Det är första dagen med skidåkning. Känslan är frihet, vi är på hög höjd och åker i en blå backe. En lätt. Jag har inte åkt skidor på 15–16 år. Detta går fint och jag har kontroll på både bra fart och fina svängar. Men, så plötsligt skär ena skidan snett och bindningen löser ut och jag tappar skidan, jag hamnar åkande baklänges i backen på en skida. Pulsen ökar och jag fattar inte vad som hänt. Jag tänker snabbt att jag måste bromsa farten och få stopp på baklängesåkandet. Jag har klarat detta förr och det ska gå igen. Innan jag hinner blinka åker jag omkull baklänges ut i djupsnön, min plan funkar inte. Andra skidan löser också ut, nu ligger jag på rygg i snön med stavarna i handen utan skidor och tittar upp i himlen. Hur fan gick detta till? Och, hur gick det med mig? Jag är omtumlad och känner efter. Är något skadat? Hur gick det med mitt trassliga knä? Det verkar som om allt är helt. Mari, min syster som låg efter mig, kommer till undsättning med min ena skida. Jag säger till henne att allt är ok eftersom det måste sett helt galet ut när jag vurpade. Jag sätter på mig skidorna igen och erkänner inte för någon att jag fick skitont i handleden. Jag blånekar, inget gjorde ont.

Detta var ingen bra start och den blå backen var dessutom en enkel transportled till en annan backe. Sist jag åkte skidor var jag trygg och jag tror inte det fanns någon backe jag inte åkte i. Det var länge sedan och då det, nu gäller andra förutsättningar. Här fanns ingen is, gupp, hopp eller annan ojämnhet, bara en välpreparerad backe. Ändå stod jag på öronen så det sjung om det. Och vi hade fem dagar till att åka på. Nu hade jag satt nivån och skulle komma att bli veckans lavinfara? Jag undrade hur många vurpor det skulle komma att bli innan jag var klar med dessa backar. Skulle jag till och med få åka räddningspulka ner med brutet ben? Detta var första traumat.

Det andra traumat då? Nu utan skidor. Uppe på toppen Stubnerkogel finns en toppstuga på 2250 meters höjd. Vädret var suveränt fint med sol och vindstilla. Vi lunchade uppe på toppen, satt ute i solen och åt en wienerschnitzel med en Wiesbier. Här uppe finns också Europas högst belägna hängbro. Jo, ni börjar ana va? Jag fick höra att Peter och Alexandra, var ute på hängbron idag. Wow, tänkte jag. Det var stort och modigt. Jag var vid hängbron för några somrar sedan när jag vandrade här, då gick jag ut en meter på bron och höll på att dö. Det var högt, skithögt. Jag var imponerad av att dom gått ut där. Ska vi också ska gå ut på bron, fick jag höra. Förmodligen ett av det dummaste jag hört på länge och jag låtsades som jag inget hörde och tittade åt ett annat håll.

Efter lunchen lockade det vackra vädret oss att se sig om runt toppen och ta massor av fina bilder med utsikt, sol, klarblå himmel och snötäckta bergstoppar. Utsikten är milsvid. Plötsligt stod vi vid ena brofästet och fotograferade, tog ett steg ut. Ett par till. Jag vägrade titta ner, fokuserade blicken framåt. Jag tog på mig skidhjälmen för säkerhets skull. Var snart nästan halvvägs ute på bron. Det kom möte på bron. Jag höll ju en hand på varje sida av räcket för att inte ramla ner. Jag måste släppa en sida och gå åt sidan. Stå nära ena kanten och inte i mitten av bron. Jag råkade titta ner, samtidigt började bron gunga lite när folk går på bron. Det svindlade av höjden och jag fick inte tuppa av. Vet inte om jag andades ens? Jag kanske slog nytt rekord i att hålla andan? Efter det försiktigaste jag någonsin gått, är vi över bron. Även här var det bara att blåneka. ”Detta var la inte så farligt”. ”Jag var inte rädd” sa jag.

Som en sammanfattning då. Det blev inga benbrott, inte för någon av oss, tack o lov. Det blev inga fler vurpor, för mig. Lavinfaran då? Det var en dag med full snöstorm på toppen och alla lampor som ska varna för lavinfara blinkade. Bra att jag inte utlöste några laviner, jag hade ändå blånekat. Detta var under julveckan som var och vi hade en kanonvecka med massor av bra skidåkning, termalbad och trevligt umgänge med de i familjen som hade möjlighet att åka med ner. Tack till Eva, mina föräldrar och familjen Håkanson med Eric för en underbar vecka. Skidor åker jag gärna igen, om än tar jag det lite försiktigt numera. Att resa bort och fira jul, det har vi gjort förut och det gör vi gärna om igen. Gå på hängbroar då? Det kommer inte att bli någon ful ovana. Men, jag jobbar bra på min höjdrädsla och det blir bara bättre och bättre. Om Bad Gastein då? Åker lätt tillbaka. Nu har jag varit där både sommar som vinter och jag rekommenderar båda alternativen. Vandringen är super och skidåkningen likaså. Byn har allt det trevliga man kan behöva. Nu har vi också kommit in runt hörnet till år 2019. Vi får se om det blir några nya höjder. Hur som, finns alla möjligheter till ett riktigt bra och spännande år.

Text & Foto: Mats Randow

Mer om skidåkning finns att läsa om i: Åka skidor på Cypern?