05 Januari 2019 | Österrike

Vurpan i Bad Gastein

Det är första dagen med skidåkning. Känslan är frihet, vi är på hög höjd och åker i en blå backe. En lätt. Jag har inte åkt skidor på 15–16 år. Detta går fint och jag har kontroll på både bra fart och fina svängar. Men, så plötsligt skär ena skidan snett och bindningen löser ut och jag tappar skidan, jag hamnar åkande baklänges i backen på en skida. Pulsen ökar och jag fattar inte vad som hänt. Jag tänker snabbt att jag måste bromsa farten och få stopp på baklängesåkandet. Jag har klarat detta förr och det ska gå igen. Innan jag hinner blinka åker jag omkull baklänges ut i djupsnön, min plan funkar inte. Andra skidan löser också ut, nu ligger jag på rygg i snön med stavarna i handen utan skidor och tittar upp i himlen. Hur fan gick detta till? Och, hur gick det med mig? Jag är omtumlad och känner efter. Är något skadat? Hur gick det med mitt trassliga knä? Det verkar som om allt är helt. Mari, min syster som låg efter mig kommer till undsättning med min ena skida. Jag säger till henne att allt är ok eftersom det måste sett helt galet ut när jag vurpade. Jag sätter på mig skidorna igen och erkänner inte för någon att jag fick skitont i handleden. Jag blånekar, inget gjorde ont.

Detta var ingen bra start och den blå backen var dessutom en enkel transportled till en annan backe. Sist jag åkte skidor var jag trygg och jag tror inte det fanns någon backe jag inte åkte i. Det var länge sedan och då det, nu gäller andra förutsättningar. Här fanns ingen is, gupp, hopp eller annan ojämnhet, bara en välpreparerad backe. Ändå stod jag på öronen så det sjung om det. Och vi har fem dagar till att åka på. Nu har jag satt nivån och kommer att bli veckans lavinfara? Jag undrar hur många vurpor det kommer bli innan jag är klar med dessa backar. Ska jag till och med få åka räddningspulka ner med brutet ben? Detta var första traumat.

Det andra traumat då? Nu utan skidor. Uppe på toppen Stubnerkogel finns en toppstuga på 2250 meters höjd. Vädret är suveränt fint med sol och vindstilla. Jag och sambon Eva lunchade där och vi satt i solen ute och åt en wienerschnitzel med en Wiesbier. Här uppe finns också Europas högst belägna hängbro. Jo, ni börjar ana va? Eva berättade att Peter och Alexandra, var ute på hängbron idag. Wow, tänker man. Det var stort och modigt. Jag var vid bron för några somrar sedan när jag vandrade här, då gick jag ut en meter på bron och höll på att dö. Det var högt, skithögt. Jag var imponerad av att dom gått ut där. Nu föreslår Eva att vi också ska gå ut på bron. Förmodligen ett av det dummaste jag hört på länge och jag låtsas antagligen som jag inte hörde.

Europas högst belägna hängbro uppe på Stubnerkogel

Efter lunchen lockade det vackra vädret oss att se sig om runt toppen och ta massor av fina bilder med utsikt, sol, klarblå himmel och snötäckta bergstoppar. Utsikten är milsvid. Plötsligt står vi vid ena brofästet och fotograferar, tar ett steg ut. Ett par till. Jag vägrar titta ner, fokuserar blicken framåt. Jag tar på mig skidhjälmen för säkerhets skull. Är snart nästan halvvägs ute på bron. Det kommer möte på bron. Jag håller ju en hand på varje sida av räcket för att inte ramla ner. Jag måste släppa en sida och gå åt sidan. Stå nära ena kanten och inte i mitten av bron. Jag råkar titta ner, samtidigt börjar bron gunga lite när folk går på bron. Det svindlar av höjden och jag får inte tuppa av. Vet inte om jag andas ens? Jag kanske slog nytt rekord i att hålla andan? Eva fotograferar både mig och den fina utsikten. Efter det försiktigaste jag någonsin gått, är vi över bron. Även här var det bara att blåneka. ”Detta var la inte så farligt”. ”Jag var inte rädd” sa jag.

Som en sammanfattning då. Det blev inga benbrott, inte för någon av oss, tack o lov. Det blev inga fler vurpor, för mig. Lavinfaran då? Det var en dag med full snöstorm på toppen och alla lampor som ska varna för lavinfara blinkade. Bra att jag inte utlöste några laviner, jag hade ändå blånekat. Detta var under julveckan som var och vi hade en kanonvecka med massor av bra skidåkning, termalbad och trevligt umgänge med dom i familjen som hade möjlighet att åka med ner. Tack till Eva, mina föräldrar och familjen Håkanson med Eric för en underbar vecka. Skidor åker jag gärna igen, om än tar jag det lite försiktigt numera. Att resa bort och fira jul, det har vi gjort förut och det gör vi gärna om också. Gå på hängbroar då? Det kommer inte att bli någon ful ovana. Men, jag jobbar bra på min höjdrädsla och det blir bara bättre och bättre. Om Bad Gastein då? Åker lätt tillbaka. Nu har jag varit där både sommar som vinter och jag rekommenderar båda alternativen. Vandringen är super och skidåkningen likaså. Byn har allt det trevliga man kan behöva. Nu har vi också kommit in runt hörnet till år 2019. Vi får se om det blir några nya höjder. Hur som finns alla möjligheter till ett riktigt bra och spännande år.

Lunchvy i världsklass

Ännu en lunchvy i världsklass

Text & Foto: Mats Randow

 

Mer om skidåkning finns att läsa om i: Åka skidor på Cypern?

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.