoppan. Hur många år får man för det? Jag visste att det är skithårda straff. Vad skulle jag säga till mina medfångar på fängelset? De kommer att fråga om vad jag åkt in för. Jag kan ju inte säga att jag hade smugglat nyponsoppa. Om det ändå var vapen eller något annat farligt, om man ändå skulle åka in. Senare anslöt en ny tjänsteman, eller ska vi säga tjänstekvinna och frågade strängt vad jag hade. Jag svarade för femtioelfte gången att det var frystorkade nypon. A-haaa, sa hon. Det är okey. Välkommen till Australien, sa hon. Detta var sista kontrollstationen och jag tackade så jätte, jättemycket och slog ihop min väska, slank snabbt iväg medan de fortfarande var på gott humör och tog tåget in till city. Nu får ni gärna fråga, varför i hela världen ha med sig Ekströms nyponsoppa ända till Sydney? Så här är det. Nyponsoppan var till min bror som bor här nere och jag vet att han gillar nyponsoppa. Därför var det värt all spänning i tullen för att få med sig soppan. Och, dessutom fick jag tjingsa på ”Paul Hogan”. Det är inte okey, och inte heller tillåtet att fotografera i tullen. Därför bjussar jag på några Sydneybilder istället. Men, jag ångrar att jag inte vågade ta en selfie med ”Paul Hogan”. Text & Foto: Mats Randow Relaterat inlägg: Dödliga brännmaneter, Den där rösten och Idolen https://explore-more.se/blogg/den-overgivna-olivpressfabriken-och-en-tavernalunch/ https://explore-more.se/blogg/den-overgivna-olivpressfabriken-och-en-tavernalunch/ Dörren stod halvöppen på glänt till den gamla fabrikslokalen. Stathis gick först och tittade in. Hallå, är det någon där, ropade han. Inget svar. Stathis klev in i byggnaden, vi andra följde efter som en svans fulla av nyfikenhet. Hallå, ropade han igen. Inget svar. Ingen är här. Fabriken verkar övergiven. Efter sista arbetspasset har man stängt av maskinerna, släckt lyset och gått hem och tagit sig en raki. Man har inte bemödat sig att ens stänga och låsa dörren. Hur många år har fabriken stått övergiven så här? Det här är en gammal olivpressfabrik som vi spontant tittade närmare på, bara för att den ligger där den ligger. Detta är en kort återblick från förra veckan. Om jag backar lite så var vi i byn Christos på sydöstra Kreta och var i följe med Stathis och Christina, samt två holländskor. Vi skulle egentligen till en taverna och äta. Tavernan var stängd för dagen av någon kryptisk anledning, därav öppnade det upp sig för lite äventyr. Vi skulle ta chansen att upptäcka en kyrka som vi sett på håll. Den fångade vår uppmärksamhet för den ser mycket gammal ut och också övergiven. Det såg också ut som om det var hopplöst svårt att komma dit, det fanns ingen väg och det var bra brant på sluttningen. Våra tankar var också, varför bygga en kyrka just där och hur är det möjligt? Alltså antog vi utmaningen för att se hur man kommer dit. På vägen till kyrkan såg vi att det låg en stor rund sten utslängd på slänten till en gammal fabrik. En kvarnsten för att mala oliver. Därav misstänkte vi att det var en gammal olivpressfabrik och måste gå in för att se så man inte missar någonting. Jag kände mig som Mats 12 år som busigt och olovligen gick in i den övergivna fabriken. Sånt har hänt förut och det är preskriberat nu. Det var lika spännande nu som då. Fabriken måste ha stått tom i många år, och man kunde leka lite med tanken att om man bara städade upp och smörjde maskinerna så var det väl bara att köra på igen. Eller, varför inte städa upp och göra det till ett museum med ett stycke nutidshistoria.  Detaljer i byn Stavrochori Om vi ska gå vidare på tråden om stängda tavernor. Ett par dagar senare åkte vi till en annan underbar by, Stavrochori, också på den östra sidan. Vi skulle till Taverna Stravodoxari som ligger mitt i byn vid torget med den 500 år gamla jätteplatanen. Tror ni inte de också hade stängt tillfälligt för renovering. Christina tog ett snack med dem och vi gick sedan en tur i gränderna på den gamla byn. Byn har delvis känslan av att vara övergiven. Många hus står tomma och minst lika många i ruiner. Samtidigt bor det folk i byn, några i gamla mer eller mindre vackert renoverade hus och andra i lite nyare hus. En mycket fascinerande by att strosa runt i. Efter rundturen kom vi tillbaka till tavernan på torget. Nu hade den stängda tavernan öppnat tillfälligt för oss och bordet stod dukat med mat tillräckligt för en fest i flera dagar. I en slutkläm här kan jag inte låta bli att rekommendera ett besök i både byn Stavrochori som Taverna Stravodoxari. Har ni vägen förbi får ni uppleva en gammal, traditionell och genuin by. Vad gällde den märkliga kyrkan i Christos, lämnade vi det projektet till nästa gång. Även om det är lite fusk så är det enklast att höra efter med en lokalbo om vägen. Sluttningen är både brant och igenväxt så det kan spara lite tid till ett annat tavernabesök.   Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/komfortzon-riksbank-och-bougatsa/ https://explore-more.se/blogg/komfortzon-riksbank-och-bougatsa/ Jag står i kassan i en supermarket i Heraklion och skall betala. Jag halar upp min ”femtiolapp”, 50 euro. Kassörskan skannar ”femtiolappen” för att kolla så den är äkta, lämnar sedan tillbaka sedeln till mig och förklarar att hon tyvärr inte kan acceptera den. Vad fan, fick jag ur mig. Jag tror hon förstod min svenska rätt så bra och beklagade bestämt. En liten, liten, pytteliten bit av pengen var avriven. Det fattades kanske till och med en eller två siffror av serienumret. Sådana där små siffror som man ändå måste ha läsglasögon för att kunna se. Jag testade senare att betala med sedeln en gång till. Samma reaktion där. Tyvärr, jag kan inte ta emot pengen. Den är skadad och fick rådet att gå till banken och byta ut den. Bra där. Det ska jag banne mig göra. Jag ska gå till Alphabank och reklamera den, det var i deras ATM jag fick den i. Jag gick ner till banken nästa morgon med bestämda raska steg. 50 euro är alltid 50 euro, rätt ska vara rätt. Vid ingången har bankerna här en dörrsluss. Det är två låsta dörrar. Först låses den ena upp och man går in i slussen och dörren bakom låses och dörr två låses upp och man kan gå in i banklokalen. Här smet en kvinna in med mig i slussen på ett avancerat sätt och som svensk kände jag min komfortzon starkt ockuperad. Banken var tom på kunder och när jag vid ett kort ögonblick såg mig om i banklokalen passade kvinnan bakom mig på att skickligt smita före mig. Det blev jag som fick bilda kö istället, inte hon. Nåväl, banken blånekade. Sedeln var inte från deras ATM. Dom har inga trasiga sedlar i sina maskiner, omöjligt. Banktjänstemannen hämtade en kollega som intygade att det han sa var sant. Nu känns det som om jag blivit blåst på 50 euro av en grekisk bank. Nu var det min tur att ge ett bidrag att förbättra den grekiska ekonomin. Banktjänstemannen tipsade mig om att jag borde gå och växla in den på Bank of Greece, Greklands Riksbank. Den banken ligger bara 50 meter ner på samma gata, sa han. Bra där. Men, detta lät för bra för att vara sant. Okey, ut genom slussen. In igen genom en annan sluss på nästa bank och jag kollade så jag behöll min komfortzon och köplats. Grekland är fortfarande ett kontantsamhälle så bankerna har säkert massor av cash på kontoren. I Sverige behövs inga slussar för de få bankkontor som finns har garanterat inga kontanter. Jag förklarade mitt ärende och hänvisades till en disk längst in i lokalen. Han som bemannat den disken, eller luckan med en glasskiva mellan oss ignorerade mig fullständigt. Han tittade inte ens på mig, som om han låtsades att jag inte fanns. Han var fokuserad med reparera två 5 eurosedlar som såg ut som skam, med tejp. Nog för att det går dåligt för Greklands ekonomi. Nu är de sista planerade stödlånen utbetalda så nu skall Grekland klara sig själv. Är det då de löser detta? Den upptagna mannen på Riksbanken räddade just ett par 5 eurosedlar. Bra där. Jag behövde ju hans hjälp så jag stod snällt och fascinerad och väntade ut att han skulle bli klar med sitt räddningsprojekt. När han var klar tittade han upp och såg mig. Hej sa jag igen och räckte över min trasiga sedel. Han sa ingenting utan bytte min sedel mot en splitter ny, utan diskussion. Woho, Nu var känslan att jag vunnit 50 euro, bara så där. Den skulle jag bränna på något kul. Jag började med att gå ner till Koules, Den gamla venetianska fästningen nere i hamnen. Där kunde jag gå lite bananas nu när jag ändå var på gott humör. Inträdet kostar 1 euro så det var 49 euro kvar att festa på. Jag hade egentligen en del skrivjobb att göra. Men, jag tog en fika också och beställde en cappucino, en dubbel så firar vi lite extra. Servitören tyckte att jag skulle ha en Bougatsa också eftersom de har gjort Bougatsa där i 95 år. Jag slog till, så jag inte missade något. Bougatsa är en typ av söt efterrätt på ost, kanel och vaniljkräm. Detta kalaset kostade 7 euro efter att jag rundat av beloppet uppåt. 42 euro kvar. Det fick bli både mat och vin på kvällen efter skrivjobb. I denna skrivande stund funderar jag på tavernan Marinelis & Mitsotakis. De har en pasta seafood som man kan dö för, ett par gånger om. Eller, kanske skulle jag gå till mitt favorit-hak. Jag älskar bra hak. Mitsos Kayabis är ett super bra hak. Man behöver inte som på de fina och dyra ställena klä upp sig och sitta rak i ryggen. Man kan slappna av och hänga lite. Frågar man om de har något speciellt för dagen, kan det hända att man får följa med och ta en titt i köket. Det blir lite mer personligt och familjärt. Sen är maten vällagad ifrån grunden och smakar mycket bra. Båda dessa ställen rekommenderas och får fullt med stjärnor av mig. Vad gäller Alpha bank kan jag säga att jag kommer fortsätta att ta ut pengar i deras ATM. De tar fortfarande inte ut någon avgift för uttaget som de andra bankerna har börjat med. Skulle man få en trasig sedel, vet jag nu att man enkelt går ner till ”riksbanken” och byter. Samtidigt har de kanske något spännande projekt inne på ”riksbanken” man kan få titta på en stund. Känslan att ha vunnit något är också oslagbar och varför inte en ny runda med kaffe, kaka, mat och vin. Det är det värt. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/bratebasse/ https://explore-more.se/blogg/bratebasse/ Morgonen börjar med att vi pratar stenar. Bra start! Riktiga stenar, alltså gamla stenar. Stenar som betyder något. Men, vänta lite nu. Först kaffe, sen pratar vi mer sten. Jag menar viktiga stenar som man inte skojar bort. Stenarna heter Bråtebasse. Bara det. Smakar på namnet igen, rena poesin. Det är ett femstensröse. Stenar med respekt för sin historia. Vi pratar inte om stenåldern nu, utan om gränsstenar. Det blev som att allt var förbestämt. Dagordningen var klar innan jag knappt vaknat. Det blev en spontan utflyktsdag. Men, först en kopp kaffe till. Javisst ja, det var ett möte klockan 11. Sen åkte vi direkt efter. Stenarna ligger i Dalsland, så ock ligger de i Västergötland och även i Bohuslän. Det är ju ett femstensröse som markerar landskapsgränsen för de tre landskapen så det blir ett praktiskt sätt att besöka de tre landskapen på en och samma dag. Röset markerar samtidigt gränsen för tre socknar och tre härader. Inte nog med det, den markerar den gamla riksgränsen mellan Norge och Sverige fram till år 1658. Det var det där med respekt för några stenar. Jag googlade och kollade upp hur vi tog oss dit, samtidigt som jag sörplade på kaffet. 21 minuter sa Google att det tog dit, perfekt. Som en vägbeskrivning om ni vill ta en sväng dit, åkte vi från Vänersborg mot Lane-Ryr via Siviken, som ligger söder om sjön Stora Hästefjorden. Strax efter kommer en skylt, Skogaryd, som pekar vänster. Där kör man in på en grusväg. Vägen har en bom som var öppen. Man kan parkera vid sidan före bommen, eller gör som jag, som var radiostyrd med fokus mot stenarna, parkera efter bommen vid Fredriks sjö. Ja, sjön lär heta så. Ring bara inte mig om någon stängt bommen, för jag kommer ändå bara att säga att du skulle ha parkerat före bommen. Tag med kaffe och macka, det gjorde vi. Femstensröset Bråtebasse ligger i skogen ett par hundra meter vänster om grusvägen, österut. Det finns ingen jättetydlig stig, men det är inte svårt att hitta. En trätrappa, så nygjord att den kommer att hålla i många år till, tar dig enkelt upp på den lilla höjden där röset står. Du är i det gamla Norge när du kommer fram, eller i Bohuslän. Till höger om röset ligger Västergötland och till vänster Dalsland. Nu är det dessutom så att Bråtebasse även markerar gräns mellan tre stift, Karlstad, Göteborg och Skara stift. Här har även hållits gudstjänster och möten mellan stiften. Perfekt att kunna ses samtidigt utan att någon ska känna att man är på bortamatch. På 1600-talet, vid tvister eller krig mellan Norge och Sverige, kunde man kalla till syn vid gränsen. Vid sådan syn deltog vanligen fogdar, lagrättsmän och nämndemän. Är det dålig stämning med sin granne är det praktiskt att ses på var sin sida och slippa bjuda hem för trista förhandlingar. Det finns ingen information eller ens vägvisning till femstensröset Bråtebasse. Det saknar jag. Jag skulle vilja veta mer. När kom röset till? Numera är norska gränsen flyttad långt härifrån och landskapsgränserna har ingen betydelse längre. Nu ligger hela trakten åt alla håll inom samma län, Västra Götalands län. Det borde då vara lättare för en länsstyrelse att få ihop en liten underhållsplan med information och enkel vägvisning, nu när man inte har någon granne att förhandla med. Det som fortfarande har betydelse är gränsen mellan stiften, och de lär fortfarande ibland ses vid Bråtebasse som goda grannar och hålla gudstjänst.   Text & Foto, om inget annat anges: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/adrenalin-levada-och-dalig-stamning/ https://explore-more.se/blogg/adrenalin-levada-och-dalig-stamning/ Havgasravinen på östra Kreta i Grekland är drygt en kilometer lång och mycket smal. Den mynnar ut i Kavousi och är imponerande och vacker, helt omöjlig att gå igenom. Det fina är att man kan följa en gammal kalderimi som går lite ovan istället. När jag passerat hela ravinen såg jag leden som går högt upp på en annan brant. Det var Mesonas-ravinen jag såg och tänkte, kan det vara möjligt att gå där. Det såg ut som om det gick en gammal åsnestig eller kalderimi även där. Helt galen väg. Jag blev lite nervös av att se leden, för samtidigt fick jag känslan att jag skulle dit upp. Varför då? Så här är det. Jag har mina demoner. På ena sidan av axeln sitter en gubbe och på den andra en annan gubbe. De vill helt olika saker. Ja, jag tror ni förstår. Jag har beskrivit dem tidigare och den ena gubben vill upp på bergssidan, och den andra går hellre ner till ett stillsamt café och tar en kaffe och kaka. Man får jämka va? Inte? Okey, vi gör båda sakerna då, imorgon. Gubben som hellre går ut och fikar hjälpte mig kvällen innan att förbereda, studera papperskartor som digitala kartor, kolla alla väderprognoser, första förband, kontrollera och checka utrustning så inget skulle gå fel. Den andra gubben jublade när nästa morgon äntligen var här och ville åka direkt utan frukost. Tur jag har två gubbar, en som hjälper mig att förbereda en bra frukost och packa en matig matsäck, sen bar det av. Leden går först på en grusväg uppför genom olivlundar. Snart följer den på en stig och ansluter en akvedukt. En vattenkanal eller levada. Nu tror jag inte man säger levada i Grekland, det är väl ett portugisiskt begrepp. Men vi kan kalla det för levada ändå för enkelhetens skull. Stigen är stenlagd utefter levadan och snart upphör olivträden, det är för brant. Leden följer sluttningen och levadan svagt uppför rakt in i ravinen. Nu var det brant ner på min vänstra sida, ett par hundra meter. På min högra sida var berget lite drygt 1000 meter högt. På andra sidan av ravinen hade jag berget Kliros 1331 meter högt. Nu ska jag erkänna att jag inte kunde gå och titta på detta utan måste sätta mig ner på levadakanten för att njuta. Ärligt talat, det svindlade. Nästan längst in i ravinen byter levadan och leden sida. Samtidigt är det några meters klättring eller krypa upp. Stämningen blev riktigt dålig och jag svor åt den andra gubben som ville ut på denna vansinnes vandring. Därefter planade landskapet ut till en mer normal bergsdal, jag fick ner pulsen och adrenalinkicken avtog. Skönt, det blev mer som en ”walk in a park”. Jag nådde sen en bergstopp på 710 meters höjd, här uppe i ingenstans ligger ruiner av en bosättning från minoisk tid. Bergstoppen är helt belamrad av ruiner och sluttningarna är fulla av gamla övergivna terrassodlingar. Allt ska ha lämnats cirka runt år 0. Resten av min resa ner gick på en annan stenlagd kalderimi och anslöt snart en E4-led. Här kan man gå och undra hur gammal leden är som går från de gamla bosättningarna ner till dalen. Minst ett par tusen år. Kan vara rimligt att tro den är från minoisk tid då bosättningen började, tre eller fyra tusen år? Varje sten i leden är lagd för hand. En tanke är befogad. Måste det vara så dramatiskt på en vandring? Absolut inte. Lite av tjusningen att vandra på Kreta är att variationen är så stor och naturen skiftar hela tiden och det finns oftast något att upptäcka efter vägen. Det ska inte alltid vara högt eller långt. En vandring som inte är så jobbig kan man njuta mer av och ta in av allt runt omkring. Nu är mitt problem mina demoner och jag gick denna led bara för att den fanns där. Annars hade jag aldrig fått veta om det gick. Det blev också kaffe och kaka efter vandringen och stämningen blev riktigt bra till slut.   Text & Foto: Mats Randow   https://explore-more.se/blogg/vad-hande-bakom-kulissen/ https://explore-more.se/blogg/vad-hande-bakom-kulissen/ Trevlig helg! Jag gillar att höra de orden och få säga trevlig helg till någon annan. Det är nästan lite som en glad melodi. Själv lever jag ett konstigt liv där veckodagarna suddas ut i gråzoner och det blir lite oklart när det är helg eller vardag. Det spelar ingen roll, jag gillar ändå detta med trevlig helg. När jag tänker efter jobbar jag mer eller mindre sju dagar i veckan. Men, även där kan det kännas lite oklart när jag är ledig eller jobbar. Det flyter också ihop i en gråzon. Mitt uppdrag är att ta fram en guidebok om Kreta, det är ett nöje i sig. Så vad ska jag göra i helgen? Kanske skulle gå på lördagsmarknad i Heraklion. Bra där! Det kör vi på. Lördagsmorgonen började med att tunga mörka moln drog in från havet över Heraklion och sen kom ösregnet. Hur ofta regnar det i Heraklion på lördagar? De lördagarna ärt nog lätträknade. Jag hoppade det här med marknad. I Göteborg regnar det ofta på lördagar och då kan man gå på museum. Bra där! Det kör vi på. Det blev museum i Heraklion. Jag började med Natural History Museum of Crete utan att bygga några förväntningar. Det var ett bra museum där man kan få lära sig mer om natur, flora och fauna i medelhavsområdet och på Kreta framförallt. Höjdpunkten tyckte jag var jordbävningssimulatorn. Man fick prova och vara med om en riktig jäkla bra lördagsjordbävning. Man får också lära sig lite mer om jordbävningar och vad man kan göra före och under en jordbävning för att skydda sig. Det här museet är lite som en blandning av Naturhistoriska och Universeum i Göteborg om jag jämför med tema och lite kul för barnen. Där någonstans ska vi sluta jämföra dessa museer för jag förstår att Universeum spelar i högsta serien och är i världsklass. Medans museet i Heraklion är kul, men spelar i en mycket lägre serie. Nästa museum jag besökte var Historical Museum of Crete. Inte att förväxla med Arkeologiska museet som sträcker sig från neolitisk tid till romartiden. Utställningen på det här museet fortsätter vid bysantinsk tid och sveper vidare fram till andra världskriget. Det var nästan 2000 år att avhandla och är ett bra museum för att få lära sig mer om Kretas historia. Här vill jag påstå att historiska museet i Göteborg kanske spelar i någon korpserie. Medans Historiska i Heraklion i en riktigt hög serie. För att inte tala om Arkeologiska i Heraklion som är i världsklass. Vad gäller utställningen om minoisk tid finns nog inget bättre museum. Därefter måste jag nog krypa in bakom kulisserna för de roliga uppgifterna. Det är kul att besöka och uppleva sånt som kan tänkas platsa i en guidebok och även skriva om det. Jag glömmer lätt att det finns andra uppgifter att göra, de som är lite tråkigare. Jag glömde att bakom denna kuliss höll jag på att förhandla om hyrbilspriser, email-fix-och-sånt, planering, bokning och annan administration. Inte bra där! Men, måste fixas. I dag söndag sätter jag mig på ett café och skriver ner detta och sedan fortsätter jag med skrivjobb för boken. Låter jag gnällig? Så illa är det inte. Det är rätt okey att sitta och fika och samtidigt händer alltid något kul i eller kring ett café med lite folkliv. Marknaden då? Ja jäklar. Den petar vi in på lördagen om två veckor. Det är realistiskt. Bra där! Efter regn kommer solsken! Ha en fortsatt trevlig helg! Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/attachvaskan/ https://explore-more.se/blogg/attachvaskan/ Vi satt och fikade på Taverna Zervas i Katharo. En avlägsen plats långt bort och högt upp i bergen på Kreta. Nu kom attachéväskan fram som vi väntat på. En sådan där i aluminium. I gangsterfilmer brukar det finnas en sån här väska knökad med pengar och en annan med droger. Här finns bara en väska. Giannis ställer väskan på ett bord, knäpper upp låsen på väskan. Jag har svårt att stå still och måste sansa mig. Annars skulle jag nästan stå och småhoppa samtidigt som jag hyperventilerar. Jag klarar detta. Försöker se lite cool ut. Locket på väskan går upp. Detta är också en återblick. Inte så länge sedan. Vi var i Katharo på Kreta för drygt två veckor sedan. Vi var på resa med Hjalmar . Efter en bra lunch på Lasithi platån tog Hjalmar oss till Giannis taverna i Katharo för en fika. Katharo ligger vid en annan mindre platå uppe i bergen. Vädret var ostadigt och regnet hängde i luften. Katharo ligger på 1100 meters höjd så det blir rätt kallt dessutom. Giannis har en vedeldad gjutjärnskamin mitt i tavernan som han eldat i och ordnat en välkomnande värme åt oss. Planen var förutom en fika så skulle vi ta en titt på den kretanska och endemiska almen, (Zelkova Abelicea) som finns att se runt hörnet. Nu var det detta med attachéväskan också. Giannis visade oss innehållet och berättade om fynden. Väskan innehåller ben eller fossiler av kretensk hjort, flodhäst och elefant. Giannis har själv varit med när benen hittats i trakten och fått behålla dessa för att visa upp. Resten av fynden ska vara på museum. Om jag fick ihop det rätt, ska det vara på Natural History Museum of Crete i Heraklion. Han berättade vidare att benen är 450 000 år gamla. Okey, jag hör vad du säger, men fattar inte vidden av det. Jag frågade, vad sa du? 450 000 år säger (sa) Giannis igen med ett leende. Jag gillar historia och nosar en hel del på minoisk tid just nu, men detta är svindlande gammalt. Jag frågade igen, 450 000 år? Ja, sa Giannis och såg glad ut och som om detta var ingenting. Helt galet, vilka fynd han har som ligger och rullar runt lite försiktigt i sin väska. Det är lårben, betar och käkben med tänder i gott skick. Alla dessa djur var dvärgar och mindre i storlek än dagens exemplar. Katharo ligger inte direkt efter vägen till något. Men, skulle ni av någon anledning ha vägen förbi tycker jag att ni ska stanna på en fika hos Giannis Siganos på hans Taverna Zervas. Frågar man snällt, kanske han tar fram sin skatt och berättar lite om den. Fråga också efter vägen till almarna. De är inte många, men unika. De är tydligen inte utrotningshotade längre. Men, fortfarande sårbara. Själv ska jag nog planera ett besök i morgon på Natural History Museum of Crete. Text & Foto: Mats Randow   https://explore-more.se/blogg/vad-ar-det-vi-firar/ https://explore-more.se/blogg/vad-ar-det-vi-firar/ Det är lördag och en stor fet grekisk fest i Anogia, en bergsby på Kreta. Jag är inte bjuden, känner ingen där och ramlar in ändå. Det är tokmycket folk och det blir bra trångt. Jag har inte en susning om vad vi firar. När kalaset är över har jag fortfarande ingen aning om vad vi firade. Detta låter lite som en smaskig skandal när Mats, 50+ är ute och rumlar runt. Det är absolut inte så farligt som det låter. Så här är det. Allt kan hända i Grekland, så man måste planera sina dagar med massor av luft mellan sysslorna. Det här är min bortförklaring till hur jag hamnade på denna fest. Jag hade en bra plan för min lördag. Den sprack utan att jag visste det redan klockan 8 på morgonen. Jag var kvar i Anogia och hade inte ens fått i mig morgonkaffet så började prästerna mässa böner i högtalarna vid kyrkan. Ja, vad skulle man tänka? Så här är det vid påsk och andra religiösa högtider i Grekland. Men, vilken högtid är det idag? Vad har jag missat? Okey, jag hade min plan för dagen och brydde mig inte eftersom den målmedvetet skulle genomföras. Vid frukost förklarade min husvärd på grekiska och några få engelska ord att det var något stort på gång uppe vid kyrkan med ett brett leende och att jag skulle gå dit upp. Absolut, sa jag. Sen har jag min plan för dagen. Jag mötte därefter min husvärds mamma eller svärmor, eller nått. Lite oklart eftersom endast grekiska pratades. Hon pratade massor med grekiska med mig, pratade om mat och pekade på klockan och ritade upp två ettor i dammet på balkongräcket och mina hästar började samlas i stallet. Klart man blev nyfiken, det var två timmar dit. Jag gick upp för att se vad de hade för sig. Det var redan fullt upp på torget utanför kyrkan. Långbord hade dukats fint och fem får hade parkerats bakom kyrkan. Jag mindes nu. Ett får stod där redan torsdag kväll. Jag tänkte då att det var ett knepigt ställe att ha sitt får på. Är husse inne på kaféet? Fredag kväll, tre får. Hm, och nu lördag och fem får. Inte bästa stället att ha sina får på. Jag gissade det är någon symbolik i detta. Eller, så är deras husse på kalas? Torget är normalt belamrat med kafébord, nu konverterat och pimpat till en festlokal utomhus. I kyrkan på torget var det redan knökat. När vi i Sverige säger att det är fullt i kyrkan, menar vi att alla bänkar är upptagna. Det är de här också, och alla andra ytor man kan stå på ända till den öppna dörren och en bit utanför. Därav högtalare utanför så ingen missar något viktigt. Här finns inga skyltar om maxantal i lokalen. Tvärtom, är det möjligt att få in ett par till, fixar man det. Fem präster tar sedan ett varv ut, runt kyrkan med rökelser och myrra. Resten av församlingen stod snällt kvar inne i kyrkan. Vid ett av de fem, sex, eller om det är sju kaféer på torget stod Manolis och vinkade in mig bestämt. Han driver det ena kaféet och jag har varit och ätit hos honom tidigare. Jag gick till hans ställe och han beordrade bestämt kathistikó, och drog fram en stol till mig. Det betyder sitt ner. Klart man sätter sig, Manolis är en äldre herre som inte heller pratar ett spår av engelska. På göteborgska blir det ”knö dig in”. Det blev kvickt fullt runt borden och jag insåg att jag nu satt längst in och kom inte ut. Med ett par hästar till i mitt stall räknade jag ut att det innebar att jag var en av de sista som går hem. Så trångt var det. Nu kom första maten fram, sallad, vinbladsdolmar, ärtor i sås. I mitt sällskap runt mig pratade de också endast grekiska. Traditionerna uppe i bergen är starka. Det verkar som i dessa berg hoppar man engelskalektionen i skolan av tradition. Då så, fick jag en gyllene chans att gå på språkkurs och lära mig lite grekiska. Jag fick säkert höra hundratusen grekiska glosor på denna lektion, vilket kändes en aning som en överkurs och jag hoppades att jag kan komma ihåg ett ord. Nu hälldes det upp mer rött vin som smakade mycket ungt och nyproducerat med en ton av sherry och det kom in kokt lamm och mera bröd. Jag började bli mätt och belåten och då vet jag att man bara är halvvägs i måltiden. Här äter man länge och väl. Ibland så länge att två måltider går ihop med en. Jag hade nyss ätit frukost tänkte jag så detta blev som en fortsättning på den. De andra pausade i maten med en cigg och jag testade med att försöka få reda på vad i hela världen vi firade. Det var fortfarande högst oklart och så länge de bara pratade grekiska med mig och jag bara pratade engelska och göteborgska med dem kom vi inte tydligt att reda ut vad som firades. Bröllop kunde vi stryka, dop likaså. Det var något med kyrkan räknade jag ut medans det kom in mer mat. En form av knyten med fetaost i. För säkerhets skull också en tallrik med pasta med ost till var och en. Kort efter kom det mer lamm, nu grillad. Ny paus och det tändes några nya cigg medan glasen fylldes med mera vin. Nu kom efterrätten. Då fattade man att det började rundas av. Olika bakverk dansade fram på bordet. Okey, jag tar en halv. Jag var proppmätt redan efter någon av förrätterna och jag fick se stora fruktfat landa på bordet. Manolis tyckte att jag skulle äta av det också och såg nöjd ut. Prästerna började tacka för sig och drog sig tillbaka efter sin föreställning. Det öppnades upp så att jag kunde börja röra mig också och jag tackade alla vid mitt bord för att jag fick vara med. När jag var tillbaka vid mitt tillfälliga boende här i Anogia mötte jag värdens dotter. Hon har nog gjort revolt mot en av byns traditioner, hon pratar bra engelska. Jag frågade henne vad jag hade varit med om och firat? St. Georg, svarade hon. Agios Georgio på grekiska. Alltså, helgonet Göran som han heter på svenska. Kyrkan heter ju Ekklisia Agios Georgios och är tillägnad just helgonet Göran. I Grekland är det viktigare att fira namnsdagar än födelsedagar så min pollett började att trilla ner. Vid en snabb koll på Google såg jag att Georgios har sin dag i april vid påsk. Nu var det november och min teori föll igen. Exakt vad vi firade är fortfarande lite dolt i dimridåer. Något om Agios Georgio var det i alla fall. Är det någon av er som läser detta och har klart och tydligt koll på vad jag har firat? Kommentera gärna så jag kan sova om natten. Hur gick det med min plan för dagen? Inte alls. Jag skulle gjort ett besök i närliggande Sfentoni Cave. Jag fick senare höra att de hade problem med elektriciteten och hade stängt. Det blev ett besök på söndagen i stället. Det är bra att ha lite luft i agendan. Nästan allt kan hända i Grekland. Text & Foto: Mats Randow Relaterat till grekiska högtider Läs mer: Pilgrimsvandring till Mantamados på Lesvos i Grekland Läs mer: Karnevalen i Rethymnon Läs mer: Påsken på Cypern   https://explore-more.se/blogg/skogsbad-shinrin-yoku/ https://explore-more.se/blogg/skogsbad-shinrin-yoku/ Har du provat att skogsbada? Det är hett att gå ut och skogsbada nu. Fenomenet kommer från Japan och där heter det Shinrin-yoku, ordagrant översätts det till skogbad. Låter det flummigt? Så här är det! Det behövs ingen packning eller större planering, inte ens badkläder behöver vara med. Kom som du är. Eller jag menar, behåll kläderna på förstås, gärna bekväma kläder. Ta av dig hörlurarna istället. Alla sinnena skall vara närvarande. Vitsen med det hela är att det ska vara kravlöst och enkelt. Just bara vara i skogen. Inte ha några speciella aktiviteter som cykling, löpning eller vandra runt hela stora sjön för att maxa antal kilometer. Inte ens gå igång för att fylla en spann full med blåbär eller plocka alla kantareller du hittar i skogsdungen. Du ska inte ens bli upprörd för att du inte har med dig svampkorgen och blåbärsspannen när du hittar kantarellerna och trampar bland blåbär och lingonriset. Skogsbad är ingen pulshöjande aktivitet. Tvärtom, du skall få ner pulsen i vila och mer som meditation för hjärnan. Den tekniska utvecklingen går i rasande fart och många upplever en stress som aldrig tar slut. Vår hjärna har inte utvecklats i samma takt som de tekniska prylarna vi har runt oss. Det är så med vår hjärna att vi har samma prestanda idag som för 40 000 år sedan. Känn på den! Låt inte det knäcka dig och tro att din hjärna är speciellt primitiv. Tvärtom är det en komplicerad och avancerad manick vi ska vara rädda om. Den behöver helt enkelt bara laddas om emellanåt, det gör man enkelt i skogen. Även forskningen om skogsbad är ganska ny. Några effekter som påvisats är att vi blir mer avspända, uppnår bättre och längre sömn, vår koncentration och minne förbättras och vi får mer energi. Naturen hjälper också mot oro och nedstämdhet. Inte nog med det, immunförsvaret får en kick eller boost, blodtrycket regleras, hjärta och blodkärl främjas positivt. Ju mer icke-tillrättalagd natur vi vistas i, desto bättre resultat. Bäst effekt lär skog som är äldre än 70 år ha. Samtidigt är det de skogsbad som faktiskt blir av som ger effekt, så ett ”bad” i närmaste park eller skogsdunge är inte heller helt fel! Det finns ett ämne som produceras av träd, phytoncider. Det är molekyler som skyddar träden mot infektion av bakterier och svampar. En molekyl som också har positiva effekter hos människor. När vi går i skogen badar vi i phytoncider och dess effekter.   Hur gör du ditt eget skogsbad? Här kommer instruktionsboken, eller som en enkel nybörjarguide, till ditt skogsbad i fyra enkla steg: Sök upp en skog eller någon annan plats där du kan få intryck av natur. Det kan vara en park eller en liten skogsdunge. Stäng även av mobilen. Promenera långsamt och uppmärksamt. Ett bra skogsbad tar från två till tre timmar där du eller ni går 2–3 kilometer i mycket långsam takt. Stå stilla och lägg märke till vad som finns runt dig. Utforska det du upptäcker med alla sinnen. Känn på barken av ett träd eller lägg handen på mossan. Dofta på jord och växter, lyssna på vind och fåglar. Bara sitt stilla en stund. Trendordet ”skogsbad” blev ett av svenska språkets nyaste ord 2017. Tack för det, att vi inte använder det japanska uttrycket Shinrin-yoku. Det är i alla fall lättare för mig att säga skogsbad. Det har en längre historia i Japan. Där startade badandet i skogen redan på 70- och 80-talet som en rörelse där tanken går ut på att stadsmänniskan ska få kontakt med naturen, som anses vara avgörande för hälsan. Forskningen har kommit längre i Japan där myndigheterna har upprättat speciella skogar för att praktisera Shinrin-yoku. Lycka till, vi kanske ses ute i ”badet” och drar några djupa andetag med phytoncider någon dag. Vem vet, kanske smugglar jag med mig lite blåbär i fickan. Då är det säkert färdig blåbärssylt som bonus när man väl är hemma igen. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/april-fototema-gronska/ https://explore-more.se/blogg/april-fototema-gronska/ I absolut sista stund antar jag utmaningen för månadens fototema som i april månad är grönska. Maria Norrgård med bloggen Marias Memoarer utser varje månad ett ämne i fototemat. Grönska är ett ämne som passar fint i tiden nu när våren har kommit. När jag funderar lite över ämnet kommer jag att tänka på några resor jag gjort där grönskan gjort intryck på mig. Varsågod, häng med på en tur i grönskan och vi börjar på: Azorerna Fantastiska vandringar i den grönskande naturen. Sao Miguel i ögruppen Azorerna bjuder på spektakulär natur som badar i grönska. Hortensian finns överallt utefter vägarna. Singapore Spektakulärt "växthus" eller en botanisk trädgård inomhus. Ja, faktiskt. Garden by the bay i Singapore med flera moderna växthus och öppna parker i ett jätteområde. På bilden går man inomhus på gångbroar öppför ett konstgjort berg som skall föreställa flera klimatzoner där man börjar i tropikernas djungel och avslutar på toppen med växtlighet i ett svalare klimat. Spindeln hade dock sitt revir utomhus. Kuranda, Queensland, Australien Tågresa från Cairns upp i bergen till Kuranda, genom tropisk regnskog i världsarvområdet Barron Gorge National Park. År 1891 stod järnvägen färdig med 15 handgjorda tunnlar och 37 broar byggda för att tåget ska kunna klättra upp i bergen. Text & Foto: Mats Randow Relaterat till grönska, läs mer om: Skogsbad, Shinrin-yoku Andra fotoutmaningar: Läs mer: Augusti fototema: Religiöst Läs mer: September fototema: Soluppgång till solnedgång Läs mer: Oktober fototema: Man-made, skapat av människan Läs mer: November fototema: 50 nyanser av.... Läs Mer: Februari fototema: Ljus Läs mer: Mars fototema: Klimat https://explore-more.se/blogg/att-resa-till-kreta/ https://explore-more.se/blogg/att-resa-till-kreta/ Kreta är Greklands största ö som är riktigt stor och outtömligt på pärlor, både gömda som berömda. Att turista på Kreta och försöka se hela ön på en vecka blir en hysterisk uppgift. Mitt tips är att dela upp ön i tre eller helst fyra delar. Lägg krutet på en region som du vill se mer av och utforska. Det blir tillräckligt, för att gott och väl fylla ”att göra listan”. Glöm inte att det är semester och njut samtidigt. Det gör inget om du inte skulle hinna med allt. Kanske ger det istället inspiration att komma tillbaka eftersom nya upplevelser finns kvar. För att få ordning på mina ”att göra-tips” drar jag min gräns tacksamt så som Kreta redan är uppdelat i fyra prefekturer, som de officiellt heter. Vi kan kort och gott göra det enkelt och kalla det för region. Vi börjar i väst med: Chanias region Min favorit här är sydkusten där Vita bergen är vilda och möter Libyska havet. Mindre orter som Loutro, Agia Roumeli och Sougia med fina bad ligger mer skyddat från nordostvindarna. Man åker enklast med färja mellan orterna som också når fina Paleochora. Paleochora har ett större utbud med service och två stränder. Jag vet att andras favorit är nordkusten med Platanias och Agia Marina. Dit många återvänder år efter år. Fördelen där är närheten till vackra staden Chania som myllrar av turister under högsäsong. En nackdel är just nordostvindarna på de långa utsatta stränderna. I Chania bor jag gärna i Nea Chora som har en fin och någorlunda skyddad strand. Här får du både strandliv och lite stadspuls. 3 stora utflyktsmål Falassarna  Elafonisi  Balos lagun    Dold pärla Kedrodasos  Rethymnons region Staden Rethymnon med sina medeltida labyrintgränder är en favorit för mig. Här får man också kombon stadsliv med strand och bad. Stranden är nästan 20 km lång och sträcker sig från den medeltida stadskärnan österut. I regionens södra kust stannar jag gärna till i badorten Agio Galini. Man hittar här fina fisketavernor närmast hamnen och utefter stranden, medans hotell och pensionat ligger uppför sluttningen med fin utsikt. Psiloritis bergsmassiv med Kretas högsta topp erbjuder stora naturupplevelser där exempelvis Nidaplatån är en enslig och fascinerande plats på hög höjd med sval sommarluft. 3 stora utflyktsmål  Arkadiklostret Spili Preveliklostret och Prevelistranden   Dold pärla Triopetra Heraklions region Jag gillar staden Heraklion med det lokala citylivet och det arkeologiska museet som har en utställning av minoisk kultur i världsklass. I regionens centrala läge på Kreta finns många arkeologiska platser från den minoiska tiden, som också speglar sig i utflyktsmålen. Vidare österut ligger Hersonissos och Malia som är kända för sitt nattliv och har exakt allt och lite till för en välutvecklad turistort. För naturupplevelser och vandring ligger byn Zaros perfekt vid Psiloritis södra sluttning. Här tar den bördiga Messaraslätten vid innan man når Matala som kan beskrivas som en kult-ort som upptäcktes av hippisar på 70-talet. 3 stora utflyktsmål Knossos Faistos palats Gortyn Dold pärla Ethia   Lasithis region Lasithiplatån högt upp i Diktibergen har fått äran att ge namn till prefekturen. Den bördiga platån ligger vackert omgiven av höga berg där de högsta når över 2000 meters höjd och lockar också en hel del turister. Denna östra sida av Kreta har tre städer där trendiga Agios Nikolaos är centralort för prefekturen. Staden är en väl utvecklad turistort som även lockar till sig en och annan världskändis. En favorit för mig är småstaden Sitia som har ett lokalt folkliv med service året runt. Turismen är ändå väl utbyggd med en trevlig strandpromenad och gott om tavernor och kaféer. Vid sydkusten ligger Europas sydligaste stad Ierapetra som även den fungerar bra året om med folkliv. Här är turismen småskaligt utbyggd utan att något saknas. Här finns fina stränder centralt i staden. Denna region på östra sidan av Kreta är överlag mindre exploaterad och man finner här mer det genuina. 3 stora utflyktsmål Kritsa   Spinalonga   Palmstranden Vai   Dold pärla Xerokambos För att summera ihop detta är det bara en bråkdel av vad som finns på Kreta. Därför kan jag inte låta bli att göra lite reklam för min bok Kreta – Vandringsturer och utflykter. Det har inte varit svårt att hitta material till boken på en stor ö som Kreta. Tvärtom, var det svårt att välja bort saker som inte fick plats. Den är fullmatad, som den guidebok jag skulle velat ha, när jag kom till Kreta första gången. Boken kommer ut i bokhandel nu till hösten 2021 och kommer att finnas i den vanliga bokhandeln och internetbutikerna. Text & Foto: Mats Randow   Du hittar fler blogginlägg som är relaterat i fliken GREKLAND - KRETA under Kategorier https://explore-more.se/blogg/pilane-heritage-museum-pa-tjorn/ https://explore-more.se/blogg/pilane-heritage-museum-pa-tjorn/ Vem är Anna? Ska vi se om vi kan få veta mer? Vi startar med att åka på en utflykt till Tjörn på den bohuslänska västkusten, närmare bestämt Pilane gravfält. Detta låter kanske lite dystert, men om sanningen ska fram är det ett av Sveriges vackrast belägna gravfält. Där finns ett 90-tal domarringar, resta stenar och stensättningar från järnåldern. Ett ledord jag har är: Först kaffe, kaffetermosen är såklart med. Men nu gick jag med raska steg, lite radiostyrd rakt upp till gravfältet. Vem är Anna? På gravstenarna och domarringarna finns inga namn. Vetskapen om vilka som är begravda har gått förlorat sedan länge. Redan på tidig medeltid var det säkerligen gåtfullt för lokalborna om vilka de begravda förfäderna var. Nedanför gravfältet tittade jag ner i marken, här är en skalbank. I marken kryllar det av skal från snäckor, musslor och annat som bevisar att detta är gammal havsbotten. Idag ligger det högt upp på land, en bra bit från havet. Min ”killgissning” är att snäckor och skal är 4 000-10 000 år gamla. Gravfältet är ungefär 2 000 år gammalt, så denna vackra plats var säkert än vackrare då, belägen nära havets strand. Här fanns en utvecklad civilisation redan under järnåldern. Så man kan nog säga att Pilanes sista tappra vikingar är begravda här innan man gick från hedendom till kristendom. Vem är då Anna? Hon står faktiskt uppe på berget ovanför gravfältet. Ett berg omsorgsfullt slipat av inlandsisen som drog sig tillbaka för 10 000 år sedan. Anna står med slutna ögon i sin utsikt, med ansiktet vänt mot den bohuslänska arkipelagen och västerhavet. Drömmer hon om vikingafärder till fjärran platser? Eller väntar hon på fästmannen som är ute på vikingatåg någonstans därute? Bakom horisonten och bortom vad ögat kan se ligger Danmark och England. Anna vakar och syns i hela Pilanes kulturlandskap, och finns på riktigt. Anna är enorm och en av världens största och vackraste skulpturer, skapad av Jaume Plensa. Ett landmärke för hela Västkusten och som en permanent skulptur i Pilane. Med min fantasi blev detta min tolkning av Anna som konstverk. Pilane har också en skulpturutställning av världsledande konstnärer som byts ut varje år. Vi traskade vidare i naturens egen konsthall som huserar i ett åtta hektar stort kulturlandskap. Det hela är som ett stort friluftsmuseum med kombon naturvandring, historia och konst i en och samma slinga. Här är inte barnvagnsvänligt som en del uttrycker sig. Det är upptrampade stigar i ett skyddat natur- och fornlämningsområde. Det är kuperat och man har sällskap av fåren som håller landskapet mellan bergen öppna. Ljung och ovanliga blommor trivs i den skal- och kalkrika jorden med inslag av ek. Pilane är utsedd av brittiska The Guardian till en av Europas tio bästa skulpturparker. Vi snackar alltså världsklass, med konst omgivet av ett uråldrigt kulturlandskap med spår från stenåldern. Ligger inte Pilane och Tjörn utefter vägen för dig? Det är ändå väl värt en lång omväg. Hela kombopaketet blir lite som extra allt på en pizza med stark sås. Tips: Anna är snyggast på håll. Ju närmare du kommer, desto mer tappar man det vackra. Lite så är det också med övriga konstverk. Placeringen i naturen känns som en del av helheten när man betraktar på avstånd. Ta med fika och glöm inte: Först kaffe. Det är helt okej att ha med fika och picknick så länge man inte fikar på eller för nära konstverken, det förstör känslan för övriga besökare. Så var det detta med: Först kaffe. Att jag sprang ifrån kaffet i min iver. Det får ursäktas, vi tog en sväng bort till pittoreska Kyrkesund för en fika på bryggan. Mer Bohuslän än så är svårt att få. Text & Foto: Mats Randow Mer info om konstnärerna och skulpturparken på: https://www.pilane.org/ Relaterat innehåll på bloggen Läs mer: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn Läs mer: Kultur i Fengersfors och fika deluxe Läs mer: Fängslande konstverk i Karlstad Läs mer: Ljuskonstpromenad i Göteborg   https://explore-more.se/blogg/bortanfor-den-vanliga-vagen/ https://explore-more.se/blogg/bortanfor-den-vanliga-vagen/ Lördagen blev en mjukstart. Lunch i historiska Archanes som följdes av ett besök i Knossos. Knossos som är Kretas utflyktsmål No: 1. Check på den på ”To Do listan”. Detta var bara början. Följande vecka till nästa lördag skulle jag hänga med Hjalmar och hans resesällskap. Det var bara att luta sig tillbaka och åka med, Hjalmar hade ordnat ett program för oss som skulle ta oss bortanför och runt alla hörn in i det genuina Kreta. Dit ingen turistbuss når och helt bortanför massturismens allfartsvägar. Hur kom då Knossos med i detta som är hot spot nr: 1? Hjalmar tog oss till Knossos då turistbussarna redan lämnat platsen. Så vi kommer även att få uppleva några klassiska pärlor på Kreta utan trängsel. Bra där Hjalmar. Biljettluckan på Knossos är anpassad för de kortare, så det blev lite knepigt för Hjalmar när inträdet skulle lösas. Det var inget problem, utan en situation med en lösning. Efter Knossos begav vi oss till södra Kreta hos Georgios hotell Akros Oreon i byn Kato Simi som ligger på 800 meters höjd. Där infann sig äventyrskänslan och Georgios hotell blev vår bas för resten av veckan. I programmet framför oss hade vi en mix av vandringar, historia, kultur, kretensk matlagningskurs, natur, gåsgamar och andra fåglar samt ett och annat dopp i havet som fortfarande var tillräckligt varmt för bad. Och, en hel del god mat. Hjalmar tog oss till tavernor både vid havet som högt upp i bergen. Tavernor som andas kretensk kultur. Ibland utan fast meny, där potatisen kan stå på den vedeldade kaminen mitt i tavernan för att bakas medan Hjalmar tog sig en titt i köket och i kylskåpet, sedan pekade han ut vad vi skulle äta. Mitt resesällskap då? Det visade sig att var och en hade något eller några ämnen de var riktigt duktiga på. Fågelskådare, biologer och andra var duktiga på geologi. Här hade jag världens chans att lära mig mer om olika saker vi upptäckte. Jag fick frågan av en i sällskapet om vad jag var bra på? Jag mumlade bort frågan lite med ord som lagom och allmänt. Jag kände att jag inte skulle avslöja riktigt ännu att jag kunde rabbla upp svenska mästare i fotboll på 70-talet och var fotbolls-VM har gått i kronologisk ordning, inklusive världsmästare. Jag kan glänsa i andra ämnen också. Men, det ska avslöjas senare. Som en summering av denna vecka kan jag bara än en gång säga, Bra Hjalmar och tack. Förutom all god mat fick vi uppleva unik natur, hisnande färder upp och ner i vackra berg, gåsgamsafari, fina vandringar, Zeus grotta, ruiner och historiska platser osv. osv. Hjalmar berättade kunnigt om vad vi såg och upplevde. Med andra ord rekommenderar jag varmt en resa med Hjalmar . Även tack till Diana och Margareta för historisk guidning. Tack Georgio som hade middagen klar varje kväll med god mat efter dagens äventyr. Tack mitt resesällskap för att jag fick lära mig nya saker varje dag och trevligt häng på tavernor och i berg som dalar. Den arkeologiska platsen Gortyn Text & Foto: Mats Randow   https://explore-more.se/blogg/nytt-bokslapp-kreta-vandringsturer-och-utflykter/ https://explore-more.se/blogg/nytt-bokslapp-kreta-vandringsturer-och-utflykter/ Nu har jag äntligen nöjet att få presentera min nya bok Kreta – vandringsturer och utflykter, som i dagarna nått bokhandeln. Kreta är en stor ö och en klassisk destination för turister och vandrare från hela världen. Kreta är fina bad, god mat och kultur med en lång historia där den mytomspunna minoiska kulturen satt avtryck över hela Kreta. Ett minne jag har från min resa runt hela Kreta var när jag stod utanför kontoret till en utflyktsarrangör i Rethymnon. De har ofta 15-20 stora reklambilder på olika utflykter de erbjuder för att locka. Jag hade då samlat material och information som var mer än väl till en guidebok. Samtidigt som jag tittade på bilderna över alla dess utflykter, funderade jag på om jag kan ha missat något. Naturligtvis kom det ut en anställd från kontoret som såg mig betrakta bilderna och frågade om jag inte skulle åka med på en trevlig utflykt. Jag vände blicken från bilderna mot henne och förklarade att jag redan hade sett och varit på alla dessa platser. Hon såg ut som ett frågetecken och erkände att hon själv inte upplevt allt de erbjöd. Jag kan nu säga att alla dessa utflykter är med i boken samt mer gömda pärlor dit turistbussarna inte når. I boken beskriver jag dagsturer på vandringsleder från västra till östra Kreta i alla svårighetsgrader och olika längder med tips och information om vad man kan se och uppleva utefter lederna. Kort och gott är den fullmatad med fakta om sevärdheter och utflyktsmål över hela Kreta. Boken har, förutom kartor, även information och råd om exempelvis: Allmänna kommunikationer; hur tar man sig runt med buss. Stränder; populära och kända till de mindre besökta och vackra. Religion; ortodoxa kyrkor och kloster. Kultur; Kreta är matens, dansens, musikens och myternas ö. Historia; från minoiska palats och genom antiken via romartid till nutid. Andra exempel ur innehållet: Goda råd om kommunikationer, kulturen och andra praktiska tips. Chanias gränder kring sin venetianska hamn och vandringsturer i Vita bergen. Medeltida Rethymnon och vandring runt Antika Eleftherna. Storstaden Heraklion med världsberömda Arkeologiska museet och Knossos. Vandring i vilda Asterousiabergen och utflykter till Matala och Faistos minoiska palats. Det orörda östra Kreta med vandring i Zakrosravinen, De dödas dal. Klosterutflykter samt mytologiska grottor och legender. Berömda badstränder från Elafonisi i väster till Vai i öster till mindre exploaterade stränder. Dagsutflykt till Santorini. Kreta - vandringsturer och utflykter finns att köpa på www.vildmarksbiblioteket.se och går även att köpa hos välsorterade bokhandlare och hos internetbokhandeln. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/santorini/ https://explore-more.se/blogg/santorini/ Det kittlar till när man pratar om Santorini. Bara namnet låter som poesi. Sedan lägger vi till alla myter om vulkanön som enligt en av sägnerna säger att Atlantis ligger här. Santorini är skönheten och den unika vackra arkitekturen. De vackra vyerna, havet, bergen och vulkankalderan. Solnedgångar i världsklass, kväll efter kväll. Romantiken och alla bröllopen på ön. Ja, allt är som taget ur en sagobok. I denna bubbla kan jag med min galna fantasi föreställa mig Jules Vernes ubåt Nautilus ligga där nere vid kryssningsfartygen och att jag ska få tjingsa på kapten Nero vid kaptenshusen i pittoreska byn Oia. Boken, ”En världsomsegling under havet”, skildrar när ubåten passerar undervattensvulkanen vid Santorini och den sjunkna staden Atlantis. Där skulle jag vilja åka med. I verkligheten får jag nöja mig med en dagsutflykt från Heraklion på Kreta till Santorini. Det är inte så tokigt det heller. Det blir nästan som att tura eller ta stenabåten till Danmark från Göteborg, en lagom dagsutflykt. Skillnaden är att båten från Göteborg är större och det är bra mycket mer folk på Santorini än i Fredrikshavn. Det tar knappt två timmar med snabbkatamaranen till Thira. Ja, så heter ön, inte Santorini. Santorini är namnet på ögruppen om fem öar. Det är till Thira alla åker, så det är fyra öar i Santorini som nästan ingen besöker. På Santorini, alltså de fem öarna, bor det cirka 15 000 invånare. Till då framför allt Thira kommer det upp till 15 000 turister om dagen. Ett minimum en dålig dag är 5 000 turister. Därför undvek jag att åka hit när säsongen pikar. Jag åkte i oktober månad som är en bra tid för mig, utan vansinnig trängsel och innan vinterns fuktiga och kalla nordostvindar tar sitt grepp om ön. Det är mycket folk här i oktober också så man kan föreställa sig hur det är under juli och augusti. Santorini spelar ändå i högsta divisionen tillsammans med andra stora destinationer som Venedig, Florens, Dubrovnik och Barcelona för att nämna några. Lokalborna här har precis som på dessa platser börjat säga: Stopp, nu är det fullt. Det går inte ta emot fler. Negativt: En vanlig anställd inom kommunen kan inte ta jobbet eftersom bostadshyran kostar skjortan, och lite till. Infrastrukturen är inte anpassad för så mycket folk samtidigt på ön. Avloppsnätet är en sådan delikat detalj. Vägar och gator är överfulla, som det vore en storstad, det får inte plats med fler bilar och bussar. Dricksvattnet räcker inte, man måste skeppa hit från andra ställen. Och allt avfall, vad ska man ta vägen med det? Många frågor behöver lösas. Man har till och med satt upp skyltar vid skolan, att turisterna inte skall fotografera barnen som leker på skolgården. Uppenbarligen betraktas även skolbarnen som en unik turistattraktion av vissa? Helknäppt. De lokala myndigheterna vill begränsa turisterna till max 8 000 om dagen. Det kan vara smart om man inte vill ha hela ön förstörd inom några år. Tyvärr får detta dåligt gehör ifrån regeringen i Aten som har ett finger med i denna spelplan och behöver skatteintäkterna. Det här var kanske onödigt många pekpinnar? Ska man ha dåligt samvete för att göra sin drömresa till Santorini? Nej, det tycker jag inte. Undvik den absoluta högsäsongen och du får ut mer av ditt besök. De flesta uppför sig och fotograferar inte i privata hem eller skolbarn. Knuffas inte på varandra om vem som skall komma fram först i de pittoreska trånga gränderna. Positivt: Det är klart att lokalbefolkningen välkomnar turisterna, fast helst i lagom mängd. Jag tycker att Santorini är ett fantastiskt ställe och kommer du på en dagsutflykt, som jag gjorde, tycker jag att man skall prioritera en aning. Oia är den vackraste byn på ön Thira. Som tips för att få fina bilder, gå höger från torget vid den stora kyrkan, (det finns många små kyrkor i Oia), gå ner vänster i de första gränderna. Där får ni några riktigt vassa vyer. Ta några bilder och stoppa sen undan kameran, promenera runt, njut av allt och ta in. Nyp lite i armen så du fattar att det är på riktigt. Kanske en fika på en terrass man bara trodde fanns i drömmar. Bästa shoppingen hittar man i huvudorten Fira. Fira är också underbart vacker och här hittar man flest affärer. Guld och smycken är en populär souvenir att köpa med hem. Det finns överlag gott om guldsmedsaffärer och butiker med lyxprodukter. Det är nedanför Fira de stora kryssningsfartygen lägger till. I övrigt är Thira generellt dyrare än andra grekiska öar.  Sola och bada. Ja, det funkar också på ön Thira. Då ska man kanske stanna över ett par nätter så det inte blir för komprimerat i dagsprogrammet. Här finns svarta, röda och vita stränder att välja på, beroende på de olika vulkaniska bergarterna man har på ön. Vill jag att åka dit igen? Absolut. Venedig är också av turister en överbelastad plats, där har jag varit tre gånger, så varför inte ögruppen Santorini tidigt på våren. Kanske möter jag kapten Nero i Oia och får göra en stor fet "high five" med honom. Kanske följa med på hans båt Nautilus och se vulkanen bubbla under vattnet. För vulkanen finns där på riktigt, det är sant. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/hur-kan-en-vecka-pa-kreta-se-ut/ https://explore-more.se/blogg/hur-kan-en-vecka-pa-kreta-se-ut/ Det här med korvstoppning i hjärnan. Vi lever i en tid med ett ständigt informationsflöde, framförallt ifrån alla sociala medier och andra nyheter i våra telefonlurar. Att jag sen själv åker runt på västra Kreta som en galning och samlar på mig mängder med info, som också ska gå in någonstans i mitt huvud. Plats efter plats besöks och jag suger åt mig allt jag kan hitta av värdefull information. Mängder med anteckningar och massor av bilder hamnar i mitt bagage. Tur det, det skulle vara helt omöjligt att ha plats i huvudet. Nu ska jag här göra mitt bidrag till informationsflödet med att lägga ut ett nytt inlägg till er. Hur kan en vecka på Kreta se ut för mig när jag gör fältarbetet för en guidebok? Måndag: Veckan kickade igång efter en övernattning på Omalosplatån och en go vandring i bergen från Omalos, ner och igenom Agia Irini-ravinen till Sougia. Sedan buss tillbaka till Omalos och fångade upp min hyrbil. Därefter körde jag spontant söderut till Paleochora för att komplettera lite bra saker. Just för att jag råkade ha lite tid över. Därefter "hem" till Nea Chora i Chania där jag kraschade för natten. Tisdag: Vädret kändes ostadigt, men sol och uppehåll. Just därför planerade jag in ännu en vandring före ett eventuellt regn. Jag drog till byn Sirikari för att gå en lättare vandring. Starten är vid en kyrka och begravningsplats. Vid kyrkan var det fullt med folk och det såg ut som om jag kom i god tid till en begravning. Stämningen var ångestfylld och jag hörde hur många grät och bröt ihop när de anlände till kyrkan. För någon form av respekt höll jag låg profil, snörade på mig kängorna och smög iväg ut i spåret så obemärkt jag kunde. Leden tog mig till byn Polyrinia som har en brokig historia sedan före antikens dagar då det var en självständig stad. Första gången jag var här 2011 var Polyrinia en mer eller mindre övergiven by i uselt skick. Nu har man renoverat, målat och fejat och det såg ut som om livet sakta återvänder. Det gör det delvis, men mest av allt beror det nog på business. Turisterna letar sig hit också numera för att gå runt vid ruiner, gamla stadsmurar och den vackra naturen. Här gick jag en återhållsam bananas just för all historia som finns här. Jag hann dock inte vända på varje sten jag hittade eftersom jag hade samma väg tillbaka till bilen i Sirikari. Onsdag: Mulet och det hängde regn i luften även i dag. Peppad av historia från Polyrinia drog jag på morgonen till Falassarna. Här sken solen, men jag stannade inte vid den stora fina stranden som de flesta andra gör. Den åkte jag förbi till det antika Phalassarna, lite bortanför stränderna. Här har man grävt fram ruiner av en annan stad, med anor ända från den minoiska tiden. Gammal som gatan alltså. Falassarna och Polyrinia har legat i krig med varandra i många år. Detta är dock gammalt groll och nu är det tack och lov hur fredligt som helst. Jag kom dit tidigt och var först ensam. Snart kom några turister och jag fick sluta prata med mig själv och börja tänka på min hållning, och inte gå bananas hela tiden. Därefter susade jag ner till Elafonisi via ett klosterbesök på vägen. Jag kan säga att där badades och solades det ordentligt. Det var gott om folk och vädret var kalas. Jag gjorde precis som i Falassarna, skippade stranden. Nu var det vandring som gällde. Jag gick en för mig ny och fin kanonvandring i området. Väl tillbaka vid bilen igen förvånades jag av hur mycket folk som var här och badade, i oktober. Jag hade lovat mig själv att inte åka hit och trängas förrän i januari när alla åkt hem. Men tusan, ska jag inte ta ett bad när man ändå är här? Lite gott var det efter vandringen och lite gott ska man ju ha. Efter badet bar det av tillbaka mot Chania genom bergen. Strax före den enkelriktade tunneln ligger en taverna som en ”vägrasta”. Det är inte som Vägrasta på Hallandsåsen med dygnet runt öppet, utan man stänger i rimlig tid. Jag rekommenderar att ni stannar till här och ovanför tavernan fortsätter trapporna upp till Cave of Agia Sofia. Mer än 250 trappsteg fick jag ihop. I grottan ligger ett kapell. Så, gör inte som jag, att passa på och köra ett träningspass med en maxlöpning dit upp. Man blir duktigt trött med andnöd så man tror att det var ”stairway to heaven” när jag stod framför kapellet. För övrigt är grottan stor nog att innehålla en hel katedral. Missa inte detta. På vägen ner passar det bra med en fika på tavernan. Kom i tid bara. Torsdag: Det fanns en del punkter kvar på veckans lista. Jag började med Botanical Park & Garden. När jag kom dit sa de vid entrén att det tar 2 timmar att gå runt. Ajdå. Hinner jag det? Tänkte jag. Jag som nästan tänkt mig ett löppass där inne som en bra kombo. Skämt åsido. Jag kom in i parken som tog ner min puls till viloläge. Jag rekommenderar att ta er tid här. Det finns mycket att titta på och det är samtidigt lärorikt. Parken har de skapat ur askan efter en stor brand på sluttningen år 2003. Därefter är det inte långt till Manousakis Winery i Vatolakkos som fick ett besök av mig. Det är också ett ställe väl värt ett besök om man är intresserad av vin, framförallt lokalt vin. Från vingården susade jag nästan förbi ett 2000 år gammalt olivträd utanför Vatolakkos. Tvärnit där och ett snabbstopp. Vi snackar om ett träd från romartiden, då stannar man och visar respekt. Efter att ha hälsat på gammelträdet fortsatte färden till Cretan Brewery som tillverkar ölet Charma. Ett mikrobryggeri som absolut också är värt ett besök för den som är intresserad av riktig hantverksöl. På vägen "hem" till Nea Chora åkte jag via Museum of World War II och tunnlarna under Platanias. Museet drivs av några eldsjälar och jag kan inte låta bli att även rekommendera detta. Massor av prylar från den tiden och bra info om det berömda slaget om Kreta. Fredag: Nu var det helg. Dagen gick åt att knyta ihop säcken, sortera anteckningar och bilder samt packa och även sortera mina saker. I veckoplanen stod det att jag hade en resdag nästa dag. Lördag: Jag lämnade Nea Chora i Chania och satte mig på bussen till Heraklion. Väl framme i Heraklion upprättade jag en ny bas att utgå ifrån. Där och då började jag redan se fram emot nästa veckas "to do lista", men först skulle jag ta igen mig lite och landa som man säger på min nya bas. Söndag: I Grekland är söndagar just söndag på riktigt. Det är klart att det då passar fint att åka på en utflykt. Nu hade jag redan klarat av allt och lite till av veckans uppgifter, så utflykt åkte jag inte på. Det blev en riktig söndag, vilodag. Om jag ska koka ihop en sammanfattning av denna vecka, kan jag som tips enkelt säga, det är bra att ha gott om tid för dina utflykter. Det är inte alltid jag hinner med allt på mina listor, just för att smälta och ta in alla upplevelserna. Alla saker jag hade på min lista var bra saker. Inget vill jag ha ogjort eller ångra. Man kan säga att det var en rik vecka med många fina upplevelser. Det mesta kommer helt säkert att platsa i guideboken som jag jobbar med. Nu väntar en ny vecka med nya spännade platser att utforska. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/att-resa-med-en-granat-i-bagaget/ https://explore-more.se/blogg/att-resa-med-en-granat-i-bagaget/ Nu var det dags att ge sig av på en resa till Kreta och Grekland. Om jag får säga det själv är jag en van resenär och det hela går mycket på rutin. Att packa väskan tar max en timme. Jag känner mig lite som brandmannen som stiger rakt upp ur sängen och sätter fötterna i stövlarna, där allt ligger förberett framför mig, som pass, mobil, laddare, betalkort och kläder som behövs. Men först en kopp kaffe. Jag behöver ingen packlista och jag vet redan före att resväskan väger 16 kg. Jag brukar alltid komma till flygplatsen på ganska exakt tid som planerat. Där är oftast kaos i morgonrusningen. Jag passerar även kaoset på rutin och hux flux är det take off. Samma visa efter landning. Ett toalettbesök, haffar mitt incheckade bagage, passerar kaoset smidigt och snyggt, hugger en taxi och är snart på plats. Inget större drama att tala om, oftast. Tänk att under nästan två års pandemi har det inte varit mycket till resande för mig. Tre vågor av pandemi har lamslagit och försatt världen i olika varianter av nedstängningar och en avrådan från UD att inte resa över huvud taget utanför Sverige. En tid avråddes vi till och med att lämna den egna kommunen. Typ, gå inte ut, om inte det hamstrade toapappret otippat tagit slut. Att vara vild och galen, trotsa UD och ge sig av oförsäkrad var inte heller lönt. Man var inte välkommen och gränserna stängda. Jag fegade och vågade knappt resa inom Sverige. Nu funderar jag lite över vart jag rest under pandemin, så nu får jag äran att presentera mina längsta resor i alla väderstreck. Min hemmabas är i Göteborg. Vi börjar i väst: En dagsutflykt till ön Vinga. En mytisk plats där känslan var att ha kommit så långt bort det går att komma. Efter Vinga finns det inget mer, om man ser vart reseförsäkringen gällde. Norrut: En resa till Sysslebäck i nordligaste Värmland, för lite flugfiske i Klarälven med några vänner och våra söner. Farligt nära norska gränsen som vi höll på några mils säkerhetsavstånd. Österut: Kristinehamn vid Vänern. På vår tur runt Vänern förra sommaren, mellan första och andra vågen av pandemin. Söderut: Till Lund tidigt på hösten då andra vågen av pandemin oanat började rulla fram. Nya restriktioner skulle kort efter falla på plats och vi fick senare julfirandet inställt hos stora släkten. Till och med tomten skulle stanna hemma.    Nu skulle jag efter detta ut på min första utlandsresa och då till Kreta som är välbekant för mig. Min bok: Kreta – vandringsturer och utflykter har precis kommit ut i bokhandeln. Därför blev det ett naturligt första mål för mig. En liten ”come back” för att träffa lite folk och vänner på ön. Det skulle gå bra med min resvana och rutin.   Att packa väskan tog inte en timme, utan minst två, närmare tre timmar efter att ha öppnat och kompletterat glömda saker flera gånger. Väskan vägde dessutom 20 kg, inte 16 kg. Vad hade jag packat ned som jag troligtvis inte behövde? Vi var på Landvetter flygplats i tid för morgonflyget till Heraklion via Paris. Det var inte morgonkaos som tidigare. Det var lugnt och stilla. Däremot blev det kaos i säkerhetskontrollen. Just för att jag tappat min rutin. Personal frågade om jag hade några flytande vätskor? ”Nej” svarade jag och hade fullt upp att sortera och hålla ordning på mina saker för att komma igenom kontrollen. Det mesta var fortfarande stängt och öde efter säkerhetskontrollen, dock gick det fint att få en kaffe och sätta sig en stund efter stresspåslaget i säkerhetskollen. Där och då kom jag på att jag ofrivilligt smugglat med en liten flaska med handsprit, som jag inte redovisade vid frågan. Tur han missade den i kontrollen, det var kaos nog. Mellanlandningen på Paris flygplats flöt på bra med lite tid över för en sen frukost eller tidig lunch strax efter 9-tiden. Där var butiker och annat öppet, även om mycket fortfarande var stängt. Att allt inte hade kommit i gång än var solklart. Vid landning på Heraklions flygplats kändes det hemtamt och bra igen. Det vanliga kaoset var där och det kändes fint att allt verkade vara som förut. Vi kom ut för att hugga en taxi och där såg det inte ut som tidigare. Det var jordens kö, vilket det inte var före pandemin. Finns det inga taxibilar? Har Kretas taxi gått i konkurs? Det fick bli en kontrollfråga till mannen före mig i taxikön. Om han också skulle ha en taxi? Han köade till Lufthansas incheckning, fick jag veta och det kändes direkt att vi stod i fel kö. Det skulle kunna bli väl äventyrligt att komma med där och onödigt, tänkte jag samtidigt som vi passerade hela kön och omgående fick hjälp med väskor in i en taxi och kom i väg till centrala Heraklion. Summa summarum av detta är att reserutinerna rostat en del. Blev det bättre på hemresan två veckor senare? Nja, packrutinen blev något bättre och tyngre. Väskan vägde nu 23 kg, vilket inte var konstigt eftersom vi fått tre liter lokal olivolja i gåva, i två 1,5 liters petflaskor, samt en stor burk honung. Det skulle bli intressant att fånga upp väskorna i Göteborg igen. I säkerhetskontrollen hittade den nitiske personalen en flaska vatten i min ryggsäck. Han visade mig vattenflaskan och spände blicken i mig. Han såg arg ut som att han hittat en handgranat. Jag bad om ursäkt, två gånger och tänkte i mitt stilla sinne att jag måste skärpa mig. Tillbaka i Sverige och Terminal 5 på Arlanda var det passkontroll trots att vi kom från Grekland och reste inom EU. Alla skulle kollas och jag gick förbi luckan för all världens pass och valde den för endast EU-pass. Just för mina fördomar och tänkte att där står de med falska pass och hemmagjorda vaccinationsbevis. Det var ett smart val, då den kön stod lika tvärstilla som kön till Lufthansas incheckning i Heraklion. Jag kom förbi min kontroll och insläppt med mitt äkta pass samtidigt som en polis kom och hämtade en tjej i luckan bredvid för all världens diffusa pass. Mina fördomar fick en: Vad var det jag sa – boost. Hur som, känns det bra att få olja in min resemaskin igen. Sista skuttet från Arlanda till Landvetter gick fint och som helhet har resan ändå gått riktigt bra. Fråga 1: Vad hände under två veckor på Kreta? Det ska jag bespara er till ett annat blogginlägg. Apropå oljan och fråga 2: Hur gick det med olivoljan i den incheckade väskan? Tack vare omsorgsfull nerpackning, klarade sig olivolja och honung bra. Inte en droppe hade läckt. Scenariot kunde ha varit annorlunda och man hade fått en spännande smutstvätt att sortera. Apropå handgranaten i säkerhetskontrollen: Vi fick med oss fyra fina granater som inte upptäcktes, också omsorgsfullt nedpackat i bagaget. Relaterade inlägg Läs om: Kultur och stadsvandring i Kristinehamn Läs om: En helg med flipperspel i Sven Tveskäggs Lund Läs om: Kaos i Heraklion Läs om: Med hyrbil på Kreta Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/kaos-i-heraklion/ https://explore-more.se/blogg/kaos-i-heraklion/ Taxin rullar ut i bra tempo från flygplatsen utanför Heraklion på Kreta. Vi sitter i baksätet med bältena på. Är det lite svenskt? Vi är så vana att man gör så. Det är inte lika självklart för taxichauffören som förmodligen inte testat bältet på länge. Det är det vanliga kaoset i trafiken att betrakta efter vägen och i taxiresan ingår att man får höra den grekiska svordomen ”malaka” ett par gånger, när stillastående bilar står framför taxin. Bilar som ”parkerat” i gatan för att man, snabbt som ögat, bara ska springa in i kaféet och hugga en kaffe. Att man sedan glömt av sin parkering, när man råkar stöta på någon att prata med, är en annan sak. Ibland stannar bilen framför bara för att hälsa lite på någon på trottoaren. Att man hade lite mer att prata om var kanske inte meningen från början. Eller så stannar bilen framför bara för ett rödljus. Det kan också framkalla ett lågmält ”malaka”. Jag tror inte chauffören sagt så om det var grekiska kunder i baksätet. Hur som är det gôtt, som vi säger i Göteborg, att vara tillbaka i detta underbara kaos igen. Känslan var helskum när taxin släppte av oss vid hotellet i centrala Heraklion. Senast jag var här var för två år sedan. Alla vet vi att det har hänt en hel del under denna tid. Pandemin tog hela världen i ett grepp som ingen kunde föreställa sig. När jag lämnade Kreta sist fanns ingen som hört eller anade något om corona. Efter en av världens hårdaste lookdowns har Grekland öppnat dörren igen. Allt kändes som vanligt och livet verkade återvända som det var tidigare. En ny sak för mig var det där med munskyddet. Här är det obligatoriskt så fort man går in någonstans. Likaså i taxi eller buss. Som svensk är jag van att automatiskt ta på mig bilbältet i bilen, inte ta på mig munskydd. Men jag skulle nu lära mig det och få in rutinen. Om greker struntar i bilbältet är en sak, de har bra rutin på munskyddet. Så, vad tusan skulle vi nu hitta på i Heraklion? Vi hade ett par heldagar att slå ihjäl. När jag jobbade med guideboken om Kreta hade jag massor av planer, idéer och ”att göra listor”. Nu är boken klar och finns i bokhandeln. Jag kan inte göra mer. Varför inte bara vara, här och nu, samt återse några favoritplatser. Första kvällen strax efter den behagliga taxiresan. På med munskydd, ut ur hotellrummet, ner i hissen och ut på gatan i den ljumna oktoberkvällen för en promenad ner till en fisketaverna. Vi upplevde lite härligt kaos i trafik och folklivet samtidigt som vi såg att det bara var vi som gick runt med munskydd. Ingen fara, bättre glömma det på än av, tänkte jag samtidigt som munskyddet diskret plockades undan. Det var inget krav på munskydd utomhus. Vi platsade oss på Ligo Krasi Ligo Thalassas uteservering, en utmärkt fisketaverna som hade lika många gäster nu som före pandemin. Mestadels lokalbefolkning, men en och annan turist hittar gärna in här också. Samma kväll sprang George på hyrbilsfirman som jag anlitar på mig och hälsade glatt, det var ju ett tag sedan. Jag lovade honom att komma in till dem dagen efter. Så blev det och vi pratade lite om boken och saker som hänt de senaste två åren. Samtidigt bokade jag en bil för en dryg vecka, att hämta några dagar senare. Dagen var annars som en riktigt bra svensk sommardag med 25 grader där vi mest gjorde lite ärenden och samtidigt strövade runt som en vanlig turist, med en go lunch och såg lite av stan. Det blev en kopp grekiskt kaffe på eftermiddagen och samtidigt som jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen krängde marken till. Jordskalv? Jag såg mig om och ingen annan reagerade. Jag kollade tiden, 15:50 och tänkte att jag kollar upp senare om det var ett litet skalv. Min känsla var rätt och det var ett av många mindre efterskalv nära Arkalochori på centrala Kreta. Det hade varit ett kraftigt skalv där två veckor tidigare. Kvällens middag blev på rebellhaket, som jag kallar det. Ett favorithak med grekisk mat lagad från grunden. Nästa dag: Munskyddsrutin, frukostrutin och sedan ut på stan. Målet var fokuserat mot Sankt Markus basilikan. Den medeltida venetianska kyrkan där en och annan italiensk hertig är begravd i golvet. Numera fungerar kyrkan som konsthall med tillfälliga utställningar. Vi fann en utställning av en konstnär med det mörka temat som skapade en allvarlig stämning i basilikan. Mina ögon såg katastrofer, undergångar, misär och trasiga själar som zombies i tavlorna. Detta låter inte alls festligt eller? Det var säkert inte meningen heller. Betraktelsen blev en tankeställare om livet i stort. Alltså, att värdera och uppskatta det livet man har.   Glad i hågen för att mitt liv inte är en katastrof begav vi oss tillbaka till hotellet för att fånga upp ett par saker och gå på toa. Jag hörde från toan att min sambo ropade något. ”Va”, jag hörde inte så klart. Så en gång till försökte hon få kontakt. Jag kände att hela badrummet gungade. Jäklar vilket jordskalv och jag tog mig ut i rummet för att kolla så sambon var okey. Samtidigt frågade hon vad vi skulle göra. Bra fråga? Nu är det kaos på riktigt. Tankarna snurrade i huvudet blixtsnabbt som monsterprocessorn i NASA:s megadator. På en millisekund konstaterade jag: Vi var på 6:e våning, ta inte hissen, gå inte ut i trapphus, jag tittade på golvlampan som stod och dansade, stå inte under dörrtrösklar, gå inte ut på balkongen. Mitt omedelbara svar blev: Vi står kvar mitt i rummet. Skalvet varade i över 30 sekunder. Det är lång tid att fundera på saker där och då och bästa skydd får man att krypa under ett bord, sägs det. För att inte få saker som ramlar ner på en. En annan bra sak att göra är att lägga sig på golvet, tätt intill sängen, ifall taket rasar. Då kan sängen förhoppningsvis hjälpa en aning. Nu hände inget mer än att allt gungade ordentligt, så när det var över tog vi trapporna ner och gick ut på Eleftherias Square, en öppen plats. Torg och gator fylldes när alla evakuerade sig ut ur byggnaderna. Man visste ju inte om det skulle komma efterskalv. Där kunde man lätt ägna en tanke till konstutställningen igen och konstaterade att man är lyckligt lottad. Vi spekulerade om detta var ett kraftigt efterskalv till det stora skalvet på centrala Kreta två veckor tidigare. Kort efter fick vi info om att detta skalv var 6,3 på richterskalan, med epicentrum i havet öster om Kreta. Det hade inte med det tidigare skalvet att göra och kändes i Turkiet, Cypern som Egypten. Med nya uppdaterade perspektiv på livet begav vi oss dagen efter, för en dryg vecka, till just sydöstra Kreta. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow Relaterat Läs mer: Att resa med en granat i bagaget Läs mer: Med hyrbil på Kreta Läs mer: Heraklion – En guide för storstadssemester på Kreta Läs mer: Jordskalvet på Lesvos https://explore-more.se/blogg/jordskalvet-pa-lesvos/ https://explore-more.se/blogg/jordskalvet-pa-lesvos/ Kände ni jordskalvet? Frågan fick vi under hela dagen av vänner och andra lokalbor. Nje? Vadå? Nu? När? Hur då? Var? Detta var motfrågorna. Nop. Vi märkte ingenting och sov gott under de dramatiska sekunderna. Detta var bara början. Ett par dagar senare vaknar vi och ser morgonens kommentarer på Facebook att vänner ånyo har upplevt ett jordskalv. Jag har inte märkt någonting. Jag mötte dottern till hyresvärden som bor på övervåningen, frågar om hon kände senaste skalvet. Ja visst, säger hon och berättar hur deras hund kom upp i sängen. Ingen stor grej alltså. Med all rätt undrar vi vad detta är och varför märker inte vi något? Detta är en återblick från tidig vår 2017 och sträcker sig till försommaren samma år. Någon vecka senare åkte vi upp till ett tryckeri i Mytilene för att få lite reklamflyers tryckta. När vi kom in på tryckeriet möttes vi av en uppskruvad och lätt chockad personal. Kände ni skalvet? Frågade även dem. Va? Nä, inte ett smack, när? Frågade vi. Nu, precis, blev svaret. Otroligt, tänkte jag. Var man immun mot jordskalv och förmodligen odödlig från Norden? Kan vara så att vi åkte bil just när det hände och svängningarna i marken inte kändes i bilen. Vad visste jag med noll erfarenhet av detta? Nja. Jag var med om en i Sverige som var något över två på richterskalan. Då ruskade det till lite i huset. På Lesvos läste vi i lokala nyheter att skalven var på tre till drygt fyra på richterskalan. Alltså, är den jag var med om i Sverige en västanfläkt i jämförelse. Och, ändå märkte vi ingenting. Så pågick detta under hela våren. Grekland är Europas stökigaste plats vad gäller detta fenomen, så de är vana. Under Grekland ligger en salig röra av tektoniska plattor. En del mindre som rör sig åt olika håll eller mot varandra. De här mindre plattorna konkurrerar med några större plattor som afrikanska, europeiska och den asiatiska vilket gör hela situationen mer än komplicerad. Se bilden nedan. Alla plupparna är ett jordskalv större än två på richterskalan, och det bara under de senaste två dygnen. Sidan uppdateras kontinuerligt. Det varierar hela tiden geografiskt var det är intensivast och under denna period skakade det mest runt Lesvos, så ofta att man börja prata om att detta var förskalv till något större. Den 12 juni. Vi hade precis kommit hem efter att ha gjort några ärenden på stan. Siestan hade börjat och klockan var strax efter tre på eftermiddagen. Eva satt på balkongen och jag gick in och satte mig på sängkanten och bläddrade genom nyhetsflödet i min telefon. Plötsligt blev det otäckt. Allt började skaka, vibrera och röra sig. Vad i …… Hela sängen gungade ordentligt. Några mikrosekunder gick. Sedan förstog jag. Det var ett jordskalv. Det var på riktigt och det var på allvar. Jag reste mig snabbt och sa till Eva att nu måste vi gå ut. Allt skakar. Jag, min idiot vände in igen för att hämta dörrnycklarna?? Det gick inte att ställa denna grekiska dörr öppen, utan att man blev utlåst. Bra tänkt Mats. Nu kunde dörren gå igen av sig själv som den brukade. Efter en liten stund tystnade allt och marken blev stilla igen, inga ljud, inga fåglar kvittrade. Bara några grannar som kom ut. Några ryckte på axlarna och gick in igen för att fortsätta siestan. Jag hade i alla fall nycklarna i handen. Bra att ha eftersom huset stod kvar som inget hade hänt. Nu kom tankarna. Vad hade hänt? Hur starkt var jordskalvet? Ingen eller inget verkade skadat där i vårt område? Var låg epicentrum? Var det nära har förmodligen allt gått bra? Var det långt ifrån har det kanske blivit en katastrof någon annanstans? Tankarna gick. Vi sökte och fick lite info om vad som hänt. Skalvet nådde 6,3 på richterskalan och benämndes som våldsam. Epicentrum låg i havet 5 kilometer från Plomari på sydkusten, vi hade kanske max 30 kilometer till Plomari, fågelvägen. Ingen Tsunamivarning. Det kom rapporter att skalvet hade känts ordentligt på turkiska fastlandet och även i Aten som i Istanbul. Vi meddelade anhöriga i Sverige att allt var ok innan nyheterna skulle nå dit. Det var hus skadade i Plomari och byar där runt. Något enstaka hus i Mytilene hade skadats. Men, i byn Vrisa på södra Lesvos hade nästan alla hus skadats och många rasat ihop. Ett tiotal personskador och en kvinna var död. Hjälp kom snabbt och myndigheterna ordnade med alternativt boende temporärt. Hjälporganisationer för flyktingkrisen på ön var också på plats för att hjälpa till. Efter skalvet kom en period med många mindre efterskalv. Seismologerna analyserade händelserna och menade på att det var mycket energi och spänningar kvar i underjorden som behövde lösas ut. Prognosen var alltså att vänta ett kraftigare efterskalv. Av någon anledning kände jag av dessa efterskalv bättre. Oftast på morgon eller sen natt. Jag vaknade av att sängen rörde på sig och att det slog i markiserna mer än vanligt. Seismologerna registrerade mer än 50 skalv per dygn, de flesta små. Men ändå. Jag förberedde mig för en egen evakuering och ordnade med en magväska som jag hängde på sängen över natten. I väskan lade jag USB-minnen, telefon och annat viktigt som jag skulle slita åt mig och ha med mig när sängen började gunga. Oftast hann jag egentligen aldrig upp ur sängen, innan allt var över. Det kraftigare efterskalvet kom. Det var 5,2 på richterskalan. Detta utlöste den energi i marken som laddats och efter det lugnade allt ner sig. Före det stora skalvet på 6,3 märkte vi inte av förskalven. Frågan var varför? Vi bodde då på bottenvåningen, som i en källare och det var kanske stabilare där än högre upp i huset. Vi flyttade mitt i detta, bytte upp oss som man säger. Vi kom upp oss en våning och kanske man känner av det bättre där. När jag strax efter reste till Sverige och mellanlandade på Kastrup, satt jag på en stol och väntade när det började vibrera lite oförklarligt. Jag reste mig omedelbart och såg att alla andra satt kvar. Jag var lite skadad psykiskt verkade det som. Det var bara tågen som går under flygplatsen som skapade små vibrationer. Jag satte mig igen och kom till ro med ett leende. De dramatiska bilderna är från byn Vrisa. Vi besökte åter byn ett år efter. Inte mycket hade hänt och allt stod kvar som om det hänt igår. Man hade börjat röja upp gatorna åtminstone. Husen har olika symboler eller märkningar av sprayfärg på fasaden som markerar husets status. Beboligt, kan repareras eller utdömt och kan rasa ihop. Några hade flyttat tillbaka in i sina livsfarliga hus, förmodligen för att de inte hade några alternativ. I Grekland är det inte lika vanligt med en hemförsäkring, så som vi har. Man har en misstro mot banker och myndigheter, så pengar och besparingar har man ofta hemma i madrassen. Allt man äger kan vara borta i en grushög. Livet började ändå återgå mycket långsamt och ett bageri hade öppnat igen. Men, det kommer nog aldrig mer bli som tidigare i Vrisa. Text & Foto: Mats Randow Relaterat Läs om: Kaos i Heraklion https://explore-more.se/blogg/med-hyrbil-pa-kreta/ https://explore-more.se/blogg/med-hyrbil-pa-kreta/ Det är onsdag morgon i Heraklion och jag kollar lite grekiska nyheter på nätet. Det handlar så klart en del om gårdagens jordskalv på 6,3 på Richterskalan. Läser också att det är en röd vädervarning utfärdad till fredag och stundande helg. En superstorm vid namn ”Ballos” är på G. Typiskt tänker jag. En olycka kommer sällan ensam brukar det heta. Först ett ordentligt jordskalv och sedan står ”Ballos” på tur. Jag skojar lite med min sambo, att det här ingår i mina resor, som att det är min vardag. Vilket inte är sant såklart. Hon går inte på den lätta. Men nu, först kaffe, sen på med munskyddet för frukost, utan munskydd. Ja, ni förstår att vi förvirrat försöker sköta detta med munskydd. Därefter ska vi hämta ut hyrbilen och åka till Myrtos på sydöstra Kreta för en dryg vecka. Vi blev inte bara med hyrbil, utan George som driver hyrbilsrörelsen med sin fru lämnade också över en stor burk honung och tre liter olivolja i två petflaskor, som present. Jättekul, också för att oljan var från deras egna olivlundar på Psiloritis södra sluttning. Tack för den och vi skulle göra allt vi kan för att få hem oljan, precis så som vi fick den i dessa flaskor. Vi körde en liten avstickare för äventyrets skull, susade förbi Knossos och mot den gamla fina byn Archanes vid berget Giouchta. Väl där tog vi den smala och branta vägen upp till ”Zeus näsa”. Där ligger en liten kyrka som inte är speciell i sig, på platsen av en tidigare klosterkyrka på just ”näsan”. Det spektakulära är utsikten och vyerna mot Diktibergen på ena sidan och Psiloritis på den andra. Just näsan är myten att gudarnas kung Zeus är begravd i berget och från Heraklion ser berget faktiskt ut som ett ansikte i profil. Kyrkan står på nästippen, bara det. Där kan man också betrakta de enorma gåsgamarna på de svindlande höjderna. Vägen upp är inte Kretas bästa väg, så kör inte den om du inte är van att köra på sådana vägar. Ett tips är i så fall att rulla uppför med en bil av jeep-modell. Ett annat tips är att det finns fina vandringsleder upp från Archanes. Mitt bästa tips är att läsa min bok: Kreta – vandringsturer och utflykter. Där har jag en beskrivning av en riktigt fin vandringstur upp på berget. Ur detta äventyr på berget fortsatte bilresan mot Myrtos. Vi körde inte närmaste vägen via Arkalochori som nyligen drabbades av ett annat kraftigt jordskalv, där förekom det minst ett efterskalv i timmen vid tillfället. Vi körde via Agios Nikolaos som också är en bra väg att ta, inte bara för att undvika ett aktivt jordbävningsområde. Myrtos blev vår självklara bas och utgångspunkt. Vi ville också träffa Stathis och Christina som driver Mirtos Inn och vi hyrde in oss i en av deras studios. Jag bodde hos dem när jag gjorde fältarbetet för min bok på östra sidan av Kreta, jag fick även äran att lära känna dem och fick mycket hjälp och tips till mitt arbete. Naturligtvis blev det några utflykter med hyrbilen från Myrtos också.   Men, först kaffe, sen förberedde vi oss för stormen ”Ballos” som tryckte på runt hörnet. Vinden ökade, regnskurar drog förbi och havet som vanligtvis ligger lugnt på södra Kreta var redan i uppror. På torsdagskvällen fastnade jag en stund på balkongen. Det var stjärnklart i den ljumna blåsiga vinden och i öster låg ett makabert oväder. Man kunde se hur åskan gick ovanför molnen med enorma blixtar var och varannan sekund. Ett skådespel som kan fascinera mig lika mycket som norrsken. Även dåligt väder kan vara vackert. Under natten drog ”Ballos” förbi på riktigt med ett åskoväder man lever länge på. Som lite kuriosa kommer betydelsen av ordet ”Ballos” från en grekisk folkdans med uråldriga inslag. Ursprunglig och typisk för musiken på de Egeiska öarna. Stormen orsakade mer eller mindre en katastrof på centrala och norra Grekland med stora översvämningar och snöfall i bergen. I skydd av Kretas höga berg klarade sig södra Kreta förhållande vis bra. ”Det här ingår i mina resor” förklarade jag allvarligt för min sambo, som fortfarande inte gick på det. Med stormen passerad laddade vi för biltur. Först ville jag åka förbi för att ta en titt vid porten in till Sarakinasravinen. Vi körde förbi en flock turister på vägen som såg finklädda ut i vita klänningar och liknande. De såg ut som de var på väg till kvällsmiddagen och jag funderade på om de skulle ut på vandring? Vid ravinens mynning flödade vattnet ut och som jag misstänkte var det helt omöjligt att ta sig in säkert och torrskodd. Jag hade såklart inga tankar på att gå in, utan funderade mer på att ravinen borde stängas tillfälligt. Just för dessa jordskalv som varit och pågick fortfarande. Samtidigt var det livsfarligt att gå in efter ovädret som varit. Nöjd med att fått en titt återvände vi till bilen för den planerade bilturen. Tror du inte vi mötte sällskapet i finkläder, de var på väg in i ravinen. Jag visste att de inte skulle kunna komma in där och de skulle vända om ca 100 meter, så vi hejade bara glatt. Jag har själv gått ravinen många gånger och kan inte låta bli att säga: Även Sarakinasravinen är beskriven i min bok. Tror du bilturen blev som planerat? Nej, inget drama att tala om, men den spontana kompassen styrde oss mot helt andra mål än vad som var tänkt från början. Vi körde helt enkelt vidare upp på Diktibergens sluttning bara för att det kändes bättre. Vidare på slingrande vägar uppför med vyer bättre än vykort. Naturen är för stor för att få plats på bild. Jag har kört här förr, många gånger och det är vackert så man nästan får ont i ögonen. Vi stannade spontant för att bara ta in naturen och vi fortsatte spontant genom traditionella byar med utsikt över landskapet och Libyska havet. Slutligen hade vi rullat nerför och hamnat i Ierapetra, Europas sydligaste stad. Dags för en sen lunch och av en gåtfull anledning hamnade vi på en av stans pizzaställen nere vid hamnpromenaden. Det hade varit mer logiskt att passa på att äta genuin lokal mat. I pizzamenyn fastnade vi därför lika logiskt för en pizza med lokal touch, fetaost och apaki. Apaki är en kretensk specialitet av rökt fläskkött med örter. Den stenugnsbakade pizzan var ärligt talat en höjdare och riktigt god. Det var också en av få gånger vi blev ombedda att visa vaccinbeviset som de är skyldiga att fråga efter, kan så vara för att restaurangen ligger granne med polishuset. När vi nu kom in på kretensk mat kan man börja koka ihop detta med att åka på biltur. Att hyra en bil. Det är frihet och möjligheter. Det är så man på bästa sätt kan uppleva naturen och kulturen på Kreta. Att spontant kunna bestämma själv var man vill åka och se. Att också ha en bra guidebok med sig med tips, (läs: min guidebok, Kreta – vandringsturer och utflykter). Samtidigt ha möjligheten att hitta sina egna pärlor man inte kan läsa om i en guidebok. För de är många på Kreta. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow Relaterat från resan Läs om: Att resa med en granat i bagaget Läs om: Kaos i Heraklion   https://explore-more.se/blogg/smash-n-grabb-fredagsmys-och-to-do-listan/ https://explore-more.se/blogg/smash-n-grabb-fredagsmys-och-to-do-listan/ Äntligen fredag som man säger. För många kommer fredagen som en räddning där man i sista stund får upp näsan över vattnet och kan få vila och återhämta sig. Riktigt så illa är det inte för mig. Jag kan istället sakna den riktiga fredagskänslan. Jag kan någorlunda styra mitt arbete och ta fredag när jag vill, nästan. Denna veckan har varit härligt intensiv med rivstart på måndagen och jag har kört smash and grabb taktiken och åkt runt på en liten turné på västra Kreta. Listan var lång på saker jag planerade se och uppleva. Kort, går taktiken ut på att effektivt ta mig till mål A, se och ta den informationen jag vill ha. Lämna platsen för att ta mig till mål B och göra om samma procedur. Så här har det sett ut måndag till torsdag från morgon till kväll och det har gått riktigt bra. Allt på min lista blev klart torsdag kväll. Nu har jag istället hela min ryggsäck proppfull med upplevelser och information som skall sammanställas till text. Alltså, bra med fredag och börja det jobbet. Apropå det senaste inlägget ”Jordbävningen på Lesvos ” kan man undra vad som hände på fredagsmorgonen. Häng med nu. Jag hade precis gått upp och startat upp dagen med kaffe. Cirka klockan 7:25 hördes ett märkligt ljud i golvet, ett klinkergolv. Det är svårt att beskriva ljudet, men det knakade och surrade med en ton som varierade i en låg och en hög frekvens. Jag fick en otäck back flash från just jordbävningen på Lesvos och var på tårna direkt, fick se golvet resa sig och sen spricka. Allt gick på max en minut. Nu kände jag inget som skakade eller vibrerade, så var det en jordbävning var den riktigt, riktigt snäll. Jag gick ner och tog ett snack med Constantino som jag hyde av. Hur förklarar jag detta? Det såg lite ut som om jag haft en rätt bra fest. Skulle han bli sur för att jag haft en fest eller för att han missat ett bra kalas? När Constantino såg golvet bad han om ursäkt för att det såg ut som det gjorde??? Det är inga konstigheter, sånt här händer i husen här i Grekland sa han??? Det uppstår av fukt och jordbävningar och jag fixar det sen, sa han. Jag påmindes av det klassiska uttrycket här nere ”Avrio”. Det betyder imorgon och det är vad man säger ibland när saker ska bli gjorda. Han erbjöd mig en natt i en studio bredvid, samtidigt som han förstod att jag skulle komma att tacka nej. Jag skulle ändå till Heraklion dagen efter och stanna i de trakterna ett tag, så en natt var inget att trassla med. Constantino pekade sedan på golvet på min balkong och frågade mig vad jag tyckte om designen på det. Jag tänkte inte med hela knivlådan och sa att jag tror man använt billigt överskott av klinker till golvet. Han förklarade att samma sak hade hänt även där och han skulle göra likadant med det nu trasiga golvet. Intressant start på min fredag. Det är ändå så att allt kan hända här nere. Man får inte planera en för tight agenda, utan massor av luft mellan uppgifterna. Därav min taktik för att klara veckans uppgifter på min lista. Här är några saker jag hann med. Ner till trakten av Paleochora och ta några bilder, samt täcka upp några luckor jag lämnat av tidsbrist Antika Polyrinia Antika Phalassarna Cave of Agia Sofia Botanical Park & Garden Tunnlarna under Platanias, Museum of World War II Ett snabbdopp I Elafonisi Besök på en vingård Besök på ett microbryggeri Besöka två kloster Tre sköna vandringar Och, det funkade, denna gången. Och, den där fredags-morgon-jordbävningen var inte så dramatisk. Den var endast i mitt sovrum och hade knappast ens registrerats av den mest uppmärksamme seismologen. Men, allt kan ändå hända här.   Text & Foto: Mats Randow Relaterat Läs om: Jordskalvet på Lesvos Läs om: Kaos i Heraklion https://explore-more.se/blogg/sondagslunch-med-meze-i-grekland/ https://explore-more.se/blogg/sondagslunch-med-meze-i-grekland/ Det är söndag och vi har tagit en förmiddag på stranden i Myrtos på Kreta. Egentligen helt odramatiskt förutom att jag tagit årets första dopp i havet. Då är vi dessutom inne i oktober månad. Bara det kan vara värt att fira. Då ska vi komma ihåg att det inte blev något dopp på hela fjolåret heller, vilket kalas badet kan vara värt. Jag skyller detta enkelt på pandemin och att jag varit tvungen att förhålla mig till svenska badtemperaturer. Det är samtidigt svensk lunchtid nu, fastän alla hälsar ”kalimera” (godmorgon), fortfarande. Det plingar till i telefonen. Jag fångar upp meddelandet: ”Vill ni följa med till Agia Paraskevi idag för mat runt 14:00?” ”Tack, gärna” blir svaret. Nu blir det kalas på riktigt. Att åka med lokalbor på Kreta upp i bergen för en söndagslunch tackar man inte nej till. Söndagslunch i Grekland är meze, tradition och kultur deluxe, det skojar man inte bort i första taget. Så också på Kreta är det naturligtvis en stark tradition. Man åker gärna som en utflykt, antingen upp i bergen, eller vid havet. Man sitter gärna ute där bord och stolar står på kullersten och vinglar en aning. Under den kyligare tiden med grekisk vinter är det helt okey att sitta inne och då ska tavernan helst ha en liten vedeldad kamin som ger värme och trivsel. Bäst kan det vara om även potatisen står på kaminen för att bakas. Mer än gärna är man i stora sällskap med hela familjen eller hela tjocka släkten som vi säger i Sverige. Det är aldrig något problem att fånga in vänner i sällskapet, gästfriheten är varm. Skulle ett annat sällskap som man känner finnas på samma ställe är det heller inget problem att slå ihop borden. Det kan engagera hela tavernan som fullständigt möbleras om. Det är helt okey att småprata lite med bordsgrannar, till och med om man sitter i varsitt hörn av lokalen. Som ni förstår är det också mycket ett socialt fenomen, man ska dock inte förringa maten och drycken som är minst lika viktigt. Vi mötte upp Stathis och Christina och vårt mål för söndagslunchen var också lite som en utflykt, en halvtimmes färd från Myrtos upp på sluttningen av Diktibergen. Taverna Agia Paraskevi har sitt namn från den lilla stenkyrkan som praktiskt taget står i uteserveringen. Där finns också vattenkällan med samma namn som springer ur berget. Färden dit gick uppför genom olivlundar där tavernan ligger med högt läge mellan byarna Males och Christos, med en fantastisk vy över dalen och Libyska havet. Precis som vid andra vattenkällor trivs platanträden även här. Dessa plataner är enorma och bidrar fint till den speciella miljön på uteserveringen, samtidigt ger de också skön skugga. Vi välkomnades av tavernans personal som platsade oss under en av de väldiga platanerna, där bara grenarna är som rejäla träd. Här finns ingen meny att dela ut, utan en griffeltavla som lutar mot en stolpe och visar en kort grundmeny, endast på grekiska. Allt står inte med på tavlan, så det bästa är att fråga vad köket erbjöd för meze idag. Ännu bättre är att gå ut i köket och få titta vad som finns under kastrullock och i de vedeldade ugnarna. Även kastrullerna värms av ved, vilket faktiskt förhöjer smaken på maten på något vis. Så här kan det gå det till med meze. Vi beställde in lite plockmat som färskost, vanlig ost, gurka, dolmar och rödbetor. Vidare bestämde vi oss för potatis- och grönsaksgryta samt kött av kyckling, fläsk och get. Först dansade glas och porslin fram på bordet som vi fördelade själva. Bröd och en stor kanna friskt källvatten som tappats upp från den naturliga vattenkällan landade på bordet. Tar vattnet slut hämtar man enkelt mer direkt ur den flödande vattenkällan. Maten kommer i regel ut på bordet i den ordning som det blir klart i köket. Först plockmaten, vin och raki. I Grekland dricker man gärna ouzo till sin meze, men på just Kreta föredrar man definitivt lokal raki. På Kreta är man otroligt stolt över sin raki och smuttar gärna på den till maten och dricker vatten för att släcka törst. Därefter kommer varmrätter in, en efter en. Vid bordet delar och plockar alla från maten som kommer in och man tar sig tid med maten och pratar. Minst ett par timmar är rimligt och när vi var mätta, nöjda och glada bad vi om notan. Tro inte det är klart då. Notan fick vänta och huset bjöd oss på stora melonklyftor och en ostpaj till efterrätt. En stor skål med lokal honung var också på bordet, för att ringla lite sött efter behag på pajen. Naturligtvis ville tavernan också stolt bjuda på lite mer raki. Någonstans därefter, när man hade svårt att resa sig från stolen kom notan in. Äter man som vi gjorde, lite bortanför de stora turiststråken och dit lokalbefolkningen gärna går, är inte detta ett dyrt nöje. Det är riktigt prisvärt och maten håller oftast hög klass, lagad från grunden med lokala råvaror. Vad är egentligen raki? Jag hör att många svenskar förknippar raki med fotogen och liknande. Därför måste jag få försvara och lyfta drycken. Gör inte som på julbordet hemma, svepa hela glaset och bita ihop. Smutta på rakin lite då och då. Smaken är stark och fruktig och den skall drickas kall, iskall. Bäst är det till något att äta, gärna till lite plockmat som ost och oliver, eller meze. Raki, även kallad tsikoudia, är framställd av druvorna från restprodukterna i vinframställningen. På Cypern heter det zivania och i Italien grappa. Turkisk raki kan vara annorlunda då den även kan vara framställd av fikon eller andra frukter.  För att nu lägga locket på den kokande kastrullen med meze och söndagslunch, vill jag summera ingredienserna med att det inte bara är en lunch. Det är en livsstil. Det är mycket tradition och kultur. Det är socialt. Det är ett nöje och man får en utflykt. Sedan ska man inte glömma maten, mycket mat. Ha en trevlig söndag. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow   https://explore-more.se/blogg/varning-for-den-svarta-ponnyn-i-kakadu-nationalpark/ https://explore-more.se/blogg/varning-for-den-svarta-ponnyn-i-kakadu-nationalpark/ Vi lämnar stadslivet i Darwin, den fyrhjulsdrivna minibussen rullar ut ur stadens puls mot landsbygden och Kakadu Nationalpark. Det ska bli äventyr, en tredagars expedition ut i den australienska vildmarken. Motorvägen övergår snart i landsväg. Vägen blir rakare och rakare genom eukalyptusskogarna och trafiken blir snabbt glesare till näst intill obefintlig. Minibussen rullar ensam vidare utan att vägen svänger och det skuttar runt känguru efter vägkanterna här och var. Det blir grönare och grönare med minst femtio nyanser av grönt i den tropiska naturen. Solen skiner trots att det är monsuntid och regnperiod. Det är fuktigt och varmt, det ger näring till växtligheten så att det knakar. Detta är en återblick på en resa i Australien, februari 2016. Minibussen kom ikapp en sån där långtradare man bara sett på tv, ett lasbilståg med fyra släpvagnar som inte stannar för någonting och brutalt mosar kängurur om de uppehåller sig på vägen. Vår guide och chaufför ledsnade på att ligga bakom och körde om långtradartåget. Sikten var säkert flera kilometer på de spikraka vägarna och det blev en kamp om varje meter som minibussen tog på långtradaren och vår minibuss kröp bara sakta, sakta förbi. Det kändes som att det skulle kunna ta hela dagen att köra om. Vi mötte inga bilar och trafiken var obefintlig här ute i vildmarken så det gjorde inget att det tar tid. Vi körde in i nationalparken efter ett par timmars körning. Kakadu är upptagen på Unescos världsarvslista. Parken är enormt stor och störst i Australien, ungefär som halva Schweiz. Förutom den unika floran och faunan finns här en kultur och historiska lämningar från aboriginerna som levt här i oändligt långa tider. I 65 000 år, vad man vet. Jag vet inte vad Kakadu betyder, men ordet kommer naturligtvis från ett av språken från de många folken som levt här tidigare. Här har talats mängder av olika språk, de flesta är tyvärr bortglömda och förlorade för all framtid. Det var för varmt för längre vandringar, runt 40 grader. ”Stupid hot” som vår guide uttryckte sig. Ett av de första stoppen var en kortare vandring på cirka två kilometer till Nanguluwurr, ett ställe med konstverk och målningar av aboriginer på berghällar. Där de äldsta är cirka 20 000 år gamla och bland de modernaste skildras långa skepp med de första européer som kom till kontinenten. Vi tog därefter skydd från hettan i minibussens luftkonditionering och åkte vidare. Gunlom Falls var nästa stopp med fina fotovyer och en kortare vandringsled cirkulärt runt hela fallet. Den går upp på berget och över strömmen ovanför fallet genom tropisk skogssavann. Jim Jim Falls var ett annat vackert vattenfall vi besökte. Man fick nypa sig i armen ibland för att begripa att det var på riktigt, samtidigt fundera lite över hur man hamnat på så avlägsna platser. Vi gjorde även kortare vandringar till mindre vattenfall med sköna pooler att bada i. Då var äventyrskänslan på topp eftersom jag såg mig själv lite som en smarrig krokodillunch. De rör sig över stora ytor i parken under regnsäsong. Kort efter åkte vi genom en skogsbrand, eller bushfire som de säger här, mitt i regnsäsong. Nu ska man inte tro att det regnar varje dag för det. Men, när det regnar, då regnar det på riktigt. Vår guide tyckte inte att branden var något drama att bry sig om och susade förbi branden med eldslågor intill vägkanten. Naturen fick ha sin gång och branden är en förutsättning för eukalyptusträdens frökapslar ska öppnas av värmen. Detta var inget att besvära brandkåren om eller varna andra som befann sig i området. Nädå, bara att köra vidare mot nya äventyr. Branden tar nästa regnskur hand om. Före kvällen var vi på plats på vår övernattningscamp. I nationalparken finns inga hotell eller resorter så det blir camping. Äventyrskänslan var med, även om tälten var stora och hade riktiga sängar, om än enkla sängar. Guiden gick igenom djurlivet på campen. Han började med buffeln som älskar bröd och att vara med på selfie. Buffeln är jättesnäll, sa guiden. Sedan höjer han varningens finger en aning och pratade om toaletterna. Toalocket måste ALLTID stängas, annars kommer ormarna att krypa ner i toan. De gillar att ligga där och mysa. Bra tips, kände jag spontant och guiden fortsatte med grodorna. Lek inte med dem, de är giftiga sa han. Bra där. Mer tips att ha koll på, tänkte jag. Nu höjde guiden varningens finger ännu högre. Den svarta ponnyn, akta er för den, han är totalt livsfarlig. Det är respekt. Jag skulle vara på min vakt. Man måste vara försiktig i vildmarken. Nu hade vi varit ute hela dagen i vildmarken på vandring där ormar och skorpioner lever runt flera meter höga termitstackar, vandrat vid vatten där krokodilerna lurar. Så man ska inte slappna av för några grodor och en svart ponny. Efter en god middag i campen somnade jag snart i mitt tält och kände mig lite som Crocodile Dundee, utan stor kniv. Jag vaknade ett par timmar senare och kände att jag hade ont i magen. Tusan också, alltså lite hård i magen. Jag behövde ut och gå på toa. Det var becksvart ute och jag hörde konserten igenom tältduken, nattens ljudmatta av alla djur och insekter. Så fascinerande och spännande. Men, jag var inte jättetaggad på att gå ut. Jag chansade på att magvärken skulle gå över. Sen hörde jag hur något djur flåsade och rev i gräset alldeles vid tältduken. Jag kände vibrationerna rakt upp i sängen av stegen när djuret gick ett par steg. Alla sinnen förstärktes så tydligt i natten. Utan att överdriva min fantasi för mycket, var det en elefant? Som gick runt mitt tält och drog upp gräs med snabeln och pustade en aning? Nu är jag ändå vuxen och tänker mer rimligt. Jag vet att det inte finns några elefanter i Australien. Jag gissade att det var den galna svarta ponnyn som gick där och mumsade gräs. Magknipet måste gå över. Hur skulle Crocodile Dundee gjort? Utan kniv? Magknipet gick inte över. Jag fick vässa mig. Jag kände mig som Crocodile Dundee nyss. Jag måste tuffa till mig och ut i mörkret, gå på toa. Punkt slut. Jag letade upp min bästa pannlampa som lyser starkt som en strålkastare. Jag smög upp med släckt lampa och drog sakta upp dragkedjan till utgången av tältet, en liten bit. Jag lyste ut lite på utsidan genom springan. Miljoner med insekter syntes i nattluften. Den svarta ponnyn syntes dock inte till. Jag öppnade helt och gick sakta ut, tog ett par steg och klev nästan på en ko. Aha, vad skönt. Det var bara en kossa som var ute för lite nattamat. Jag lyste upp min väg framåt, det stod vallabys, små kängurur här och var. De gillade tydligen också nattamat och tuggade av gräset. Jag skrämde bort de flesta när jag sakta rörde mig framåt och kunde se i lampans ljussken hur de hoppade i väg åt både höger och vänster. Vänta lite nu, snett till höger skymtade jag något. Ta mig tusan. Där stod den svarta ponnyn. Pulsen ökar. Jag gick på extra säkerhetsavstånd och smög runt i en stor båge förbi ponnyn mot toan. Toaletterna är sådana som står fristående ute i naturen med enkla väggar och en dörr som inte täcker ända ner. Så man kan se skorna och de nerdragna byxorna  på den som sitter där om det är upptaget. Det var såklart ledigt på alla tre toaletterna, alla sov ju. Jag öppnade till den första. Där var toalocket uppfällt. Den toan gick lätt bort. Jag var inte så sugen på att hitta orm i den. Jag kikade in i toa nummer två. Där satt en stor fet groda mitt på golvet och tittade upp på mig. Grodan hade parkerat mitt i och såg ut som han bestämt sig för att inte släppa in mig. Nåväl, du var här först. Jag tog nästa och tittade in i den sista toan av de tre. När jag öppnade dörren skrämde jag slag på en stor groda som tog skydd i hörnet bakom toalettborsten. Jag gav upp. Jag kunde inte sätta mig där med en vettskrämd fet groda som gömt sig i hörnet. Jag behövde lite lugn och ro om jag skulle sitta på toan. Magknipen gick över. Jag gick tillbaka för att sova istället. Det var äventyr nog på dagarna. Hur det nu var med de stora grodorna, var de var giftiga eller inte? Guiden såg lite lurig ut när han pratade om dem. Det kändes  ändå lite oklart om jag skulle ta guiden på allvar. Vad gäller den svarta ponnyn, såg guiden mycket allvarlig ut när han varnade, så all respekt för den. Morgonen efter var ändå helt magisk. Före frukost i gryningen åkte vi i väg på en krokodilsafari. Man kände krokodilens pondus och överlägsna attityd när den cirklade runt båten. På gräsängarna låg daggen och en låg fuktig dimma värmdes effektfullt bort av morgonsolen. På ängarna skuttade säkert 100 kängurur runt och betade, kanske var de ännu fler. Den svarta ponnyn såg jag inte av mer.   Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/bilturer-pa-ostra-kreta/ https://explore-more.se/blogg/bilturer-pa-ostra-kreta/ Hänger ni med på en enkel mattelektion? Att vara med bil, plus att vi är på östra Kreta i Grekland. Närmare bestämt i Myrtos på sydkusten. Som ett tips: Ekvationen tåls inte att krångla till. Nej du! Lägg hellre till ett X för att få fram en tavernalunch. Resultatet kan inte bli fel. Så här gjorde vi: Vi planerar ingenting i förväg, just för att det ska vara enkelt. På morgonen, först kaffe. Det blir bäst så. Sedan känner vi efter hur dagsformen är, kort efter en bra frukost för att toppa formen. Där någonstans lurar vi ut vad vi är sugna på att göra. Då har man inte byggt upp för stora förväntningar. Det är just det där med det spontana, som oftast blir så roligt. Jag erkänner dock, vi fuskade en morgon och hade planerat kvällen före. Åtminstone blev lördagsmarknaden i Ierapetra lite som en idé kvällen innan. Så är det med matte också, svårt att låta bli att fuska, bara för att man kan. Vi ville vara där någorlunda tidigt, så vi fuskade även med frukosten. Den tog vi inne i stan efter marknaden. Men först kaffe, innan bilen rullade i väg.   ”Spinalonga, vad säger du om det?”, frågade jag rakt ut en annan morgon. Den utflykten blev vi jättetaggade för och snart var vi på väg till norra kusten för att passera Agios Nikolaos, där målet var Plaka. Båtar går från Plaka ut till Spinalonga och de tar runt 10 minuter. Spinalonga är också känd som Leper Island, en av Europas sista spetälskekolonier. Ön är dessutom ett världsarv på UNESCO:s berömda lista.   En annan morgon var dagsformen inte så laddad. Vi ville göra något, men inte åka så långt i bil. Vi åkte till den övergivna byn Kalami som ligger ca 20 minuter bort, uppför på Diktibergens södra sluttning där bergen möter Libyska havet. Efter en promenad i de övergivna gränderna och funderingar på hur livet bara kan upphöra i byn, tog vi den slingrande vägen ner till Tertsa, en riktigt liten by med bra bad och några tavernor. I Tertsa finns det liv, om än lugnt och vi fick in den där tavernalunchen utan fusk. Det blev så att säga naturligt. Det skulle ju vara enkelt. Dagen då vi skulle lämna Myrtos var vårt nästa mål Heraklion för några dagar. Det skulle inte direkt ta hela dagen att köra till Heraklion, kanske en och en halv timme. Spontant tänkte vi ett stopp för att också se något efter vägen. Vi tänkte, varför inte till ett kloster. Vi gjorde en liten avstickare till Faneromenis kloster som ligger strax före Agios Nikolaos. Klosterkyrkan är inrymd i en grotta i berget och har i övrigt en makalös utsikt över Mirabellobukten. Därefter var det en bekväm, men inte lika rolig, körning på national road till Heraklion. Med facit i sin hand är det nu lätt att kontrollera ekvationen. Vi upplevde att vi hade alla rätt. Vi fick se mycket och åkte också en hel del bil. Meningen med resan är inte alltid målet, utan själva färden. Vi fick se mycket från bilen och gjorde också många spontana stopp efter vägen. Utan att ha åkt runt som galningar, lät vi också bilen stå, både i Myrtos för att bara vara och också på våra utflykter för att ta oss tid på plats. Det är väl det som är friheten att vara med bil och det bästa är att man kan ha på sig den där snygga foliehatten och ändå göra rätt, om man nu har hela ekvationen i sin hand.   Utflyktsmålen är såklart också med i min bok: Kreta – vandringsturer och utflykter. Där finns mer att läsa och grotta ner sig i om dessa utflykter samt även om många andra tips till utflykter, så också många fina vandringsturer i alla svårighetsgrader. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow Relaterat Läs om: Med hyrbil på Kreta https://explore-more.se/blogg/jetlag-hur-man-gor-alla-fel/ https://explore-more.se/blogg/jetlag-hur-man-gor-alla-fel/ Hur hanterar du jetlagen på långresor och vad har du för knep för att komma in i nya dygnsrytmen? Jag och Eva åkte på vår första långresan till Thailand, en januariresa med elva timmars flyg från Göteborg till Phuket. Sex timmars tidsskillnad blir det. Det är väl inte så knepigt? I sätet framför mig på flygplanet satt en go göteborgare som varit i Thailand många gånger och visste hur man skulle göra. Han köpte en halv liter whisky på tax-free. Han erbjöd sina grannpassagerare en skål då och då, som de tackade nej till varje gång. Som en glad och käck göteborgare pratade han mycket och länge med sina närmaste grannar, i tre timmar. De försökte sova så gott det gick och så fort de började slumra till, kom ett fint erbjudande om en liten skål med billig Whisky. De tre timmarna var bara förfesten, nu plockade göteborgaren fram esset ur rockärmen, en sömntablett som han svalde med en slurk whisky. Bam och det blev äntligen tyst i kabinen. Han somnade som en bäbis och glömde skruva på korken på flaskan. Den sista halvan som inte dracks upp kluckade ur flaskan och rann ut på golvet, på mitt handbagage under hans stol. Göteborgaren sov så gott att han försov sig från frukosten som senare serverades. När det var tjugo minuter kvar till landning, då bältet ska knäppas, ryggstöd upp och fönsterluckor öppnas, vaknade han och sträckte på sig. Hans kommentar när planet tog mark var, ”den gick la bra denna här flygresan”. Nu var det morgon i Thailand och jag var ju helt knäpp i huvudet och knockad av trötthet när vi landade. Samtidigt lite avundsjuk på göteborgaren som såg oförskämt pigg ut. Är det är så man ska göra? Vilket proffs. När jag senare irrade ut i den tropiska morgonluften kom jag ihåg att det var sjukt grönt och fint. Jag kom inte ihåg hur jag fick min väska, kom igenom migration, tull och allt vad det nu var. Ett svart hål i minnet. Min smala lycka, var att denna resa organiserats som en paketlösning. En guide väntade och samlade ihop mig och resesällskapet. Guiden ställde mig på en plats med en flaska vatten så att jag inte skulle komma bort. Han tog hand om hela situationen. Kort efter, visades vi in i en minibuss och färden gick från Phuket till fastlandet. Vid bron till fastlandet somnade guiden och alla andra i minibussen, utom jag och chauffören. Färden gick i vansinnigt hög fart rakt in i djungeln och upp i bergen, på serpentinvägar i snäva kurvor med brådstup på sidorna. Jag var skittrött och livrädd, vågade inte somna. Jag tänkte, ska jag dö nu så vill jag vara med om det och veta hur det gick till. Vi var framme vid Khao Sok River Lodge och Khao Sok Nationalpark tidigt på förmiddagen. Lodgen var byggd på stolpar som en liten stugby i luften, med gångbryggor mellan byggnaderna i tät djungel. Ljudet från djungeln med cikador, fåglar och tjoande apor i fjärran var exotiskt värre. Nu har man fått tips av rutinerade långresenärer att man skall kriga sig in i den nya dygnsrytmen direkt. Jag tittade på sängen. Det där kriget har gått från en planerad organiserad strid till kaos, man mot man krig där var och en får klara sig själv för att överleva. Det var så mycket bomull i huvudet att det rann ut genom öronen. Fönstren i rummet stod öppna med bara ett myggnät emellan. Djungelljudet var som ljuv musik. Jag tittade på sängen igen. Ska vi inte lägga oss en liten stund, sa jag och upprepade, bara en liten stund, bara en halvtimme. Även om det är fel. Vi låg och blundade i kanske två minuter och bara lyssnade på djungeln medan man sakta seglade iväg till John Blunds värld. Där startade någon med överskottsenergi en bensindriven röjsåg utanför fönstret. Okey, lodgen höll på att växa igen i djungeln, det såg vi. Naturen vill ta över. Men, varför starta röjsågen nu? Det lät som han stod bredvid sängen och gasade med sågen. Svordomarna som kom ska inte skrivas ner här. Det gåtfulla är att vi ändå somnade omedelbart till sågens oväsen. Vi vaknade sen samtidigt och det var knäpp tyst ute. Så när som ljudet från några märkliga fåglar. Vi frågade varandra vad klockan var och när han med sågen tröttnade? Ingen av oss har en aning. Men, vi konstaterar helt krasst att den där goa halvtimmen blev sex timmar. Förmodligen vår livs skönaste sömn och vi hade helt pajat våra förutsättningar att komma in i den nya dygnsrytmen. Det var redan sen eftermiddag och jag mådde som en prins då vi tog en promenad i de nya omgivningarna, köpte en frukt-smoothies som fortfarande är den godaste vi smakat. Bara den var värd elva timmars flyg, inklusive att dö för i färden med  dödsångest i minibusen. Den rekommenderas. Lunch blev istället middag och vi gick till sängs igen normaltid på kvällen till den riktiga thailändska natten och göra ett nytt försök att anpassa sig. När vi nästa gång vaknade av oss själva, känner vi oss utvilade. Det var fortfarande svart ute. Känslan var att det är tidigt på morgonkvisten och solen är på väg upp, när som. Vi konstaterade bittert att klockan bara är ett på natten och vi har sovit ”middag”. Det var bara att somna om. Det där med att försöka sova på komando, trots att man är klarvaken och fullständigt utvilad funkar sådär. Vid fyrasnåret är jag så rastlös att jag ger upp. Nu får det bli morgonkaffe och kicka igång dagen. Helnöjd med det senaste beslutet trallade jag upp. Dock saknade jag en tesked för att göra kaffe på rummet. Jag skulle kunna trolla ihop gott kaffe ändå. Men glad över att ha något att göra gav jag mig ut på teskedsjakt i djungelnatten. Med märkliga djungelljud runt mig stegade jag mot receptionen och lobbyn, som är som ett hus utan väggar. Där sov lodgens personal i sofforna. Sorry, sorry. Sa jag och väckte halva styrkan som plötsligt stod givakt för mig, leende och handflatorna ihop. Jätteglada att få hjälpa till, eller inte. En kaffesked kom fram och personalen återgick till tidigare verksamhet. Naturligtvis blev vi trötta senare på dagen. Vi klarade det bra tack vare lite aktiviteter med ett besök på en elefantcamp och ett äventyr med kanot i Khao Sok River. Här skulle man kunna sätta punkt för detta inlägg om det inte var för Evas skor. Ett par joggingskor. Skorna hade varit med på elefantcampen, promenerat runt i elefantskiten och lera vid vattenhål som elefanter trivs i. Tillsammans med fotsvett i den tropiska värmen är det en idealisk kombination att använda skorna i ett prank. Skorna placerades på hatthyllan mitt i bussen. Nu var det inget prank på riktigt, utan bara ett helt oskyldigt och tanklöst byte av skor. Av någon oklar anledning hamnade vi på sittplatser längre bak i bussen och inte vid skorna. En varm buss påverkar dessutom lukten perfekt och förstärker skornas effekt på luftmiljön på alla tänkbara sätt. Alla mitt i bussen börjar leta bland sina prylar efter vad som luktar innan någon finner dojjorna på hatthyllan. Någon annan sitter då nästan längst bak och tittar ut genom fönstret, fortfarande lite jetlaggad, medan en intensiv FBI utredning pågår om skornas möjliga ägare. Skorna som förtjänar rött kort borde åka ut direkt. De får dock bara gult kort och klarar sig. Eftersom vi sitter långt bak i bussen roades jag förmodligen mest av alla och vi kunnde gå av sist och diskret smyga med skorna utan att någon skyldig blev dömd. Med skorna tillbaka på rummet kände vi hur det har luktat mitt i bussen. Vi förstog varför de allvarliga minerna i bussen. Nu var det inte lika roligt längre. Skorna fick där sitt andra gula kort, utvisning rätt ut på balkongen. Vi kommer in i dygnsrytmen efter nästa natt med bra sömn. Detta var första långresan och man lär sig nya saker så länge man lever. Skorna blev slängda som vanligt skräp. Samvetet gnager fortfarande och de skulle kanske sorterats som riskavfall. Text & Foto: Mats Randow   https://explore-more.se/blogg/elafonisi-island/ https://explore-more.se/blogg/elafonisi-island/ Vilken är bästa stranden på Kreta? Jag har bokat tre utflykter som skall göras på tre dagar. Tre hot spots för en turist som inte ska missas om man är på västra Kreta. Den första är en badutflykt till Elafonisi, en ö och en strand som marknadsförs som Kretas Maldiverna. Detta låter faktiskt för bra för att vara sant. Nåväl, det kan väl inte vara allt för illa heller. Det kommer att visa sig, väl där. Jag skulle bli upphämtad av en buss vid ”supermarket” i Nea Chora i Chania och jag var där i god tid. Väl förberedd på grekisk tidsoptimism, att det kan dröja när bussen kommer, om den kommer. Hon som har supermarketaffären frågar mig, Elafonisi? Jag nickar ett ja och hon visar mig var på trottoaren jag skall stå. Hon vet precis var bussen stannar och var dörren öppnas. Bra. Då kommer nog bussen snart. Hon har sett detta några gånger och bussen var bara tio minuter sen och hämtade upp mig fem i åtta. Jag lämnade över min voucher till guiden och satte mig längre bak i den rätt tomma bussen. Det blev galet många stopp, i Kalamaki, Agia Marina, Platanias och i Maleme hämtades det upp turister tills bussen blir full. När alla var på plats i bussen börjar guiden prata, en äldre dam som pratar perfekt engelska. Bra. Men, med motorljud blandat med min tinnitus hör jag knappt vad hon pratar om bak i bussen. Jag hörde att hon pratade mycket om Balos??? Va F.., det låter som om vi var på väg till Balos. En annan strand och en annan utflykt. Skulle jag avslöja mig redan nu att jag var på fel buss och ställa till med en protestscen inför alla på bussen, eller skulle jag ha is i magen och ta det sen. Jag ska ju till Balos ändå om ett par dagar enligt min uppgorda plan, med samma arrangör. Jag bestämde mig för att ta detta med ro och med guiden senare. Bussen stannade i Kissamos hamn där det är byte till båt ut till Balos. Jag hörde nu också tydligt vad guiden pratade om, att vi som skulle vidare till Elafonisi kan sträcka på benen i tio minuter och pekar ut en toalett. Skönt, där fick jag göra en ny mental förberedelse på vart jag skall bada idag. Vad det är spännande att vara ute och resa. Speciellt när det är lite oklart vart man ska. Lite som tv-programmet: På spåret. Jag löste frågan: Vart är vi på väg?, på lägsta möjliga poäng. Minst två fick jag och bättre kan jag. Via ett kaffe stopp i en by i bergen klev jag senare av bussen i Elafonisi. Aha, tänker jag, det är här alla är. Vad kul att alla skulle hit samma dag som mig. Vad jag inte visste då var att alla inte kommit än, men snart så. Jag börjar med att gå runt i stort sett hela området och bilda mig min uppfattning om vad jag ska tycka om platsen. Det blir lite dubbelsidigt. Stranden ligger i en lagun och man vadar lätt ut till ön och där finns sanddyner och stranden är vit med en rosa ton vid vattenbrynet. Vattnet är kristallklart och skiftar någonstans i färgerna mellan grönt och blått. Ön och närmaste området är upptaget i Natura 2000 och då har man en plan för att bevara flora och fauna. Bra. Detta gillar jag. Jag var här i början av augusti, det innebär att säsongen pikar rätt bra. Man kan hyra solstolar för att få skugga under parasoll och de är slutsålda när jag kommer. Det går att köpa mat, typ snabbmat i säsongsöppna kantinor med lite skugga där man äter sin mat, det är tyvärr väldigt fullt där också. Du kan också hyra en windsurfing bräda och en SUP, utan skugga. Gå på taletten kostar 1 Euro, då ingår skugga. I min stilla undran försöker jag föreställa mig platsen utan denna cirkus, hur jäkla fint det kan vara här. Det finns en del endemiska växter här och man har inhägnat vissa ytor så att man inte klampar runt hur som helst. Med så mycket folk ser man tyvärr någon enstaka våtservett eller papper från bullar och kakor som gärna finns med i ett överlevnadskit för en bra dag på stranden. Det bästa är att folk verkar se skönheten bakom denna turistkuliss och håller noga ordning på sitt skräp och även tar upp skräp som inte råkar vara ens eget. Detta gillar jag också. Efter badandet tar bussen oss en annan väg till Kissamos, nu via ett café, 500 meter upp på berget med en grym utsikt över havet. I Kissamos tar bussen emot de som varit på Balos och avlämningen blir i omvänd ordning tillbaka till Chania och jag kliver av nästan som sista man. För att sammanfatta utflykten och dagen? Jag vill absolut inte ha den ogjord och det var spännande ett tag innan det klarnade för mig vart jag skulle bada någonstan. Kan jag tänka mig att åka dit igen? Självklart, men jag undviker gärna Efalonisi i augusti. En solig dag i januari behöver inte vara fel, fast då blir det knappast något bad för min del. Att ta sig till Elafonisi är lätt. Det går bussar ifrån Buss-stationen i Chania. Man behöver inte åka med en utflyktsarrangör som jag gjorde. Bäst kan vara att hyra egen bil och arrangera det hela efter eget behag. Nästa dag ska det bli vandring i Samariaravinen och Kretas enda nationalpark. Låt mig bara få skriva det färdigt, så får ni snart ta del av strapatserna kring det också. Text & Foto: Mats Randow Relaterat. Tre dagar, tre utflykter Läs mer om: Vandring i Samariaravinen på Kreta Läs mer om: Balos lagun och piratön https://explore-more.se/blogg/stadslivet-i-heraklion/ https://explore-more.se/blogg/stadslivet-i-heraklion/ Balkonghundarna och gatuhundarna börjar skälla, de är lite upprörda så man förstår att hundarna är störda i sin vila. Ett par sekunder senare gungar sängen till. Jordskalv. Det är siesta eller de tysta timmarna som grekerna kallar det. Jag ska inte hymla med att jag älskar det och har lite för lätt att ta det till mig. Siesta alltså, inte jordskalv. En lunch runt två-tiden och sen krama kudden en stund. Ja, ni fattar att det är svårt att förhandla bort denna vana. Är man i Grekland är det lätt att ta det till sig eftersom mycket, om inte nästan allt stannar upp dessa eftermiddagstimmar. I Sverige är det helt klart knepigare. Jordskalvet då? Det har definitivt inte respekt för de tysta timmarna. I detta inlägg skulle de nu dagliga jordskalven kunna ta över och säkert ta all plats. Vi lägger det lite åt sidan och riktar strålkastaren på andra saker i Heraklion. Vi var tillbaka i Heraklion för några dagar innan resan tillbaka till Sverige. Självklart skulle vi passa på och göra stan igen. Det fanns att göra och jag ville såklart in på Arkeologiska museet. Ett museum som drar publik från hela världen till sin utställning, för mig ett fantastiskt museum med obegripligt gamla och vackra fynd från hela Kreta. Jag skulle kunna gå bananas där en hel dag. Men mer rimligt är att avsätta runt två timmar. Även den som inte är speciellt intresserad av historia får stora ögon, när man får se de unika, vackra och tusentals år gamla prylarna. För att få perspektiv jämför jag ibland med svensk historia. Jag vet att det blir löjligt. I Norden kröp vi runt på stenhällar och knackade in skålgropar, båtar och solur i berget samtidigt som minoerna på Kreta skrev texter med avancerade hieroglyfer som vi inte lyckats avkoda än, tillverkade olivolja, vin, konstverk i guld och elfenben och massproducerade keramik. I Sverige fanns en stad som hette Birka för drygt tusen år sedan. Det är stort för oss. Under den grekiska antiken fanns mer än 100 städer på bara Kreta. Det var för så där 2500 år sedan. Okey, jag ska sluta jämföra. Det blir bara dumt, men kul. Ett annat trevligt museum i Heraklion är Naturhistoriska museet. Ett besök dit var också självklart för mig. Inte bara för sin utställning där man kan få lära sig mer om natur, flora och fauna på Kreta och östra medelhavsregionen i stort. Museet drivs med överinseende av Kretas universitet och de lånade ut en snygg bild till mig på den kretenska vildkatten. En bild jag fick tillstånd att ha med i min bok: Kreta – vandringsturer och utflykter. Tack snälla för den och jag hade äran och anledning att få göra ett nytt besök på museet. Jag lämnade över ett signerat ex av boken, som de sa skulle få en plats på universitetets bibliotek. Även det är en ära. Den uppstoppade vildkatten är en av höjdpunkterna att se på museet. Katten är nu så ovanlig och unik så jag är tveksam till att det är en äkta uppstoppad. Andra höjdpunkter på uppstoppade djur att se är också den endemiska vildgeten agrimi, populärt kallad kri-kri och de stora uppstoppade gåsgamarna som kan ses på riktigt i bergen på i stort sett hela Kreta. Ska vi bredsladda in och prata om jordskalven igen? På Naturhistoriska finns också en utställning som förklarar geologin på Kreta och Grekland, så bra att jag förstod att det är mer än komplicerat med de tektoniska plattorna som inte drar jämt. Till och med under siestan. Min favorit på Naturhistoriska museet är jordbävningssimulatorn som man kan få prova och samtidigt vara med om lite olika typer av simulerade jordskalv. Direkt efter att vi testat simulatorn och skakats om ordentligt stod vi och försökte förstå oss på en seismograf som registrerar jordskalv i realtid. Då kom två ur personalen på museet och frågar om vi hade känt det senaste jordskalvet? Nej, min pollett hade svårt att trilla ner efter att skakats om i simulatorn. De förklarade att det var ett skalv för en minut sedan, drygt 4 på richterskalan och pekade på seismografen som registrerat skalvet. Där någonstans rasslade flera polletter ner och jag började förstå. Men nej, vi kände ärligt talat inte skalvet. Spännande och lärorikt var det hur som. Basilikan San Markos var vi också nyfikna på, eller Basilica Agio Markou på grekiska. De medeltida venetianska hertigarnas kyrka mitt i stan är numera ett konstgalleri med tillfälliga utställningar. Vi var där för två veckor sedan och vi visste att de bytt utställning och var nyfikna på vad de nu hittat på. Den gamla kyrkan är fin i sig att besöka och den nya utställningen handlade om revolutionen 1821. Passande nog eftersom de firar den med 200 år på nacken. De hade lånat in det långa bordet och en dörr i original från Arkadiklostret. Dörren med skotthål och svärdshugg bevisade mer än att man byggde riktiga dörrar förr. Bordet med spår av svärdshugg och vilda strider i klostret. Jag har sett bordet tidigare på sin plats i Arkadiklostret som också är väl värt ett besök och även där får man ett perspektiv på den grymma och blodiga revolten mot det turkiska styret. Pratar man om ”att göra i Heraklion” har oftast Knossos en huvudroll. Det blev inget Knossos för oss vid detta besök. Knossos är också en fantastisk spännande plats med mängder av legender och myter. Jag har besökt det tidigare och kommer att göra en come back. Men mellan våra museibesök och flanerande i Heraklion skulle det också ätas lunch. På den kan man med fördel ta igen sig under ”de tysta timmarna”. Hundarna varnade inför jordskalv. De är känsliga likt en seismograf. Antalet skalv hade vi tappat räkningen på, inte för att man vande sig. Respekten måste man ha för detta naturfenomen, även om det bara rörde sig om skalv kring 3–4 på richterskalan. Skalven hade sitt epicentrum cirka 25–35 km söder om Heraklion och är efterskalv efter ett tidigare större skalv. Mycket energi ligger kvar i jordskorpan och måste lösas ut innan allt lugnar sig igen. Till Kreta och Heraklion säger vi inte bara hej då, utan också på återseende. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow Relaterat Läs mer om: Kaos i Heraklion Läs mer om: Heraklion – En guide för storstadssemester på Kreta Läs mer om: Jordskalvet på Lesvos https://explore-more.se/blogg/vandring-i-samariaravinen-pa-kreta/ https://explore-more.se/blogg/vandring-i-samariaravinen-pa-kreta/ Då är det dags för utflykt nummer två av tre på just tre dagar. Vandring i Samariaravinen. Frågan är om det är ett turistjippo eller en naturupplevelse i Kretas enda nationalpark? Äventyret börjar klockan sex på morgonen på samma ställe som gårdagens utflykt. Vid  supermarket som inte hunnit öppna ännu. En minibuss dyker upp på exakt tid och saknar guide. För att vara helt bombsäker på att jag kliver på rätt buss frågar jag föraren, Samaria? Föraren nickar med ett leende och svänger bak huvudet utan att säga något som ett tecken på att jag ska kliva in i bussen, fort. Bussen är tom och Rally-Kalle som vi får kalla chauffören är superstressad och drar in till centrala Chania för att fylla upp bussen. Han får tvärstopp nere i hamnen där morgontidiga sophämtare blockerar vägen när sopporna töms. Rally-Kalle håller på att gå upp i atomer av stress när sophämtarna jobbar i sin takt. Minibussen blev snart full och Rally-Kalle blåste ut ur stan mot bergen. Han körde mest på låga växlar och varvtalen på motorn höll mellan 3000–4000 varv. Rally-Kalle såg ut att trivas med sitt jobb, han fick ett underbart leende när bussen ökade farten. När vi närmade oss de höga bergen började det att gå uppför. Fort. I svängarna blev det lite som i visan ”Mors lilla kråka”, ena gången trycks man mot fönstret för att andra gången hålla på att åka ur stolen åt andra hållet. När vi kom upp i bergen kom det nya berg, ännu högre. Efter en serpentinsväng stannade Rally-Kalle vid bergstupet i ingenstans och öppnade dörren. In klev guiden. Vad f…? här? bara så? Från vad? Han presenterade sig som Thomas och sa att chauffören heter Kostas. Ok, han får heta Rally-Kostas i fortsättningen. Guiden var långhårig och såg helt vild ut, lite som Tarzan. Min ena demon på axeln som är mycket spontan och gillar dramatiska äventyr blev överlycklig när han såg guiden. Den här vandringen kommer att bli bra, det kommer att hända massor av kul. Bungy jump, forsränning, vild camping med största lägerelden och kanske med snara fånga en kri-kri, vildget i parken att grilla. Guiden tog direkt mikrofonen för att informera om vandringen. Han hade säkert samma utbildning som flygplatspersonal och flygvärdinnor i mikrofonteknik och tal. På bra engelska drog han pedagogiskt alla regler som fanns i nationalparken som vi ska vandra i. Man får inte elda. Inte campa. Inte förstöra något. Inte ha med vapen eller fällor. Inte bada i strömmen, inte ens doppa foten i den. Inte föra oväsen. Inte röka cigaretter, än på några få anvisade platser. Ingen alkohol. Demonen på axeln surnade. Guiden lät som jordens ordningsman och pedant. Min andra demon på den andra axeln såg nöjd ut. Han är mer vän av ordning och reda och gör alltid grundliga konsekvensanalyser. Han verkar vinna i denna utflykten. Vi kom fram uppe på Omalosplatån vid vägens ände och där nationalparken tar vid på 1240 meters höjd. Det stod bussar på långa rader och om alla badade i Elafonisi igår så skulle de troligtvis gå Samariaravinen idag. Så mycket folk, ungefär som vid julhandeln i Nordstan i Göteborg. De flesta såg faktiskt ut som de var på väg ner till stranden, vilket vandringen trots allt gör. Men det är 16 kilometer dit och backen är 1240 meter hög. Det blev lite som när man skall springa Göteborgsvarvet. Fast här visar man först sin inträdesbiljett vid grinden till parken, sen följer man strömmen. Ungefär samma trängsel som i Göteborgsvarvet, man kan inte gå förbi och inte heller stanna, bara följ strömmen. Precis som på Göteborgsvarvet löser proppen upp sig ju längre man kommer. Första kilometerna går nerför ett stup med en fallhöjd på cirka 500 meter i zick-zack. Naturen är helt otrolig mitt i denna cirkus med bergstoppar över 2000 meter. Jag kunnde snart börja gå förbi de första turisterna. Många med strandväskor, solhattar och enkla tygskor med tunna sulor. Jag passerade till och med en i flip-flop. Jag lovar, det är sant. Helt galet. Orkar man inte mer måste man gå samma backe tillbaka eller fortsätta fram till målet. Bergssidorna är riktigt branta så det finns ingen annan väg att gå. Ungefär halvvägs är man i byn Samaria som övergavs 1962 då parken officiellt blev nationalpark. Här har parkvakterna en bas. Hela vägen finns supergott friskt källvatten att fylla på sin vattenflaska, så mängder med vatten behöver man inte bära med. Det räcker med en flaska. I byn Samaria såg jag några av vildgetterna, Kri-Kri eller Agrimi som de heter. De som man INTE fick jaga och lägga på grillen. En regel till, mata inte getterna. De är vilda djur som man inte ska lära att leva på vandrarnas lunchpaket. De skall klara sig själva såklart.   Efter byn Samaria kryper bergen i ravinen näramare på en och när man passerar ”Järnporten” är ravinen bara drygt tre meter bred och samtidigt är bergsidorna flera hundra meter höga. Bergstopparna bakom är runt 1000 meter höga. När man kommer ut ur ravinen slutar nationalparken och man ombeds lämna in nästa del av natinalparksbiljetten. De räknar sedan in biljetterna för att se att ingen är kvar i parken när den stängs. Här vid gränsen ligger lägligt en taverna där nästan alla ska köpa sig en öl eller färskpressad apelsinjuice. Smart. Min spontana och galna demon på ena axel får som han vill och jag köper en öl där. Men, den andra demonen påpekade duktigt vad Guide-Thomas sa, att man inte skulle dricka fem-sex öl där, för det var cirka två kilometer kvar till målet vid stranden i Agio Roumeli.   Byn Agio Roumeli ligger isolerat utan vägförbindelse med övriga Kreta och är en enkel liten by med många tavernor och enkla hotell. Här väntade belöningen för min förståndiga demon när stranden var siktad och jag kunnde slänga mig i det kristallklara vattnet. Det gick så fort att vandringskängorna nästan knappt hann komma av. Min ordningsdemon på axeln har koll så man inte badar med vandringskängor, annars hade min galna demom fått sin vilja igenom. Efter badet blev det en sen lunch, därefter tog färjan oss till byn Sugia där Rally-Kostas väntar med sin buss, för snabbt ta oss till Chania på andra sidan Kreta, över mera berg.   Det skrek i däcken i många kurvor uppför bergen och Kostas ler lite extra vid varje tjut i däcken. Det gick så fort i kurvorna att man såg bergssidorna snurra runt som en karusell. Vid 800 meters höjd kräktes en av passagerarna, riktigt kaskad kräktes. Vi tjoade och ropade på Kostas och en grek bland oss passagerarna fick tillslut kontakt med Rally-Kostas. Hans leende stelnade till och gick upp i rök när han fattade vad som hänt. Den stackars sjuka passageraren var helt däckad, så hon blev liggandes vid vägsidan ett tag innan hon med ångest klev in i Rally-Kostas buss. Under tiden blåste alla andra bussar från Sugia om Kostas buss, tutande. Rally-Kostas hade nu förlorat sin första plats. Det är långa dagar på utflykt och vi kom fram till Chania utan fler missöden framåt halv åttatiden på kvällen. Den här dagen vill jag inte heller ha ogjord. Vem vet, jag går säkert Samariaravinen flera gånger. Naturen är unikt vacker och när jag blir äldre och dement är det perfekt att vandra där. Du kan inte gå vilse. Det finns ingen annan stans att ta vägen eftersom du har så höga och branta berg på din sidor. Det värsta som kan hända är vid byn Samaria, att du tar höger igen, samma väg du kom ifrån och kommer då tillbaka till starten. I morgon går utflykten till Gramvousa och Balos. Undra om inte alla andra också ska dit, vi får se. Text & Foto: Mats Randow Relaterat. Tre dagar, tre utflykter. Läs mer om: Elafonisi Island Läs mer om: Balos lagun och piratön https://explore-more.se/blogg/balos-lagun-och-piraton/ https://explore-more.se/blogg/balos-lagun-och-piraton/ Detta är sista utflykten på tredagarsracet med just tre utflykter. Badbyxorna ska med för nu ska det bli bad i lagunen vid ön Balos på Kreta. Jag gissar att alla ska dit i dag också, så jag är laddad för mycket folk och har vässat mina armbågar. Kvart i åtta ska jag bli upphämtad. På samma plats som tidigare utflykter, utanför ”supermarket” i Nea Chora, Chania. Jag är där i god tid och morgonluften är fortfarande behaglig innan dagens tunga värme snart ska ta sitt grepp. Jag ser bussen komma på långt håll, jag känner igen den och sätter ut handen för att vinka in den. Bussen stannar och dörren går upp framför mig. Bussen är tom och där finns ingen guide, bara chaffisen? Jag frågar för säkerhets skull om den ska till Balos. Santorini säger han. Woho, det kunde ha blivit en riktigt spännande dag att skriva hem om. Men, jag backade mina steg respektfullt baklänges tillbaka till trottoaren. Några minuter senare dyker en äldre herre upp och ställer sig bredvid mig. Han frågar om jag ska med till Balos och han presenterar sig som min guide och heter Wolfgang. Bra där, då har han koll på mig redan här och jag ska ha järnkoll på Wolfgang. En ny tom buss kom kort efter och plockade upp oss, Wolfgang presenterade Donna som är dagens busschaffis. Donna kör mycket lugnt och fint till ett lokalt café där hon stannade innan den stora upphämtningsrundan börjar utefter pärlbandet av turistorter på vägen till båten i Kissamos. Vi har gott om tid säger hon och jag kan passa på att köpa en efterlängtad kopp kaffe som blir mitt morgonkaffe. En bra början på färden när bussen rör på sig igen och jag slurpar på kaffet. Naturligtvis är locket på min take away mugg inte riktigt på. Kaffe på tröja och byxor. Bra Mats. Bussen fylldes upp efter hand och Wolfgang gick med sina passagerarlistor och tänkte högt för sig själv, på tyska. Mina fördomar  antar ett och annat. Wolfgang är en tysk äldre herre som vägrar pensionera sig. Bra med en tysk som tycker att organisation och ordning är halva livet, tänker jag. När Donna gjort alla stoppen och Wolfgang bockat av alla på sin passagerarlista såg Wolfgang mycket bekymrad ut. Han tänkte högt igen och sa till sig själv att han saknar en passagerare. Han tyckte det var märkligt eftersom han varit så systematiskt noggrann. Han gick bekymrat en extra kontrollrunda bak i bussen och räknade om. Kom tillbaka glad och kvittrade som en fågel, samtidigt meddelade Donna att alla är med. Han hade missat att räkna in en bäbis tidigare. Vi anlände till Kissamos hamn i god tid, drygt en timma innan båten skulle gå. Det är många båtar här som ska ut till Balos, och ja, det kommer mycket folk och det känns som det är en sådan dag när alla ska till Balos. Båtarna blir fulla och det tar drygt en timme ut till Balos som ligger på andra sidan av Gramvousahalvön. Båten går någorlunda nära land och man kan tydligt se spåren av landhöjningen där bergen möter havet. Västra Kreta blir högre medan östra Kreta sjunker. Jag gick en återhållsam bananas när man kunnde se detta naturfenomen så tydligt. Alla andra på båten har mer intresse av sina mobiltelefoner eller sover bort hela skådespelet. Det sägs att denna sidan av Kreta har höjt sig mellan sex och nio meter sedan antikens dagar. De vet inte vad de missar, eller?   Balos är ett skyddat Natura 2000 område och har ingen riktig hamn. Vi skyfflades över i mindre båtar för transport till ön Balos. Det var redan jättemycket folk här innan vår båt kom. Det blev snart än mer med turister. Om man bortser från trängseln är lagunen ruggigt fin. En lagun utan korallrev. Sanden är nära det vitaste och vattnet har en färg likt en Vicksblå halstablett. Vattnet är ljummet i lagunen så här års. När man badar kliver man inte upp på land för att man fryser, utan för att man legat i tillräckligt länge och börjar bli uttråkad. Strandhugget på Balos varar i tre timmar sedan lättar båten ankar och går mot ön Imeri Gramvousa tjugo minuter bort i det Vicksblå färgade vattnet. Imeri Gramvousa var en pirat ö. På riktigt. I min fantasi såg jag sjörövarkapten Efraim Långstrump på plats med alla hans sjörövare. Hans båt Hoppetossa skulle ligga där för ankar. På Imeri Gramvousa fick vi två timmar, med tid att gå upp på det drygt 100 meter höga berget där försvarsborgen ligger. Jag gick ännu en återhållsam bananas. Utsikten är makalös fin från borgen över lagunen. I augusti var det svettigt och varmt att vandra upp till borgen och utforska den, så det blev ett skönt bad till innan båten skulle tillbaka till Kissamos.   I Kissamos hamn väntade Donna med bussen och utan dramatik var jag tillbaka i Chania till tidig kväll. Som en summering av dagen var det givet att det är mycket folk på ett så här fint ställe i augusti. Om jag försöker se bakom turistmaskinen som är på plats, ser jag ett stycke vild och enslig trakt med de höga bergen på Gramvousahalvön. En tidigare gömd pärla med den fantastiska lagunen vid ön Balos som numera är berömt och lockar stora skaror med turister. Det är enkelt att ta fram klychan, gilla läget. Gå in i trängseln eller stanna hemma. Jag gillar lätt läget och får som bonus en fin båttur på havet med naturfenomen i sikte som den dramatiska landhöjningen. Inte minst leka pirat på samma ö som riktiga pirater har gjort. Text & Foto: Mats Randow Relaterat. Tre dagar, tre utflykter Läs mer om: Elafonisi Island Läs mer om: Vandring i Samariaravinen på Kreta https://explore-more.se/blogg/eksjo-julmarknad-i-den-unika-trastaden/ https://explore-more.se/blogg/eksjo-julmarknad-i-den-unika-trastaden/ Det tog max två minuter innan jag kommit bort på Eksjö julmarknad. Vi hade inte ens kommit fram och in på själva marknaden. Det var den där runstenens fel. Jag såg stenen på långt håll vid kyrkan intill Stora torget. Det var min radar som fångade upp den och min lampa för superintressanta saker blinkade hysteriskt. Du, jag ska bara kika lite och klappa på runstenen där borta sa jag och gick raka vägen, radiostyrd mot den där stenen. När jag väl var klar med den vackra runstenen lufsade jag vidare in till julmarknaden på Stora torget för att ansluta mig till mitt sällskap. Två varv runt och jag insåg att halva Småland var här och mitt sällskap var borta, eller om man så vill, jag var försvunnen. Det är ju inte så att Eksjö är min hemmaplan där jag kan säga att jag hittar enkelt. Den lilla staden mitt i de småländska djupa skogarna förtjänar respekt och är tillräckligt stor för att jag skulle komma bort, jag erkänner. Okey, jag är gammal nog att kunna ta vara på mig själv, så det fanns ingen anledning att skapa något större drama kring detta, utan att underskatta fina Eksjö och de småländska vilda urskogarna. Plan B var ju att skicka ett meddelande. Min telefon ingår såklart i min överlevnadsutrustning. Men det är lite fusk, eller ett erkännande att jag så lätt och snabbt kom bort. Med lite is i magen kunde jag fortsätta att lufsa runt och när jag åter skulle se mitt sällskap kunde jag vända på problemet, som om det var de som slarvat och var försvunna. Kyrkan stod såklart öppen en sådan här dag, så varför inte en sväng in där och ta en titt. Där inne var också mitt sällskap och de uppförde sig som ingenting hade hänt, som om jag aldrig varit försvunnen. Bra där. Den där taktiken med is i magen funkade och jag behövde inte heller erkänna att jag varit försvunnen. Alltså inget drama att prata mer om. Eksjö marknadsför sig som den unika trästaden och julmarknaden är en av rikets mest stämningsfulla marknader. Julmarknaden lockar närmare 30 000 besökare, i trästaden med cirka 10 000 invånare. Tips: Håll reda på era barn så de inte kommer bort. Nu är marknaden stor och fyller upp hela centrala Eksjö tillsammans med den fina gamla stadsdelen med trähusen, så det finns plats. Det är betydligt värre med trängsel i Nordstan i Göteborg vid julhandeln, och där är det inte ens pittoreskt. I Eksjö är julstämningen fin på de gamla gatorna med sin stadsplan från medeltiden. Ett fint snötäcke hade stämningsfullt lagt sig över staden på det småländska höglandet och här fanns tomtar och gycklarna var på plats för att roa. Husarernas orkester spelade stämningsfulla jullåtar medan det var mer tjo och tjim på tomtarna med dragspel. Eksjö trästad är som ett stort utomhusmuseum med k-märkta hus från 1600- och 1700-talet, både till höger som vänster. Även Eksjö museum är också en del av julmarknaden, dock inomhus. Med doften av varm glögg och värmande brasor på gator och torg möter man också stolta ridande husarer på sina höga hästar. Man ska heller inte missa att titta in på någon av bakgårdarna som är som en tidsresa bakåt. På många gårdar pågick också marknaden. Vad finns att fynda på julmarknaden då? Det är inte direkt krimskrams mina ögon. Faktum är att det mesta är hantverk, som exempelvis olika typer av slöjd, metall och silversmide, stickat, vävt, stöpta ljus, julkransar, keramik. Kommer vi till det som är ätbart finns det många marknadsstånd att stanna upp vid och även där är det mycket hantverk lagat från grunden. Klassikern vid jul är marsipan och choklad, man finner också rökt fisk och korv, pastejer, ostkaka, ostar i alla smaker, bröd som andra bakverk, marmelader, saft och sylt, med mera. Detta års julmarknad 2021 var den 4–5 december. För att koka ihop det i en slutkläm kändes Eksjö julmarknad för mig som en riktig julstämning de lux. Mitt omdöme till julmarknaden blir alla maxpoäng jag har i min låda. Kan också säga att bara husarernas ärtsoppa är värd resan från Göteborg, helt perfekt i konsistens och himmelskt god. Kan så också vara att man fick stå vid en snödriva och äta sin soppa i en unik miljö till husarernas julmusik på en riktigt trevlig julmarknad. Detta vill jag göra om nästa år och kanske ses vi där då. Håll bara reda på varandra, det är roligare att uppleva julkalaset tillsammans.   Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/vandring-fran-den-heta-kallan-till-klostrets-olivskord/ https://explore-more.se/blogg/vandring-fran-den-heta-kallan-till-klostrets-olivskord/ Bara den varma källan får pulsen att öka och säger mig att det blir äventyr i dag. Naturligtvis ska vi utforska mer av den. Det går en bäck från bergen in i området där det bubblar och ryker överallt. Färgskalan i bäcken är fantasifull med roströda mineraler till slemgrönt. Mycket fascinerande. Effekten av röken ur både marken och i vattnet förstärker mystiken i området. Här har man dessutom haft hälsosamt spa sedan osmanerna styrde på ön. En liten bit från det nuvarande badhuset ligger några riktigt gamla badhus som inte är i bruk och är hundratals år gamla. Vi är vid de heta vattenkällorna i Polichnitos Hot Spring på Lesvos i Grekland. Jag tog mig närmare det bubblande vattnet, nyfikenheten hade tappat alla gränser. Jag hörde DONT TOUCH. Det var en skarp varning från Theano i all välmening. Hade detta varit i Sverige skulle hela området varit avspärrat. Detta är den varmaste källan i Europa och vattnet kan hålla upp till 92 grader. I underjorden cirkulerar vattnet i 400 grader. Känslan att vi är nära magman i jordens undre är med. Det går inte att snacka bort att detta är nog fascinerande och så spännande.   Vi kom så också iväg på vår vandringstur. Den här vandringen gick vi hösten 2017 som alltså utgick från Polichnitos Hot Spring på Lesvos. Min vandringskompis Theano, är från ön och vi hade våra hundar Lessie och Bianca med oss som sällskap. Hundarna är smarta och känsliga, de fattar bättre än mig att man ska hålla avstånd till de märkliga bubblande vattnet som ångar upp här. Vi går sedan vidare i gammalt övergivet jordbruksland med märklig en form av blandskog av småväxta ekar av olika sorter och lågväxande macchia, det är som om naturen gjort revolt och tagit tillbaka gamla odlings och betesmarker. Första delmålet var att gå förbi klostret Damandriou. Klostret är från bysantinsk tid på 1100 talet och har fått namnet ifrån den bysantinska byn som nu ligger i ruiner på kullen bakom klostret. Hundar är naturligtvis inte tillåtna att ta med in till kloster, så för den goda stämningens skull respekterar vi munkarna och turas om att ta en titt i klostret. När vi gått vidare hade vi ytterligare ett kloster framför oss som ännu ett delmål. Vi kom upp på en platå och Lesvos är ingen överbefolkad ö med gott om natur och landsbygd att vandra i. Ofta kan man vandra en hel dag utan att möta någon. Strax efter vi kom in på vägen till nästa kloster hörde vi översaskande att någon ropade på oss, till vänster en bit ut ibland olivträden. En äldre gumma låg på marken och ropade på hjälp. Vi sprang till henne för att se vad vi kunde göra. Min puls ökade, det var skarpt läge. Gumman såg ut att vara flera hundra år, lika gammal som man bara kan bli av att leva på grekisk yoghurt, närodlade ekologiska grönsaker och olivolja. Hon pratade bara grekiska så jag förstod inte riktigt vad hon sa. Nu räckte gumman fram en tung hink full med oliver till mig som jag tog emot, samtidigt som jag funderar på hur vi ska få hit en bil eller ambulans för att hjälpa gumman. Finns det ambulansjeepar på ön? Platsen är ensligt belägen. Helikopter? Tack och lov förstår Theano vad gumman säger och börjar diskuterar med gumman. Där jag står med en spann full med oliver hör jag nu på tonen att det inte är så allvarligt, som de pratade om vädret och senaste nyheterna. Ungefär som på det lokala kafeet. Theano förklarade för mig att hon bara ville ha hjälp med att bära de tunga oliverna bort till klostret som ligger intill, så hon kan plocka fler. Varför låg hon på marken? Frågade jag. Bara för att vila lite. Med all respekt, hon var ju säkert flera hundra år gammal. Hennes väninna är nunnan på klostret och skulle ta emot oliverna, om jag bara kunde vara snäll och gå dit med dem. Väl i klostret med spannen, ropade vi efter nunnan. Inget svar och vi såg ingen där. Nunnan är säkert lika gammal så vad kan ha hänt? Nu kom gumman som vilat. Hon bara skrattar och säger att nunnan har nog tagit en siesta och nu vill gumman prompt bjuda på kaffe. Detta är just en del av tjusningen med att vandra på Lesvos, att allt kan hända. Nu var det inte så dramatiskt som vi trodde från början och den tunga hinken med oliver kom dit den skulle. Det är inte bara naturupplevelser det är också möten med människor. Vi vandrade sedan vidare tillbaka till den heta källan. Där finns ett litet mer modernare bad än det gamla osmanska badhuset och med lite bättre planering med badbyxor och hundar hade det varit perfekt med ett termalbad. Vattnet har en hälsosam radioaktivitet och blandats i rätt temperaturer i underjorden för att få en bra mineralhalt som gör att man känner sig minst 10 år. Nej, 20 år yngre efter ett bad. Jag lovar. Jag har testat. Känslan räcker i alla fall till dagen efter. Vattnet i badet har kylts ner till 41 grader och det är en lång lista över sjukdomar som badet är bra för. För ordningens skull finns separata bad för herrar damer. Agios Georgios Melandas är ett litet nunnekloster, men har en rätt stor kyrka och byggnaderna ser mer moderna ut i jämförelse med andra kloster på ön och har sin trädgård. Det ska också finnas enkelrum för pilgrimer här. Jag gissar att nunnan som tog en siesta, kommer att vara den sista nunnan på det ensliga klostret. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/aventyr-i-vita-bergen-pa-kreta/ https://explore-more.se/blogg/aventyr-i-vita-bergen-pa-kreta/ Jag söker nya äventyr och planerar ett nytt tredagarsrace. Denna gång upp till Vita bergen på Kreta. Lefka Ori som bergen heter på grekiska. Ett vilt, högt och vackert bergsområde som också varit gömställe för rebeller i oroliga tider av ockupation. Jag lämnar mitt huvudbagage hos Constantino i Nea Chora, Chania och reser med lättare packning upp till Omalosplatån på drygt 1000 meters höjd. Med bergstoppar som ligger som en vacker krans runt platån och når upp till 2000 meter. Ja, egentligen blir detta fem dagar på vift. Jag hade planerat för tre heldagar och fick då fyra övernattningar i Omalos. Denna gången skippar jag att åka med utflyktsarrangör och guide med hela kalaset. Jag skissade ihop min egna lilla expedition. Jag tycker om att resa på båda sätt, både med guide som utan och skapa mina egna äventyr. Båda har sin poäng och fördelar, fast på olika vis. Men, denna gången ville jag vara flexibel och spontan. Jag tog en sen morgonbuss från busstationen i Chania. Det var då redan 28 grader i luften och de krokiga vägarna tog bussen upp i bergen med en bussresa på cirka en timme. Det blev äventyr direkt. Jag satt på bussen som nått Omalosplatån, drömmandes och tittade ut samtidigt som känslan infann sig, att jag åkt för långt. När jag kom av bussen hade jag fyra kilometer att gå, tillbaka. Här uppe är det inte som i Göteborg, där det går en spårvagn tillbaka var tionde minut, när man åkt för långt. Vart var den där guiden som skall hålla koll på mig? Det var bara att ta eget ansvar och börja traska tillbaka. På denna höjd var det riktigt svalt i luften, knappast över 20 grader och moln som skumt döljer topparna på bergen. Det var bara jag på den öde platån och kanske hundratal getter och får som går på lösdrift. Precis som jag. Samtidigt hörde jag en bil i tystnaden komma i fjärran bakom mig. Jag slängde upp tummen för att försöka få lift och gjorde mitt bästa för att inte se ut som en psykopat eller seriemördare. Bingo.  Bilen stannade. En amerikansk turist plockade upp mig och jag slapp gå de fyra kilometrarna. Den supertrevliga turisten verkade inte heller ha några större psykopatdrag eller vara sugen på att mörda en vilsen liftare. Han släppte av mig vid mitt lilla hotell som skulle bli min bas för några dagar. Omalos by är inte som traditionella byar i Grekland. Normalt ligger husen packade intill varandra, trångt, trångt. Men, Omalos by är som i Norrland där husen har lite avstånd till varandra med gott om plats. Det ligger tre fyra hotell här med tillhörande taverna eller restaurang. Det är vad man kan säga är Omalos by. Mitt hotell är ett familjeägt och det blir personligt med den där härliga atmosfären. Jag fick samtidigt en knepig känsla av att vara i fjällen eller alperna, fast med en grekisk touch. Dagen därpå var min plan att ge mig ännu högre upp i bergen på vandring. Vädret kändes inte helt hundra och säkert för detta. Jag fick föreslaget på hotellet att gå Agia Iriniravinen, och de erbjöd att köra mig till startplatsen. Bra deal och win-win, så jag inte går vilse dimman uppe i bergen och missar kvällsmaten, samt att de inte behöver ge sig ut och leta efter mig till kvällen. Jag blev avsläppt cirka fyra-fem kilometer ifrån hotellet för att vandra leden ner och genom ravinen till Sougia för ett bad i Libyska havet på sydkusten. Cirka 15 kilometers vandring. Från Sougia skulle jag ta bussen som går tillbaka till Chania via Omalos. Detta skulle bli en bra plan för dagen, och en lång promenad för ett bad. Starten på 1000 meters höjd blev en lagom backe nerför och när jag kommer ner på 600 meters höjd kommer jag till ett ställe där rebeller tidigare har haft ett av många gömställen. Några hus är bara ruiner. Jag når sen Sougia och kan ta mitt bad i havet som belöning. Agia Iriniravinen är en fin vandring, så nöjd är jag. Jag sprang också på den berömda vildgeten Kri-Kri i ravinen, vilket inte är vanligt. Med sköna intryck tar jag en sen lunch för att sedan ordna med bussbiljett. Bussen skall gå kvart över sex, när färjan från Agio Roumeli kommer med hundratal vandrare som gått Samaria ravinen. Jag får nu höra att båten har gått sönder och bussen går icke en meter utan att båten har kommit. Ryktet säger att en ny båt är på väg och kommer nog vid halv nio istället. Ja, tjena. Då fattar jag att den kommer tidigast nio, kanske tio. Det var bara att ta fram det där med gilla läget, det hör till äventyret och att vara ute på resa. Varför inte ett bad till och sedan äta middag på en av tavernorna vid strandkanten. Strandvyn från tavernan är helt okey och man kunde ha varit på en sämre plats. Båten kom strax efter nio. Inget att vara jättebitter över när man fått en oplanerad paus för avkoppling i fina Sougia. Hade båten varit i tid hade jag missat den grillade fisken som sköljdes ner med lite vitt vin. Det till vågornas brus vid stranden. Bussen gick uppför bergen med en hejdundrande fart i kurvorna och i mörkret. För andra gången på kort tid är jag med då en passagerare kräks. Denna gången hinner vi varna chauffören och han stannar vid bergstupet. Tjejen som mår illa hinner ut och hänger sig över räcket på vägkanten, och frågan är hur långt den pizzan seglar iväg i mörkret utefter bergstupet. Stackars tjej. Jag var tillbaka på hotellet till klockan 11 på kvällen, ändå en rimlig tid för att ladda om till nya äventyr. Text & Foto: Mats Randow Relaterat inlägg Läs mer om: Gamar, poesi och ett orakel https://explore-more.se/blogg/gamar-poesi-och-ett-orakel/ https://explore-more.se/blogg/gamar-poesi-och-ett-orakel/ Nyvaken och nyladdad efter en god natts sömn efter gårdagens äventyr i Agia Iriniravinen och i Sougia. Det ser ut som att jag ligger bra till hos de lokala vädermakterna, det är en riktigt fin morgon. I dag blir det en höjdardag, då jag ska upp på de lite högre höjderna i Vita bergen. Leden jag planerar att gå startar utanför mitt hotell. Jag går praktiskt taget raka vägen ur sängen, via frukostbordet med kaffe och fyller på med energi, så rätt ut i vildmarken. Starten är på 1000 meters höjd och det går uppför till dryga 1600 meters höjd, bra backe kan man säga. Därifrån har man bra utsikt mot Chania och turistorterna vid havet. Bra början. Ett delmål för mig var Kallergi Refuge som ligger på ungefär samma höjd. Jag följde en lång bergsrygg med panoramautsikt hela vägen till delmålet. Kallergi Refuge ligger som ett örnnäste på en bergskam och är ett hostell för vandrare som följer E4-leden på Kreta. Utsikten där håller världsklass över Samaria nationalpark från ovan och man ser bort till Libyska havet, Kretas sydkust vid bra väder. Man får uppleva utsikt mot två hav på samma vandring. Jag hörde också att de ska ha Kretas högst belägna toalett??? Det låter kanske lite fånigt och frågan är om det är viktigt. Har du kvar toan på din "att göra lista", eller är den avbockad? Jag kan stolt avslöja att toan är avbockad på min ”Bucket list”. På vägen ner följde jag bergskammen och nationalparksgränsen. Jag kan upplysa om att sidan mot nationalparken stupar rätt ner, nästan 1000 meter. Jag kan erkänna att jag har lätta anlag för höjdrädsla. Jag försöker att inte titta ner för mycket och stannar istället för att titta upp och får se en stor fågel ovanför mig. Jag menar jättestor, egentligen gigantiskt stor. Jag är mer bekant med de feta stadsmåsarna i Göteborg. Stadsmåsen i Göteborg är en liten dvärg i jämförelse. Stadsmåsarna är så feta så dom inte orkar flyga till havet för att skaffa mat. Det är lättare för dem att hitta föda inne stan, gå runt på avenyn och sno pommes av barn och kanske orka flyga upp på en soptunna för att tömma den på godsaker. Om du sätter dig på Heden eller i Slottsskogen med en kebabrulle med stark sås och det kommer en stadsmås och sträcker ut sina vingar framför dig. Då ger man upp kebabrullen utan strid, 1–0 till stadsmåsen. Jag lovar. Den stora Pippifågeln här, är en Griffon Vulture. På ren svenska, gåsgam. Kanske Europas största fågel. Så nu ska vi pausa läsandet och göra en övning. Om vi ställer oss upp, sträcker upp våra armar så högt vi kan. Sen hoppar vi jämfota så högt vi kan. Sedan mäter vi från golvet hur långt upp vi nådde med fingerspetsarna. Nu börjar vi nosa på hur stort vingspann en Gåsgam har. Jag sa ju att den var stor. Kommer den ner, nära mig lovar jag att jag ger upp mitt lilla lunchpaket jag har i ryggsäcken, utan kamp. Nu är gåsgamen inte lika närgången som de halvtama stadsmåsarna, så jag är inte rädd? På min tredje dag och den tredje vandringsturen var planen att gå leden upp till Mount Gigolos. Bara namnet på berget är poesi. Det sägs i den grekiska mytologin att Zeus, gudarnas kung ska placerat sin tron på den toppen. När man står vid starten på 1240 meters höjd och tittar på Gigolos som är 1974 meter, tänker man, något måste vara fel. Det är nästan 800 meters höjdskillnad och berget ser rätt knepigt ut för att man ska kunna vandra upp. En dröm för bergsklättrare. Och det är det också. Jag hade ändå inga andra planer för dagen så berget får en chans. Från starten lånar vandringsleden lite plats på berget bredvid och tar höjd i zick-zack uppåt. Vid cirka 1500 meters höjd planar det ut något och man rundar över mot Gigolos via ett ställe som kallas för Linoseli. Här finns Demonospilio, nu låter det som poesi igen. Det betyder Demongrottan. Här finns gott om grottor och enligt legenden ska även ett känt orakel hängt här under antikens Grekland. Utan att tänka på det, ser jag mig om efter oraklet. Är han kvar här någonstans? Jag skulle vilja fråga han om ett par saker. Äventyrskänslan är i alla fall där. En vattenkälla ur berget ger oss här nytt friskt vatten och därefter går det brant upp i zick-zack, än en gång, nu upp till 1700 meters höjd. Där når man baksidan av toppen på Gigolos och om det var vindstilla vid starten kan man förvänta sig som vi nått upp till jetvindarnas höjder. Nu är detta inte sant, jetvindarna går ytterligare 6–8000 meter upp. Men som ni förstår, blåser det ofta på denna höjden. Vi är på högalpin nivå. Här vänder de smarta när vädret inte är okey. I dag är vädret okey, så det blir en attack sista biten upp till toppen. Vandringen övergår i en mycket kort sträcka i en gråzon, till att kunna kallas för klättring. Man behöver helt enkelt använda sina händer lite för att ta sig upp. Inte mer dramatiskt än att man klarar sig utmärkt utan linor och diverse utrustning. Man når sen en platå och det planar ut. Nu var man uppe? Men, vänta lite. Detta är bara på 1964 meters höjd. Det fattas 10 meter och högsta toppen är en liten bit framför. Vid första snabbanalysen ser man att det är besvärligt och svårt att ta sig upp dit. Det går, men jag är en bekväm man och en ny konskvensanalys säger mig att den energin för att nå tio meter till, inte är värt det. Är det inte jätteviktigt för dig att jaga höjdmetrar kan jag säga att utsikten inte är så mycket bättre där. Med milsvid utsikt över ännu högre berg och två stora hav på varsin sida av Kreta var lunchplatsen uppe på Gigolos och där Zeus tron ska ha stått, ett mycket bra val för dagen. Det gick utan problem nedåt och oraklet såg jag inget av då heller. Han har kanske flyttat, bytt upp sig? Från Grotta till lägenhet med toa och balkong? Hur som, summan av det här tredagarsracet med äventyr i Vita bergen var klart godkänt. Det är många upplevelser och intryck som skall sorteras och sammanställas. Vandringsturerna kommer helt säkert med i min kommande guidebok om Kreta. Text & Foto: Mats randow Relaterat inlägg  Läs mer om: Äventyr i Vita bergen på Kreta https://explore-more.se/blogg/nar-ar-ett-aventyr-ett-aventyr/ https://explore-more.se/blogg/nar-ar-ett-aventyr-ett-aventyr/ Vad ska ett äventyr innehålla för att få kallas ett äventyr? När blir det ett äventyr? När får man äventyrspoäng? Jag gjorde en vacker kustvandring förra veckan på södra Kreta, där massor av upplevelser gjorde att jag plockade ihop tillräckligt med poäng för att det skulle bli ett äventyr för mig. Förutom vackra vyer där hav möter berg med möjlighet till bad under nästan hela sträckan. Ett par backar med fina utsiktsplatser. Därpå passerar leden den gamla antika platsen, Lissos. Vandringen kompletteras som avslutning genom en liten ravin innan jag når målet. Som bonus, båt tillbaka till Paleochora. Detta låter lite äventyrligt, tycker jag. Häng med nu från början så ska ni få veta hur jag resonerade och hur detta blev ett äventyr för mig, på riktigt. Det börjar med planering och förberedelser samt skapa förväntningar. Redan här kan man börja bygga äventyrskänslan om vad man ska ut och nosa på. Sedan kan man hoppas på lite utrymme för oförutsedda händelse eller spontana ändringar under färden. Min vandringstur ska starta i Paleochora och avslutas i Sougia på Kretas vilda sydkust och det är cirka 14 kilometer att gå. Det börjar lukta äventyr. De första tre kilometrarna följde jag på väg. Minuspoäng? Nope, naturen är fin och man följer kusten nära. Här finns flera möjligheter att hitta en egen plats för ett bad, till och med ett nakenbad. Okey, blygheten säger att det kan synas att du är naken från vägen om det kommer någon. Men, man ser inga detaljer. Inte jag i alla fall, utan glasögon. Här plockar man enkelt några äventyrspoäng. Där vägen slutar ligger Gialiskaristranden. Här finns solstolar, parasoll och fika. Inte så äventyrligt, men en jäkla bra rastplats. I slutet och i andra änden på denna strand är det ett riktigt nakenbad, organiserat med solstolar och parasoll. Här går vandringsleden markerad, inte helt odiskret rakt igenom nakenbadet. Här kom jag vandrandes och försöker dölja min systemkamera. Jag kände mig uttittad av nakenfisarna och skulle aldrig våga testa att ta en bild här. Då skulle jag garanterat ha blivit bortjagad och fått en och annan klappersten kastad efter mig. Det hade gett full pott med modiga poäng. Det skulle också garanterat ha varit riktigt korkat, så jag flög under radarn och höll låg profil. Det kändes ändå det lite modigt och rebelliskt. Därav samlade jag på mig ett par äventyrspoäng. Stigen går därefter i väglöst land i fin natur nära havet. Här rasslar det in några lättvunna poäng. Strax före första backen upp passerar man en vacker vik med med turkost vatten och fin sandbotten. Ett nakenbad kanske? leden går mycket nära och passerar andra vandrare ser de tyvärr detaljerna lite bättre här. Det skulle till och med jag göra utan glasögon. Dessutom är vattnet kristallklart. Det borde ge bra betalt i äventyrspoäng, men jag fegar ur och blir utan dessa poäng. På höjden efter tog jag några gratispoäng för den vackra utsikten över kuststräckan. När det bara var ett par kilometer kvar till den antika staden Lissos ruiner känner jag att jag kan kosta på mig att dricka upp mitt sista vatten. Det var inte så tufft gjort och ger inga extrapoäng eftersom det finns en vattenkälla i Lissos där man kan fylla på sin flaska. Jag plockade sen en poäng till vid utsikten över dalen där Lissos ligger och jobbade därefter mig ner till ruinerna. Som historiskt intresserad gick pulsen upp mer bland ruinerna än vad den gjorde i backarna. Flera bonuspoäng bara på alla gamla stenar och ruiner som ligger här. Nu till den antika vattenkällan. Vattnet ska vara livgivande, det var därför man byggde guden Asklepios tempel här som man här ser ruinerna av, med mosaikgolvet delvis bevarat. Asklepios var guden som kunde bota sjukdomar och väcka döda. Jag fyllde alltså min flaska med Asklepios livgivande vatten och drog i mig ett par stadiga klunkar. Vattnet smakade getbajs. Där och då ångrade jag ljupt att jag inte var sparsam med mitt vatten. Förbryllad undersöker jag varför det berömda livgivande vattnet smakar död och bajs. Ovanför och bakom vattentappen har man dämt upp och magasinerat vattnet, öppet och oisolerat. Inte nog med det, här kryllar det av getter på lösdrift så jag fattar nu att jag kommer att få gå sista biten utan vatten. Jag tog dock med mig flaskan med getvattnet som säkerhet ifall jag måste välja mellan pest eller kolera. Jag kanske kommer att bli tvungen att dricka av det, eller att ramla ihop och bli kalasmat för gåsgamarna i trakten. Då dricker jag hellre vattnet och då också plockar hem en gigantisk pott av äventyrspoäng. Kanske blir det en pallplats i tävlingen: Den som har mest äventyrspoäng när man dör, vinner. Vandringen från Lissos gick upp på nya höjder där jag passerade en platå utan skugga och jag funderar på om jag ska få uppleva det här med hägringar. Bara tanken ger väl en halv poäng. Det går därefter nerför i tallskog som ger underbar skugga och jag kom ner i den avslutande ravinen. Bara det här med ravin är äventyr och ”katching” så ramlar det in nya poäng. När jag sen kom fram till Sougia hade jag gått runt 5 kilometer utan vatten och är duktigt törstig. Jag frågar efter extrapoäng för det äventyret, men får inget. Där har det övergått i dumhet och jag riskerar minuspoäng istället. Jag slank smidigt in vid första tavernan och slog mig ner och beställde in en stor vatten och en stor Coca-cola. Det finns ingen stor Coca-cola säger servitören. Det gör inget, då tar vi två, sa jag. Det blev också ett bad vid stranden i Sougia, med badkläder på. Det är inte trångt här, men tillräckligt med folk för att det ska bli minuspoäng för nakenbad här. Även det skulle ha övergått i dumhet. Om jag summerar erfarenheter och äventyrspoäng innan båten tog mig tillbaka till Paleochora, kan man börja med att INTE alltid lita på vattnet och vattenkällorna. De kan också vara uttorkade under högsommaren. Detta vet jag egentligen om och jag hade grundat bra före, med vatten som en kamel. Jag hade bättre kontroll än vad man kan tyckas tro. Jag ska ändå inte sticka under stolen med att jag övveraskades av att vattnet i Lissos höll så dålig kvalitet. Jag vet att många vandrare fyller på där. Mitt enkla tips till er som ska gå denna turen är att vara lite försiktig med Lissos vatten. Det kan bli lite surt om man behöver en toalett akut innan man når Sougia, det finns ingen efter vägen och går du andra hållet mot Paleochora får du hålla dig om det går tills du når Gialiskaristranden. Tänk på det du. Vad gäller äventyrspoängen, vetetusan hur många jag fick ihop. Jag summerade definitivt ihop att det var ett härligt äventyr från start till mål. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/overraskningen-jag-inte-ville-ha/ https://explore-more.se/blogg/overraskningen-jag-inte-ville-ha/ Mardrömmen när något blir fel på ens bokning. Har ni bokat fel någon gång? Bokat fel dag, fel plats, fel flyg? Om man tänker efter är det mycket som kan gå fel. Allt står inte heller i ens makt att styra. Det blir förseningar, transportmedel går sönder, vädergudarna är på ovanligt dåligt humör och skojar till det med inställda transporter. Historierna är många på saker som gått fel på drömresan. Detta hör lite till äventyret. Nu är det inte speciellt kul när det blir lite för mycket äventyr och allt går fel. Man utsätts för prövningar och måste ta beslut i situationer man inte är van vid. Är man utomlands kan språket bli ett problem som måste lösas. Det löser sig alltid på något sätt, för att man är tvungen. Ibland går man den svåra vägen och en annan gång kanske lite erfarenhet hjälper och går den smidiga vägen. I söndags gav jag mig iväg från min bas på Kreta i Nea Chora, Chania för nya äventyr. Denna gång till den vilda sydkusten bakom Vita bergen. Jag hade planerat aktiviteter för en hel vecka och bokat ett boende i Chora Sfakia. Detta var inte mitt förstaval. Som första val hade jag tänkt mig ett boende i Loutro, tjugo minuter med båt från Chora Sfakia. Jag skulle då hamnat lite närmare händelsernas centrum för mina planer och bott i en mycket trevlig by utan bilar i väglöst land. Jag hittade inget ledigt att boka online och visst skulle det kanske ordna sig att bara åka på chans. Det äventyret var jag inte sugen på nu, utan jag ville planera lite noggrannare för att kunna använda min tid väl. Plan B blev Chora Sfakia. På mina vanliga bokningssidor blev det stopp även där. Surt sa räven. Jag testade Trivago för första gången. Jag hade ju sett på tevereklamen att det är lätt som plätt. Simsalabim så dök Hotel Samaria i Chora Sfakia upp. Bingo och det kändes som jag vunnit något fint. Hotellet snokade Trivago upp hos en förmedlare som hette Loveholidays. Det var nytt för mig. Jag är lite konservativ ibland och rynkade på näsan åt Loveholidays. Jag ville ha något som jag kände igen och bokat med tidigare samt vet att det funkat, men nu hade jag inte det alternativet. Jag kööör, betalade och rummet är mitt. Bra. Nu tillbaka till min resa till Chora Sfakia. Den gick med buss över bergen och flöt på kanonfint. Förra resan till Paleochora gick bussen sönder efter en kvart och en ny fick hämta upp oss. En flicka kräktes sedan i de första bergskurvorna och chauffören stannade snällt och kom med papper och förklarade rutinmässigt att det är helt okey att kräkas i bussen. Ju närmare vi kom Chora Sfakia, ju fler skotthål i vägskyltarna. Jag mindes historierna om folket här som alltid levt efter egna lagar och villkor. Man gör upp i vendettor utan inblandning av myndigheterna långt bort, åtminstonde för ett par generationer sedan. Numera har det tydligen blivit lite lugnare här, även om de övriga Kretensarna har respekten kvar. Här ska alla ha vapen sägs det. Dom flesta från andra världskriget. Ett par bössor på vinden, en i garderoben och en i bilen, ofta av Pick-upp modell. Väl framme i Chora Sfakia såg jag på håll mitt hotell nere vid hamnen. Detta såg mycket bra ut och mitt goda humör toppade lite till. Jag förklarade att jag hade en reservation och personalen bad mig sätta mig. Jag fick en kopp kaffe ”on the house”. Känslan är super och jag gillar hela paketet här utan att ha sett rummet. Nu hittade de inte min bokning och undrade hur tusan jag bokat rummet. Jag visade min bokningsbekräftelse från Trivago och vouchern från Loveholiday. De samarbetar vi inte med, fick jag höra. Den där humörtoppen jag hade, den positiva känslan som infann sig och den låga pulsen jag hade när jag landade, allt var borta. Han sa att jag måste ha bokat ett hotell med samma namn, men någon annan stans. Nu blev det rörigt, milt uttryckt kände jag. Han hittade en adress i det finstilta på vouchern. Va fan, hade jag inte kollat det? Tänkte jag. Hotellet låg tydligen i Agia Roumeli, en dryg timme med båt eller till fots 16 kilometer genom Samariaravinen. Hotell-Nissen pekade ner mot hamnen och en båt som går typ nu, till Agio Roumeli. Jäklar vad det snurrade till i huvudet, det gällde att tänka snabbt. Ska jag stanna och boka in mig här? Har dom ett rum ledigt? Kan jag begära pengarna tillbaka för min bokning som gick snett? Okey, jag lättade från min stol och lämnade en halv kopp kaffe och halvsprang med min packning mot båten. Hotell-Nissen såg beklagande ut och sa att han bjussar på kaffet i alla fall. Tack snälla. Jag köpte mig en båtbiljett och hoppade på båten som sista passagerare, samtidigt som landgången går.   Nu jäklar var det hög puls igen och äventyr. Båten gick via Loutro som var Plan A mot Agio Roumeli som plötsligt blev Plan C. En vecka I Agio Roumeli. Hur ska jag sätta mina vandringar därifrån? Jag hade planerat in fyra till fem vandringar under veckan. Båtfärden fick mig i ro igen och jag stuvade om mina planer i mitt huvud. Konstaterade att en av vandringarna skulle bli svår att genomföra från min nya utgångsplats. Bra. Det mesta löser sig nog. Bara det inte skulle bli mer strul nu på nästa Hotel Samaria. Fanns det ens på riktigt? Jag gick i land i Agio Roumeli som är en liten by som mest lever på vandrarna som kommer ut ifrån Samariaravinen och ska äta upp sig lite innan de ska med sista båten tidig kväll, för att sen åka med bussen tillbaka till sitt hotell vid någon av dom större turistorterna. Jag såg givetvis inte mitt hotell från den lilla hamnen och drog mig in i byn. Plötsligt stod herr Prokopis framför mig och sa välkommen. Syntes det så tydligt att jag skulle bo på hans hotell. Nu såg jag skylten Restaurang Samaria, han bad mig sätta mig i hans lilla taverna. Men, var var hotellet? Han serverar mig något kallt att dricka, ”on the house” och tyckte att jag ska vila lite. Hotellet låg bara runt hörnet och familjen som driver hotellet och restaurangen tog hand om mig som om jag var en VIP-kund. Mycket välkomnande med massor av gästfrihet. Mycket bra. Vad gick snett? Jag kollade bekräftelsen från Trivago och jag vet att jag granskade den noga. Där stog det Hotel Samaria med adress Chora Sfakia med en bifogad karta som stämmer överens med min Plan B. Nästa mejl var vouchern från Loveholidays. Som sagt, där har de bytt hotell med adress i Agia Roumeli. Lärdom, kolla, kolla och kolla innan man åker. Denna gången var det i alla fall samma ö. Och, det finns värre saker som kan hända. Isländska askmoln, strejker, revolution, jordbävning, ja allt möjligt som kan göra ett äventyr onödigt hett. Nu kom det också till att mitt knä pajade efter första vandringen. Knät var i så pass dåligt skick att jag fick gå nerför baklänges i trappan. Detta såg säkert skojigt ut för andra, så det var tveksamt om det skulle bli fler vandringar denna veckan. En olycka kommer sällan ensam, har jag hört. Jag upprättar ett kontorshörn i Prokopis taverna. Jag fick ta fram det där med gilla läget och jag fick tid att skriva i kapp mig istället. Det är bra.   Text & Foto: Mats Randow Relaterat Läs mer om: Hobbydoktor, raki som medicin och en nackad höna Läs om: Vandring i Samariaravinen på Kreta   https://explore-more.se/blogg/faraos-hamnd/ https://explore-more.se/blogg/faraos-hamnd/ Att bli sjuk är aldrig kul. När man har ledigt och semester är det ännu surare. Att bli sjuk på en semesterresa ska vi inte prata om. Eller, varför inte? Turistdiarré går skämtsamt och allmänt under namnet Montezumas hämnd. Nu mina vänner ska vi läsa på vår historia och backa till 1500-talet, då spanjorerna reste till Mexiko och röjde. På den tiden blev man också kass i magen på resan såklart. Typsk semestermage som vi säger numera. Då var Montezuma härskaren över Aztekerna och snöpligt avsatt av spanjorerna, för att sedmera mördas av de härjande spanjorerna. Enligt den aztekiska legenden mördad på ett makabert sätt. Känsliga läsare, hoppa över nästa mening. Enligt Aztekernas version mördade spanjorerna Montezuma genom att ha kört upp ett svärd i..... Ja, där bak. På något vis blir det samtidigt logiskt att det blev Montezumas fel då spanjorerna fick fnurr i magen och behövde vara nära en toalett när dom plundrade i Mexiko. Montezumas hämnd. Statistisk sett åker 9 av 10 på en turistdiarré, mer eller mindre på resa till U-land eller tropiskt land. Detta är inte kul info när vi planerade för en familjeresa till solsäkra Hurghada i Egypten. Hua…. Det är ändå Afrika vi skall till. Detta är en återblick på en resa vi gjorde november 2006. Bad och snorkling i Röda havet med lata dagar. Detta var vår första resa till Egypten och vi har naturligtvis fått höra om alla andra som blev magsjuka på sin Egyptenresa. Det verkade vanligt att alla åkte på en släng av sjukan, mer eller mindre. Hela familjer vi känner var drabbade, alltså alla i familjen. Det är inte frågan om, utan när på resan. Någon satt större delen av flygresan hem på toan. Vi fick jättefina tips i all vänlighet av andra som varit i Egypten. De klassiska råden från att inte åka dit till att inte äta sallad som alltid är sköljd i tveksam vattenkvalitet. Inte äta glass, framförallt kulglass som tydligen ska var en bomb av bakterier. Inte äta av bufféerna på hotellet som ska vara någon form av bakterieodling och en dröm för bakterieforskare. Vattnet är naturligtvis farligt, is i drinkarna eller barnens drickor är en mardröm. Med andra ord, ät eller drick helst inget på resan. Inför en resa kan det bli tjatigt med den viktiga kom ihåg listan med de klassiska tre P, Pass, Plånbok, P-piller. Vi fick den kompletterad om tre H. Handsprit, Handsprit och Handsprit. Man ska sprita sig och händerna både före, under och efter allt man gör, superviktigt…. Man ska vaccinera sig mot allt och ändå verkar alla bli sjuka. Är det verkligen semester om vi ska vara så här oroliga och bara vänta på att bli sjuk. Ta ut oturen i förskott. Ska vi avboka? Nä, kommer aldrig på fråga. Vi tar det med ro utan att verka helt korkad och tänker att med lite sunt förnuft klarar vi oss bra. Så, för det första så glömde vi att vaccinera oss, inte en spruta innan vi åkte. Det blir öppet frontkrig utan försvar. Men ässet i rockärmen var, i incheckat bagage hade vi med oss Dofilus yoghurt, svensk. Det är sant. Och handsprit. Och Dofilusen klarade resan. Vi hade kanonfina dagar och gjorde ett par härliga utflykter, så det var lätt att glömma av sig fullständigt i vilken fara vi egentligen var. Utflykter, förresten. Den ena var en snorklingstur runt korallrev och färgglada fiskar. Den andra till Luxor, 30 mil genom öknen inklusive båtfärd över Nilen, Konungarnas dal, Karnaktemplet, Memnon-kolloserna och säkert par saker till. Bara bussresan genom Saharaöknen var ett äventyr. Man hade samlat ihop alla bussar som skulle till Luxor vid en uppsamlingsplats intill Röda havet, sedan åkte 52 bussar i karavan hela vägen med polis och militär escort. ALLA sidovägar var avspärrade av beväpnade styrkor efter vägen. ALLA bussarna var tvungna att stanna samtidigt halvvägs vid någon form av Egyptisk-öken-rasta-restaurang. Här påmindes man av magsjukevarningarna och på toa med hål i golvet rörde man ingenting. Allt spritades och sanerades när man kom ut. Sedan stod 52 bussar startklara igen och väntade på att polischefen skulle dricka färdigt sitt te, och vi kunde åka igen. Terroristangrepp var inget att oroa sig för. Säkerheten var kunglig. Men, så ett morgonbesök på toa där inte allt kändes helt 100. En gång är ingen gång tänker jag. Problemet var att det blev ett par besök till under dagen och jag kände väl att jag kunde hantera detta. Du vet det där med att man ska ha koll på nödutgångar. Det är inte altid man har det. Nu var känslan att ha halvkoll, åtminstone var en eller två toaletter fanns. Min sambo genomskådade mina nya skills tidigt på kvällen och hon har järnkoll på apoteken. Hon menade på att här fanns det fulapotek och så fanns det finapotek med riktig läkare och allt. Hon skickade in mig på rätt apotek för nu skulle ”Olle motas i grind”. Bra där. Jag förklarade för den läkarutbildade apotekaren om min situation, om Montezumas. Hans hämnd är lite av allmän diagnos. I Egypten kallar man gärna magsjukan för Kairo quick step. Så dramatiskt var det inte. Faraos hämnd är också en allmän diagnos i Egypten och så har vi Tutankhamons hämnd. Tutankhamons grav i Konungarnas dal var för övrigt tom då hans mumie och alla hans skatter har släpats till Kairo. Jag var där, vid hans plundrade grav alltså. Det var nog inte så bra? Hur som så visste apotekaren exakt vad jag skulle ha. Jag fick tre stora piller i en ask och några påsar med något grått pulver som skulle lösas upp i vatten, flaskvatten. Apoteken i Egypten har allt och lite till, bara att handla vad du vill utan recept. Apotekaren frågade om jag inte skulle ha något annat också. Hur sover du? Kanske lite goda sömntabletter? Varför inte en lugnande medicin eller ordentliga värktabletter. Tack, men nej tack, jag äter knappt Alvedon i vanliga fall. Då föreslog apotekaren att jag skulle köpa Viagra??? Där tappade jag bort att jag egentligen var lite hängig. Vad f…. Jag blev skitsur på apotekaren och frågade om jag såg ut att behöva Viagra? Han fortsatte att prata som en läst doktor och sa att min bror kanske vill ha och jag kunde köpa till honom. Skulle inte tro det, vi har inte den sortens julklappar. Jag kom kvickt i fin form efter en dag och börjar fundera på vad det var för undermedicin? På med glasögonen och bland mest arabisk text på medicinasken hittar jag innehållsförteckning på engelska. Som jag anade var det penicillin. Vad jag kanske inte skulle gissat var att den dödar det mesta ont. Kommer inte ihåg alla ruskiga sjukdomar den tog på, men det var en hel del hemska åkommor, flera jag trodde var utrotade. Inte konstigt man mår fint. Jag är nu inte lika rock´n roll som Lemmy Kilmister i Motörhead som tog alla penicillintableterna i ett svep, så är allt klart. Jag är den försiktiga generalen och följde anvisningen, en om dagen. Var kom nu magfnurret ifrån? Glömde jag leva efter alla goda råd vi fick inför resan. Vi slappnade faktiskt av i stället och tog allt med ro och lite sunt förnuft. Det var nära att straffa mig hårt. Nej, det tror jag tror inte på. Jag är övertygad om att det är en egyptisk enpundsedel som höll på att ta mig dit Montezuma och Tutankhamon är idag. Skämt åsido, det var inte så farligt. Det var förmodligen bara Faraos hämnd, en vanlig åkomma för turister som går över. Dock varnar jag för de egyptiska enpundsedlarna som är vidriga. De har varit i sådan omsättning och är så smutsiga att man knappt ser vad det är för pappersbit. Ibland lika mjuka som dasspapper, och när man får de värsta tillbaka i växel undrar man var sedeln har varit? Dessa sedlar tar man inte emot och får ses som någon form av dricks. https://explore-more.se/blogg/hobbydoktor-raki-som-medicin-och-en-nackad-hona/ https://explore-more.se/blogg/hobbydoktor-raki-som-medicin-och-en-nackad-hona/ Förra veckan vägde vågen tungt på oturssidan. En olycka kommer sällan ensam. Det börjar med att min planering sprack direkt när det visade sig att min bokning för mitt boende var helt fel. Se inlägget om: Överraskningen jag inte ville ha. Okey, jag var kvar i samma region. Ingen katastrof. Värre var det med mitt knä. Jag hade planerat för 4–5 vandringar under veckan och knät pajar efter första vandringen. Inte bra. Man skulle kunna dra en liten tunn röd tråd ifrån mitt förra inlägg, Faraos hämnd. Att bli sjuk på semestern. En liten skillnad är att jag inte har semester och behöver mitt knä, nu. Hade det varit bättre att byta? Lite mer knäproblem på semestern när man ändå laddar om. Och ta en magsjuka likt Faraos hämnd när man ska jobba? Det brukar ju gå över på någon dag, max två. Jag börjar rysa lite av bara tanken. Magsjuka kan bli en nära döden upplevelse och på skalan är det nära noll, eller minus på mitt omdöme för den upplevelsen. Enklast är att gilla läget, kan ändå inget göra åt det, eller? Så här gick det till. Jag tog morgonbåten klockan 8:00 från min tillfälliga bas i Agio Roumeli till Loutro. Vandringen gick först till byn Livaniana. Bara det, ett vackert namn på en by. Den är delvis övergiven och samma gäller tavernan, Taverna Livaniana. Inte stängd, men ingen där. Det är självservering som gäller. Bara att plocka fram vad man vill ha, betala efter prislista och lägga pengar på anvisad plats. Dricksa sig själv för service i världsklass, sätta sig och njuta av kalla drycker och utsikten över Libyska havet. Därefter var målet Aradena. Inte mycket liv i den byn heller. Här kliver jag ner i Aradenaravinen och har 5 kilometer ner till Marmarastranden. Vilket vackert namn på en strand. Bara namnet måste marknadsföra sig själv. Ravinen börjar som en ”walk in a park” och blir snart tuffare och svårare med trånga och brantare passager. Bra äventyr och fullständigt livsfarligt på vissa passager. Åja, det livsfarliga hänger mer ihop med min enkla höjdrädsla. Det var bra brant och man gick högt på sidan av ravinväggen både lite uppför och mest nerför. Det fanns några rangliga staket för syns skull. Häng inte på staketet, då rasar det och man far ner i stupet och knät kan gå sönder. Skämt åsido, skulle aldrig falla mig in och hänga på ett staket där. Rasar man ner dör man om man inte har en sagolik änglavakt. Vid något av de brantare ställena där det påminner mer om klättring än vandring måste jag ha vridit knät på något vis och jag kände att något hade hänt. Det ömmade lite, inget jag tänker på då. Jag passerade Maramarastranden utan bad. Det var typ knökat som vi säger i Götet och jag gick vidare till Loutro. Där blev det ett bad och jag upptäckte att jag inte kunde simma. Bröstsim alltså. Knät funka inte. Frisim, crawl eller vad det heter funkar. Det är dock inte min starkaste teknikgren och jag riskerar att drunkna efter några kallsupar. När jag var tillbaka i Agio Roumeli gjorde knät inte bara ont, utan ont, ont. Jag anade att det behövde vila en aning och jag funderade på att ställa in min nästa vandring för morgondagen. Dagen efter behövde jag inte fundera mycket mer. Jag kunnde knappt gå på benet och upptäckte att jag borde bott på första våning. 22 trappsteg var en pina och jag gick ner baklänges. Jag haltade bort till Samaria restaurang för frukost. Jag skulle ha kunnat ge bort ett halvt kungarike för en rullator, om jag hade haft ett Det fanns inte på kartan att jag ska vandra runt i några berg idag, tänkte jag. Det blir vila och jag satt inte i sjön som man säger. Jag skulle kunna tillbringa några dagar vid stranden och träna på frisim. Jag hade också bra WIFI, elektricitet, mat, dricka, kaffe och bra service på Samaria restaurang. Jag passade på att skriva i kapp mig och göra annat jobb. Det blev långa dagar och jag började fundera på vad jag kan göra åt knät. Här fanns inga apotek och ingen doktor. Jag googlade runt lite och blir min egen hobbydoktor. Knäskålen var hel, även om det inte känns så. Det är bra. Menisken? Vad är det för något? Korsbandsskada? Löparknä? Vatten i knäna? Problem med Brosket? Artros? Jag diagnoserar mig själv och kommer fram till att jag nog har en liten släng av alla dessa saker. Jag ordinerar som medicin den där hutten raki man får efter middagen och bad om en extra. Det dödar det mesta, inklusive mina onda demoner i knät. Trodde jag ja. Jag förstog också att man inte ska vila ihjäl knät. Brosket behöver rörelse för att läka. Okey, jag slänger rullatorn, som jag önskade jag haft parkerad utanför tavernan. Efter fyra dagar började jag kunna gå lite och femte dagen berättade jag för Prokopis och alla andra i restaurang Samaria att jag ska ut och vandra, lite grann. Alla jublar och gör nästan vågen. Hur skulle jag tolka det? Jag höll på att växa fast i restaurangen och de var väl oroliga att jag ska bli kvar när säsongen är över. Prokopis gav mig förslag på en lagom tur. Han är själv uppvuxen i dessa berg och verkar ha koll på vad som finns under varje sten. Jag gick först till gamla Agio Roumeli som övergavs på 60-talet, och ligger nära Samarias nationalparksgräns. Där vände jag uppåt på en gammal åsnestig mot den gamla borgen på 200 meters höjd. Den ligger alldeles ovanför nya Agio Roumeli med fin utsikt mot porten in i Samariaravinen och mot andra sidan fin utsikt över havet med Europas sydligaste utpost, ön Gavdos. Härifrån borde jag traska ner igen. Men, åsnestigen fortsatte också uppåt. Knät kändes som det gick att hantera, jag fortsätte spontant stigen upp för att se vad som fanns där. Ytterligare 1,5 kilometer upp på cirka 500 meters höjd låg en borgruin till, en mindre. Stigen fortsatte också därifrån vidare uppför. Nu i efterhand är jag överens med mig själv om att allt sunt förnuft sa mig att jag borde ha vänt ner redan vid den första borgen, vilket min gubbe på min högra axel påpekade. Han som gillar ordning och väl genomtänkta handlingar. Den andra gubben på den vänstra axeln fick för stort utrymme och övertalade mig att fortsätta upp. Han är superspontan och gör inga konsekvensanalyser. Han hotade med, att annars skulle jag aldrig få veta vad som fanns däruppe. En dryg kilometer till och jag var på 800 meters höjd och hittade ännu en ruin. Förmodligen ett gammalt tillhåll för rebeller, eller bara ruiner efter herdarna. Där började jag ångra mig lite att jag gått så högt upp, men det var lite väl sent för det. Det är alltid värst för knäna nerför. Smart Mats, ska jag behöva gå baklänges ner också här? När jag kom ner igen gör det inte bara ont i knät, utan ont, ont, igen. Jag tar ett bad i havet efter den svettiga vandringen och ger upp frisimmet av ren överlevnadsinstinkt. Till kvällen sätter jag mig till bords igen på Restaurang Samaria för middag. Jag visade Prokopis lite bilder från dagens äventyr. Först den stora borgen. Han nickade och sa artigt att det var en fin bild. Sen den andra och mindre borgen. Jag frågade om han varit där. Tusentals gånger blir svaret och han berättar lite om borgen. Nu kom bilden fram på sista ruinen. Han nickade igenkännande även till den. Nu bläddrar jag fram en bild på det lilla hotellet där jag bor och frågade seröst om han kände igen det huset då? Han utbrister i skratt och påpekar för mig att det är klart han gör. Det är ju mitt hus, säger han. Jag vet, svara jag med ett busigt leende. Detta var sista kvällen i Agio Roumeli och om man ska dra en lärdom och en summering av äventyren. Jag förstår nu att jag behöver ge knät en ärlig chans att komma i form igen. Nu blir det mer LAGOM vila och inga avancerade äventyr på ett tag. Jag fyllde trotts allt upp mina dagar och fick bra saker gjort, varje dag. Nu presenterar Prokopis den goda nyheten, hans bror nackade en höna igår och den ligger klar i ugnen. Vad sägs om det, frågar han. Bra, den kör vi på med lite vin till blev mitt svar. Text & Foto: Mats Randow Relaterat Läs om: Överraskningen jag inte ville ha https://explore-more.se/blogg/fotbolls-vm-i-ryssland-resan-ner-del1/ https://explore-more.se/blogg/fotbolls-vm-i-ryssland-resan-ner-del1/ Hej på er. Kul att ni hittat hit. Följande fem dagar kommer att handla om diverse nöjen och dråpligheter från min fotbollsresa till Ryssland. Häng med, så tar vi allt smaskigt från början. När man skall resa till Ryssland och Putins rike ska man tänka på att alla dokument är i ordning. Det är inte så enkelt att bara ge sig av och tro att man får komma in och få ett formelt turistvisum vid ankomst. Det duger inte att åka iväg med bara sitt pass och inträdesbiljetten till matchen i min hand. Man ska söka visum och inte nog med det, även ha ett så kallat Rysslandsintyg kopplat till reseförsäkringen, i fall oturen är framme. I fall man skulle behöva konsultera en rysk doktor. Detta har försäkringsbolaget där man har hemförsäkringen järnkoll på och skickade vad jag behövde. Jag fick höra om andra som inte tänkt hela varvet och inte hade detta intyg. De var tvungna att teckna en svindyr försäkring vid gränsen eller vända hem. Var inte Sovjetunionen upplöst? Men nu var det VM-fotboll och fest som lockade mig till Sovjet, förlåt, Ryssland. Vad förväntade jag mig? Jag vill också veta om mina fördomar stämmer om landet, eller? Jag målar upp att jag ska till ett grått underutvecklat land som är ett av de mer korrupta i värden. Jag behöver en budgetkassa för mutor. Medborgarna är utan framtidstro och alla röstar på Putin, enligt Putin själv. De är fattiga, äter mest näringsfattig mat av rotfrukter och sköljer ner detta med ett par stora glas vodka för att komplettera kostcirkeln. Vid fest äter man inlagda grönsaker med en liten bit torkat segt kött som sköljs ner med ett par flaskor vodka. Man bor i gråa stora huskomplex i design al-la sovjet-arkitektur och infrastrukturen är omodern. Det här landet har aldrig varit med på min ”bucket-list” tidigare att besöka. Nu plötsligt är jag taggad och det ska bli riktigt spännande att upptäcka landet. Dessutom skulle jag dit för att jag hade en matchbiljett till gruppspelsmatchen mellan Tyskland – Sverige i Sochi. Putin och hans partikamrater har för detta eventet bestämt att alla med en matchbiljett ska registreras och söka ett Fan-id kopplat till passet och ska visas upp tillsammans med matchbiljetten. Är det helt säkert att Sovjet och KGB är avvecklat på riktigt? Mitt Fan-id skickas rekommenderat till mig och det positiva med detta id-kort är att det gäller som visum under fotbolls-VM, Bra Ryssland. Jag får även ett Fan-id i elektronisk form så jag tillåts till och med att slarva bort det och kan hämta ut ett nytt i Ryssland. De säger att jag behöver några papperskopior av Fan-id och även passet??? Rysk byrokrati när den är som bäst för att komma på flyget och igenom gränsen på flygplatsen. Jag packade min väska och tog med mig ”pärmen” med alla dokument och åkte med eftermiddagsflyget till Helsingfors från Göteborg. Därifrån bytte till flyg mot Moskva och där landade vi i mörkret och planet taxade bort till en ännu mörkare plats. Buss alltså ifrån planet till terminalen. Den bussresan var lång i mörkret och jag fick tid att förbereda mig för mitt första möte med KGB. Nu funkade allt som ett välsmort schweizerur i alla kontroller och formaliteter klarades av enkelt, utan förhör med en kontorslampa riktad mot mitt ansikte. Bra Ryssland, en fördom stryken. En timme kvar till mitt nästa flyg. Jag gick och köpte en öl. I kassan kunde dem ingen engelska? Har jag hamnat i Sibirien? Nej, jag vet att jag var på Moskvas internationella flygplats. Jag räcker fram 500 Rubel som kändes rimligt att det skulle täcka för ölen med råge, gissade jag? Kassörskan såg missnöjd ut och säger saker på ryska. En tusing då? Det borde bli bra. Njet. Nu halar jag fram en 2000 sedel och kassörskan blir glad, fast mer road. Hon tröttnade på mig och ryckte tag i femhundringen och gav mig växel tillbaka. Okey, okey, min hiss gick ända upp och jag fattar. Hon ville också ha 30 Rubel i mynt för att kunna ge mig jämna pengar tillbaka. Bra Ryssland. De verkar vara snälla och ärliga här. Hon hade kunnat ta tvåtusenlappen och gett mig 30 Rubel tillbaka och jag hade varit lika glad och ovetande för det. Jag satte mig med ölen och började mickla med telefonen, då en snubbe bredvid började snacka med mig, trevligt. Han pratar svenska, bra svenska. Var tusan har du lärt dig det blir frågan. I Linköping, svarade han. Han var på väg någonstans långt bort i Sibirien och skulle hälsa på familjen, men bodde i Spanien nu. Han presenterade sig och jag kom såklart inte ihåg vad han hette, men han pratade sju språk. Intressant samtal och redan trevliga ryssar så jag höll på att missa mitt flyg och glömde till och med att dricka upp ölen. Jag var lite sen vid gaten och visade upp min biljett och transferbussen har redan gått. Jag och ett par andra sena och förvirrade resenärer fick åka minibuss istället från terminalen till nästa flygplan, ett inrikes nattflyg till Sochi. Denna buss gick också länge, länge i mörkret långt bort till en avlägsen plats på flygplatsen. Det blev avstigning på samma ställe??? Trodde inte mina ögon, men det kan vara samma plan jag kom med, eller så står det bredvid??? Att resa med Aeroflot är lite som en tidsresa. Flygplanen är hyffsat moderna så det är inte det. Men, flygvärdinnorna ser precis ut som i reklam från 60-talet eller som då flygen landade på Torslanda flygfält, innan Landvetter flygplats var påtänkt. Måste bara poängtera att jag aldrig flugit från Torslanda, jag var rätt ung då. Planet landade i Sochi vid tresnåret på natten då alla var bra trötta. Jag hade inte incheckning på hotellet förrän vid klockan 14 så detta kunde bli väl segt. Några andra svenska supportrar som skulle bo på samma hotell som mig sa att de bokat en natt på ett skumt ställe nära flygplatsen, riktigt billigt för att få sova några timmar. Detta lät äventyrligt och mer än skumt och det tyckte de också, så jag önska dem lycka till och lite god natt. Jag raggade fatt på en taxi. Eller, taxichaffisen raggade upp mig. Min plan var att ta mig till hotellet och ha tur att få en tidig incheckning, eller få låna en soffa att crasha i. Taxichaffisen tog min väska som om han skulle stjäla den av mig och med raska steg sprang mot bilen så att jag inte skulle hinna tacka nej och ångra mig. Det var rätt långt att gå eller springa så jag var tvungen att bryta för en paus i maxlöpningen och fråga varför bilen stod så långt bort och inte vid terminalen. Chaffisens engelska var riktigt dålig så jag är osäker på vad svaret egentligen var. Nu frågade jag i språngmarschen om han hade taxameter. Samma där, oklart svar. Okey, nästa fråga med springande ben mitt i natten, har du en riktig taxi? Nu stannade han helt och såg förnärmad ut och övertygade mig på en blandning av ryska och engelska att det var en äkta taxi. Vid en väg där man inte betalar några p-avgifter eller liknande såg jag att inget tydde på att hans Merca var en taxi och han såg att jag var skeptisk. Ingen taxiskylt, ingen taxameter, men han visade upp en bok med ryska bokstäver och flera snygga stämplar som skulle bevisa att det var en taxi. Ja, tjena. Det kändes som första blåsningen är på G. Han frågade mig om det var första gången jag var i Sochi och, ja, var mitt svar. Nu vet han att mig kan man lura vart som helst. Okey, vad är priset, frågade jag. 1500 Rubel, svarar han. Nu har jag fortfarande ingen koll på hur mycket det kan vara, tyvärr. Som referens, ölen kostade 230 Rubel på Moskvas flygplats. 1500 rubel blir 6,5 öl. Det skulle kunna vara rimligt? Hur mycket är det i Euro eller dollar, frågade jag och öppnar upp igen för att han ska kunna blåsa mig rejält. Han svarade att det är cirka 20 Euro. Ja, ja, det är ingen förmögenhet om det stämmer. Jag gör ett mesigt försök att pruta till 1000 Rubel, punkt slut, sa jag. Oh no och njet, sa han och låtsades bryta ihop. Chaffisen var egentligen en skön prick och det fick bli så, 1500 Rubel, oprutat. Han hade säkert många munnar att mätta och kanske en svärmor, farmor och mormor också att försörja. Jag överlever. Taxiresan gick fint på 10 minuter och chauffören var supertrevlig och jag kommer naturligtvis inte ihåg hans namn heller. Färden gick genom natten i 150 på fina motorvägar, byggda inför Olympiska vinterspelen i Sochi 2014. Vi pratade med varandra med hjälp av hans telefon och Googles translate, mikrofon funktion. Ja, vi hade rätt kul efter vägen. I hotell receptionen var det inga problem att få checka in tidigt. Fast det kostade nästan 2800 Rubel för detta. Hur många öl är nu det på Moskvas flygplats? 12 stycken, okey, ALLA dokument skulle fram på disken, kopieras och registreras till myndigheterna, så nu vet KGB åter var jag är. Hur som så var jag i säng till klockan fyra på natten och allt har gått bra hitintills. Bra Ryssland. Fortsättning följer och publiceras i morgon. Text & Foto: Mats Randow Relaterat Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Ankomstdagen (Del 2) Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Midsommarafton (Del 3) Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Matchdagen (Del 4) Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Hemresan (Del 5) https://explore-more.se/blogg/fotbolls-vm-i-ryssland-ankomstdagen-del-2/ https://explore-more.se/blogg/fotbolls-vm-i-ryssland-ankomstdagen-del-2/ Jag tog sovmorgon och vaknade knockad vid nio och gick en zombiepromenad ner till frukosten. Det var ett stort hotell komplex som visade sig varit en del av OS-byn för de aktiva under Olympiska spelen 2014. När jag bokade mitt boende gjorde jag ett medvetet val att bo i Adler, 40 kilometer söder om Sochi. Skulle detta bli bra? Nära hotellområdet ligger Olympic Park med flera stora superarenor och också Fisjt Olympiastadion där matchen skall gå. Åt andra hållet på promenadavstånd ligger centrala Adler med butiker och restauranger åtkomligt. Där finns också en strandpromenad med solstolar caféer, mer restauranger och krimskramsbutiker. Allt ligger vid Svarta havet med Kaukasusbergen som fond. Även flygplatsen låg precis utanför Adler. Detta blir nog bra. Efter frukost tog jag en promenad åt motsatta hållet av centrala Adler. Förbi Olympic Park. Här ligger mera badstränder och turistområden med allt som gör det bekvämt för en enkel turist. Det var närmare 30 grader i luften och badbyxorna var på, så det blev ett allra första dopp för mig i Svarta havet. Skrev jag strand? Jag får vara tydlig med att ”stranden” består av små som stora runda stenar och det är inte barnvänligt. Det blir snabbt djupt och det är svårt att hålla balansen när stenarna börjar rulla runt under fötterna i vattnet. Doppet kommer snabbare än man tänkt sig. Jag gick cirka 5 kilometer söderut från mitt hotell och hade sen bara 1 kilometer kvar så var jag vid gränsen till Georgien. Min spontana äventyrsdemonen på min ena axel börjar lobba för en titt i Georgien. Vilket var mycket lockande. Min andra demon på den andra axeln, som står för omfattande konsekvensanalyser innan beslut tages skapar en konflikt. Är det visum dit också? Och papperslös som jag var på min promenad vände jag. Tror inte KGB går på alla mina storys om jag ska in och vända i Georgien. Förnuftet vinner denna gången. Flera bad och efter cirka 10 kilometers promenad i flipp flopp var jag sen tillbaka vid hotellet. Jag har bara några dagar här så jag började fundera på om jag inte skall ta mig in till Sochi Town för kvällen och få se lite av det också. Var inte jag trött? Jo, men det är ju ändå en fotbollsresa och inte viloresa, bara att köra på och jag drar till Fan-zone som är den officiella platsen för arrangörerna av fotbolls-VM där man kan kolla på storbild med andra supportrar och mingla runt, i något som också liknas vid ett festivalområde. Utanför receptionen till hotellet stod några bilar som såg ut som svarttaxi, precis som min nya kompis som körde mig i natt. Jag frågade efter en bil med taxameter och fattar snart att det finns inget sånt här. Det behövs inte för man kommer överens om priset innan, sa dem. Ja, man lär sig. 1500 Rubel skulle han ha för att köra mig 40 kilometer in till Fan-zone i Sochi. Jag fattar nu att min känsla var rätt att jag blev lurad på priset i taxin från flygplatsen som kanske var runt 5 kilometer. Men, min känsla är att jag blir säkert lite lurad även här, det känns bara så. Varför? Det kostar ju bara cirka 200 kronor för en taxiresa på 40 kilometer. Det är ändå inte mycket. Den här chaffisen var också supertrevlig och satte även upp sin telefon i bilhållaren och vinklar den så att jag kunde se matchen mellan Danmark-Australien som pågick live. Vi fastnade i lite bilköer och en timme senare kändes det som jag gjort ett klipp med 200 kronor för denna taxiresa. Jag tog mig en liten titt på centrala Sochi och det ser inte alls så grått ut som jag trodde Ryssland skulle se ut. Det var fint här. Ljummen tidig kväll med blå himmel, fina gröna parker med palmer och rent och snyggt. Visst, klart de har snyggat till det inför evenemanget, men ändå. Ännu en fördom mindre. Bra Ryssland. Matchen mellan Frankrike och Peru hade precis startat så jag började gå mot Fan-zone som skulle ligga nere vid Marinan och Svarta havet. Tre jättestora ryska poliser gick framför mig som går långsammare än mig. De tog upp hela bredden av trottoaren och jag bestämde mig för att inte gå precis bakom. Två stora manliga poliser ytterst, med kanske världens största skärmmössor i diameter. Det är säkert en ära att bära dom. Den kvinnliga polisen i mitten är också stor, stor som en rysk olympisk tyngdlyftare och hon går i typ, platåskor med hög klack. Jag fattar. Den här kvinnliga polisen springer ingenstans. Hon drar till med batongen direkt och grabbar tag i ena örat, sedan följer man snällt med till KGB. Jag höll ett bra avstånd. Fan-zone låg riktigt fint vid Svarta havet och säkerhetskontrollen gick fint utan att man behövde visa papper och registrera sig för KGB. Nu var det inte så mycket folk här. Det var bättre stämning med mer drag och skoj i Fan-zone Paris under fotbolls-EM. Matchen slutade 1-0 till fransoserna och jag gick ut ur området för att se om man kunde få i sig lite mat och se nästa match på något annat ställe. Det blev en grym Pasta Marinara och Wiesbier på en uteservering med storbild och bättre stämning med massor av svenska supportrar. Kroatien krossade Messis Argentina med 3-0. Efter matchen fortsatte jag nerför en strandpromenad och gågata med massor av folk som flanerar. De har en riktigt fin strandpromenad här också med solstolar, parasoller och all service turisten kan behöva. Riktigt fint och inte vad jag föreställde mig före avresan. Jag drog mig upp mot ett stort hotell för att ragga en taxi tillbaka och hittar en snabbt. Han sa sig kunna köra mig tillbaka för 1000 Rubel. Första gången det inte kändes som jag blev lurad. Han skulle kunna tutat i mig en nattaxa och dubblat priset förmodligen. Det är inte mycket trafik, så färden gick genom natten i 150-160 km/h. Det ingår i priset. Text & Foto: Mats Randow Relaterat Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Resan ner (Del1) Läs Om: Fotbolls-VM i Ryssland - Midsommarafton (Del 3) Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Matchdagen (Del 4) Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Hemresan (Del 5)   https://explore-more.se/blogg/fotbolls-vm-i-ryssland-midsommarafton-del-3/ https://explore-more.se/blogg/fotbolls-vm-i-ryssland-midsommarafton-del-3/ I dag är det fredag och midsommarafton. När jag lämnade Göteborg var det 12 grader och regn. I Adler strax utanför Sochi är det 28 grader och badtemperaturen i Svarta havet är 24 grader. Där är en skillnad. En annan skillnad är att man inte firar midsommar över huvud taget i Ryssland. Men, supportrarna i Camp Sweden verkar gilla traditioner och har firat midsommar utomlands förut och planerar detta igen, här och nu. De har fått tillstånd av KGB, förlåt, (läs myndigheterna). Att fira på en plats nära Olympic Park och Fisjt Stadion, en öppen plats vid havet där man kan bära sig lite åt och inte störa lokalbefolkningen eller annat. Jag ska ärligt säga att jag missade detta evenemanget, eller valde bort. Börjar gubben bli trött? Ja, jag var lite seg på förmiddagen och det var nog så att min nyfikenhet fick mig att gå och kolla lite ”bakom kulisserna” av FIFA:s World Cup och leta efter det riktiga Ryssland. Se om det matchar mina fördomar om landet. Det jag sett får mina fördomar på kant och jag fattar att ryssarna har städat, målat, rivit, satt upp plank och FIFA reklam så man inte ser något fult. De har dessutom haft Olympiska spelen här nyss och gjort en första sanering redan då. Nu har jag som mål att ta fram min äventyrslust och se om jag kan hitta det riktiga och äkta Ryssland. Det är ett enormt land, men det kanske går att avslöja lite runt hörnet och jag åtminstone kanske ska få uppleva någon promille av detta väldiga land på riktigt. Ett lokalt centrum i Adler ligger utanför turiststråken. Jag gick med bestämda steg åt det hållet. Jag hade också förstått att det är sällsynt med utländska turister där. Ingen kan engelska, i princip. Under Sovjet tiden var det förbjudet att resa utomlands utan ett speciellt tillstånd, så Sochi och Krimhalvön var några stora semestermål för tidens Sovjet medborgare. Jag gissar att Sochi hamnade lite på dekis när det sen blev tillåtet att resa utomlands och att området rustats upp ordentligt och fått ett lyft av OS arrangemanget. Nu när jag är här finns det bara ryska turister och fotbollssupportrar. Utan fotbolls-VM bara ryska turister då, förmodligen? Jag följer floden som kommer från Kaukasusbergen som ligger intill. Lokalbor fiskar och som den flugfiskare jag är ser det riktigt bra ut. Här kan man nog ta en och annan storöring. Ett högt plank eller skydd täcker en lång sträcka efter floden och jag vill ta mig in bakom. Jag hittar en ingång halvt dold längre upp och simsalabim. Jag är inne. Faktum är att det här liknar inget annat jag sett i Ryssland hittills. Jag konstaterar att det är ett handelsområde och gatan eller denna första del innehåller bara butiker med saker man köper till hemmet eller renoverar, toaletter, rör och diverse inredningsdetaljer. Egentligen inget spännande alls så jag fortsätter in i gatorna och simsalabim igen så hittar jag en lokal marknad där man kan köpa i princip allt möjligt och omöjligt. Detta var det lokala centrum jag letade efter med torg och affärsgator med lokal marknad. Jag skulle ljuga om jag sa att det var helt befriat från turister, men de verkar inte hitta hit i några större skaror och jag såg bara någon enstaka fotbollssupporter mot hundratal en bit härifrån. Priserna var halverade och långt under vad du betalar vid turiststråket. Men, jag har fortfarande inte hittat det gråa som jag föreställt mig. Även om det är bra mycket slitnare här och enklare med inslag av arkitektur från sovjettiden så lutar det nog att erkänna att jag har fördomar. Det blir till att försöka smälta in bland lokalbefolkningen och vid ett torg köpte jag en öl och en pirog, exakt samma som de andra lokalborna gör. Jag satte mig vid serveringen på torget och kom på att jag hade på mig min gula svenska landslagströja och förstog att det var ett skitdåligt försök att leka lokalbo. Typ avslöjad. Jag letade mig vidare och snubblar in i saluhallen, fann ett och annat jag inte har en aning om vad det är förutom det vanliga köttet, fisken och grönsaker jag kände igen. Det är hopplöst att fråga vad det är då de inte kan ett spår av engelska, inte ens svenska.   Som ni förstår rann tiden iväg och det gick upp för mig att Camp Sweden snart firar midsommar och det är en bra bit att gå härifrån. Jag skrotade de planerna och gick ner till turiststråken där jag hör hemma, så som jag såg ut. Gick förbi Adlers fräsigaste nattklubb med stor partypool. Där har en annan svensk supporter organisation, eller så säger vi aktiebolag för att vara tydligare, hyrt stället för att svenskarna ska kunna fira en märklig form av svensk midsommar. Det var 100 % svensk musik där, hörde jag. Nä, det var inte tillräckligt exotiskt och det blev bojkott av mig. Jag satte mig på en uteservering vid stranden äter en bit mat och får se Brasilien-Costa Rica som brassarna vann med 2-0. Det såg nu ut som det skulle bli en udda midsommar även för mig och jag tänkte att man för dagen kanske skulle ge fotbollen en chans. Jag går till en annan uteservering mitt emot nattklubben där många av svenskarna röjer hårt, eller så kallar vi detta eftermiddagsklubb. Jag slår mig ner i en fåtölj på uteserveringen och får en ny tv framför mig. Jag satt så skönt så det kändes som att här blir jag kvar till natten. Det blev två matcher här och jag fick se Nigeria slå Island med 2-0 och svenskarna på eftermiddagsklubben kom ut och fyllde torget. Det blev en fantastisk stämning när de gultröjade sjöng och också roade ryssarna som skrattade, fotograferade och filmade. Även polisen såg smått roade ut och blev fler och fler. Några av dem vågade också fota och filma lite innan de kom på att detta inte var så ordningsamt. Nu blev poliserna lite stressade i stället. I mina svenska ögon var det ganska harmlöst med bara glada svenska supportrar som sjöng. Poliserna fick order om att skingra svenskarna åt olika håll och det gick lugnt och fint till med snälla och glada svenskar utan bråk. Bra Sverige. Mindre bra Ryssland. Kvällen avrundas med Serbien-Schweiz 1-2. Jag blev kvar till natten, eller i alla fall till sent. På vägen tillbaka till hotellet började åskan mullra och regnet öste snart ner. Traditioner är starka, ingen midsommar utan regn. Jag tog skydd under ett parasoll till ett lokalt grillhak. Det blev naturligtvis ett par grillspett som nattamat och jag kunde sedan promenera sista biten utan regn. Bra Ryssland. Text & Foto: Mats Randow Relaterat Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Resan ner (Del1) Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Ankomstdagen (Del 2) Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Matchdagen (Del 4) Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Hemresan (Del 5) https://explore-more.se/blogg/fotbolls-vm-i-ryssland-matchdagen-del-4/ https://explore-more.se/blogg/fotbolls-vm-i-ryssland-matchdagen-del-4/ Matchdag är det varje dag under VM. Men, idag är det matchdag på riktigt eftersom det är Sverige som spelar. Förberedelserna är noga, precis som för spelarna. Jag håller mig på hotellet på förmiddagen och fikar och hänger lite vid poolen. Matchen börjar klockan 21 lokal tid, så det är gott om tid att ladda. Vid sen eftermiddag äter jag en stadig middag för att sedan ta mig till arenan tidigt. Det blir dålig koll på övrig fotboll en sådan här dag. Men, Sydkorea-Mexiko som är med i samma grupp spelar strax före och slutar 1-2 vilket gör att Sverige kan vara klar för åttondelsfinal vid seger. Bara det! Jag promenerade bort till Fisjt Arena och där var det stor fest före matchen och uppladdning för alla supportrar. Efter ett par öl och lite tjo och tjim är det dags ta sig in på arenan i god tid. Köerna gick snabbt och lätt med biljett i ena handen och Fan-id i den andra så var man inne. Lite förvirrande att hitta sin sektion bara, men det klarnade snabbt. Kanske berodde det mer på mig som förvirrad gubbe. Bra Ryssland.   Inne på min sektion hamnade jag högt vid ena hörnet av planen. Jag såg kanon och hade bra koll och det var hög stämning. Naturligtvis står jag på en svensk sektion, ja, står. Alla svenskar står upp och lagen tågar in och nationalsånger sjöngs både högt, falsk och vackert. Matchen går igång och det är ett tajt Sverige som möter ett Tyskland, som är pressad att vinna. Nu börja raderna bakom mig surna till. Där sitter ett gäng Indier. Ja, sitter. Dom har sittplatsbiljett säger de. De ser inget såklart eftersom dem sitter ner och alla andra står upp. Hm, hur tänkte arrangören där när man klämde in några stackars indier bland cirkus Sverige. Nu har dem klagat hos publikvärdarna och värdarna gör tappra försök att beordra oss att sitta ner. Ingen, nej, ingen hör eller lyssnar. Det slutar med att Indierna blir flyttade av värdarna. Mindre bra, Ryssland. Eller FIFA. Men bra att dom fick hjälp. Ola Toivonen gör 1-0 till Sverige efter halvtimme. Det blir ett jubel utan dess like bland svenskarna och står sig resultatet är Tyskland chanslösa att gå vidare i VM. Jag ser att vi har tyskar som står bakom Indiernas gamla platser. Tyskland och deras supportrar är skakade. Tyskland har svårt att komma nära med bra avslut och halvleken slutar 1-0 till Sverige. I inledningen av andra halvlek gjorde Marco Reus 1-1 och den starten var inte vad Sverige skulle ha. Tyska supportrarna kastade ut sina ölmuggar utför den svenska läktaren. Det var inga mjuka sladdriga muggar som vi har hemma, utan hårda ryska tunga plastmuggar som ingen vill ha i nacken eller huvudet. Hur som så krigar svenskarna mot regerande världsmästarna Tyskland heroiskt och 1-1 är ändå inget dåligt resultat för Sverige. Boateng i Tyskland får sitt andra gula kort i 82:a minuten och får gå av. Tyskland nu med en man mindre. Sverige kan fixa detta och det är ett bra tryck från de gula på svenska läktaren. När 90 minuter har gått lägger domaren till 5 minuter på matchen. Det blir tuffa minutrar och i sista minuten får Tyskland en frispark precis utanför straffområdet till höger om Olsen som är svensk målvakt. Ordvalen och uttrycken från läktaren för denna olägliga frispark som på förväg ser ut som en livsfarlig målchans ska inte skrivas ner här. Men, den känns onödig så här i sista stund av matchen. Frisparken blir sista sparken innan matchen är över och Tony Kroos slår in bollen i bortre krysset. Ridå ner och nya hårda muggar från tyska supportrar seglar ut över den svenska läktaren och den energiladdninen som före frisparken var som stora dubbla ryska kärnkraftverk som pumpade ut överflöd av energi på arenan var som bortblåst. Frisparken var av världsklass, men tomheten som uppstod efter var jobbig att hantera och ett par svenskar fick testa att åka rysk ambulans efter att ha tuppat av när de fått en hård ölmugg i huvudet och sedan sy några stygn. Tyvärr är det några som avstår att gå på nästa match för rädslan att råka ut för samma öde. Förståeligt, tyvärr. Inte bra Tyskland. Det fanns en tystnad i lämmeltåget av svenskar med sina gula tröjor som det gick att ta på när alla sakta vandrade tillbaka till sina hotell i den ljumna sommarnatten. Fast, det var inte så nattsvart som stämningen påvisa. Det var sättet man förlorade på efter en riktigt bra kamp, så snöpligt och så laddat, före frisparken. Äh, det är ju bara fotboll tröstar man sig med, såklart. Så börjar man räkna och analysera tabelläget i Sveriges grupp och man fattar att Sverige har en match kvar mot Mexiko. Sverige har fortfarande allt i egna händer. Det räcker med vinst, typ 1-0 så är det klart med avancemang. Mexiko är en svår match, men det är möjligt. Det finns hopp i livet. Dagen efter: Ärligt talat är det inte så mycket att skriva hem om denna dagen. Dagen lunkar på som en skön semesterdag med lite bad och något gott att äta. En och annan svensk reser vidare mot Jekaterinburg och matchen mot Mexiko. Några med tåget, drygt 60 timmars resa. Text & Foto: Mats Randow Relaterat Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Resan ner (Del1) Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Ankomstdagen (Del 2) Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Midsommarafton (Del 3) Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Hemresan (Del 5) https://explore-more.se/blogg/fotbolls-vm-i-ryssland-hemresan-del-5/ https://explore-more.se/blogg/fotbolls-vm-i-ryssland-hemresan-del-5/ Min flight går vid 21:30 och jag har en plan att försöka förlänga tiden för check-out. Det gick sådär och jag fick fritt till klockan 14. Det blir pool häng fram till dess och sen får jag köa en timme bland en hög med Peruaner som ska ta över staden av svenskarna och checka in och nyregistreras i KGB:s rullor. Jag deponerar väskan vid tre tiden och tar en promenad på stan. Klockan 17 börjar Ryssland-Uruguay på TV. Det finns alltså tid att uppleva lite rysk fotboll i ryssarnas revir och jag letar upp ett ställe där lokalbefolkningen hänger och tar plats i god tid framför tv:n. Äter en stadig middag för att förbereda mig. Mycket smakar dill i Ryssland, det har dom i princip allt. Om ni undrar?   Stället blev fullt och precis vid avspark kom ett par och frågade om det är ledigt vid mitt bord. De pratar så klart inte heller engelska, men vi redde ut detta snyggt så de får plats. Det visade sig att mannen var Armenier från Georgien som bor i Krasnodar, Ryssland med sin ryska fru. Han beställde in lokalt vin på bordet och ville bjuda på det till matchen. Senare kom det in ännu lokalare öl, bryggd runt hörnet. Det blev riktigt trevligt som man säger och snart stog det grillad kyckling på bordet med mer öl. Jag försökte förklara på både engelska som svenska att jag var proppmätt och pekade på min mage och blåste upp mina kinder så det skulle synas att jag redan ätit för mycket. Det var tydligen en extremt dålig ursäkt, så det landade grillad kyckling, sås och bröd på min talrik. Utan att förstå ett uns av vad han sa, tolkade jag på kroppsspråket och hans leende att maten är sagolikt god och man kan inte tacka nej utan att ha smakat. Jag tror det var dill i kycklingen också, men, ärligt talat så var det gott. På riktigt. Här och nu ska jag inte sticka under stolen med att jag börjar känna av alla lokala rusdrycker som mellanlandade på bordet innan dem sköljdes ner i våra strupar i det trevliga sällskapet. Någonstans kom det ifatt mig att jag snart har ett flyg att passa och ska resa hela natten till Göteborg. Hur ska jag lämna bordet utan att det uppfattas fel. Det uppmålade problemet var inget problem utan vi upplöste sällskapet naturligt när matchen var över och vi tackade varandra och sa hej då på all möjliga olika språk. Bra Ryssland. Min tidsplan höll perfekt och lagom berusad samlar jag ihop mitt bagage och skulle ta en taxi till flygplatsen. Nu hade jag lärt mig hemläxan om vad det kostar att åka taxi, tror jag? Jag frågar taxin som står utanför mitt hotell och väntar på eventuella kunder vad han ska ha till flygplatsen. 1000 Rubel svarar han. Njet, 500 Rubel svarade jag och lämnade världsvant över väskan och satte mig i bilen, jag har ju varit i Ryssland i flera dygn nu och kan detta. Denna chauffören kunde knappt heller någon engelska, men utstrålade också en positiv känsla och hjälpsamhet och dundrade upp till flygplatsen med en snittfart på 150 km/h, medans vi också försökte prata med varandra med hjälp av hans telefon och Google translate. För 500 Rubel ingick denna upplevelsen hela vägen upp till flygplatsen. Ett klipp. Inrikesresan till Moskva följde också tidsplan och vi landade i Moskva strax före midnatt och taxar in till en riktig gate. Smidigt och bra, men ingen äventyrskänsla alls. Nu skulle jag söka upp utrikesterminalen och passkontrollen samt registrera mig i KGB:s rullor för att ha lämnat landet. Vid den här sena timmen var bara några få passluckor öppna. Bara för ryska medborgare och inga luckor för utländska pass. Jag ställde mig i en av köerna och låtsas vara en ryss för att överraska kontrollanten i luckan och skoja till det med ett svenskt pass. Det fick höra till äventyret att hantera situationen efter det. Det var inga som helst problem. Passpolisen skannade mitt pass och Fan-id, stämplade i passet och andra papper hej vilt sen var jag inne i utrikeshallen. Bra Ryssland. Där blir det dags att försöka ordna med nästa äventyr. Klockan var strax efter 12 på natten och terminalen ganska öde och halvstängt. Min nästa flight till Helsingfors går inte förrän kvart över fem på morgonkvisten. Jag måste smida en plan på att fördriva tiden eller hitta en plats att vila lite. ALLA sittplatser har stora armstöd så det kan bli segt att sträcka ut sig och sova på dem. Jag minglade iväg mot min gate som jag skulle till senare. En mindre grupp svenskar med gula tröjor vid en lucka drar till sig min uppmärksamhet. Man kan hyra en sängplats där. Minimum tre timmar för 1600 Rubel. Taget. Jag hyrde in mig där och fick krypa in i en kuvösliknande hylla på andra våning och hittar där eluttag för att ladda telefon, kudde och täcke. Jag bad om väckning så jag inte sover runt till nästa flight, 24 timmar senare. Hon skrattade hjärtligt och väckte mig tre timmar senare. Nu är det bara drygt en timma kvar till take off och dessutom hade de bra duschar och bjöd på en handduk, så fräscht. Super, rekommenderas. Bra Ryssland. På planet till Helsingfors och Finland kollade jag mina biljetter och såg att jag bara har 40 minuter till nästa flight om allt är i tid. Känns plötsligt lite tight. Jag kommer ju att komma till terminalen för resande utanför ”Schengen”, vilket kommer att innebära ny passkontroll och säkerhetskontroll. Det blir skönt att komma till landet lagom när man är lite trött på att antingen är det för lång tid till nästa flyg eller så är det för kort. Jag och min rullväska till handbagage rullade igenom så effektivt och smidigt man kan göra. Sedan rullar vi tillsammans vidare genom terminalerna ner till min gate som redan är öppen. Där skulle det bli buss till planet igen. Jag frågade om jag hinner på toa innan jag går på. Jadå, det gör du, säger dem. Bra Finland. Vi landade på Landvetter vid åtta snåret svensk tid på morgonen, helt enligt plan och jag är snart hemma. Ska man sammanfatta resan lite så blir det bra omdöme till arrangörerna av fotbolls-VM. Många av mina fördomar om Ryssland kom på kant. Alltid gott att få slå hål på fördomar, speciellt sina egna. Ryssar jag mött på mina resor tidigare har inte alltid varit så trevliga och uppfört sig bäst, utan ofta utmärkt sig på ett negativt sätt. Nu har jag fått möta vanliga ryssar som är helt annorlunda, trevliga och väldigt hjälpsamma. Ett hett tips från mig till ryssarna är att gå en ABF kurs i engelska eller svenska så kommer mitt omdöme att bli ännu bättre nästa gång, eftersom ryssar gärna vill prata en hel del också. Eller, så går jag en snabbkurs i ryska så kanske jag kan få rätt pris på taxiresan redan från början. Text & Foto: Mats Randow Relaterat Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Resan ner (Del1) Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Ankomstdagen (Del 2) Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Midsommarafton (Del 3) Läs om: Fotbolls-VM i Ryssland - Matchdagen (Del 4) https://explore-more.se/blogg/topp-10-souvenirer-att-kopa-i-grekland/ https://explore-more.se/blogg/topp-10-souvenirer-att-kopa-i-grekland/ Det där med att köpa med sig en souvenir hem på sin resa, att få med sig något att minnas bra dagar. Då tänker jag kylskåpsmagnet. Jag har redan så många att hela kylskåpet är fullt och funderar på att skaffa mig ett kylskåp till, som lösning för att få plats med fler. Jag vet vad ni ironiskt tänker nu: Han verkar sund och smart och har inte någon form av manisk diagnos. Med lite självinsikt ser jag ytterligare två lösningar på problemet, eller så kallar jag det hellre för situationen. Sluta köpa fler kylskåpsmagneter, eller sluta resa. Inget av det känns bra och varje gång jag ska öppna det där kylskåpet påminns jag av massor av bra dagar. Tittar jag på mig själv i min spegel, vill jag inte vara den som konsumerar överdrivet utan i stället värnar om jordens resurser. Om jag förtränger och bortser från kylskåpsmagneterna då. Jag köper faktiskt andra souvenirer också, både som presenter att ge bort och även till mig själv. Jag tittar gärna i den där spegeln då och handlar lokalt tillverkade varor, gärna någon form av hantverk för att gynna lokal kultur. Pratar vi om ätbara souvenirer som smakar lite av resmålet finns ofta mycket att välja på som både är hantverk och lokalt. Massproducerade souvenirer ”Made in China” och liknande går jag förbi. För din resa till Grekland vill jag tipsa om bra souvenirer att köpa för att minnas bra dagar. Det kan också vara svårt att hitta en present till blomvakten. (Kontrollera först att alla blommor lever, att favoritväxten inte är död och i panik utbytt mot en ny). Grannen som tagit hand om posten, hundvakten och stackarn som fått ansvar för hamstern. (Kontrollera även husdjuren innan presenter delas ut). Det kan finnas fler som kan uppskatta en fin present. Honung Honung finns i alla kök i Grekland och är en underbar present. Smaken varierar mellan regioner, öar, byar och säsong. Allt ifrån naturliga örter till mikroklimat påverkar smaken. Speciellt eftertraktad är honung av bin som exempelvis pollinerat timjan eller tall. Halvadopita och Loukoumi Dessa traditionella sötsaker finns över hela Grekland och är bra exempel på traditionella grekiska godsaker som inte är något problem att ta igenom tullen. Halvadopita är gjord av två rån fyllda med en söt gräddnougatfyllning som innehåller honung och mandel. Den är ofta traditionellt inslagen i vitt papper och kostar bara runt 50 cent. Loukoumi, också känd som "Turkish delight", är en god sötsak att packa ner för att man ska få med sig en smak av Grekland även hemma. Ouzo Denna unika grekiska dryck i dekorativa flaskor är en måste-souvenir för många som besöker Grekland. Ouzon har en smak av anis och serveras iskall varma sommarkvällar. Oftast blandas den med is och vatten, där var och en har sin exakta blandning för den perfekta smaken. Dricks då gärna till en lång tavernasittning med meze. Medan andra kan njuta av en liten shot, antingen före eller efter måltiden. Mati – Det onda ögat I Grekland kommer du att se ett blått och vitt öga vart du än går. Symbolen kallas "det onda ögat" eller "mati" på grekiska. Den har sina rötter i vidskepelsen och beskyddar dig mot någon annans avundsjuka blick. Den avundsjuka blicken kan förvirra dig och göra dig illa, ge dig obehag som exempelvis huvudvärk. Utöver sina skyddande krafter är mati en vacker och ikonisk symbol i sig. Den gör sig som en fin souvenir, rotad i den grekiska kulturen. Komboloi Du kommer att se på gatan eller i ett livligt kafeneio där greker leker med sin komboloi, eller orospärlor. På olika sätt göra snurr och tricks med dem. Det släpper stress och oro och är ett bra sätt att koppla av. Historien om komboloi och dess ursprung är från urminnes tider, när munkar på berget Athos började knyta pärlor på ett snöre för sina böner till Gud. Numera används de inte bara för religiösa eller ceremoniella ändamål utan också för avkoppling. I sig själva är dessa grekiska pärlor vackra hantverk som kan tillverkas av vilken typ av pärla som helst. Icke-organiska material som metall eller sten anses vara bra att hantera, även om bärnsten och korall gärna föredras. Det är en fin souvenir att köpa med hem, även om den bara blir för prydnad hemma. Slöjd av olivträ Grekland har rikligt med olivträd och hantverket är genomsyrat av tradition att skapa träföremål av olivträ. Ett vackert och unikt träslag där du kan hitta allt från köksredskap till skulpturer som är handsnidade från olivträd. Det finns många bra butiker som säljer dessa produkter. Några av dem är så kallade workshop med tillverkningen i samma lokal som butiken, ofta i byar och på öarna. Andra butiker är återförsäljare, som i Atens centrumbutiker. Olivolja och andra produkter av oliver Grekisk olivolja är hälsosamt och mycket tradition med dess rika historia. Redan minoerna på Kreta tillverkade olivolja i Knossos för mer än 5000 år sedan. Forntida greker konsumerade olivolja för ett hälsosamt och långt liv. Både som mat och som behandling för hud och hår. Det "flytande guldet", som Homer kallade oljan. Oliver och olivolja är basvaror där de används i sallader och som en viktig ingrediens i nästan allt av det grekiska köket. Från oliverna kommer ett varierat utbud av andra produkter också, som skönhetsprodukter och tvål av olivolja, som är värt att köpa med hem. Keramikhantverk De antika konstverken i Grekland fascinerar många. Varför inte köpa en handgjord kopia? Det finns många butiker som säljer keramiska tallrikar, vaser och skulpturer som är exakta kopior av originalen. Det finns också keramik som är billig och massproducerad utomlands. Det är skräp i mina ögon. Det är lätt att se skillnad på kvalitén, så välj de handgjorda i stället. De är prisvärda och samtidigt gynnar du lokal ekonomi, tradition och hantverk. Butiker hjälper gärna till att packa så keramiken klarar en flygresa.   Kryddmix och te gjord av torkade örter Att inspireras av den grekiska maten och smaker som man upplevt är lätt. Du kan hitta grekiska örter för traditionella teer samt lokala ört- och kryddpaket till försäljning överallt i Grekland. Kryddpaket och örter är oftast färdigförpackade för specifika rätter och är en perfekt souvenir med smak att köpa med hem.  Textil och bonader Det finns många butiker på både öarna som på fastlandet som säljer olika typer av textilarbeten. De har ofta en design med mönster och färger som representerar lokala traditioner. De är unika och lite av konstverk som inte väger för mycket och är lätta att rulla ihop och ta med dig hem. Nu ska jag vara ärlig och säga att godsakerna alltid smakar bäst i Grekland. Det ska man inte skoja bort. Inte heller nöjet att komma in i köket hemma och se kylskåpsmagneterna och ha möjligheten att kunna ta fram något gott med en smak av Grekland. Minnas bra dagar när man är hemma. Apropå kylskåpsmagneterna så vet vi att det finns en uppsjö av billiga och massproducerade, högt och lågt, i de vanliga souveniraffärerna. Utmaningen är att hitta de unika som är handgjorda lokalt i få exemplar. Underskatta inte kylskåpsmagneten. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/overraskningar-pa-resan/ https://explore-more.se/blogg/overraskningar-pa-resan/ Det är klart att det är trevligt med överraskningar. Det började så trevligt när vi kom in på fredagskvällen i Christinas studio i Myrtos på Kreta. En flaska lokalt och ekologiskt vitt vin från Touploklostret och fyra öl står i kylskåpet. Tack Stathis och Christina! Det är ändå en bra start för att klara sig, om än inte komplett. Resten fixar vi lätt som en plätt på lördagsmarknaden i Ierapetra och på en välsorterad supermarket. Om vi backar tillbaka från början. Resan ner från Göteborg hade gått briljant utan drama med PLF-dokument och covid-bevis i handen. Vi traskade ut ur Heraklions ankomsthall för att möta upp George, som vi förbokat en hyrbil av. Där kom egentligen den första överraskningen. Du vet det där, när allt inte går som på räls när man är ute och reser. Så blev det nu. Det är långt ifrån högsäsong, så flygplatsen tömdes snabbt på folk och vi stod kvar helt ensamma vid en tom flygplats och väntade. Var tusan är George frågade jag mig och sambon, som naturligtvis inte hade något exakt svar. Vad hade vi kommit överens om? Jag gick på spaning för att se om han kunde stå på någon annan oväntad plats, men nej! Flygplatsen var fortfarande öde och tom. Förutom oss, två svenskar med varsitt bagage som säkert såg något vilsna ut. Jag ringde upp George, det kan ha hänt något? George svarade och frågade var jag var. Jag är där om 10 minuter, sa han. Super, svarade jag och funderade lite på hur länge tio minuter är i Grekland, på riktigt? George kom inom 15 minuter, så det dröjde inte länge innan jag fick svaret. Det var ju det med överraskningar på resan. Det är ju trevligt, inledde jag denna text med. Så är det också. Allt ordnar sig med lite tålamod. George hade inte väntat oss förrän nästa fredag. Situationen hade uppstått av ett enkelt missförstånd och löstes på bästa sätt. Bravo George! Det blev som sagt en biltur dagen efter till Ierapetra för lördagsmarknaden. Det är egentligen en upplevelse att bara gå och titta på allt närodlat och känns som en stor lyx att i februari köpa på sig så fina och färska grönsaker och frukt, direkt av odlarna. På vägen tillbaka med alla fynden såg jag varningslampan lysa på instrumentpanelen. Lampan för lågt lufttryck i ett av däcken. Av alla de lampor som kan lysa där, är det nog den jag bäst kommer överens med, om jag måste välja. Det blev ett depåstopp vid nästa bensinmack för check. Tre kilo visade lufttrycket i mätaren för de tre första kollade däcken. Väl mycket var min spontana tanke, samtidigt som min känsla sa att jag inte ska lita 100 % på mätinstrument i Grekland. Bingo i fjärde däcket som ”bara” hade drygt två kilo i tryck. Jag improviserade med att knö i luft så jag fick samma tryck i alla fyra däcken på den mystiska tryckmätaren. Lampan på instrumentpanelen slocknade till min belåtenhet och depåstoppet var klart. Nu tänker väl ni säkerligen att jag fått en liten smygpunka på däcket? Ja, såklart jag hade. Dagen efter lyste ju lampan igen och det blev en ny tur till en annan bensinmack. Nu hörde jag också att bromsbeläggen verkade vara slut, vänster fram. Det var lite som en svensk försommar så jag ”vevade” ner rutan för att höra bättre. Vid nästa depåstopp visade tryckmätaren lite drygt två kilo, förutom i det där fjärde spökdäcket. Där var det ett kilo. Nu hade jag svaren på mina tre frågor. 1.     Däcket var kasst 2.     Bromsarna var kassa 3.     Tryckmätaren vid den första macken var kass   Jag ringde upp George för att bolla problem 1 och 2. Han presenterade lösning 1 och 2. 1.     George arrangerar med en bilverkstad i Ierapetra så de beställer reservdelar och fixar mina bekymmer och jag kan lägga ut pengar, så får jag igen utläggen sen. 2.     Jag åker in till Heraklion och han fixar mina bekymmer på en gång. Han tar kostnaden direkt. Vad säger du? Frågade George. Snabbtänkt som tusan valde jag förslag 2, och snabbt och lätt satt vi i bilen på en oplanerad och spontan utflykt till just Heraklion. Väl vid kontoret i Heraklion mötte jag Georges fru. Ställ bilen så ringer vi upp inom två timmar, sa hon. Då var det detta med grekiska tidsperspektiv igen och jag tolkade det som minst två timmar. I Heraklion finns alltid något att göra och en kafésittning är inte heller fel. Vi roade oss så länge. Efter 1 timma och 58 minuter ringde George. Bilen är klar! Mina antaganden om tidsuppfattningar kom på kant och snarare än jag trodde rullade bilen tillbaka till sydöstra Kreta, med nya bromsar och nytt däck. Det satt en skruv i däcket fick jag höra. Bravo George! Det blev lite bilutflykter i närområdet och vi tog också en sväng till Christos. En by som klänger sig fast på bergssluttningen till Diktibergen. Någon hade sagt till mig att där bor bara två äldre kvinnor kvar och de pratar inte längre med varandra för allt hade redan sagts. När vi kom fram till byn såg vi just två kvinnor sitta och prata. Nyheter måste ha anlänt till byn, sa jag? Vi gick vidare in i byn bland ödehus och upptäckte en svartklädd dam. Det blir tre stycken, en överraskning. Vi gick förbi den stora kyrkan och såg klädstrecket med nytvättade kläder och blomkrukor utanför dörren. Där var en svartklädd dam till. Fyra stycken! Kalimera hälsade vi förbryllat och passerade en motorcrosscykel av nyare årsmodell. Jag hade vid det här laget redan fått mina antaganden om grekiska tidsperspektiv kastat tillbaka i ansiktet. Ska jag vara försiktig med antagande att damerna bränner runt i bergen med motorcykeln? Jag kan ha fel, men misstänkte att en man också bor här? Vi stannade på tillbakavägen vid de två damerna som satt vid ett gammalt nedlagt kafeneio och pratade om de senaste nyheterna. Engelska språket är sällan bra i sådana här byar. Men, på grekiska, några få engelska ord och mest teckenspråk fick vi veta att här bor 20 invånare. Inte nog med det, även barn bor här som är i skolan i en annan by, sa de med ett brett och varmt leende. Situationer och överraskningar uppstår ofta när man är på resande fot där planering får improviseras. Spontant och oplanerat inom rimliga gränser gör äventyret och dagen mer lärorik och spännande. Apropå spontant vill jag avslutningsvis också tacka Ia från oss för en solig och trevlig fikastund på café Lido i Ierapetra. Ia som bor i staden skriver också i sin blogg Ia mitt i livet, om livet på Kreta. Till sist måste jag ge George på Best Way Travel i Heraklion ett stort tack. Jag har hyrt många bilar av honom och har aldrig tidigare haft något som helst strul, vare sig med bilar eller annat. När nu något ändå hände löstes allt enkelt och fint. Bravo George! Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/pasken-pa-cypern/ https://explore-more.se/blogg/pasken-pa-cypern/ Jag gillar traditioner! Men, jag är tillräckligt fullvuxen för att komma ihåg långfredagen som barn. Man ska inte skoja bort att det då var en lång fredag på riktigt och tråkig. Ingenting var öppet och på tv var det inte muntert heller. Den dagen fick man lära sig att ha tråkigt om man inte redan hade gjort det. Det var då det och nu skulle vi åka till Cypern, på en långfredag. Det kan man verkligen tycka vad man vill om och så himla tråkigt är det inte heller. Det bästa är att man då får chansen att fira påsk två gånger. Vår påsk och den ortodoxa påsken infaller inte alltid på samma tidpunkt. Hänger ni med? Knappt jag heller. Vi tar detta sen. Först firar vi dubbel påsk. Jag kan inte direkt påstå att den första påsken på vårt svenska vis blev något att skryta om. För mig passerade den i princip helt obemärkt om jag bortser från påskpyntet på gator och torg som cyprioterna stod för. Allt i förberedelse för sin egen påsk. Vi har ändå fyra veckor i Ayia Napa, så fick vi en andra chans att fira påsk. Den andra en ortodox. Nu vill jag inte påstå att vi deltog aktivt, utan mer som betraktare. Skärtorsdag (Den heliga torsdagen), dekoreras epitafet vackert med blommor som symboliserar Jesus grav. Långfredagen eller Den heliga fredagen som den heter här, beslutade vi oss för att ta oss till den lokala kyrkan i Ayia Napa. Vi var på plats i god tid till klockan 19. Vi kan kalla det för högmässa som startade då. Nästan ingen kom i tid och det var gott om plats. Kyrkan fylldes sedan snabbt och det blev snart trångt. Alla ville också in och fram till epitafet, göra korstecknet och kyssa ikonen som låg där. Därefter gå ut på gården och lämna plats till andra. Samtidigt pågick mässan där prästerna läste sina texter, beklagade och sjöng psalmer. Gården fylldes snabbt med folk och högtalare utanför gjorde att ingen missade vad prästerna hade att säga. Efter drygt två timmar bars epitafet ut på gården. Där fortsatte ceremonin länge till innan den skulle bäras tillbaka in i kyrkan. Påskafton (Den heliga lördagen), var det dags för den traditionella brasan till kvällen. Detta känner man igen lite hemifrån när vårbrasorna ska brinna. En liten skillnad här. Det är Judas som symboliskt ska brännas samtidigt. Ärligt såg detta rätt så brutalt ut. Mina tankar gick till häxbränningarna förr. Dessutom var det bra torrt i markerna och bara det var spännande. Som en sund konsekvensanalys hade de parkerat en liten lastbil med en hyfsad vattentank intill. Judas skulle ju brännas och det brann så fint att ”brandmannen” fallt fick starta upp vattenslangen. Bredvid ligger en gammal klosterruin som låg risigt till och behövdes vattnas just för gnistregnet från brasan som föll där. Samtidigt small smällare och fyrverkerier på gatan där vattenbilen stod. Att det inte blev fler brasor på gatan är en gåta. "Brandmannen" har fullt upp med att vattna det gamla klostret samtidigt som fyrverkerierna hysteriskt smäller av intill "brandbilen". Påskdagen (Påsk söndag), blev mindre brutal. Mer glädje med dans och musik. Från den stora scenen på torget uppträdde en lokal musik- och dansgrupp med underhållning i traditionell dans och musik. Annandag påsk (Påsk måndag). På eftermiddagen fylldes torget igen. Lammen hade legat på grillen sedan morgonen. Det blev brutalt igen, brutalt gott. Som alternativ fanns också lamm från ugnen, (Kleftiko). Då är det dags att reda ut varför vi inte firar påsk samtidigt. Det finns regler att följa för att nysta fram när påsken infaller. Först har månen ett finger med i spelet och vi vet redan att vi har samma måne. När det är fullmåne vid eller efter ett bestämt datum inträffar påskdagen på söndagen närmast efter. Hänger ni fortfarande med? Den avvikande skillnaden är för att vi använder den Gregorianska kalendern och den ortodoxa kyrkan den gamla Julianska kalendern. Kalendrarna är helt enkelt i otakt. Visst är det superlogiskt nu? En annan stor skillnad. Det är påskpyntat på gator och torg på Cypern för den rätta påskkänslan. Jag kan inte minnas att det syns att det är påsk i Sverige. Det känns som påsken numera passerar som några extra och goa lediga dagar. Den ortodoxa påsken är helt klart mycket vassare. Den är till och med årets största högtid i den ortodoxa världen. Text & Foto: Mats Randow Relaterat till grekiska högtider Läs mer: Pilgrimsvandring till Mantamados på Lesvos i Grekland Läs mer: Vad är det vi firar? Läs mer: Karnevalen i Rethymnon   https://explore-more.se/blogg/pa-bergskammarna-i-troodosbergen/ https://explore-more.se/blogg/pa-bergskammarna-i-troodosbergen/ Det är Troodosbergen på Cypern som är målet. Sedan har vi det där uttrycket att målet med resan är själva färden. Hur som helst visste jag i förväg att detta kommer att bli en fantastisk kombo, att bila upp till Troodos. Jag har bilat dit upp några gånger tidigare och har redan facit i min hand. Bara man tar tid på sig och kör lugnt på vägarna med den grandiosa utsikten, kommer upplevelserna rada upp sig och ge minnen att leva på länge. Bilen stod parkerad i Ayia Napa, fulltankad och packad för en natt uppe på Cyperns tak. Det var bara att ta på sig solglasögonen, släppa handbromsen och rulla ut på motorvägen som tar oss mot bergen. Ett par skumma detaljer att tänka på först, ratten sitter på fel sida i bilen och de kör på ”fel” sida av vägen. Det är vänstertrafik på Cypern som ett arv från då britterna var herrar på ön. Det är bara att vässa skärpan och tänka vänster hela tiden i alla korsningar. Man får också se upp lite extra när man kommer till rondeller, de kommer från ”fel” håll där. Det blir en liten konflikt i min hjärna som är programmerad för högertrafik, så man får vända på sina hjärnhalvor. Efter ett tag kommer man in i det. Sist jag var på Cypern körde jag så mycket bil här att jag fick nya konflikter i min hjärna när jag skulle köra bil i Sverige igen. Första delmålet var ett stopp närmare Pafos vid Afrodites klippor. I den grekiska mytologin är Afrodite kärlekens och skönhetens gudinna. Afrodite föddes vid just dessa klippor, bara det. En annan myt säger att simmar man runt klippan välsignas man med evig skönhet. Kruxet var att vattentemperaturen inte var anständig för mig och att det finns flera klippor. Dessutom är det oklart exakt vilken klippa man ska runda, om man ska vara petig. Jag får helt enkelt acceptera att leva med den skönhet jag har. Därefter bar det av raka vägen upp i bergen, som blev allt krokigare efterhand som bergen blir högre. På 800 meters höjd ligger Omodos som också är ett populärt utflyktsmål. Vi planerade för en lunch där. Sist jag besökte Omodos var på vintern och det var inte så mycket folk där då. Nu är det vår och försäsong med betydligt mer aktiviteter i bergsbyn som också är känd för sina vingårdar. Efter en enkel lunch och att planlöst ha gått vilse i byns gränder hittade vi tillbaka till bilen. Vi skulle ännu högre upp och hade nästan 1000 höjdmetrar till att köra upp i bergen. Vägarna här är mycket bra för att vara så höga berg och slingrar sig uppför från ena bergssidan till den andra allt högre upp. Utsikten blir magisk för att senare slås av en än mer magisk milsvid vy. Vårt slutmål var Troodos Hotel för en natt på 1725 meters höjd. Magiskt även det. Morgonen efter stärkte vi upp oss med kaffe, frukost och en morgonpromenad i omgivningarna. På denna höjd hade inte våren kommit lika långt och många lövträd hade precis börjat knoppa. Dagens mål var Kykkos kloster. Först ville vi nosa lite på Mount Olympos som är Cyperns högsta berg (1852 m). Olympos ligger nära hotellet och vi åkte förbi skidanläggningarna som ligger på sluttningen. Det låg överraskande en hel del snöfläckar kvar i området där luften var sval med cirka 18 grader. Med bilen tog vi oss ner i de oändliga backarna. Nja, nerförslutet tog slut så småningom och vägen klamrar sig fast på sluttningar och bergskammar i en kamp för att hålla höjd och nå nästa berg. Utsikten var stundtals milsvid både på höger som vänster sida innan vi nådde Kykkos vackra kloster på 1300 meters höjd. Klostret är det rikaste och mest påkostade på ön. Mosaiken på klosterväggarna med bibliska händelser är konstverk i sig. Klosterkyrkan är fantastisk med fresker målade i väggar och tak och utsmyckningen med guld och silver är gränslös där värdefulla ikoner som hantverk är målade och smyckade med silver, sköldpaddskal och pärlemo. Klostret har också ett museum som sticker ut hakan med sin utställning av ovärderliga föremål som få kloster kan visa upp. Allt från antika skatter, äldre än själva kristendomen till just religiösa föremål i dyrbara material. Imponerade och fascinerade av allt vi fått se begav vi oss vidare. Vi bestämde oss att först måste vi se Makarios III:s grav. Det är en kort bilfärd upp på bergets topp. Makarios III valde själv platsen för sin begravning på berget där Kykkos kloster ligger på sluttningen. När vi kom upp hänförs vi. Dels av platsens vackra läge med panoramautsikt över nejden, dels över den enorma bronsstatyn av Makarios III. Platsen representerar väl en kunglig begravningsplats. Makarios III var ärkebiskop och Cyperns första president (1960–1977). Som president överlevde han fyra mordförsök och en statskupp. Det där med bilkörning i bergen innebär att det tar tid att ta sig fram. Vi sneglade på klockan och knäckte ekvationen med lite huvudräkning, minst 2,5 timmes körning innan vi var ”hemma” i Ayia Napa. Bilen rullade vidare på bergskammarna och nerför sluttningar, genom bergsbyar som i princip hänger sig fast på branterna, för så småningom rulla vidare i ett jordbrukslandskap omgivet av små kullar. Temperaturmätaren i bilen ökade snabbt i takt med att vi kom lägre ner. I utkanten av Nicosia visade den duktiga 32 grader och sommarkvällen var 26 grader ljum i Ayia Napa när vi kom fram. Många nya intryck hade vi fått med oss, samtidigt laddade vi om för en ny biltur nästa dag. Text & Foto om inget anges: Mats Randow  Relaterade inlägg om Troodosbergen Läs mer: Åka skidor på Cypern? Läs mer: Biltur och spökhotellet i Prodromos på Cypern https://explore-more.se/blogg/sweden-rock-festival/ https://explore-more.se/blogg/sweden-rock-festival/ En dag när pandemin härjade som bäst fick jag frågan: Ska vi åka på Sweden Rock? Utan någon som helst konsekvensanalys eller om det ens var möjligt när ett virus plågade hela världen, svarade jag obetänksamt: Ja, det skulle vara kul. Jag har aldrig varit där. Det fanns nämligen biljetter lediga som helt säkert återköpts. Just för att allt som är roligt och samlade för mycket folk var inställt eller uppskjutet i strikta restriktioner. Konsekvensanalysen klarnade i samma stund som bekräftelsen på biljettköpet kom. Där visste vi att det var en väl optimistisk chansning. Jag fixar med boende, sa jag. Jag fick höra av de rutinerade rävarna som brukar besöka festivalen att man jobbar efter prio-listan där nummer 1 är ordna boende, 2 är ordna biljetter. Helst ska man boka boendet för nästa festival samtidigt som man checkar ut och det fortfarande brummar lite dovt i de avstängda festivalhögtalarna. Tisdagen kom till slut och bilen var packad och klar. Dessutom var alla restriktioner borta med vinden. Fyra dagars festival stod runt hörnet. Vi var sedan på plats i Norje i Blekinge där det stora festivalområdet ligger fint vid havet och vi hämtade ut festivalbanden som skulle hänga på våra armleder i fyra dagar. Vi kom i en bra tid utan köer eller trängsel så det gick hur smidigt som helst. Sen tillbaka till boendet! Hur gick det med det? Var skulle vi sova? De flesta bor på camping och vi såg även att många bönder och markägare skapat en hel del ”pop-up campingar” på ängar och tomter. Det finns fler möjligheter än man tror. Nu hade vi ingen husvagn eller husbil. Vi är helt klart för bekväma för tält. Vi hörde av de gamla och rutinerade rävarna att det är lite si och så med nattsömnen på campingen, om den är viktig. Det är lite fest på campingen också, som man säger. Jag hade flyt som lovat att fixa boendet och hittade Innergården Bed & Breakfast i Karlshamn cirka 2 mil ifrån. De hade ett rum ledigt till oss och det gick festivalbussar på turlista hela dagen och nästan hela natten därifrån. Alla förutsättningar för roliga dagar var på plats och bussen gick smidigt på onsdag förmiddag med en halvtimme från ett stilla Karlshamn. När vi kom fram i god tid hade inte festivalområdet öppnat ännu. Vi hade gott om tid att se oss om utanför där marknad pågick med mest svarta kläder med dödskalletryck, nitade bälten och allehanda liknande ting, samt foodtrucks och streetfood högt och lågt. Att gå hungrig här finns inte på kartan. Maten kommer inte att bli något bekymmer. Det finns mat från hela världen både inne som utanför området. Efter att viruset ställt in två år av Sweden Rock, fanns här många som var extra uppskruvade och ville vara först in. Det skapades en förväntansfull kö till insläppet, som när barnen väntade på tomten. Vi hade stolar med oss. Ja, de gamla rävarna tipsade om att de kunde vara bra att ha, så vi satte oss lugnt i finvädret för att betrakta skådespelet när de första hundratal överlyckliga sprang in på området klockan 13:00. Det var fyra scener i gång första dagen med gott tryck från 17 olika spelningar. En del kända band och många helt okända för mig. Det var inte möjligt att se allt, så någon form av urval måste göras. Det var samtidigt kul att ge några av de för mig okända en chans. Ska jag ut med en recension samlade norska Kvelertak ihop den första dagens ”pluspoäng” för bra ös och lagom stökigt på scenen. Kvelertak känner jag till från början och de flesta låtarna var bekanta för mig. Det gav säkert en fördel till dem. På torsdagen var det samma visa, inga vaggvisor nu utan tidsmässigt. Upp i tid, med bussen från Karlshamn. Snygg entré in i området och fullspäckat med spelningar att göra sitt urval av. Nu var det fem scener att ha koll på från klockan 11.30 till 01:30. Vi pratar långa dagar om man ska hänga på hela vägen och 26 spelningar. Torsdagens ”pluspoäng” får danska Volbeat i en form av beslutsångest. Tyska Sodom mullrade på bra och även Accept gjorde en bra spelning. Fredag. 24 band fördelades på de fem scenerna. Från lunch och för mig till sen kväll. Nationalteatern från Göteborg levererade från stora scenen strax efter lunch inför storpublik. Till kvällen blev det mer från Göteborg, då In Flames 25 minuter försenade startade sin show. In Flames får trots sen ankomst dagens ”pluspoäng”. Lördag och sista speldagen. 22 uppträdanden. Var man inte lomhörd innan blir man väl det nu. Öronproppar är dock en underskattad uppfinning och det är bra att ha några i alla fickor. Det brötar alltid på bra från någon av de fem scenerna. Dagens ”pluspoäng” måste jag dela, eller ge två. En till The Halo Effect, också från Götet. Det var dessutom deras första spelning och så bra. En supergrupp med medlemmar från In Flames och Dark Tranquillity som haft tråkigt under pandemin och började spela tillsammans, för att ha nått kul att göra. Det blev superbra och låter lovande att följa upp. Den andra ”pluspoängen” ger jag till Hardcore Superstar. Ja, de är från Göteborg också. Hardcore Superstar är inget jag normalt lyssnar så mycket på. På scen var de dock som en hästspark och bra stökiga. Riktigt bra live och vi var helt tagna när de var klara. För att snöra ihop dessa dagar får också Sweden Rock Festival en stor ”pluspoäng”. Så många spelningar och drygt 40 000 besökare som löst biljett, det kräver en organisation utan dess like. Om de var ringrostiga efter två inställda festivaler, så märktes ingenting av det. Allt fungerade perfekt i mina ögon där tider hölls bra och hela tiden ett välkomnande och trevligt bemötande. Polisen summerar årets Sweden Rock som en lugn festival, till och med lugnare än tidigare år, trots rekordpublik. Där får jag leta upp en ”pluspoäng” även till publiken. Nu har jag överraskande en ”minuspoäng” i fickan bland öronpropparna att dela ut. Den går för sen ankomst med en halvtimme till Guns N´ Roses. Okey, In Flames kom 25 minuter för sent, men de bad om ursäkt och förklarade varför. Det är av respekt. Det bör alla göra om man kommer sent till en överenskommen tid. Guns N´ Roses är tydligen kända för att inte hålla tiden och buades ut när de väl tittade ut på scen, lite ointresserade. De var på pappret festivalens huvudnummer och ber inte om ursäkt för något. Det gick så där och halva publiken hade gått hem innan de var klara. Vi också. Det är så galet mycket bra musik ändå under fyra dagar, så man behöver inte vara ledsen för det. Text & Bild: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/o-luff-i-goteborgs-norra-skargard-ockero-oarna/ https://explore-more.se/blogg/o-luff-i-goteborgs-norra-skargard-ockero-oarna/ Det där med att luffa runt på öar. Tanken får mig att sträcka lite på mig och tappa bort det jag just håller på med. Det är enkelt att först tänka grekiska öar. Tänker man ett par varv till kan Göteborgs skärgård dyka upp. Som göteborgare ligger den tanken lite för nära för mig, för att komma i de första varven. Men varvräknaren stannar där och det blir fokus på just Göteborgs norra skärgård. Det blir perfekt att utforska några dagar i juli och såklart också riktigt bra för mitt projekt, med guide-boken om vandringsturer och utflykter i Göteborgsområdet. En grovplanering av ”expeditionen” tog form, eftersom jag ändå tappade bort det jag höll på med. Till vägverkets förtret är det bilfärja som gäller för att komma ut till öarna i norr. Vägverket har tröttnat på att köra färjor och vill bygga bro. De flesta ö-borna vill inte se någon bro, utan vill ha det som det är. Där stod vi, i färjekön vid Lilla Varholmen. Det där med att livet inte behöver gå så himla fort och man får en gratispaus i livet. Där slog det mig att vi just kunde räkna in den första besökta ön, Hisingen. En ö som naturligtvis inte fanns med på listan över öar att besöka. Det hade jag inte kommit på utan gratispausen. Dock hann jag knappt anteckna bonus-ön på listan förrän det blev grönt ljus att köra på färjan. Färjan som är gratis och tar knappt en kvart, så är man på Hönö. Personligen gillar jag att det är färja och inte bro. Det ger känslan att man är på en exotisk plats, trots att det bara är mindre än 1 timme från centrala Göteborg. Det var också på just Hönö som ”basen” för ”expeditionen” skulle upprättas. Avstånden är inte så stora på öarna så vi var snabbt på plats och hade nära till det mesta. Vi tog in på Havskatten, ett hotell och vandrarhem. Bara namnet gjorde mig glad, innan vi ens hade checkat in. Roger, som driver hotellet med Svenne, hjälpte oss med incheckningen. Roger tog fram kartan över öarna som han bredde ut på ett av borden i lokalen med stora fönster ut mot kajen där båtarna ligger. Han pekade ut att vi var i Hönö Röd och berättade var alla gömda pärlor ligger och matställen som affärer. Bara i Hönö Röd finns bad, gästhamn och röda fiskebodar. Hönö Vad gör man på Hönö då? Äter pinfärsk Hönökaka såklart. Det går också bra att gå på vandring. Mer om det kommer såklart detaljerat i boken när den är klar. Det finns fina badplatser som Hästen och Lapposand, med det exotiska namnet att man kan tro den ligger i ett nordligare landskap av Sverige. Nu var vi på Hönö där stränderna med badbryggor och gräsmattor ligger fint på den västra sidan. Det är inte heller svårt att hitta en egen plats på de släta klipporna. Råder friska västliga vindar ligger långgrunda Jungfruviken bra till på östra Hönö. Även där finns stora gräsytor, runda berghällar och badbryggor. Nära Jungfruviken ligger Engelsmännens hage, som är ett grönområde med fornminnen, rösen och stengärdsgårdar i skogsdungarna. Inte långt från badplatsen Jungfruviken ligger labyrinten Tryggeberg. Ett fornminne som ursprungligen har haft 12 vallar, där endast hälften återstår idag. I Hönö Klåva känns det som att det är där saker händer. Turbåtarna från Göteborg och till Vinga kommer och går. Glasskaféer och barhäng med bästa spanläge vid kajen. Restauranger med allt från wokad mat till fisk och skaldjur. Vi åt lunch ett par gånger på Restaurang Tullhuset med meny från havet som absolut kan rekommenderas. Apropå Hönökakan, fick vi det heta frukost-tipset att man köper ljummen nygräddad Hönökaka på ICA Supermarket i Hönö Röd. De öppnar klockan sex på morgonen och får då Sveriges första leverans. Affären sägs sälja näst mest Hönökaka i Sverige. Där fick vi frågan: Vem säljer då mest? Jag stod som en fågelholk och funderade samtidigt som svaret kom: Gekås i Ullared. Varför inte äta minst en räkmacka på Hönökaka innan man lämnar ön. Nästan alla matställen har den och för den mindre budgeten rekommenderar jag att köpa med sig räkmackan på Ica i Hönö Röd, där den både är prisvärd och god. Fotö Fotö har broförbindelse med Hönö och noterades som tredje ön på ”ö-luffarlistan”. Panoramautsikten från bron vid klart väder har det där lilla extra med vy över farleden in till Göteborg där även Vinga fyr kan siktas. Bron syns även från Långedrag. Ta dig förbi nya hamnen vid brofästet till den gamla hamnen. Där finns den pittoreska skärgårdsbebyggelsen med sjöbodar och gränder. Öckerö Från Hönö Röd ser vi Öckerö på andra sidan och via bron har man bytt ö innan man hunnit ta tiden. Öckerö blir nummer fyra på ”ö-luffarlistan”, ligger centralt i norra skärgården och har fått ge namn till kommunen. Det är vid Bratten och Öckerö hamn på östra sidan den mesta servicen finns. De organiserade badplatserna ligger på västsidan med Saltasviken och Hjälvik. På västsidan mot Västerhavet finns också fina strövområden för vandring och även om det kommer mer detaljerat i boken. Där finns också gott om små smultronställen för att hitta sin egen badplats i en typisk natur för Bohuskusten. Hälsö Även Hälsö är lättillgängligt med bro från Öckerö och blir femte ön på listan. Vid gästhamnen närmast bron finns restaurang och glass för de soliga dagarna. Dra dig gärna vidare genom byn till nästa hamn med gamla båtvarv och vackra skärgårdshus. Här tar gränder vid med en planlösning utan hänsyn till biltrafik. Längst upp på norra Hälsö ligger Burö färjeläge med förbindelse till nordöarna. Det finns med andra ord många fler öar att luffa runt på i norra skärgården. Från Burö färjeläge går färja till Källö-Knippla, Hyppeln och Rörö. Alla med sin pittoreska skärgårdskänsla. Parkera gärna bilen vid Burö färjeläge. Det är gångavstånd på nordöarna och det finns egentligen ingenstans att köra bil till. Däremot finns fina vandringsslingor att gå på öarna. Till detta finns också Björkö som är den näst största ön i norra skärgården. Till Björkö kommer man också med färja från Lilla Varholmens färjeläge, eller från Bratten på Öckerö. För att göra ö-luffen mer äkta rekommenderas verkligen att även besöka någon eller några av dessa öar. Det går också bra att åka buss från Göteborg till alla öarna. Denna lilla ö-luff stannade helt enkelt på fyra öar, om vi räknar bort Hisingen som bonusö. Vi lämnade ö-livet för stadslivet i Göteborg för att uppleva Iron Maiden på Ullevi till kvällen. Två olika världar knappt en timme bort. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/nar-solen-blir-for-stark/ https://explore-more.se/blogg/nar-solen-blir-for-stark/ Jag stannar till vid trappan upp till loftgången. Från den klarblå himlen sprider solen ett ljus som mina ögon inte sett på flera månader. För att vara lite pipig och gnällig, är det ansträngt för mina ögon, trots solglasögon. Jag kisar och ser den stora busken med rosmarin och timjan vid trappan, drar mina händer i rosmarinen och känner doften, fantastiskt gott. Den blir fin att nypa några kvistar ur för att få lite piff på matlagningen. Det där med starkt ljus får man bara tugga i sig, tänker jag och tar våra väskor upp till andra våning på loftgången. Vi har precis anlänt till Cypern och lämnat Göteborg i januari månad. Detta blir nog inte så dumt. Alla har väl sett filmen Sällskapsresan? Du vet den där scenen när de kommit fram till hotellet och man får se att alla går ut samtidigt på balkongen för en första inspektion. Jag gör själv exakt likadant och känner mig träffad när jag ser filmen. Vid min första titt på balkongen kommer jag dessutom alltid att tänka på scenen i Sällskapsresan. Balkongen såg här mycket bra ut, stor som bara den. Jag sträckte mig på tårna, allt jag kunde och kisade med små ögon i det extrema ljuset. Jag spanade bortanför och ovanför hustaket mitt emot. Jag kan absolut se havet och dess horisont. Man får dock vara lång och man ser bara några millimeter av havet med mitt ögonmått. En havsutsikt är alltid en havsutsikt, även om man ser bäst när man står på en stol. Kanske är det bästa med balkongen att det står ett apelsinträd precis intill. Bara att sträcka på sig igen och plocka, direkt från balkongen. Anstränger man sig lite till och tar sig ut i trädgården finns även citron- och grapefruktträd. Jag har till och med identifierat ett antal bananträd, när jag gick runt som en Mats von Linné på upptäcktsresa i trädgården. Poolen såg också fin ut. De sa att det var 15 grader i poolen och 19 grader i havet. Det är helt säkert så att det inte kommer bli något bad, någonstans. Poolen betraktar jag helt enkelt som en prydnad och fruktträden blir nyttoföremål. Hur som, blir det fina färskpressade fruktjuicer till frukost var morgon. Varje morgon med olika blandningar som nyskapade signaturdrinkar, dock alkoholfria. Någon morgon är den super-god, nästa morgon kanske den är mindre god med lite för mycket citron i.   Nu är jag egentligen inte här för att bada och blanda juicer. Jag gör en seriös ”come back” till Cypern efter tre års pandemi för att göra en guide-bok, om just Cypern. Jag kommer att gå på vandringsturer och besöka utflyktsmål som kan ha potential att vara med i boken. Jag minns hur det var för tre år sedan, hur bra det flöt på med fältarbetet för boken under ett par månader. Det började pratas om ett nytt virus som spred sig. Det blev kaos, där gränser till regioner och många länder stängdes helt. På Cypern stängdes snart allt ner där i princip bara mataffär, apotek och bagaren hade öppet. Världen var livrädd, och man blev mer eller mindre utslängd ur Cypern. Det var väl ingen fara, för min tanke var att min plats måste nog ändå vara i Sverige i det kaosartade läget. De flesta, om inte alla blev påverkade i sina liv av pandemin. Jag fick avbryta arbetet med Cypern-guiden och lägga den på hyllan. Nu ska jag inte klaga. Andra drabbades på många sätt, mycket mer med jobb och hälsa. Jag fick en förfrågan om jag inte ville göra en guidebok om Göteborg. Det blev exakt det bästa erbjudandet jag kunde få i det läget och sa, ja tack. Boken är i princip klar nu och det snurriga är att jag nu sitter på Cypern och stundtals jobbar med ”fel bok”. Det är dock bara det sista som ska sättas tillsammans med bokförlaget innan Göteborgs-guiden går i tryck. Jag är helnöjd med boken och hoppas att andra kommer få nöje av den. Titeln blir Göteborg – Vandringsturer och utflykter. Boken är planerad att finnas tillgänglig i bokhandeln nu till våren. Det jag hann göra till Cypern-guiden före pandemin är inte bortkastat. Jag ska dock ut och se med egna ögon om något har förändrats. Det är ändå tre år sedan och pandemin kan ligga som en skugga över ett och annat. Allt har helt enkelt inte klarat sig så bra under åren. Jag lovar att boken ska vara så aktuell den bara kan vara när den går i tryck. Vi besökte även Cypern fyra veckor i fjol. Den resan var inte ägnad för arbetet med guide-boken. Men, jag ska inte hymla om att jag inte kunde låta bli att ”smygjobba” med research och göra en och annan förtäckt nöjesutflykt. Vädret på Cypern är helt okey på vintern. Precis lagom är ett bra uttryck, just för att gå på vandringsturer och göra en del utflykter. Solen skiner de flesta dagar och det där starka ljuset vänjer man sig vid snabbt. Som jämförelse är det lite som svensk försommar, där blommor kommer i gång och träden som gräset är grönt. Visst finns dagar med regn. Det har vi redan hunnit uppleva också och då regnar det ordentligt. Som göteborgare är man lite kaxig och tycker att det är väl ingenting. Det är också regnet som gör naturen grön och när solen med sitt makalösa ljus tittar fram genom molnen exploderar naturen i det milda klimatet. Det är bara att kicka igång dagen med en färskpressad morgonjuice och ge sig ut. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/det-dar-med-dorrar/ https://explore-more.se/blogg/det-dar-med-dorrar/ Ibland är dörren öppen och du är välkommen att kliva in. Andra är stängda för att man inte har där att göra. Somliga dörrar står på glänt, kanske för att någon inte vill känna sig helt instängd. Kanske för att någon från utsidan väntas och är välkommen. En dörr kan också vara en pampig och skrytsam entré eller vara oansenligt enkel, men ändå som ett smycke för huset. I byn Pano Lefkara på Cypern är ingen dörr likt den andra. Så ser det oftast ut när man kommer ut i de traditionella byarna på Cypern och i Grekland. Glöm standarddörrar med samma mått, handtag och beslag. Ja, varje dörr är unik, så unik att du knappast kan gå in i fel dörr när du ska hem efter ett redigt kalas med god mat och för mycket vin på den lokala tavernan.  Dessa dörrar står mitt emot varandra på varsin sida av gränden i Pano Lefkara. Vem har snyggast dörr och vem har snyggast utsikt från sin dörr?   Detta är ett axplock från en vinterpromenad i Pano Lefkara. När jag ändå är på tråden dörrar kan jag inte låta bli att rota i mitt arkiv. Som en dörr med pondus leder den in till den värdefulla varma och hälsosamma vattenkällan. Dörrar och fönsterluckor är ordentligt stängda. Huset står i den övergivna byn Kournela på Lesvos i Grekland. Mer en grind i mina ögon. Dock är "dörren" smakfullt representativ till den unika kyrkan utan tak i en grotta. Dörren står välkomnande på glänt in till byns lokala kafeneio. Det är lite som ett folkloremuseum på insidan. Gammal klosterkyrka i Agios Georgios på södra Kreta som hamnat på sniskan genom åren. Sättningarna är effektivt stoppade och dörren in är snyggt justerad. En representativ entré. Dörren står ändå på glänt för att titta in i det övergivna och anrika Sarlitza Palace Hotel som haft kungligheter och aristokrater på gästlistan. Hyggligt modern skylt visar vart den charmigt ruffiga dörren leder. Det är inte som hemma och ska inte heller vara det. Vid en av gränsövergångarna och i den gröna linjen som patrulleras av FN. Sandsäckar i fönstren och skottskadad fasad. Dörren är stängd och bjuder inte direkt in till besök. Bilden till vänster är från Pyrgi på ön Chios, Grekland. Inte bara dörrarna är representativa. Fasaden är för byn traditionellt målad med svartvita dekorativa mönster. Bilden till höger är Veregaria Hotel i Prodromos på Cypern. Hotellet är stängt även om dörren är öppen. Ett hotell omgärdat av sägner och som även haft en gästlista med världsberömda namn. För en kyrka i en grotta behöver man en hygglig dörr som är enkel och representativ. En fantastisk plats där man med stor nyfikenhet lyfter på låset för att sakta öppna den blå dörren och sedan kliva in i "rummet". Som en hyllning till dörren får bilderna ligga som inspiration till din nästa dörr. Att tänka på är att även gamla och ruffiga dörrar kan vara snygga. En annan tanke är att dörren är en första presentation till din entré. Strunta i om taket är sådär. Börja med din dörr vid nästa renovering och gör grannen avundsjuk med gatans häftigaste dörr. Därefter kan du lägga om taket. Läs mer om: Spökhotellet Sarlitza Palace på Lesvos Läs mer om: Biltur och spökhotellet i Prodromos på Cypern Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/utflykt-till-troodos-och-karnevalen-i-limassol/ https://explore-more.se/blogg/utflykt-till-troodos-och-karnevalen-i-limassol/ Bilen är fulltankad och rullar ut på motorvägen i Ayia Napa på Cypern. Det är en ”road-trip” på G. Första stoppet blir mellan Larnaca och Limassol. Ett fikastopp i februarisolen och det är 20 grader, likt en hygglig svensk sommardag. Kaffet är superviktigt ska du veta. Det är mycket som kan gå fel utan det. Det är lätt att fastna länge i den där kaféstolen men vi hoppar in i bilen och susar vidare mot Limassol där trafiken blir mer intensiv med hög puls. Där kör vi av mot Troodos på lugnare vägar. Bilen klättrar upp till 1700 meters höjd där vi ska ha vår övernattning på Troodos Hotel. 20 grader hade förvandlats till bara några plusgrader på mindre än en timmes bilfärd. Från blommande ängar och gröna träd till ett vinterlandskap. Förvandlingen var magi. Cypern hade trollat bort sommar till vinter med gott om snö på nästan ett ögonblick. Jag nöp mig i armen för att få veta om det jag upplevde var på riktigt. Förmånen att få jobba fram guide-boken om Cypern gör att jag får se och vara med om många speciella saker. Troodos Hotel är ett enkelt bergshotell som har en tillbakalutad stämning. Restaurang, bar och kafé i den rustika miljön skapar en känsla av en skid-lodge med den öppna spisen och tända brasan. Vi bokade rum med utsikt mot bergen. Skjutdörren till uterummet är av glas. Där mindes jag att jag snöade in på ”det där med dörrar” i förra blogginlägget. Fast nu har jag i stället snöat in i det där med glasrutor. Har ni tänkt på att det oftast, om inte alltid, är ”märken” eller markeringar på hotellens balkongdörrar och glasväggar till duschen och liknande. Det fanns ingen sådan markering på denna skjutdörr. Snyggt och respektfullt tänkte jag. När jag ser dessa märken på glas tänker jag ofta att de är nedvärderande och vad tror ni om mig. Hemma i Sverige har jag själv en sådan helglasad balkongdörr, utan märke. Det är klart att jag inte behöver något märke där. När jag har för lite att göra och ser dessa märken kan jag fundera om det verkligen hänt olyckor. Hur som, så släpper vi detta ett tag. Troodosbergen väntade på oss för en heldag, men först en natt med god sömn. Det var planerat en rundtur i bergen med bilen. Planen var att först åka förbi skidbackarna och titta till dem. Ja, det är sant att det finns skidbackar på Cypern och de har 100% natursnö. Ingen konstsnö som vi åker på i de flesta svenska skidbackarna, bara äkta vara. Det blev ingen skidåkning för mig denna gång. Jag har testat dessa backar och skidliftar tidigare. Nu skulle vi i stället ta oss vidare ner i Marathassadalen. En frodig dalgång känd för sina körsbärsträd och andra fruktträd samt sina traditionella byar som hänger på bergsluttningar ner i dalgången. Där ligger också flera av de bysantinska kyrkorna som är upptagna på UNESCO:s världsarvslista. Monastery of Saint John Lampadistes i Kalopanagiótis Denna morgon vaknade jag vid sextiden på morgonkvisten. Öppnade ett öga lite halvt. Gardinen till den stora glasväggen till uterummet var inte fördragen. Öppnade ögat lite till och sedan också det andra mer och mer. Solen verkade vara på väg upp bakom bergen. Jag klev helt enkelt upp för att gå bort och se mer. Pang sa det och jag hade sprungit in med pannan rätt in i skjutdörren med en jäkla fart. Sambon vaknade av smällen och undrade förskräckt vad som hänt. Förnedrad och chockad gick jag tillbaka till sängen och la mig igen. När allt stod klart att dörren var hel och även jag klarat mig hyfsat, så när som ett par skråmor i pannan, började min sambo skratta. Jag skrattade inte, utan tänkte bara på hur dum man kan vara. Jag hade inte ens ordnat med kaffe. Det är klart att olyckor kan ske om man inte ens druckit morgonkaffet. Som min bror sagt: Det är samma med kaffe som syrgasmaskerna på flygplanen. Först ordnar man med syrgasmasken/kaffet till sig själv. Sedan hjälper man barnen. Med kaffet i handen kollade jag upp att solen skulle gå upp klockan 6:28. Bra tänkte jag. Då går jag upp och skjuter undan glasdörren för att uppleva soluppgången. Ni vet hur det är när man får en telefon i handen och en kaffe. Jag tappade bort tiden och missade soluppgången. Så här kan en dag starta om man inte börjar med en kopp kaffe. Det är nummer 1. Dagens övriga plan som jag redovisade lite av tidigare avlöpte helt perfekt. Vi hade ännu en natt på hotellet och så också en andra chans att uppleva soluppgången i bergen. Nu visste vi hur det ska gå till. Först kaffe. Sedan sätter man sig och väntar på själva soluppgången utan telefon. Även denna dag avlöpte väl med magiska vyer på bilresan nerför bergen tillbaka till svensk sommar i Ayia Napa. Vi packade helt enkelt om och drog tillbaka till Limassol. Där väntade karnevalsfirandet. Bara karnevalen i sig skulle kunna bli ett eget blogginlägg. Vi får se. Kan säga så mycket som att det är en galen tillställning och gillar du ett redigt kalas är detta något för dig. Glöm bara inte, först kaffe! Jag vet att jag egentligen inte är så korkad att jag springer in i en välputsad glasruta utan markering. Det var helt enkelt så att jag missade starten med kaffe. Då vet jag att det aldrig hade hänt.   Text & Bild: Mats Randow Relaterat Läs mer om: Det där med dörrar Läs mer om: Åka skidor på Cypern? Läs mer om: Karnevalen i Rethymnon https://explore-more.se/blogg/aprilskamt/ https://explore-more.se/blogg/aprilskamt/ Haspen lyfts till den blåmålade dörren som öppnas och vi kommer in i en kyrka som är belägen i en grotta. Jag kliver in i grottan eller kyrkorummet om man så vill och ser mig omkring. Mina fötter blir som fastfrusna i marken och jag stannar upp samtidigt som jag säger till min sambo att stå still. Jag får en pulshöjning och tar på mig mina glasögon som hänger i senilsnöret. Står kvar och sträcker fram huvudet så långt fram jag kan för att se bättre. Nog är det en orm som ligger på bergssidan. En stor fet orm. Säkert 2 meter lång, eller 1,5 meter för att inte överdriva för mycket. Möjligen kan det vara en cyprus viper som ser ut att ha hamnat i matkoma efter en synnerligen lyckad jakt. Jag säger till min sambo att vakta ormen. Jag ska bara springa ner till bilen och hämta kameran. Jag kommer tillbaka med kameran, andfådd efter en maxlöpning och tar en serie med bilder med en puls som säkert gått upp till 180. Jag hoppas att några bilder ska bli bra. Är det en cyprus viper kan det vara kul att ha med en bild i min guide-bok om Cypern. Om vi ska ta och bringa lite ordning och reda av denna dag, den 1 april. Morgonen började med kaffe, som alltid. Först kaffe och läsa nyheterna på plattan. Jag försökte samtidigt finna det traditionella aprilskämtet för att se om de hittat på något kul i år. Till slut kände jag att jag kommit fram till internets ände. Jag hade inte heller funnit något aprilskämt. Det borde innebära att jag har gått på det, tänkte jag. Den känslan var jag inte helt bekväm med och tog en kopp kaffe till. Dagen var också en utflyktsdag. Vi kan säga i temat kyrkor och grottor. Vi startade i Ayia Napa med bil och började med kyrkan Agios Epiphanios med fin utsikt. Fortsatte mot Kap Greko och till kyrkan Agioi Anargiroi som ligger fint vid havet. Det fina där är att det ligger en grotta näst intill under kyrkan. En grotta som den Helige Anargiroi ska levt som eremit i, enligt en legend. Kyrkan och grottan Agioi Anargiroi Därifrån var det inte långt till Cyklopgrottan, dock utan kyrka. Cykloper är i den grekiska mytologin människoätande jättar med ett öga i pannan. Ingen verkar ha sett några cykloper de senaste två tusen åren så det kändes tryggt att ta en titt inne i grottan.  Ur detta fick vi den spontana idéen att även besöka Agioi Saranta Cave Church. Som ni hör får man både kyrka och grotta på en och samma gång. Där knyter vi ihop det hela med den proppmätta ormen som ringlat ihop sig och verkade ligga i en fullständig matkoma. För det första måste jag be om ursäkt till min sambo som sattes som ormvakt. Medan jag säkert slog ett nytt inofficiellt världsrekord på 100 m så dammet yrde, tur och retur. Hon stod snällt kvar på samma plats som jag lämnade henne. Vid närmare granskning av mina bilder såg jag att ormen såg jäkligt skum ut. Den liknade mer ett tygstycke i leopardmönster. Där kändes det som jag skapat mycket drama ur ingenting. Ormbilden är inte användbar i boken. Jag verkar ha skapat ett aprilskämt där jag lurat både mig själv och min sambo. Jag gick på den lätte också. Vad är en cyprus viper? En relativt stor huggorm som kan bli uppåt 2 meter lång och väga upp till 5 kg. Den lever på gnagare och fåglar. Den är skygg och anfaller inte människan om den inte blir hotad. Det är den giftigaste ormen på Cypern, så det är en riktigt bra idé att låta den vara ifred. Inte störa och inte röra gäller för alla djur i naturen. Jag skulle bara ta några bilder med objektiv på avstånd. Nu var det ingen cyprus viper, eller annan orm heller för den delen. Det var väl inte hela världen. Värre var att ha blivit lurad i något aprilskämt när jag läst nyheterna och att jag så lätt lurat mig själv. Det skaver. Text & Foto: Mats Randow Relaterat Läs mer: Ormbiten i Vietnam https://explore-more.se/blogg/nytt-bokslapp-goteborg-vandringsturer-och-utflykter/ https://explore-more.se/blogg/nytt-bokslapp-goteborg-vandringsturer-och-utflykter/ Nu har jag äntligen nöjet att få presentera min nya bok Göteborg – vandringsturer och utflykter, som i dagarna nått bokhandeln. En riktigt fullmatad guidebok för dina uteaktiviteter i Göteborg! Naturen är överraskande varierad från skärgårdsöarna i väster med salta bad och klippor, till de vidsträckta skogarna i platåbergens sprickdalar i öster med vildmarkskänsla. Boken presenterar 42 detaljerade vandringsturer som alla passar för en dagsutflykt i Göteborg med närmaste omnejd. Vandringsturerna har stor variation från lätta till lite mer avancerade. Ett flertal vandringsturer är också sammanlänkade etapper som möjliggör för en långtur på flera dagar. Förutom det finns en mängd förslag på fina och intressanta utflyktsmål. Jag minns när arbetet med Göteborgs-boken startade, mitt i pandemin. Jag hade avbrutit Cypernprojektet med den guideboken och fick förfrågan om jag ville göra en Göteborgs-guide. Perfekt och en jättekul utmaning tänkte jag och tackade ja. Det kan inte bli bättre än att lufsa runt i Göteborgs skogar mitt i brinnande pandemin. Göteborg kan jag väl och har mycket gratis? Det är min hemmaplan. Men, har jag så bra koll som jag tror? Är jag hemmablind och inte ser platser som intressanta för att de är så bekanta för mig? Den utmaningen tog jag som inspiration. Naturligtvis vet jag inte vad som finns under varje sten i Göteborg med omnejd. Jag hade och har fortfarande vita fläckar på kartan som inte besökts eller undersökts av mig. Dock är de fläckarna färre nu. Man kan säga att jag fick världens chans att få lära känna mitt Göteborg ännu bättre. Göteborg har väldigt mycket att erbjuda och boken blev fullproppad. Om utflykterna i boken kan jag säga att exempelvis Liseberg inte är beskrivet. Nöjesparken står sig för sig själv och behöver ingen vidare presentation. I bokens tema handlar det om friluftsliv och utomhusaktiviteter. Utflykter som innehåller exempelvis kultur, natur och historia tar plats. Vandringsturerna ville jag helst ska ha något sevärt efter stigarna, inte bara skogsbad. Variationen är stor, både vad gäller naturtyp som varierar stort i Göteborgsområdet som svårighetsgrad. Något för alla. En sak jag gillar med boken är de gömda pärlorna. Några som var nya och obekanta för mig. Det har samtidigt varit ett nöje och en förmån att få göra boken. Att göra den har också gett mig många upplevelser. Jag hoppas att många andra som läser den också ska få uppleva samma sak. Det här är mitt Göteborg, direkt från hjärtat. Förutom kartor och bilder i boken finns även information och råd om exempelvis: Goda råd om Göteborg, kollektivtrafik och andra praktiska tips. Ta spårvagnen för vandring i Änggårdsbergens naturreservat nära centrala Göteborg. Ta båten till bilfria södra skärgården för vandringar och utflykter. Kortare och längre vandringsturer i Vättlefjälls vidsträckta naturområde. Vandra Gotaleden i etapper från Kungsportsplatsen i Göteborg till Lilla Torget i Alingsås. Saltstänkt vandring på Skärgårdsleden med tre etapper på fyra öar i norra skärgården. Klassiska längre vandringsturer som Sandsjöbackaleden och Vildmarksleden. Utflyktstips, exempelvis till kulturreservat, Botaniska trädgården och Vinga. Kända fågellokaler i Göteborg med närmaste omnejd. Kontakta mig gärna om ni vill köpa Göteborg - vandringsturer och utflykter. Den finns också att köpa på www.vildmarksbiblioteket.se och välsorterade bokhandlare samt i övriga internetbokhandeln. Mina tidigare guideböcker Lesbos - vandringsturer och utflykter samt Kreta - vandringsturer och utflykter är tillgängliga även de. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/business-and-pleasure-larnaca-till-platres/ https://explore-more.se/blogg/business-and-pleasure-larnaca-till-platres/ Flygplatsen känns bekant och lite som ”hemma”. Jag har lärt mig exakt vart man ska ta vägen. Jag kommer till maskinerna där man skall skanna och registrera sitt pass. Det står minst 20 maskiner på rad och jag studerar flockbeteendet när alla köar för att skanna sitt pass i de första maskinerna. Samtidigt tar jag mig förbi trängseln och går mot de lediga maskinerna längst bort. På alla mina resor har jag haft en önskan att i passkontrollen få frågan om vad mitt ärende är i landet. Drömmen är att få svara som James Bond: business and pleasure. Maskinen frågar inget och vi sitter snart i en taxi den korta biten in till hotellet i centrala Larnaca på Cypern. Klockan var snart 21 på kvällen. Det var likt en tropisk luftfuktighet och över 30 grader när vi kom till hotellet. Det där om vad mitt ärende på Cypern var? Att säga business kantrar något till en överdrift. Fältarbete ligger nära, fast det låter inte lika fräckt. Pleasure är sant. Det är klart att jag skulle ha nöje på resan. Fältarbete är också lite av ett nöje, även om det låter lite torrare än business. Tre veckor fältarbete och nöje skulle det bli. Fältarbetet är inför guide-boken om Cypern. Vill du läsa detaljer om fältarbetet här och nu, ska jag göra dig besviken. Jag vill inte avslöja allt för mycket, ännu. Du får läsa mellan raderna som man säger och jag ska i stället beskriva lite av mina upplevelser och annat som hamnar i min väg, när fältarbete och nöjen ska utföras. Det blir inte heller lika glassigt och drömmigt som i andra resebloggar. Detta är att resa på riktigt. Inför resan ojade sig alla över att vi åkte till Cypern mitt i högsommaren. Cypern och hela medelhavsområdet plågades av värmebölja. Javisst vad rätt ni hade. Larnaca var stekhett och då hade solen bytts till en måne på den stjärnklara himlen. Hur tänkte du där Mats? Fältarbete i högsommaren? Alltså, vi pratar i huvudsak vandringsleder som skulle dokumenteras. Har Mats ens en skarp kniv i lådan? Står hissen helt still? Har alla hästarna rymt? Det blir ingen business utan bara plågsamma nöjen på denna resa? Okey alla olyckskorpar. Vi hoppar direkt till nästa morgon. Klockan 7 närmare exakt. En snubbe stod utanför på torget och pratade högt med någon på kaféet under hotellet. Jag frågade min sambo om hon visste vad Larnacaborna gett snubben för smeknamn? (Som att jag visste vem han var). Nej, svarade hon såklart. Megafonen, sa jag. Solen hade gått upp och Megafonen hade fått hela kvarteret att kicka igång sin dag. Stekhett hade förvandlats till stekhett de lux. Det blev en trottoarfrukost med jättemacka och freddo cappucino på kaféet under hotellet. I skuggan. Mitt emot ligger en av stadens stora sevärdheter, St. Lazaruskyrkan. Den vackra kyrkan ska allt också få utrymme i min bok. Jag fick ett sms att de var något försenade med leveransen av vår hyrbil. Det hade jag redan räknat ut före, att så skulle kunna ske. Så är det härnere. Saker fungerar lite annorlunda och det är superbra att ha lite luft i sitt planerade program. Ett nytt sms från hyrbilsfirman sa: Jag har uppgraderat din bil till en hybrid som drar mindre bränsle, som en present till dig. Som sagt, saker fungerar lite annorlunda här nere. Detta skulle väl inte hända i Sverige? Bilen var kanonfin och snart rullade vi ut ur Larnaca och på motorvägen mot Limassol. Vänstertrafik är det också och yttertermometern i bilen visade att det var 39 grader ute. Saker är lite annorlunda härnere. Vi stannade för lunch, en quick-fix på McDonalds. Jag sa ju att det inte blir så glassigt som i andra resebloggar. Vi körde av motorvägen i Limassol och styrde upp mot Troodosbergen som tornar upp sig i fjärran. Vägarna smalnade och blev allt krokigare efter hand. Yttertemperaturen sjönk i takt som bilen tog sig upp i högre zoner. Målet var byn Pano Platres som ligger på en bergsbrant från 1 000 till 1 200 meters höjd. En tanke när vi kom till Platres: Hur kom de på att bosätta sig här? På en brant bergssluttning? När man åker förbi de första husen med sin veranda ser man varför. Utsikten över vindistrikten nedanför och medelhavet är hisnande. Jag började fatta varför man byggt sitt hus här. Tänk att sitta på verandan med morgonkaffet till en betagande utsikt. Till tystnaden och utan att herr Megafon ska berätta sina historier. Vi tog in på Forest Park Hotel som ligger högt i byn. Det var knappt 30 grader i skuggan och luften kändes faktiskt sval och bergsfrisk. Byn håller flera hotell och är lite av en resort. Platres har all den service vi behövde för fyra nätter på bergssluttningen. Bensinstation, apotek, bankomat, liten supermarket och ett flertal restauranger. Vårt hotell är byggt på 1930-talet och är Cyperns äldsta hotell som fortfarande är i gång. Högsommarklimatet var ljuvligt skönt och ”businessen” löpte på utan problem. Jag startade utforskningen av mina vandringsturer tidigt på morgonkvisten i 20–22 grader. På eftermiddagen toppade temperaturen kring 30 strecket. Då var det pleasure, alltså poolhäng och bad. Bara poolen är en upplevelse på den till synes enda plana ytan av bergsbranten. Cyperns äldsta hotellpool, byggd på 60-talet, ligger inbäddad i tallskog eller pinjeskog som den också kallas. Hela atmosfären andas 60-tal med design och poolbar. Som avslutande sammanfattning blev det ändå lite glassigt till slut. Vi fick fina dagar i Platres på den södra sluttningen av Mt. Olympos (1 952 m). Alla businessmål nåddes och nöjet var på vår sida. Nästa delmål eller bas var byn Kalopanagiótis på den norra sluttningen av Mt. Olympos. Men det blir ett annat inlägg. Text & Foto: Mats Randow Relaterat Läs mer om: Halvtid och sidbyte – Kalopanagiotis till Protaras https://explore-more.se/blogg/halvtid-och-sidbyte-kalopanagiotis-till-protaras/ https://explore-more.se/blogg/halvtid-och-sidbyte-kalopanagiotis-till-protaras/ Det är halvtid och sidbyte i Troodosbergen! Nu pratar vi inte om en lokal fotbollsmatch på Cypern. Vi pratar vandringsturer och att det är dags att byta sida. Vi skall packa ihop våra saker efter fyra nätter i Platres på den södra sluttningen. Åka över berget till den norra sluttningen och byn Kalopanagiotis som ny ”bas” i fyra nätter. Matchen är riggad så det kommer ganska säkert att bli oavgjort efter full tid och en förlängning är planerad. Efter Kalopanagiotis blir det fyra nätter i Protaras som bonus. Testa förresten att säga Kalopanagiotis snabbt och i följd. Hur går det? Jag sladdar själv med tungan på ordet. Kanske skulle jag valt en annan by att förlägga oss i som är enklare att uttala? Nu ska inte allt vara för enkelt och glammigt. Till att börja med är det normalt köpevatten på flaska som gäller på Cypern. Precis utanför Platres kunde vi dock passa på att fylla upp våra vattenflaskor med friskt källvatten direkt ur berget. Vägen gick sedan från Platres uppför och så ännu mer uppför. Sen gick det uppför lite till, så är man i Troodos Square på 1 725 meters höjd. Det är ingen egentlig by med ett torg som vi ser på det. Där finns två hotell, en kiosk, några restauranger och några butiker som säljer lokala produkter. Inga bostadshus direkt. Därifrån fortsatte vi i backar nerför lite på samma sätt. Nerförsbackar som aldrig tycks ta slut. Vi kom ner till den vackra Marathasadalen (Körsbärsdalen). Byarna som klänger sig fast på branterna ligger lite på rad i dalen där tredje byn är just Kalopanagiotis. Även här funderar man på hur de kom på att bygga sitt hus på just denna bergsbrant. Kanske ville de vara ifred och samtidigt ha koll på vad som händer långt där nere. Utsikten ifrån de flesta husen är i princip milsvid. I Kalopanagiotis checkade vi in på Casale Panayiotis. Byn byggdes långt innan någon förutsåg att automobilen skulle uppfinnas och långt innan någon väg skulle byggas till byn. Har man tur finns en smal gränd där man kommer fram. Om man fäller in backspeglarna kan bilen köras mellan husen på många ställen. Ofta är det trappor uppför branten till sitt hus och då är det marigt att parkera utanför dörren. Lite så var det för oss när vi skulle checka in. Det gick att parkera utanför dörren. Men då blockade jag all trafik i den enkelriktade gränden. Nu skulle det inte vara för enkelt och glammigt, sa någon tidigare. Vi parkerade utanför byn. Nu hade hotellet den servicen att de kunde hjälpa oss med väskor och köra dem i deras ”golfbilar”. Det var lite för glammigt för oss, så vi körde rullväskorna på kullerstenen så det smattrade och studsade i gränden. Som efterklok kan jag säga att man skall tacka ja till den servicen alla dagar i veckan. Fast jag måste erkänna att det blev rätt glammigt till slut. Så där drömlikt som man bara läser om i de där snygga resebloggarna. Det var kanonfint. Både boendet och byn. Vi kom in och installerade oss. Sedan satt vi på balkongen eller verandan och blickade ut, kände att jag var nere på Björn Borgs vilopuls med 30 slag i minuten. Tänkte att jag nog skall glömma bort varför jag var här och bara vara. Vara lite rebellisk och strunta i mina vandringsturer som skulle dokumenteras. Kvällsbilder på vårt boende ovanför ett kafeneio och från balkongen Körsbärsdalen! Jag är ändå glad över att disciplinen var på topp. Vandringsturerna var fina. Många sträckor går i gamla, mest övergivna, fruktodlingar på urgamla bruksgångvägar anlagda för bönderna och åsnor. Man kan tycka att det är synd att så fina fruktträd är övergivna och nu växer vilt som i en fruktdjungel. Den yngre generationen lägger inte ner den tiden och arbetet att bruka marken som ligger ensligt i bergen. Det är lättare att tjäna sina pengar på att sälja souvenirer och badbollar nere vid kusten. Kommer vi till den riggade förlängningen fortsatte bilen nerför bergen efter att andra halvlek avslutats i Kalopanagiotis. Färden gick först mot Nicosia och motorvägarna däromkring. När vi närmade oss Nicosia såg vi på bilens yttertermometer att vi befann oss mitt i en värmebölja på Cypern. 40 grader! Det är klart att det var varmt uppe i bergen också. Dock cirka 30 grader på eftermiddagen. 41 grader efter någon mil till. Nu var det slut på det glammiga livet. När termometern toppade på 43 grader bestämde vi oss att kliva ut ur den glammiga AC-komforten och fronta febertemperaturen. En quick-fix och fånga upp en freddo cappucino. Det blev likt en smash´n grabb-kupp, så satt vi åter i bilen med iskaffe på väg till badstranden i Protaras. Det blev glammigt även i Protaras. Vi kom in på vårt nästa hotell med glänsande marmorgolv. Hotellpool och bar med ordningsregler som förbjuder bad under olämpliga tider på dygnet, lek, bollkastning och annat bus. Detta passar oss utmärkt. Vi gick dock raka vägen ner till stranden vid Fig tree Bay. Inte jätteglamoröst eftersom stranden är totalt överexploaterad. Vattnet var ändå kristallklart, ljummet med en sandig fin botten. Det var inte heller så varmt som kring Nicosia. Något drygt 30 grader och en havsbris som fläktade fint. Glammigt nog! Frukosten nästa morgon! Vi tog ett bord exakt intill poolkanten! Så där fint så att man får ha lite koll på vad man gör. Då händer det!!! Jag gjorde inget! Det var en unge som sprang mellan frukostborden och slängde sig i poolen. FÖRE KLOCKAN 10!! Det är förbjudet enligt ordningsreglerna. Ungen verkade vara utan vuxen tillsyn och plaskade runt i poolen tills frukostpersonal styrde upp kaoset och fick upp ungen. Så låg vattnet spegelblankt igen och en smått upprörd farbror Mats kunde njuta av sin frukost. Som en sammanfattning av matchens förlängning blev det lite poolhäng i dagarna varvat med bad i havet. Ordningsreglerna om bollspel, bus och brottning i poolen var det ingen som brydde sig om i övrigt. Det plaskades och kastades bollar som ven runt båda öronen. Grannparet vid solstolarna bredvid hade beställt ett stort fruktfat med lokala goda frukter. Säsongen är på topp för allt möjligt gott och de hann mumsa i sig hälften innan någon skickade i väg en riktig dönare med en boll för att möjligen träffa huvudet på sin kompis. Bollen studsade i vattnet så att fruktfatet fylldes av det badvarma poolvattnet. Jag kan bara säga att farbror Mats skötte sig fint i poolen och simmade lugnt och stilla. Även om jag ville simma under vattnet och dra ner byxorna på de värsta huliganerna. Men, jag höll mig sansad och bet ihop. Text & Foto: Mats Randow Relaterat Läs mer om: Business and Pleasure – Larnaca till Platres https://explore-more.se/blogg/hogt-berg-pa-cypern-sju-bokstaver/ https://explore-more.se/blogg/hogt-berg-pa-cypern-sju-bokstaver/ Är det korsordstävling igen? Nej, det är dags för hybridbilen att sega sig upp för de långa backarna igen. Först upp i bergen med alla vinbyar och vingårdar i Limassols distrikt. Där blir bergen ännu högre framför mig och den outtröttlige bilen tuggar på i nya uppförsbackar. När man ser det höga Olymposberget (1 952 m), framför sig är känslan obegriplig att man kan ta bilen dit upp. Målet med färden är Troodos Square på ön Cypern. När den flera mil långa uppförsbacken plötsligt tar slut vid rondellen i Troodos kollar jag noga åt höger. Bilarna kommer nämligen från fel håll här. Ja, det är jätteskumt att se och sant. Inte bara rondellen i Troodos utan på hela Cypern. Det är vänstertrafik så man måste vända på hjärnhalvorna för att hänga på rätt. Det var värmebölja på Cypern och i början av augusti. Troodos ligger 1 725 m över det blå Medelhavet. Det är en höjd med lite pondus så det blir cirka 10 grader svalare här uppe än på låglandet. Vädret var ljuvligt här uppe på högsommaren med fina förutsättningar för mig. Jag tittade noga i min analoga kalender, såg att det var fullbokat var dag med uppgifter. Det var vandringsturer på hög höjd som skulle dokumenteras till min guidebok om Cypern. Jag hade tidigare under dagen lämnat av min sambo på Larnaca flygplats innan jag tog mig upp till Troodos. Sambon skulle hem och styra med annat. Då förstår ni vad som kan hända när Mats blir solo och får fritt spelrum uppe i bergen. Fest, party och långa nätter med dåligt sällskap. Skojar bara, på riktigt! Faktum är att jag tog en promenad på eftermiddagen för att se mig om. Det låter inte så jättefestligt kanske. Däremot pågick ett redigt kalas i tavernan bredvid mitt hotell. Du vet, en sådan fest med hela paketet. Grillat, öl, vin, sprit och riktigt hög musik. Klockan 14 på eftermiddagen. Bara män! Ni hör. Det kunde ju bli hur grabbigt och görskoj som helst, som vi säger i Göteborg. De var redan glada och försökte överrösta musiken. Alla pratade med varandra samtidigt. En riktig skogsfest högt uppe i bergen. Precis som i svenska Norrland på en bykrog i glesbygden där alla sköter sig själva. Där polisen åker förbi två gånger om året, max 1 gång i månaden om det är ett stökigt ställe. Jag är i och för sig väldigt fördomsfull ibland. Jag vet att det egentligen är stökigare i storstan. Jag vet också en skillnad till. Uppe i Troodosbergen spelar de lokal traditionell grekisk musik för att få till en bra stämning. I Norrland spelas det lokal traditionell dansbandsmusik på en hygglig fest. Okey, jag vet att jag lever i en fördomsfull värld. Grabbarna på festen skålade gärna med förbipasserande till tavernan. Alltså, de kom med ett glas Zivania, en lokal dryck av typ grappa eller raki, som de hällde upp och bjöd in passerande till fest. Nu har jag ju mina demoner att ta hänsyn till. Den ena på vänster axel jublade och ville gå in och delta med lite tjo och tjim. Träffa lite nya vänner för livet. Den andra demonen på högra axeln ville gå en omväg runt berget för att inte hamna i fel sällskap. Som vanligt blev det en kompromiss. Jag passerade på andra sidan vägen utan att söka ögonkontakt. Det blev ingen inbjudan och skålande med Zivania. Jag lade mig till sängs i tid och vaknade klockan 1 på natten, av festen på tavernan bredvid mitt hotell. Någon hade skruvat upp volymen på musiken. Jag kände dessutom igen musiken. Du vet, Zorba! Musiken från filmen med samma namn som lite definierar Grekland. Högra demonen hade så rätt. Ett tolvtimmarspass på tavernan hade jag inte överlevt. Den analoga kalendern var ju fullklottrad i veckan. Det blev tidig uppställning på led med Mats och hans demoner varje morgon. Först kaffe, sedan en stärkt frukost och så ut i vandringsspåren och reka. Vandringsturerna här uppe är kanonfina och kommer att platsa fint i kommande bok. Högsommarvandring på Cypern går fint att göra på denna höjd. På morgonen är det 19–20 grader. Till lunch sticker temperaturen upp till 28–30 grader. Då är man oftast klar och det skall sägas att då börjar det bli för varmt för de flesta. Speciellt om man inte är van och har erfarenhet att vandra i värmen. Jag stötte på en del andra vandrare i spåren utan att det blev någon trängsel. Det var mest gamla träd man stannade till vid för en pratstund. Här uppe finns riktigt gamla träd som är hundratals år gamla. Jag är ingen biolog nu, eller expert på ämnet. Jag får helt enkelt släppa fram Mats von Linné istället för en förklaring. Han har en teori och tror att träden har kunnat bli så gamla här uppe för att det tidigare varit så ensligt beläget. Att det i äldre tider varit lite knepigt att skövla skogen med värdefulla träd och sedan transportera dessa dyrgripar ner till städer och hamnar vid havet. Idag ses det annorlunda på trädens värde, både naturvärde och i reda pengar. De är värdefulla där de står. Numera är det en nationalpark här som lockar till sig en mer miljövänlig form av turism. Förresten, berget Olympos kallas lokalt Chionistra, det blir tio bokstäver. Där tackar vi Mats von Linné för sin analys och observation. Nu knyter vi ihop säcken. Hemresan till Göteborg väntade. Bilen gick nerför alla backar till Larnaca. En säkerhetskontroll på Larnaca flygplats gav inget att skriva hem om. Därefter väntade de formella och opersonliga maskinerna som man skannar sitt pass i. Maskinen sa nej tack till mitt pass. Idiot tänkte jag och gick till nästa maskin. Den sa också nej tack och gav mig en vink om att mitt pass vara skadat. Min demon på vänster sida fick ett brett leende och tänkte att han skulle få stanna på Cypern. Den högra demonen fick ont i magen. Jag som alltid får kompromissa med demonerna högg tag i en tjänsteman på plats och förklarade att maskinen sa tack, men nej tack. Då går du till luckan som alla ändå måste passera, där sitter en passpolis som hjälper dig, fick jag till svar. Det är inget problem sa han innan han tittat i passet. Skannade passet i sin mackapär och checkade ut mig ur Cypern. Därefter bar det hem till stormen Hans! Så fick jag uppleva även den. Text & Foto: Mats Randow   Relaterat Läs mer om: Business and Pleasure – Larnaca till Platres Läs mer om: Halvtid och sidbyte – Kalopanagiotis till Protaras Läs mer om: Högt berg på Kreta? Tre bokstäver https://explore-more.se/blogg/rundresa-pa-cypern/ https://explore-more.se/blogg/rundresa-pa-cypern/ Då satt man på Landvetter flygplats igen och blickade ut över startbanan ifrån SAS lounge. Jag har en krokig resa framför mig. En krokig planering är uppgjord som ska ta nästan fem veckor av min tid. Det är helt säkert en drömresa för många och lika säkert en mardrömsresa för andra. Planeringen har tagit sin tid och är noggrant gjord. 13 bokningar på hotell och lägenheter är klart. Tre flyg och ett tåg är bokat. 21 dagar med hyrbil är bokad. 33 dagar med några få undantag är planerade med aktiviteter. Låter det kaosartat? Jag ska nog hålla ihop äventyret. Planen är ju att det ska bli en guidebok om Cypern framöver. Efter lite väntan såg jag mitt flygplan komma från Arlanda. Samma som jag skulle i retur med. Det såg skumt ut när det skulle landa. Planet kom sent på landningsbanan och hängde länge precis ovanför backen utan att sätt ner hjulen på landningsbanan. Så drog det på igen och lyfte. Piloten ångrade sig och bjöd på ett extra ärevarv över skogarna i Göteborgs omnejd. Andra gången han testade att landa såg det likartat ut och han satte ner hjulen sent i banan. Där startade min resa med en liten försening. Dock spelade det ingen roll för mig. Gott att se när säkerheten går först. Jag hade marginal i hela mitt program, så även här. Flygplanet var helt vitt utan logga. Ett skumt ”no name flight”. Det var inhyrt av SAS för att köra rutten Arlanda-Landvetter. När jag steg på planet såg jag i vindrutan en mycket ung pilot som gick igenom rutiner. Inte så ung att han läste Kalle Anka. Lite äldre. Min ena demon sa till mig att vi fortfarande hade chansen att backa och missa planet. Den demonen kan vara lite pipig, så det ignorerades. Besättningen snackade inte svenska eller danska som de brukar, utan engelska med en brytning som jag tolkade till Östeuropa. Så satt vi alla bältade vid inflygningen till Arlanda, inklusive cabin-crew. Tror du inte att piloten körde samma trick en gång till. Kom sent och hängde länge nära landningsbanan utan att sätta ner planet. Jag satt långt fram och såg att kabinpersonalen skruvade på sig. Så drog piloten på med full kraft och lyfte planet upp i skyn igen. Kabinpersonalen himlade med ögonen och hade ett sånt där snett ironiskt leende. Som om de var gruvligt trötta på pilotens eviga och fantasilösa prank, utan variation. Förseningen blev nu ännu större. Vid andra försöket att få planet i backen höll han kvar maskinen precis ovanför banan, länge igen, innan han bestämde sig för att ta ner hjulen på moder jord. Med en ovanligt kort bromssträcka fick piloten det gyllene läget att testa och maxa bromsarna. Det funkade bra och man kan nog säga att äventyret hade kickat igång. Det här är inte ett sponsrat inlägg med SAS. För då hade jag fått frisera och skruva på sanningen. Jag får ändå säga, åker man flygplan med målad SAS logga, brukar det alltid vara bra. Det måste ändå sägas ”on the house”, utan att få betalt. Vart i herrans namn skulle Mats? Så tänker ni säkert och undrar om jag skulle komma till den saken. De flesta läser ju rubriken först, så delmålet med nästa flight var Larnaca på just södra Cypern. Jag kan inte i detalj redovisa resan i ett blogginlägg, så jag drar rundturen grovt. En övernattning på Arlanda och en tidig avgång dagen efter till Larnaca flygplats. En övernattning i centrala Larnaca och buss till Nicosia dagen efter. I Nicosia gick jag till fots från buss-stationen, över gränsen till den norra turkcypriotiska sidan. Där hade jag en övernattning i norra Nicosia. Dagen efter tog jag buss till Kyrenia på Cyperns norra kust. Där hade jag tre nätter och blev med hyrbil. Efter att jag härjat i Kyrenia gick hyrbilen västerut, fortfarande på den turkcypriotiska sidan till byn Koruçam, eller Kormakitis som byn heter på grekiska. Tre nätter blev det där. Som kuriosa kan jag berätta att just den byn domineras av grektalande cyprioter.   Yesilyurt/Pentageia (turkiskt namn/grekiskt namn), var nästa destination med tre nätter. Den byn ligger söder om Kormakitis närmare gränsen, också kallad den gröna linjen, som fortfarande kontrolleras av FN. Nästa förflyttning gick österut och förbi Nicosia till byn Kaplica/Davlos på den norra kusten. Där blev det fem nätter. Från Kaplica gick hyrbilen ännu längre österut på den långa och avlägsna halvön Karpasia och byn Dikarpaz/Rizokarpaso för tre nätter. Efter att levt två veckor i byar och på landsbygden fick Famagusta besök av mig. Där blev det tre nätter och lite stadsliv som gjorde susen. Från Famagusta gick bilen tillbaka till Kyrenia igen. Tre nätter har jag där och sitter i Kyrenia just nu i skrivande stund. Hyrbilen har lämnats tillbaka. Nästa plats har jag således inte nått just nu. Tittar jag i min analoga kalender ser jag att jag ska tillbaka till norra Nicosia för en natt.  Dagen efter blir det en promenad i omvänd riktning över gränsen till den grekcypriotiska sidan och buss-stationen i södra Nicosia. Planen är att ta bussen till Larnaca för två nätter där.  Flyg från Larnaca flygplats tillbaka till Arlanda. Väl där väntar tre nätter i Stockholm med sambo och lite aktiviteter.  Slutligen går tåget från Stockholm till Göteborg och denna krokiga resa kan knytas ihop.  Blev ni snurriga av detta program? Inte jag! Jag har full koll, trots att det är en mastig resa. Vad som hände och kommer att hända mellan dessa rader kommer säkert ut i fler blogginlägg. Det mesta kommer att landa i guideboken om Cypern. Det kommer säkert avslöjas andra detaljer här på bloggen. Om kuriosa bakom kulissen som inte platsar i en guidebok. Hittills har planerna hållits. Dock genomför man inte en sådan här typ av resa utan överraskningar och att saker händer utanför planen. Håll utkik här så kommer det tids nog. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/en-vardag-pa-cypern/ https://explore-more.se/blogg/en-vardag-pa-cypern/ Jag fångar in en bild på en moské med minaret och hela kalaset i bildrutan. Jag är i byn Bagliköy på norra Cypern. Den turkcypriotiska sidan. Det är bara en kilometer ifrån buffertzonen, den så kallade gröna linjen, som skär genom hela ön och kontrolleras av FN. Jag vänder mig om för att fortsätta min vandringstur ut ur byn. Jag ser samtidigt några unga militärer som intresserat sig för mig. De pratar aktivt med varandra samtidigt som de har ögonen på mig. En av dem verkar ha hämtat ett äldre befäl som stegar fram till mig i en spikrak marchriktning. Han stannar och ger mig order att komma, så att han skall slippa gå till mig. Jaha. Är det trubbel nu? Tänker jag för mig själv samtidigt som jag går fram till den där generalen. Jag får en känsla av att det handlar om bilden jag tog på moskén. Jag vet att det är ”big no no” att ta bilder på militära anläggningar, polisstationer och uniformerad personal. Jag skulle inte ens ta en bild på uniformerad lokaltrafikspersonal. Detta respekterar jag. Jag var ändå lite orolig för vad generalen hade för kort i sin kortlek. Jag vet att jag inte tog någon bild på militärerna eller deras lilla högkvarter här i byn. Jag hade inte heller sett någon information om fotoförbud. Det brukar finnas i överdriven kvantitet när så önskas. Min känsla var rätt och generalen sa att jag inte fick ta bilder på moskén. ”Okey, jag ber om ursäkt för det och har inte sett något fotoförbud”, smörade jag för generalen. Han är säkert bara en fänrik eller liknande som ville göra karriär och vara tuff, tänkte jag. Samtidigt göra en show inför sina unga meniga soldater. Jag var seriöst orolig för att han skulle ta hela minneskortet i min kamera. Jag smörade vidare och föreslog en förhandlingsöppning. ”Vi kan titta på bilderna tillsammans och ta bort otillåtna bilder”. Befälet gick igenom bilderna flera gånger och raderade moskén, samt allt från just denna by, samtidigt som hans meniga soldater stod tysta i en oordnad givakt och tittade på. Befälet släppte dock iväg mig utan att ta mitt namn registrerat i en rapport med spionanklagelser. Bjöd inte ens på turkiskt kaffe eller te, när vi kikade på snygga bilder till en guidebok om Cypern. Jag vet inte helt säker om dessa militärer var under den lokala turkcypriotiska enheten eller den turkiska armén. Troligast är nog den turkiska. Uppgifter säger att det finns cirka 30 000 turkiska soldater stationerade på norra Cypern. Jag vill inte skrämmas nu eller avråda andra att åka hit för vandring, bad och andra sevärdheter. Tvärtom. Vänligheten och gästfriheten är stor. Kommer du i kontakt med lokalbefolkningen är det inte ovanligt att få frågan om man vill ha en kopp turkiskt kaffe eller te. Ta dina bilder som semesterminne. Är det närbilder på någon så fråga gärna om det är okey. Det är mycket ovanlig att man får ett nej och i så fall respekteras det. Gör du inget dumt, behöver du inte alls vara orolig. Som ni förstår finns inga superbra bilder att lägga upp till denna text. Några av de raderade bilderna skulle ha haft en bra chans att hamna i den kommande guideboken om Cypern. Det säger lite om att bilderna var harmlösa och ofarliga för den där generalen. Det vet jag. Livet går vidare och man ska inte bli bitter. Det händer alltid underliga och oplanerade saker när man är ute på resa länge. En sådan här dag gick vidare för mig med vardagssysslor. Du vet, att åka till mataffären efter jobbet med en inköpslista och handla en matkasse för några dagar. Sätta på en maskin med tvätt. Just det är en lyx som uppskattas när man är på resande fot en längre tid. Att inte bara handvätta sina kläder. Att få de riktigt genomtvättade. Det är lyx. Sedan rutiner som matlagning. Så klart ska tvätten hängas på tork också. Planering för nästa dag och även backa upp bilder som är kvar efter att generalen härjat med kameran. Sammanställa anteckningar. Ja, det finns en vardag i detta också, möjligen mer annorlunda än för de flesta. För att knorra till ett avslut, tänkte jag vidare på incidenten med den fotograferade moskén. Hade detta skett i Sverige hade fotografen sagt att han är kränkt och skall anmäla detta till domstol, innan någon får se bilderna. Utomlands är det ofta en annan respekt för uniformerad personal. Man tjafsar inte emot. Det är inte ett generellt fotoförbud på moskéer här. Har de anledning, sätter de upp information om fotoförbud. Jag gissar att det var de unga pojkarna som gick i gång när någon fotograferade nära deras lilla militäranläggning. Generalen eller fänriken ville visa inför sina pojkar att han är mannen som tar saken på största allvar. Saker är ändå annorlunda här mot i Sverige och det ska nog vara så också. Apropå tvätt och vardagssysslor. Jag bor inte bara på hotell. Kan jag finna bra boende i studio eller liten lägenhet bokar jag gärna det. Lite så kan en vardag på resande fot se ut. Liten mataffär som har allt och lite till. Ha en inköpslista. Det goda rådet underlättar och fråga gärna var sakerna finns. Då går inte hela dagen där. Funktionell lägenhet Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/karpasiahalvon-pa-cypern/ https://explore-more.se/blogg/karpasiahalvon-pa-cypern/ Jag kör med hyrbilen genom porten in till naturreservatet på Karpasiahalvöns yttersta område. Jag räknar med att passera ett antal ”Check-Points”. Den första kontrollstationen kommer bara några meter efter ingången. Därefter följer några till där bilen skall kontrolleras. Det är en flock vildåsnor som har som affärsidé att blocka vägen. De är korrupta och kräver morötter eller annat godis. En illegal avgift för att släppa förbi bilar. Åsnorna är välorganiserade. De sprider ut sig till minst 3–4 kontrollstationer innan man når parkeringsplatsen vid Aposteln Andreas kloster. Jag får problem, eftersom jag naturligtvis inte har några morötter med mig. Åsnorna blir supergriniga. Ni som hört hur en tjurig åsna låter vet. De låter mycket otrevligt. Karpasiahalvön på Cypern liknar geografiskt ett långt pekfinger. Lite karakteristiskt pekar fingret ut från ön, ungefär mot nordost. Jag gillar den här delen av Cypern skarpt. Det är glesbefolkat med mycket natur. Befolkningen lever mest på jordbruk och pysslar en del med mikroturism. Man har känslan av att vara på en avlägsen plats, långt bort. Turismen når hit, men den är småskalig. Jag bodde i sista byn på halvön, Dipkarpas/Rizokarpaso (turkiska/grekiska). Byn är stor till ytan med ett oregelbundet rutnätverk av bygator med små gårdar. Det bor säkert fler gårdsdjur här än människor. Ljudintrycken var annorlunda än vad jag är van vid. Natten var tyst som i en gravkammare. Klockan 5 på morgonen började tupparna härja med sina höns och tävla med granntupparna om vem som låter mest. Ett par timmar senare startade bönderna sina traktorer utan hytt. Någon tog sin traktor in till bycentrum för ett ärende eller bara sätta sig på kaféet en stund. Andra körde traktorn ut på åkrarna för att göra lite nytta. Några hönor från grannen passade på att rymma från tuppen och krafsade fram godsaker att äta på inne på gården av mitt boende. Till kvällen hördes barnens lek, blandat med gårdshundarna som kommunicerade med varandra på avstånd. Dipkarpas/Rizokarpaso är lite av ett centrum för den småskaliga turismen och agroturismen på Karpasia. Det finns ett flertal mindre familjeägda hotell och restauranger som serverar lokalproducerad traditionell mat. Halvön håller också mängder av oexploaterade sandstränder. De flesta är häckningsplatser för den stora havssköldpaddan (Caretta caretta). Det finns gott om historia. Antika civilisationer var etablerade här med hamn och handelsförbindelser i fjärran. Aposteln Andreas kloster nära den yttersta spetsen har också en anmärkningsvärd historia och många legender. Klostret är ett pilgrimsmål och helig plats för både grek- som turkcyprioter. Så finns också den så kallade karpasåsnan här, eller cypernåsnan som den också kallas. Manolyams restaurang gick jag till på rekomendation. Annars skulle jag helt säkert inte gått in där. Manolyam driver sin restaurang likt en enmansshow. Han är servitören, kocken, diskaren och allt annat som ska göras Golden Beach på Karpasiahalvön Åsnorna har viltstatus och är ett säreget inslag. Historier säger att det var grekcypriotiska bönder som lämnade sina åsnor när de tvingades fly under den turkiska invasionen av norra Cypern 1974. Den var senare utrotningshotad på halvön innan en grupp av både grek- och turkcyprioter organiserade sig för att rädda åsnan. Nu lär det finnas drygt 2 000 åsnor i vilt tillstånd. Alla lever inte i det inhägnade naturreservatet. De har spridit sig och går att se långt därifrån. Det finns även vägskyltar som varnar för åsnor, som vi har våra varningsskyltar för vilt. Jag får säga att första gången jag kom ut här tyckte jag att det var rätt festligt med åsnorna som står vakt på vägen. Nu tycker jag att de är lite jobbiga. Du vet det där uttrycket: Dum som en åsna. Glöm det direkt. De är supersmarta och vet precis vad de gör. Nu gäller inte detta alla 2 000 åsnor. De flesta är skygga och håller sig undan. Precis som vilda djur ska göra. När jag går på vandringstur härute följer jag bland annat åsnornas stigar och man stöter på dem på avstånd. Som alltid när man är ute i naturen ska man hålla avstånd och inte störa. Som en liten sammanfattning vill jag påstå att den mindre flocken av åsnor som hänger vid vägen och runt Aposteln Andreas kloster, är en grupp rebellåsnor. Det är inte deras fel, utan människan som ger dem sina mutor. Ett dåligt tips till dig skulle kunna vara att sprida ut några morötter i diket, så släpps du förbi utan problem. Men då gör man fel. Vilda djur ska ju klara sig själva. Vid klostret läggs mat ut för att locka rebellåsnorna. Det i sin tur lockar turister. En ruffig marknadsplats har etablerat sig vid klostret där man säljer krimskrams, souvenirer och just ätbart till åsnorna. Detta funkar. Många tycker att det är festligt att mata åsnorna eller dela sin smörgås med dem. Nu ska jag avsluta med att inte vara moralpolisen och peka med hela handen. Visst tycker jag att det är kul och supercharmigt med åsnorna, även om de kan vara skitjobbiga. Karpasiahalvön har fått en plats i mitt hjärta och förtjänar också sitt utrymme i min guidebok om Cypern. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/att-hitta-ratt-pa-cypern/ https://explore-more.se/blogg/att-hitta-ratt-pa-cypern/ Jag kommer fram till min hyrbil efter en vandringstur runt Salamis ruiner som ligger strax utanför Famagusta på den norra turkcypriotiska sidan av Cypern. Salami är en vass sevärdhet för guideboken jag jobbar med. Det är varmt, nära 30 grader i skuggan. Nu skall jag ta mig in till Famagusta innanför den medeltida ringmuren för en välförtjänt lunch. Vrider om startnyckeln och motorn går ett par sega varv utan att starta. Därefter är det oljud i elektroniken eller det brötar som vi säger i Göteborg. Vindrutetorkarna startar och flaxar över vindrutan oförklarligt och spöklikt. Jag testar med att försöka få igång motorn igen. Stendött, förutom alla mystiska ljud, som om elektroniken dansar med spöken. ”Nu är det problem”, säger båda mina demoner. Problem är ett ord jag inte vill ha i mitt ordförråd. Jag väljer att svara: ”Vi har en situation”. Jag kollade i telefonen. Det fanns täckning och kontakt med omvärlden. Detta hade lika gärna kunnat hänt någonstans på en enslig plats uppe i bergen utan mobilsignal. Vi kan säga att jag och mina demoner hade en turdag. Jag ringde hyrbilsföretaget i Kyrenia som ligger 7–8 mil ifrån Famagusta. Förklarade att bilen var stendöd, förutom spökena som trasslade i elektroniken. Förklarade också att jag stod på parkeringen till Ancient Salami utanför Famagusta. ”Vi skickar en mekaniker nu”, sa tjejen på hyrbilsfirman. ”Han är hos dig senast klockan 15”, tillade hon. Jag frågade Google Map hur det såg ut med den saken. Google sa att det tar cirka 1 timme och 15 minuter att köra den vägen. Klockan var halv två. Det var rimligt att mekanikern skulle kunna vara här till klockan 15. Så var det lunchen jag blev snuvad på? Nej då! Jag satt inte i sjön. Intill parkeringsplatsen där den spöklika och dödförklarade bilen stod fanns en restaurang. Jag hade bra med tid för en lunch. En stund efter en tallrik med calamari var klockan kvart över tre. Ingen mekare hade synts till. Jag fick kontakt med tjejen på hyrbilsfirman via WhatsApp, som sa att mekanikern letade efter mig. Han var på fel plats, utgick jag ifrån. Pucko, tänkte jag och höll god min utan att spåra ur i textkonversationen. Jag skickade bilder på skyltar, restaurangen och en skärmdump på Google Map med min position. Tio minuter senare kom mekaren med en annan snubbe som skulle sköta språk och tolkning. De testade att starta bilen. De väckte sovande elspöken och vindrutetorkarna flaxade hysteriskt i solskenet. ”Det är batteriet” sa mekaren via tolken och hämtade ett nytt batteri samt ett gäng verktyg. Mekaren härjade runt i motorrummet och bad tolken, som var klädd enligt klädkod för att jobba på kontoret, om verktyg efter verktyg. Som om mekaren var kirurgen och kontorsnissen var sjuksystern som lämnade över skalpellen. Tjugo minuter senare var operationen och situationen löst. Bilen gick igång. Den fungerade klockrent resten av min tid. Stort tack till hyrbilsfirman för snabb och bra service. Jag har inte koll på om mekaren och kontorsnisse använde sig av Google Map eller om de körde på lokalkännedom för att leta upp mig. Hur som, vill jag lyfta fram Google Map som ett suveränt verktyg för mig när jag är ute på fältarbete för guideböcker. Problemet, förlåt, situationen är dock sådan att man inte ska lita helt på tekniken. Den är mycket bra, men inte helt säker. Som exempelvis tog jag fram en vägbeskrivning ett par dagar senare, ifrån mitt boende i Famagusta till nästa boende i Kyrenia. Jag skulle också köra via Buffavento Castle, en medeltida borg högt upp på en bergstopp. Google tyckte jag skulle köra ut ur staden innanför ringmuren från fel håll, genom en enkelriktad smal port i muren. Det pranket avslöjade jag direkt eftersom jag kände till den vägen. Så är det dock inte alltid, att jag känner till alla mystiska genvägar. Kvällsbilder på porten i Famagustas ringmur som Google föreslog från fel håll. Det skulle kunna bli lite dålig stämning vid möte där. Nu tog jag en annan väg ut ur Famagusta med hyrbilen som startade finfint. Följde Googles första val till Buffavento Castle, drygt en timmes bilresa bort. Vid huvudvägen fanns senare en skylt till borgruinen. Så smidigt och vid sista byn på en bergssluttning en skylt till. Därefter anade jag att något var lurt. En känsla bara. Vägen smalnade upp på berget och var urusel. Kort efter mötte jag en bil på vägen som bara har bredd för en bil. Vi lyckades lösa det problemet, förlåt situationen och samtidigt passade jag på att fråga om vägen upp till borgen. ”Japp, vägen går dit upp, men är knappt körbar”, fick jag veta. Tack snälla och jag vände. En plan-B rutt arbetades fram med verktyget Google Map. Den planen funkade inte heller eftersom vägen senare var avstängd med en låst grind. Konstigt, det som inte finns på internet, finns väl inte på riktigt? Google ska ju veta allt. Ett tredje alternativ föreslogs av Google som i verkligheten borde vara det första. Den vägen funkade. Sköna bergsvägar att vara försiktig på Till Buffavento Castle kan jag meddela att det återstår 600 trappsteg sista biten upp. På en stupbrant bergssida där borgruinen ligger som ett örnnäste på bergstoppen. Detta visste jag i förväg, tack vare Google. Där hejade min ena demon på ordentligt för att vi skulle gå upp och ta en titt. Den andra demonen saknade kaffetermosen samt en liten bulle till en gofika och var därför inte alls sugen på att gå upp till borgruinen. På grund av alla felkörningar var jag framme så sent att det blev legitimt för mig att ställa in promenaden upp till borgen. Det får jag också tacka Google för. Borgruinen med sin historia och läge är spektakulär och en riktig äventyrsutflykt. Jag ska ärligt avslöja att den inte kommer med som en sevärdhet i min guidebok. Jag vet faktiskt inget om säkerheten upp med trappor i stupbranten. Borgruinen ligger också lite för ensligt. Sista vägen dit som jag kom fram på är också mycket smal och följer 6–7 kilometer på hög höjd och en brant sluttning utan skyddsräcken. Får du möte där, får du ett problem i knät. Förlåt, en situation. Som en slutkläm på detta kan jag säga att allt jag åker på inte heller kommer med i guideboken. Vill också säga att Google Map är ett suveränt hjälpmedel. Det händer dock i ovanliga fall att Google inte har mina lösningar. Där den sista framkomliga smala vägsträckan till borgruinen började fanns en informationsskylt som avslöjade att vägen var avstängd, just om man kommer från andra hållet. Ett beslut av myndigheterna 2019, för att säkerheten är dålig på den vägen. Jo jag tackar, det har jag redan upptäckt. En kopia av den skylten skulle även platsa från det hållet jag kom från först. För att inte heller få upp stollar som mig att leta bergsvägar. Ta även bort vägskyltarna till borgruinen från det hållet som leder till den avstängda vägen. Det skulle jag säga om jag var chefen på norra Cyperns Vägverk. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/sevardhet-pa-cypern-adonis-botanic-garden/ https://explore-more.se/blogg/sevardhet-pa-cypern-adonis-botanic-garden/ Adonis botaniska trädgård! Ska vi åka dit? Frågade min sambo. Adonis känner jag, tänkte jag utan att jag sa det högt. Som tur var. Det skulle varit en överdrift utöver mitt vanliga jag. Det kan vi göra. Jag vet vem han är, sa jag. Vi var ju klara med dagens uppgifter och hade tid över. Vi hade kikat på några fina sevärdheter till guide-boken om Cypern som ligger ofärdig på skrivbordet. Gjort fältarbete och dokumenterat intressanta platser att skriva om. Nu var det fri lek, skulle man kunnat säga. Som exempel hade vi tidigare besökt världsarvet Kings of Tombs, Pafos kungagravar. Det var lätt att ha lite förväntningar till det besöket. Infon direkt efter biljettluckan sa att inga kungar har begravts där. Fint att få veta det efter inträdet sa vi och skrattade gott. Det kan vara en bra detalj att ta med i boken. Hur som, vi var ändå mycket imponerade av vad vi såg. Man kände sig lite som Indiana Jones där. Fast man rör inget så man inte hamnar i trubbel. Nu tillbaka till att hälsa på Adonis trädgård. Den ligger cirka en halvtimmes körning från Pafos eller 14 km därifrån. Vi tog ut en färdväg på kartan och styrde rakaste vägen som inte alltid är den bästa. Vi ska nämligen upp på bergsvägar och kom snart upp på fina höjder. En skylt dök upp som visar vägen. Superbra! Då var vi på rätt väg och dessutom står det på skylten att vägen dit är framkomlig för alla typer av bilar. Superbra det också! Högt upp på en bergås visade en ny skylt ner oss till höger på nästa väg. Vad spännande tänkte jag. Vägen där är mer likt en ojämn bruksväg på grus och berg som går brant ner och följer bergssidan. Var det verkligen rätt väg? Ja, jag såg trädgården likt en biblisk oas på andra sidan uppe på nästa bergås. Från höjden såg jag hur vägen följer bergsbrantens sida hela vägen. Kör man bara sakta och försiktig kan man köra hela vägen med en vanlig bil. Ja, på sätt och vis är det sant som det står på skyltarna. En turistbuss är dock chanslös här. Vi parkerade precis utanför grinden där det finns plats för flera bilar. Jag tänkte samtidigt som vi klev ur bilen, att om en galen busschaufför ändå kör ner här, då är det backa tillbaka som gäller. Det går inte att vända bussen utan en offroad-sväng ner för bergsslänten. Där hörde vi någon ropa uppe från oasen på höjden. Kör upp bilen hit. Så är det här nere. En bil är till för att köra ända fram till dörren med. Vardagsmotion, det får man ordna med på annat sätt. Vi körde förbi jättefina planteringar och insåg att för att få se dem måste vi ändå gå denna väg. Dr. Michalis Mountis mötte upp vid bilen och vi presenterade oss för varandra. Där började en tre timmar lång resa i hans botaniska trädgård och Michalis pratar nära nog oavbrutet hela tiden. Till att börja med leds vi in i ett rum med dofter av torkade örter och aromatiska växter. Där tas också en inträdesavgift ut på 10 €/person. Vi fick en flaska vatten i handen och leddes till en veranda, likt en uteservering med bord och sittplatser. Uteplatsen kan beskrivas som en jätte-balkong på berget med utsikt över Mavrokolymposdalen och sjöutsikt. Sjön är egentligen en damm som vattenreservoar och bakom den ses Medelhavet. Michalis är en oförskämt pigg pensionär som har skapat, planterat och byggt stället själv. Han säger att han lever sin dröm här och nu med sin fru Maria. Torkade örter och andra aromatiska växter Han tog oss vidare i planteringar med förklarande skyltar om vad som växer i rabatten. Tog fram sin kniv, skar i plantorna, gned växterna i handen för att frigöra dofter och aromer. Vi fick lukta på allt och han sa till oss att inte bara säga, ja det luktar fint. Vi ska säga, woho vad gott det luktar. Vi försökte göra som man blev tillsagd och Michalis sken upp som ett barn. På riktigt, det luktade fantastiskt. Han tog oss vidare i hemliga trädgårdsgångar och vi nådde frukt- och citruslunden. Även där kom kniven fram och vi skulle smaka. Ta mer sa Michalis och vi sa, woho vad gott. Det var det också. Katterna kom för att prata med Michalis och han svarade kärleksfullt tillbaka. Det finns mer djur i trädgården, tupp med hönor, kanin och påfågel. För växternas skull går de dock inte lika fritt som katterna. Till slut nådde vi trädgårdens topp via ett och annat trappsteg. Där har Michalis ett eget litet kapell tillägnad ärkeängeln Michael. Guidningen gick nu nerför, förbi en glampingstuga att hyra med dusch och toa. Där ingår också tystnad i bergen med utsikt. Fler stugor är planerade på den sluttningen. Via en takveranda med en pool nedanför gick vi förbi solstolar för gästerna och tillbaka till verandan med sjö- och havsutsikten. Michalis sa att vi skulle avsluta med en zivania och en lemonad på rosenvatten. Lemonaden var hemmagjord av fru Maria, sa Michalis stolt. Det har han all anledning att vara. Den var woho. Zivania är en spritsort och nationaldryck för Cypern gjord på inhemska druvsorter, likt grappa. Jag kör bilen, sa jag. Michalis trodde inte det var sant att jag tackade nej till en liten stänkare med zivania och hällde upp ett litet glas till mig. Jag smakade så lite att jag ändå kände smak och hällde i smyg slatten i min sambos glas. Sen sägs woho igen. Den var faktiskt god. Cyprioterna är stolta över sin zivania, så det gränsar till ohövligt att tacka nej. De förstår om man ska köra bil, så det blir inte mycket i ett glas. Innan vi tackade för oss fick vi med oss några sticklingar att plantera i Sverige. En plectranthus, på svenska en karlbergare, spearmint, och doktor westerlund som växer likt buskar här. Andra intressanta sticklingar vi fick var från en fikonkaktus och drakfruktskaktus. En utmaning att både ta hem och få att växa. Till sist fick sambon nöjet att plocka rosépeppar direkt från trädet för att ta med hem. En sak att också ta med sig hem är om detta spontana och oplanerade besök ska få plats i guide-boken? Det är en välskött trädgård tack vare Michalis kunskaper och brinnande intresse. Jag är ändå tveksam eftersom jag inte får plats med allt fantastiskt vi får vara med om. Boken ska bli i ett hanterbart format. Med sticklingar, tankar och en unik upplevelse lämnade vi Adonis Botanic Garden fulla av intryck. Adonis? Vart var han då? Jag känner som sagt till Adonis, mycket väl. Jag har aldrig träffat Adonis och frågan är om han ens lever än. Han beskrivs som en lite snobbig man, mån om sitt utseende. Är han i livet fortfarande bor han säkert i de gamla gudarnas rike. Kanske hänger han fortfarande med Afrodite. Adonis hör till den grekiska mytologin och var guden som symboliserade årstidernas växlingar. Adonis var också Afrodites älskare. Afrodite som är mer känd för de flesta, var fruktbarheten och skönhetens gudinna. På Cypern skapades en stor kultdyrkan av Afrodite. Är ni med? Klart jag inte känner Adonis. Riktigt så gammal är jag inte. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/fagel-fisk-eller-mitt-emellan/ https://explore-more.se/blogg/fagel-fisk-eller-mitt-emellan/ Cypern har över 300 soldagar på året. Det är ännu en morgon där solen flödar från en blå himmel. Vi står klara utanför hotellets reception i bergsbyn Kalopanagiotis med färdigpackade resväskor. Jag har checkat ut oss för ett litet ögonblick sedan. Nu ska jag bara gå och hämta bilen som står en bit bort, medan sambon vaktar bagaget. Knô mig in, som vi säger i Göteborg, med bilen i den trånga gränden för att lasta. Känner i byxfickan för att fånga upp nyckeln till hyrbilen. Nyckeln är borta? Du vet den där känslan när man inte har en susning om var nyckeln är. Den känslan är där. Okey, nu är det skarpt läge. Den där twisten kom. Nyligen satt man och njöt av en god långfrukost i godan ro med blicken vilandes på de vackra bergen i dalen. Det där ljuset från morgonsolen som hittar de ovanligt vackra nyanserna i färgpaletten. Vi hade haft lite spa och några fina vilodagar i den stärkande och friska luften som Troodosbergen erbjuder. Lite som avslut på att fältarbetet i princip var klart till den kommande guideboken om Cypern. Nu hade jag fått ihop lite mer än vad jag har plats för i boken. Många fina vandringsturer och sevärdheter som utflykter över hela Cypern. Ja, hela ön. Även den norra sidan har jag besökt från ena hörnet till det andra. Precis som på den södra sidan om gränsen. I bokens innehåll blir det plats för många vandringsleder och platser, både omtalade som mindre kända. Den sista planerade vandringsturen och några platser som undersöktes var i Limassol med omnejd. Därefter blev det en spontan biltur genom Pafosskogen, som bildar den västliga sidan av Troodosbergen, för att säkra att inget var glömt och gömt där. Vägarna i dalgångarna och på bergåsarna är dramatiskt vackra i Troodosbergen, så omvägen till Kalopanagiotis var förenat med nytta som nöje. Kalopanagiotis är en favoritby för oss som skulle kunna förtjänas att presenteras i ett eget blogginlägg. Där har vi redan varit några gånger och är också klara med det fältarbetet. Denna gång var besöket enbart för vila och nöje. Vi gick några lättare vandringsturer med avstängd radar och utan anteckningsblock. Så som en vandringstur egentligen ska vara. Nu ska jag inte klaga. Jag har nöjet på min sida när jag har igång radarn och letar fotomotiv. Dokumenterar stigar och tar reda på vad som finns längs lederna. Men, det är annorlunda att bara lufsa runt i godan ro. Speciellt på stigar jag tycker om och som redan är dokumenterade. Åter till den där förbannade bilnyckeln. Jag öppnade min resväska och packade upp på grändens kullersten. Kontrollerade fickorna i jackorna och byxorna. Inga nycklar. Jag tänkte där att de kunde ligga kvar i det utcheckade rummet, samtidigt som mina båda demoner började bli osams med mig. Normalt är demonerna osams med varandra och jag medlar mellan dem. Nu var de två mot en i ett orättvist läge med den tråkiga leken fågel, fisk eller mitt emellan. Bara det att jag själv hade gömt nyckeln och glömt var. Min sambo ville i alla fall samarbeta och vara med i leken. Hon frågade var jag hade nycklarna sist? Oklart tänkte jag och svarade vad hon inte ville höra. Vet inte. Hade du inte bilnyckeln i din stora magväska på vandringsturen igår? Frågade min sambo. Mycket bra fråga tänkte jag för mig själv, men hade inget minne av att jag lagt nyckeln där. Jag svarade med ett primitivt hummande, tog mig en titt och ta mig tusan. Där låg bilnyckeln och mina demoner som överreagerat lugnade ner sig. Bild till vänster, foto: Monica Andersson. Bild till höger: Gränden i Kalopanagiotis För att knyta ihop en säck kring detta, var det inte så dramatiskt trots allt. Åtminstone inte när man har facit och saken löser sig hyfsat snabbt. Det är bara den där känslan du vet, när man inte har kontrollen. En nyckel ska alltid ligga på samma plats eller i samma ficka. Lägger man den på ett annat ställe ska man vara glasklar i tanken och veta vad man gör. Det hade jag missat. Är man på resa kan saker hända. En borttappad hyrbilsnyckel ligger dock under kategorin: Onödigt slarvigt! Det kan ju såklart ändå hända och min plan B eller C var ett pinsamt samtal till hyrbilsfirman i Ayia Napa. Nu slapp jag det. Väldigt glad trallade jag bort till bilen i solskenet och tråcklade in den i gränden för lastning av bagaget. Kalopanagiotis ligger på cirka 700 m höjd och med makten över bilnyckeln planerade vi som bonus en omväg via Troodos torg på drygt 1 700 m höjd. En bilresa i en fantastisk uppförsbacke med 1 000 höjdmetrar och sedan en makalös nedförsbacke till nära havsnivå. Till Kalopanagiotis, en by vi gärna återkommer till, säger vi: På återseende! Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/att-resa-schysst-hallbart-resande/ https://explore-more.se/blogg/att-resa-schysst-hallbart-resande/ Det där med några goda råd till ett schysst resande. Det låter säkert tråkigt för många? Andra tycker att det låter intressant. Grottar du ner dig lite i orden: Hållbart och schysst resande, låter det också svårt. Tänk dig själv, när du sparat länge till en drömresa. Kanske till en exotisk plats långt bort. Något man kanske bara kan göra få gånger eller en gång i livet, knappt det ens. Där kommer moralpolisen med långa pekpinnar och pratar om hållbart och schysst. Det kan förstöra den goda stämningen. Det är buslätt att bara stänga av och inte ta reda på vad min resa kan påverka. Det är lättare att släppa loss, inte bry sig, bara ha kul. Det är också väldigt olika vad vi vill ha ut av en resa. Den som nästan gått in i den berömda väggen och vill bo på ett vuxen-hotell, läsa några böcker vid poolkanten. Ta sig ner i poolen och ligga där lite snyggt utan att blöta ner solglasögon och frisyr. Hasa sig till hotellets kvälls-buffé och sedan avsluta med lite balkonghäng. Den andra vill se något mer än bara flygplatsen, hotellområdet och vad fönstret i transferbussen erbjuder efter motorvägen. Hyra fyrhjuling och döna runt på vägar som inte den vanliga turistbussen når. Hänga i en paraglider efter en motorbåt och därefter hoppa bungyjump. Uppleva ett episkt nattliv i en berömd turistort. Vi vill göra olika saker och jag dömer inte vad som är rätt och fel. En sak är klar, en resa har flera positiva och negativa påverkningar. Som moralpolis har jag några pekpinnar. Pinnarna är till dig! Jag dömer som sagt inte andra resenärer eller turister, eftersom jag har fullt upp att ta ansvar för mig själv. Men jag delar gärna med mig av mina pekpinnar som är bra för mig. Sno gärna de som passar dig.   Före resan Läsa på: För att upptäcka och lära sig mer om resmålet och kulturen, så jag får ett bättre utbyte av resan och förståelse till många olikheter. Planerade arrangemang: Välj hållbara produkter, ansvarstagande hotell, rese- och utflyktsarrangörer. Packa Lätt: Försök att minimera packningen och ta bara med det du verkligen behöver. Då blir också resan enklare. På resan Resan till och från: Att resa långt utan att flyga tar tid och är svårt. Försök att vara borta längre på en flygning istället för flera korta resor. Välj i första hand tåg och buss till flyganslutningar och utflykter om det är möjligt. Har jag tiden och om det är möjligt? Prova begreppet ”slow travelling”. Ditt boende: Fråga efter och välj ”grönt” boende. Bo på familjeägda boenden, det gynnar ekonomin lokalt.  Kulinarisk glädje: Fresta smaklökarna med lokala specialiteter. Välj även här familjeägda restauranger och tavernor. De har oftare lokalproducerat och ibland egen närodlad mat på menyn. På plats Landet och kulturen: Gå på upptäcktsfärd i de lokala miljöerna. Fråga gärna om tips lokalt och respektera lokala seder som klädkod i kyrkor, kloster och andra religiösa rum. Bad och lek: Använd inte produkter av lätt plast och tvål vid stränderna. Hålla reda på egna sopor och var noga med att det hamnar rätt. Plocka inte med snäckor eller koraller. För respekt till lokalbefolkningen och som gäst vid deras strand klär man sig rätt på och runt stranden. Dykning och snorkling: Njut och beundra den undre världen, men rör inget, varken djur, växter eller antika föremål och undvik att röra upp sand med simfenorna. En tur ut i naturen: Anpassa turen till miljön med utgångspunkt att inte skada naturen. Se till att skor, kläder och annan utrustning är fria från kemikalier, frön, växter och annat som inte hör hemma där. I torra områden, använd vattnet sparsamt. Vildmarksutflykter: Observera djurlivet på tillräckligt avstånd för att inte störa. En kikare är perfekt när man vill studera fåglar eller andra djur på avstånd. Ett bra fotoobjektiv är bra för fina bilder utan att störa. Arkeologiska platser: Klättra inte eller gå på ruiner. Exempelvis keramikskärvor kan finnas rikligt i marken vid arkeologiska platser. Låt allt ligga kvar, även andra stenar och föremål. De hör till platsen. Före hemresan Reflektera: Ägna en liten eftertanke och titta bakåt på semestern. Vilka aktiviteter har gjorts och vilka positiva som negativa konsekvenser har det fått för miljön och människor? Inte för att få dåligt samvete, utan för att se om man kan klappa sig själv på axeln och förändra något till det bättre. I souvenirshopen: Handla lokalt tillverkat och gynna lokala färdigheter och hantverk. Utrotningshotade arter: Som överallt i världen, ska man inte köpa något från utrotningshotade arter eller fridlysta växter. Vid osäkerhet i frågan, köp inte. Efter resan Dina vänner: Berätta gärna och påverka om dina erfarenheter att resa ”grönt” och ”schysst”. Reseråd: Ge tips och råd till andra som visar intresse av att resa ”grönt”. Anmäl: Rapportera och anmäl olagliga incidenter. Andra positiva effekter är att jag utvecklas själv som människa av att resa på ett schysst sätt. Jag lär mig nya saker av erfarenheterna och får nya perspektiv. Jag kommer närmare inpå, får se mer och uppleva resmålet. Möten med människor och ibland till och med nya vänner på köpet. En sista pekpinne som gäller hela vägen: Var trevlig och ha kul. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/julmarknad-i-lbeck/ https://explore-more.se/blogg/julmarknad-i-lbeck/ Att fira jul kan bli ett gränslöst projekt som när vissa butiker startar julpyntet i oktober och en känd julvisa påpekar att den varar ända till påska. Ska jag hänga på där tröttnar jag, packar ner tomtar och gran före Lucia. Jag missunnar ingen att julpynta när höstlöven hänger fint efter sommaren. Jag sköter mig själv och lägger mig i facket konservativ julfirare. 1: a advent kickar julen igång för mig. Att planera in en julmarknad att besöka tycker jag också om. I år gick den till Lübeck i Tyskland, omtalad som en av Europas största och mest välbesökta julmarknader. Det var också en ny stad för oss att besöka. Vad kan man göra i Lübeck? Byggnaden Holstentor känner jag till eftersom den är med i princip all marknadsföring för Lübeck. Marsipanen har man hört talas om och den är en stor stolthet för den medeltida Hansastaden. Ja, det medeltida kulturarvet är närvarande i Lübecks Altstadt, den centrala gamla staden. Den gamla stadskärnan är också upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Med denna enkla info upprättar jag vår lista över Lübecks Big Five. Den ses bäst som vår personliga önskelista eller ”To do lista”.   1.        Ta en bild på Holstentor och säga hej samt klappa lite på byggnaden. 2.        Besöka Niederegger, marsipanmuseum och kafé. 3.        Äta en äkta wienerschnitzel av kalv. 4.        Besöka en tysk ölkällare. 5.        En eller fler muggar glühwein.   I detta ingår julmarknaden och en gulaschsoppa till lunch. Det blir ju mer än Big Five och för att lugna ner mig lite räknar jag in detta som extra allt eller bonusupplevelser. Holstentor fick vi säga hej till redan i entrén till gamla staden. Check på den och en bra start på uppdraget. Julmarknaden presenterade sig direkt där en kopp Glühwein är ett naturligt inslag bland julbodar på marknaden. Check. Julmarknaden visade sig vara elva marknader som mer eller mindre smälter ihop till Lübecks julmarknad. En imponerande storlek där jag fick känslan av ett epicentrum vid torget, (Marktplatz), intill det vackra gamla rådhuset. Därifrån fortsätter nästa marknad på gågatan Breite Straße som leder till ytterligare en på torget Koberg. Däremellan hittas epicentrum för de små barnen med anpassad marknad, intill Mariakyrkan. Som vi säger i Göteborg, ”det är bara att knö dig in”. Det var mycket folk på sina ställen. Att fånga in uppdraget wienerschnitzel såg ut att bli ett fiasko. Det var redan fullsatt överallt. Vill man äta vid ett bord i lokal bör man boka ett i förväg. Nu blev detta ett lyxproblem eftersom det fanns mat överallt i olika marknadsstånd. Populär mat är tyska korvar som knackvurst och curryvurst samt champinjoner som en specialitet, stekt med lök. Dagen efter siktade vi in oss på en traditionell ölhall med eget bryggeri och tysk husman. Detta verkade vara exakt den upplevelsen vi sökte. Utan bokat bord tog vi oss dit för att hänga på dörrlåset två minuter före öppning klockan 17. Det var då redan folk i dörren på väg in och ett par som sprang över gatan för att komma före oss. Efter att ha köat lite inne i restaurangen fick vi ett bord och gjorde high five. De hade typisk tysk mat på menyn med bland annat tre olika schnitzlar att välja på. Dubbel check på den. För dig som är lite svag för marsipan är ett besök på berömda Café Niederegger ett måste. Gottegrisar överlag hittar sitt epicentrum där. Marsipan, praliner, nougat och choklad är så kallade grundämnen i det klassiska huset. Fördelade på tre våningar håller Niederegger butik, kafé/konditori och ett museum. Konditoriet grundat 1806 är prisbelönat och ett ansett kafé på andra våningen med utsikt över det historiska Rathaus (rådhuset). Det var ju det där med mycket folk. Ska du till Lübecks julmarknad bör du boka rum i god tid. Alternativt reser du dit med någon av de många researrangörerna av bussturer. Då får du hela paketet med transport och boende. Lübecks julmarknad öppnar upp sista veckan i november och håller på i princip året ut. 24–25 december håller man dock stängt. Julmarknaden i Lübeck är en drygt 350 år gammal tradition. Som jämförelse är Lübeck julmarknad den största vi varit på. Som göteborgare är det lätt men dumt att jämföra med Lisebergs julmarknad. Liseberg slår lätt alla marknader med sitt pynt och magiska ljus. I Lübeck vimlar det dock av historisk kultur. En julmarknad i den kulissen gör sig så bra. Jag förstår verkligen populariteten och storheten i Lübecks julmarknad. Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow Relaterat Läs mer: Julstämning och vandring på Lesvos Läs mer: Eksjö julmarknad i den unika trästaden https://explore-more.se/blogg/grekiskt-kaffe-en-resa-genom-tradition-och-smak/ https://explore-more.se/blogg/grekiskt-kaffe-en-resa-genom-tradition-och-smak/ Grekiskt kaffe är mer än bara en dryck – det är en tradition, en social ritual och en viktig del av grekisk kultur. Med sin fylliga smak och rika historia är det ett måste för alla kaffenördar som mig. En liten smutt kan få min hjärna att klarna och börja lösa livets stora frågor. Vill jag vara lite mindre filosofisk sitter jag gärna på en trottoarservering, kopplar av och bara glor på folk. Oavsett om du dricker det för smakens skull eller för att hänga med i grekiska traditioner, är grekiskt kaffe en dryck som gör intryck. Vad är grekiskt kaffe? Häng med här så gräver vi ner oss i frågan, hur det tillagas och varför det är så unikt. Grekiskt kaffe är ett starkt kaffe som tillagas med fint malda kaffebönor som mer ser ut som mörkt mjöl än bönor. Kaffet ska långsamt kokas upp i en liten kanna, kallad briki. Det kännetecknas av sin intensiva smak, tjocka konsistens och ett fint lager av skum, kallad kaimaki. Drycken serveras i små koppar och dricks långsamt, ofta under långa samtal. Kaffets ursprung och historia Kaffets historia i Grekland går tillbaka till det osmanska riket. Under den tiden spreds kaffekulturen som “turkiskt kaffe”, över stora delar av Mellanöstern, Balkan och delar av Medelhavsområdet. Efter Greklands självständighet började drycken betraktas som en del av den grekiska identiteten. Namnet “grekiskt kaffe” blev vanligt under 1900-talet. Att göra grekiskt kaffe kräver kärlek och precision. Följ stegen nedan för att få till den perfekta smaken och konsistensen. Alla varianter, exempelvis grekiskt, turkiskt och cypriotiskt kaffe tillagas på samma sätt med den lilla kannan, (briki i Grekland, cezve i Turkiet). Ingredienser: • 1 tesked finmalet grekiskt kaffe (per kopp) • 1 kopp vatten (per portion) • Socker efter smak (valfritt) Tillredning: 1. Häll kallt vatten i en liten kopp för att mäta mängden och häll sedan vattnet i en briki (kannan). 2. Tillsätt en tesked kaffe per kopp och socker om du vill ha det sött. Rör om försiktigt innan du börjar värma. 3. Placera brikin på låg värme för att värma långsamt. Rör inte om medan det värms upp. Snart bildas ett skumlager (kaimaki). 4. Precis när det ska koka över tar du bort brikin från värmen för att bevara skummet. 5. Häll upp försiktigt i små koppar för att inte störa skummet. Servera. Låt kaffet sjunka en stund innan du börjar dricka. Hur man njuter av grekiskt kaffe? Traditionellt serveras grekiskt kaffe med ett glas kallt vatten och ibland en liten sötsak. Smutta långsamt på kaffet, vilket gör det perfekt för långa samtal och stunder av avslappning. En social ritual: Kaffet som startar konversationer I Grekland är kaffepauser heliga. Från lokala kaféer till hemmen samlas människor för att dricka kaffe och prata om livet, politik eller bara njuta av varandras sällskap. Den sociala aspekten av grekiskt kaffe är lika viktig som själva drycken. Tänk dig att ha en mormor i familjen som dricker grekiskt kaffe? Hon kommer inte bara läsa din framtid i sumpen, hon kommer också ge dig råd du inte visste att du behövde. Tips: När du beställer en kaffe på ett kafé kommer du att få frågan om du vill ha med eller utan socker. De grekiska benämningarna för sockerstyrkan är: 1. Svart utan socker = Sketos (σκέτος) 2. Medium söt = Metrios (μέτριος) 3. Sött = Glykys (γλυκύς) Du som gett upp kampen mot ditt sockerberoende väljer: variglykos (βαρύγλυκος), vilket ungefär betyder “super-sött och starkt” – en riktig sockerkick. Som ett avslutningstips: De lokala namnen på kaffet, grekiskt, turkiskt och även cypriotiskt är inte något du ska blanda ihop. Om du sitter på ett café i Aten – beställ rätt kaffe. Sitter du på ett kafé i den delade staden Nicosia är det en god idé att ha koll på vilken sida du är. På södra Cypern heter det just ”cypriotiskt kaffe”. Går du över gränsen till den norra sidan ska du dock beställa en ”turkisk kaffe”. Sammanfattningsvis är skillnaderna mer relaterade till tradition och namn än till själva kaffet. Men trots historiska namnstrider är alla överens om smaken, att det är utsökt. Bonustips: Var försiktig och vaksam när du närmar dig slutet i kaffekoppen. Sumpen ska du lämna och inte dricka upp. Den smakar milt uttryckt inte lika ljuvligt. Och du – om du läser av sumpen efteråt och påstår att “du ser en resa i din framtid”, säg det med självförtroende så kommer ingen ifrågasätta dig. Text & Foto: Mats Randow https://explore-more.se/blogg/packlista-och-tips-for-dagstur-i-varmt-klimat-vandra-smart-i-grekland-och-pa-cypern/ https://explore-more.se/blogg/packlista-och-tips-for-dagstur-i-varmt-klimat-vandra-smart-i-grekland-och-pa-cypern/ Att planera en dagstur i varmt klimat kräver lite extra tanke, särskilt om du ska vandra på platser som exempelvis Kreta och Cypern där värmen är en utmaning och solen kan vara riktigt stark. Jag har haft förmånen att vandra mycket både i Grekland och Cypern, inte minst när jag gjorde fältarbetet till guideböckerna om vandring på Lesbos, Kreta och Cypern. Jag älskar att utforska lederna på dessa öar, både de dramatiska ravinerna på Kreta och de lummiga stigarna i Troodosbergen på Cypern. Genom åren har jag samlat på mig många lärdomar kring hur man förbereder sig, särskilt i värme. I det här inlägget delar jag med mig av min packlista och mina bästa tips för dagsturer i varmt klimat, så att du kan njuta av naturen fullt ut och slippa överraskningar längs vägen. Min packlista för dagstur Du behöver inte släpa på ett tungt lass för en dagsvandring. Jag gillar att hålla det enkelt men ändå vara redo för det mesta. Här är vad jag alltid ser till att få med mig i ryggsäcken: • Liten ryggsäck (20–30 liter) – lagom storlek för en dag ute. • Vatten – minst 2 liter om det är varmt. (Är det högsommar gäller minst 3 liter). • Matsäck och snacks – jag älskar att ta en paus med utsikt. Smörgåsar, nötter, frukt och gärna ett saltigt snack som hjälper till att balansera vätskan i kroppen. • Extra lager kläder – en lätt fleece och regnjacka om vädret skiftar, men i varma klimat som Medelhavet har jag ofta ett extra tunt långärmat plagg för att skydda huden från solen. • Första hjälpen-kit och skavsårsplåster är standard i min packning. • Karta och kompass eller GPS – trygghet, särskilt i områden där leder kan vara mindre tydligt markerade. • Pannlampa – om dagen drar ut på tiden. • Solskydd – keps, solglasögon och solkräm med hög SPF är ett måste i varma länder. • Badkläder – kan göra dagen om det finns möjligheter utefter turen. Så förbereder jag mig innan turen Jag brukar alltid: • Läsa på om leden och terrängen – är det kuperat, långt eller tekniskt? Jag vill veta vad jag ger mig in på och om det finns skuggade partier längs vägen. • Stämma av vädret – i varma länder som Grekland och Cypern kan temperaturen snabbt stiga över 30 grader mitt på dagen, då börjar jag gärna tidigt på morgonen. • Välja rätt skor – oftast lätta vandringsskor med kraftig sula och god ventilation, (väl ingångna). Extra tips för varma klimat När jag vandrar på platser i Grekland och Cypern tänker jag alltid lite extra på värmen: • Starta tidigt – jag försöker ofta vara ute redan vid soluppgången för att undvika den värsta hettan mitt på dagen. • Ta fler pauser i skugga – ibland är det värt att sitta en stund i skuggan och låta kroppen svalka sig. • Elektrolyter – jag brukar ha med mig vätskeersättning i ryggsäcken för att fylla på med mineraler. • Skydda huden – förutom solkräm bär jag gärna tunna, luftiga långärmade tröjor och en bandana som skyddar huvud och nacke om det är riktigt hett och soligt. Undvik helst den snygga läderhatten som är opraktisk i värme. Säkerhetstips • Berätta för någon var du ska – så någon vet om ifall du skulle bli sen eller något oväntat händer. • Ladda mobilen fullt – och ta gärna med en powerbank och sladd om du ska vara ute länge. Bonusinformation Symptom på vätskeförlust visar sig på din vilopuls. Förhöjd vilopuls indikerar vätskeförlust, ju högre vilopuls desto allvarligare är vätskeförlusten. För att förhindra uttorkning i varmt väder måste du dricka mycket vatten. Som en fingervisning klarar kroppen att ta upp cirka 6–8 dl vatten i timmen, eller cirka 1 dl var 10:e minut. Svettas du mer än det torkar du ut. Kallt vatten tar längre tid för kroppen att ta upp. Fysisk förberedelse Var förbered. Särskilt som nybörjare eller om du inte vandrat vid Medelhavet eller i berg med större höjdskillnader. I långa uppförsbackar har du nytta av bra kondition och din uthållighet. I långa nedförsbackar hjälper bra benstyrka. Stavar är till god hjälp i brantare upp som nedförsbackar och hjälper dig hålla balansen. • Träna med packning: Börja gå långa promenader eller kortare vandringar med ryggsäck för att vänja dig. • Stärk ben och bål: Kör styrkeövningar som knäböj, utfall och plankan – bra stabilitet och styrka minskar risken för skador. • Konditionsträning: Lägg in cykling, löpning eller power walks för att bygga uthållighet. Mentala förberedelser • Var flexibel: Naturen kan bjuda på överraskningar – allt från väderomslag till tuffare terräng än väntat. • Acceptera utmaningen: För att inte dippa mentalt, tag fram ”gilla läget” när det kan bli slitigt, men också väldigt belönande. För mig handlar dagsturer om friheten i att upptäcka och uppleva nya platser, ladda batterierna och hitta lugnet i naturen. Bästa årstid för vandring i Grekland och Cypern tycker jag ändå är hösten, vintern och våren. Då är vädret som bäst och naturen vackrast. Högsommarvärme är egentligen en tid för vila och avkoppling för oss vandrare. Jag rekommenderar ingen att gå ut på en vandringstur under högsommar, speciellt om du inte känner din kapacitet under sådana förhållanden. Du som ändå känner att du har spring i benen under högsommarvärme, tycker jag ska lägga vandringsturen på hög höjd där temperaturen är svalare. Oavsett om du vandrar hemma eller planerar en resa till Kreta eller Cypern hoppas jag att de här tipsen hjälper dig. Vill du ha ännu mer inspiration eller hitta nya favoritleder så kan du också kika i mina guideböcker om vandring på Kreta och Lesbos i Grekland – där delar jag med mig av mina absoluta guldkorn och personliga favoriter från båda öarna. Guideboken om vandring på Cypern planeras komma ut i bokhandeln till hösten 2025. Text och foto: Mats Randow Länk: Mina böcker