Det är klart att det är trevligt med överraskningar. Det började så trevligt när vi kom in på fredagskvällen i Christinas studio i Myrtos på Kreta. En flaska lokalt och ekologiskt vitt vin från Touploklostret och fyra öl står i kylskåpet. Tack Stathis och Christina! Det är ändå en bra start för att klara sig, om än inte komplett. Resten fixar vi lätt som en plätt på lördagsmarknaden i Ierapetra och på en välsorterad supermarket. Om vi backar tillbaka från början. Resan ner från Göteborg hade gått briljant utan drama med PLF-dokument och covid-bevis i handen. Vi traskade ut ur Heraklions ankomsthall för att möta upp George, som vi förbokat en hyrbil av. Där kom egentligen den första överraskningen.

Du vet det där, när allt inte går som på räls när man är ute och reser. Så blev det nu. Det är långt ifrån högsäsong, så flygplatsen tömdes snabbt på folk och vi stod kvar helt ensamma vid en tom flygplats och väntade. Var tusan är George frågade jag mig och sambon, som naturligtvis inte hade något exakt svar. Vad hade vi kommit överens om? Jag gick på spaning för att se om han kunde stå på någon annan oväntad plats, men nej! Flygplatsen var fortfarande öde och tom. Förutom oss, två svenskar med varsitt bagage som säkert såg något vilsna ut.

Jag ringde upp George, det kan ha hänt något? George svarade och frågade var jag var. Jag är där om 10 minuter, sa han. Super, svarade jag och funderade lite på hur länge tio minuter är i Grekland, på riktigt? George kom inom 15 minuter, så det dröjde inte länge innan jag fick svaret. Det var ju det med överraskningar på resan. Det är ju trevligt, inledde jag denna text med. Så är det också. Allt ordnar sig med lite tålamod. George hade inte väntat oss förrän nästa fredag. Situationen hade uppstått av ett enkelt missförstånd och löstes på bästa sätt. Bravo George!

Det blev som sagt en biltur dagen efter till Ierapetra för lördagsmarknaden. Det är egentligen en upplevelse att bara gå och titta på allt närodlat och känns som en stor lyx att i februari köpa på sig så fina och färska grönsaker och frukt, direkt av odlarna. På vägen tillbaka med alla fynden såg jag varningslampan lysa på instrumentpanelen. Lampan för lågt lufttryck i ett av däcken. Av alla de lampor som kan lysa där, är det nog den jag bäst kommer överens med, om jag måste välja. Det blev ett depåstopp vid nästa bensinmack för check. Tre kilo visade lufttrycket i mätaren för de tre första kollade däcken. Väl mycket var min spontana tanke, samtidigt som min känsla sa att jag inte ska lita 100 % på mätinstrument i Grekland. Bingo i fjärde däcket som ”bara” hade drygt två kilo i tryck. Jag improviserade med att knö i luft så jag fick samma tryck i alla fyra däcken på den mystiska tryckmätaren. Lampan på instrumentpanelen slocknade till min belåtenhet och depåstoppet var klart.

Nu tänker väl ni säkerligen att jag fått en liten smygpunka på däcket? Ja, såklart jag hade. Dagen efter lyste ju lampan igen och det blev en ny tur till en annan bensinmack. Nu hörde jag också att bromsbeläggen verkade vara slut, vänster fram. Det var lite som en svensk försommar så jag ”vevade” ner rutan för att höra bättre. Vid nästa depåstopp visade tryckmätaren lite drygt två kilo, förutom i det där fjärde spökdäcket. Där var det ett kilo. Nu hade jag svaren på mina tre frågor.

1.     Däcket var kasst

2.     Bromsarna var kassa

3.     Tryckmätaren vid den första macken var kass

Jag ringde upp George för att bolla problem 1 och 2. Han presenterade lösning 1 och 2.

1.     George arrangerar med en bilverkstad i Ierapetra så de beställer reservdelar och fixar mina bekymmer och jag kan lägga ut pengar, så får jag igen utläggen sen.

2.     Jag åker in till Heraklion och han fixar mina bekymmer på en gång. Han tar kostnaden direkt.

Vad säger du? Frågade George. Snabbtänkt som tusan valde jag förslag 2, och snabbt och lätt satt vi i bilen på en oplanerad och spontan utflykt till just Heraklion. Väl vid kontoret i Heraklion mötte jag Georges fru. Ställ bilen så ringer vi upp inom två timmar, sa hon. Då var det detta med grekiska tidsperspektiv igen och jag tolkade det som minst två timmar. I Heraklion finns alltid något att göra och en kafésittning är inte heller fel. Vi roade oss så länge. Efter 1 timma och 58 minuter ringde George. Bilen är klar! Mina antaganden om tidsuppfattningar kom på kant och snarare än jag trodde rullade bilen tillbaka till sydöstra Kreta, med nya bromsar och nytt däck. Det satt en skruv i däcket fick jag höra. Bravo George!

Det blev lite bilutflykter i närområdet och vi tog också en sväng till Christos. En by som klänger sig fast på bergssluttningen till Diktibergen. Någon hade sagt till mig att där bor bara två äldre kvinnor kvar och de pratar inte längre med varandra för allt hade redan sagts. När vi kom fram till byn såg vi just två kvinnor sitta och prata. Nyheter måste ha anlänt till byn, sa jag? Vi gick vidare in i byn bland ödehus och upptäckte en svartklädd dam. Det blir tre stycken, en överraskning. Vi gick förbi den stora kyrkan och såg klädstrecket med nytvättade kläder och blomkrukor utanför dörren. Där var en svartklädd dam till. Fyra stycken! Kalimera hälsade vi förbryllat och passerade en motorcrosscykel av nyare årsmodell.

Jag hade vid det här laget redan fått mina antaganden om grekiska tidsperspektiv kastat tillbaka i ansiktet. Ska jag vara försiktig med antagande att damerna bränner runt i bergen med motorcykeln? Jag kan ha fel, men misstänkte att en man också bor här? Vi stannade på tillbakavägen vid de två damerna som satt vid ett gammalt nedlagt kafeneio och pratade om de senaste nyheterna. Engelska språket är sällan bra i sådana här byar. Men, på grekiska, några få engelska ord och mest teckenspråk fick vi veta att här bor 20 invånare. Inte nog med det, även barn bor här som är i skolan i en annan by, sa de med ett brett och varmt leende.

Situationer och överraskningar uppstår ofta när man är på resande fot där planering får improviseras. Spontant och oplanerat inom rimliga gränser gör äventyret och dagen mer lärorik och spännande. Apropå spontant vill jag avslutningsvis också tacka Ia från oss för en solig och trevlig fikastund på café Lido i Ierapetra. Ia som bor i staden skriver också i sin blogg Ia mitt i livet, om livet på Kreta. Till sist måste jag ge George på Best Way Travel i Heraklion ett stort tack. Jag har hyrt många bilar av honom och har aldrig tidigare haft något som helst strul, vare sig med bilar eller annat. När nu något ändå hände löstes allt enkelt och fint. Bravo George!

Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow