04 Mars 2024 | Cypern
Fågel, fisk eller mitt emellan
Cypern har över 300 soldagar på året. Det är ännu en morgon där solen flödar från en blå himmel. Vi står klara utanför hotellets reception i bergsbyn Kalopanagiotis med färdigpackade resväskor. Jag har checkat ut oss för ett litet ögonblick sedan. Nu ska jag bara gå och hämta bilen som står en bit bort, medan sambon vaktar bagaget. Knô mig in, som vi säger i Göteborg, med bilen i den trånga gränden för att lasta. Känner i byxfickan för att fånga upp nyckeln till hyrbilen. Nyckeln är borta? Du vet den där känslan när man inte har en susning om var nyckeln är. Den känslan är där. Okey, nu är det skarpt läge.
Den där twisten kom. Nyligen satt man och njöt av en god långfrukost i godan ro med blicken vilandes på de vackra bergen i dalen. Det där ljuset från morgonsolen som hittar de ovanligt vackra nyanserna i färgpaletten. Vi hade haft lite spa och några fina vilodagar i den stärkande och friska luften som Troodosbergen erbjuder. Lite som avslut på att fältarbetet i princip var klart till den kommande guideboken om Cypern. Nu hade jag fått ihop lite mer än vad jag har plats för i boken. Många fina vandringsturer och sevärdheter som utflykter över hela Cypern. Ja, hela ön. Även den norra sidan har jag besökt från ena hörnet till det andra. Precis som på den södra sidan om gränsen. I bokens innehåll blir det plats för många vandringsleder och platser, både omtalade som mindre kända.
Den sista planerade vandringsturen och några platser som undersöktes var i Limassol med omnejd. Därefter blev det en spontan biltur genom Pafosskogen, som bildar den västliga sidan av Troodosbergen, för att säkra att inget var glömt och gömt där. Vägarna i dalgångarna och på bergåsarna är dramatiskt vackra i Troodosbergen, så omvägen till Kalopanagiotis var förenat med nytta som nöje.
Kalopanagiotis är en favoritby för oss som skulle kunna förtjänas att presenteras i ett eget blogginlägg. Där har vi redan varit några gånger och är också klara med det fältarbetet. Denna gång var besöket enbart för vila och nöje. Vi gick några lättare vandringsturer med avstängd radar och utan anteckningsblock. Så som en vandringstur egentligen ska vara. Nu ska jag inte klaga. Jag har nöjet på min sida när jag har igång radarn och letar fotomotiv. Dokumenterar stigar och tar reda på vad som finns längs lederna. Men, det är annorlunda att bara lufsa runt i godan ro. Speciellt på stigar jag tycker om och som redan är dokumenterade.
Åter till den där förbannade bilnyckeln. Jag öppnade min resväska och packade upp på grändens kullersten. Kontrollerade fickorna i jackorna och byxorna. Inga nycklar. Jag tänkte där att de kunde ligga kvar i det utcheckade rummet, samtidigt som mina båda demoner började bli osams med mig. Normalt är demonerna osams med varandra och jag medlar mellan dem. Nu var de två mot en i ett orättvist läge med den tråkiga leken fågel, fisk eller mitt emellan. Bara det att jag själv hade gömt nyckeln och glömt var. Min sambo ville i alla fall samarbeta och vara med i leken. Hon frågade var jag hade nycklarna sist? Oklart tänkte jag och svarade vad hon inte ville höra. Vet inte. Hade du inte bilnyckeln i din stora magväska på vandringsturen igår? Frågade min sambo. Mycket bra fråga tänkte jag för mig själv, men hade inget minne av att jag lagt nyckeln där. Jag svarade med ett primitivt hummande, tog mig en titt och ta mig tusan. Där låg bilnyckeln och mina demoner som överreagerat lugnade ner sig.
Bild till vänster, foto: Monica Andersson. Bild till höger: Gränden i Kalopanagiotis
För att knyta ihop en säck kring detta, var det inte så dramatiskt trots allt. Åtminstone inte när man har facit och saken löser sig hyfsat snabbt. Det är bara den där känslan du vet, när man inte har kontrollen. En nyckel ska alltid ligga på samma plats eller i samma ficka. Lägger man den på ett annat ställe ska man vara glasklar i tanken och veta vad man gör. Det hade jag missat. Är man på resa kan saker hända. En borttappad hyrbilsnyckel ligger dock under kategorin: Onödigt slarvigt! Det kan ju såklart ändå hända och min plan B eller C var ett pinsamt samtal till hyrbilsfirman i Ayia Napa. Nu slapp jag det. Väldigt glad trallade jag bort till bilen i solskenet och tråcklade in den i gränden för lastning av bagaget. Kalopanagiotis ligger på cirka 700 m höjd och med makten över bilnyckeln planerade vi som bonus en omväg via Troodos torg på drygt 1 700 m höjd. En bilresa i en fantastisk uppförsbacke med 1 000 höjdmetrar och sedan en makalös nedförsbacke till nära havsnivå. Till Kalopanagiotis, en by vi gärna återkommer till, säger vi: På återseende!
Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow