Vi lämnar stadslivet i Darwin, den fyrhjulsdrivna minibussen rullar ut ur stadens puls mot landsbygden och Kakadu Nationalpark. Det ska bli äventyr, en tredagars expedition ut i den australienska vildmarken. Motorvägen övergår snart i landsväg. Vägen blir rakare och rakare genom eukalyptusskogarna och trafiken blir snabbt glesare till näst intill obefintlig. Minibussen rullar ensam vidare utan att vägen svänger och det skuttar runt känguru efter vägkanterna här och var. Det blir grönare och grönare med minst femtio nyanser av grönt i den tropiska naturen. Solen skiner trots att det är monsuntid och regnperiod. Det är fuktigt och varmt, det ger näring till växtligheten så att det knakar. Detta är en återblick på en resa i Australien, februari 2016.

Minibussen kom ikapp en sån där långtradare man bara sett på tv, ett lasbilståg med fyra släpvagnar som inte stannar för någonting och brutalt mosar kängurur om de uppehåller sig på vägen. Vår guide och chaufför ledsnade på att ligga bakom och körde om långtradartåget. Sikten var säkert flera kilometer på de spikraka vägarna och det blev en kamp om varje meter som minibussen tog på långtradaren och vår minibuss kröp bara sakta, sakta förbi. Det kändes som att det skulle kunna ta hela dagen att köra om. Vi mötte inga bilar och trafiken var obefintlig här ute i vildmarken så det gjorde inget att det tar tid.

Vi körde in i nationalparken efter ett par timmars körning. Kakadu är upptagen på Unescos världsarvslista. Parken är enormt stor och störst i Australien, ungefär som halva Schweiz. Förutom den unika floran och faunan finns här en kultur och historiska lämningar från aboriginerna som levt här i oändligt långa tider. I 65 000 år, vad man vet. Jag vet inte vad Kakadu betyder, men ordet kommer naturligtvis från ett av språken från de många folken som levt här tidigare. Här har talats mängder av olika språk, de flesta är tyvärr bortglömda och förlorade för all framtid.

Det var för varmt för längre vandringar, runt 40 grader. ”Stupid hot” som vår guide uttryckte sig. Ett av de första stoppen var en kortare vandring på cirka två kilometer till Nanguluwurr, ett ställe med konstverk och målningar av aboriginer på berghällar. Där de äldsta är cirka 20 000 år gamla och bland de modernaste skildras långa skepp med de första européer som kom till kontinenten.

Vi tog därefter skydd från hettan i minibussens luftkonditionering och åkte vidare. Gunlom Falls var nästa stopp med fina fotovyer och en kortare vandringsled cirkulärt runt hela fallet. Den går upp på berget och över strömmen ovanför fallet genom tropisk skogssavann. Jim Jim Falls var ett annat vackert vattenfall vi besökte. Man fick nypa sig i armen ibland för att begripa att det var på riktigt, samtidigt fundera lite över hur man hamnat på så avlägsna platser. Vi gjorde även kortare vandringar till mindre vattenfall med sköna pooler att bada i. Då var äventyrskänslan på topp eftersom jag såg mig själv lite som en smarrig krokodillunch. De rör sig över stora ytor i parken under regnsäsong. Kort efter åkte vi genom en skogsbrand, eller bushfire som de säger här, mitt i regnsäsong. Nu ska man inte tro att det regnar varje dag för det. Men, när det regnar, då regnar det på riktigt. Vår guide tyckte inte att branden var något drama att bry sig om och susade förbi branden med eldslågor intill vägkanten. Naturen fick ha sin gång och branden är en förutsättning för eukalyptusträdens frökapslar ska öppnas av värmen. Detta var inget att besvära brandkåren om eller varna andra som befann sig i området. Nädå, bara att köra vidare mot nya äventyr. Branden tar nästa regnskur hand om.

Före kvällen var vi på plats på vår övernattningscamp. I nationalparken finns inga hotell eller resorter så det blir camping. Äventyrskänslan var med, även om tälten var stora och hade riktiga sängar, om än enkla sängar. Guiden gick igenom djurlivet på campen. Han började med buffeln som älskar bröd och att vara med på selfie. Buffeln är jättesnäll, sa guiden. Sedan höjer han varningens finger en aning och pratade om toaletterna. Toalocket måste ALLTID stängas, annars kommer ormarna att krypa ner i toan. De gillar att ligga där och mysa. Bra tips, kände jag spontant och guiden fortsatte med grodorna. Lek inte med dem, de är giftiga sa han. Bra där. Mer tips att ha koll på, tänkte jag. Nu höjde guiden varningens finger ännu högre. Den svarta ponnyn, akta er för den, han är totalt livsfarlig. Det är respekt. Jag skulle vara på min vakt. Man måste vara försiktig i vildmarken. Nu hade vi varit ute hela dagen i vildmarken på vandring där ormar och skorpioner lever runt flera meter höga termitstackar, vandrat vid vatten där krokodilerna lurar. Så man ska inte slappna av för några grodor och en svart ponny. Efter en god middag i campen somnade jag snart i mitt tält och kände mig lite som Crocodile Dundee, utan stor kniv.

Jag vaknade ett par timmar senare och kände att jag hade ont i magen. Tusan också, alltså lite hård i magen. Jag behövde ut och gå på toa. Det var becksvart ute och jag hörde konserten igenom tältduken, nattens ljudmatta av alla djur och insekter. Så fascinerande och spännande. Men, jag var inte jättetaggad på att gå ut. Jag chansade på att magvärken skulle gå över. Sen hörde jag hur något djur flåsade och rev i gräset alldeles vid tältduken. Jag kände vibrationerna rakt upp i sängen av stegen när djuret gick ett par steg. Alla sinnen förstärktes så tydligt i natten. Utan att överdriva min fantasi för mycket, var det en elefant? Som gick runt mitt tält och drog upp gräs med snabeln och pustade en aning? Nu är jag ändå vuxen och tänker mer rimligt. Jag vet att det inte finns några elefanter i Australien. Jag gissade att det var den galna svarta ponnyn som gick där och mumsade gräs. Magknipet måste gå över. Hur skulle Crocodile Dundee gjort? Utan kniv?

Magknipet gick inte över. Jag fick vässa mig. Jag kände mig som Crocodile Dundee nyss. Jag måste tuffa till mig och ut i mörkret, gå på toa. Punkt slut. Jag letade upp min bästa pannlampa som lyser starkt som en strålkastare. Jag smög upp med släckt lampa och drog sakta upp dragkedjan till utgången av tältet, en liten bit. Jag lyste ut lite på utsidan genom springan. Miljoner med insekter syntes i nattluften. Den svarta ponnyn syntes dock inte till. Jag öppnade helt och gick sakta ut, tog ett par steg och klev nästan på en ko. Aha, vad skönt. Det var bara en kossa som var ute för lite nattamat. Jag lyste upp min väg framåt, det stod vallabys, små kängurur här och var. De gillade tydligen också nattamat och tuggade av gräset. Jag skrämde bort de flesta när jag sakta rörde mig framåt och kunde se i lampans ljussken hur de hoppade i väg åt både höger och vänster. Vänta lite nu, snett till höger skymtade jag något. Ta mig tusan. Där stod den svarta ponnyn. Pulsen ökar. Jag gick på extra säkerhetsavstånd och smög runt i en stor båge förbi ponnyn mot toan. Toaletterna är sådana som står fristående ute i naturen med enkla väggar och en dörr som inte täcker ända ner. Så man kan se skorna och de nerdragna byxorna  på den som sitter där om det är upptaget.

Det var såklart ledigt på alla tre toaletterna, alla sov ju. Jag öppnade till den första. Där var toalocket uppfällt. Den toan gick lätt bort. Jag var inte så sugen på att hitta orm i den. Jag kikade in i toa nummer två. Där satt en stor fet groda mitt på golvet och tittade upp på mig. Grodan hade parkerat mitt i och såg ut som han bestämt sig för att inte släppa in mig. Nåväl, du var här först. Jag tog nästa och tittade in i den sista toan av de tre. När jag öppnade dörren skrämde jag slag på en stor groda som tog skydd i hörnet bakom toalettborsten. Jag gav upp. Jag kunde inte sätta mig där med en vettskrämd fet groda som gömt sig i hörnet. Jag behövde lite lugn och ro om jag skulle sitta på toan.

Magknipen gick över. Jag gick tillbaka för att sova istället. Det var äventyr nog på dagarna. Hur det nu var med de stora grodorna, var de var giftiga eller inte? Guiden såg lite lurig ut när han pratade om dem. Det kändes  ändå lite oklart om jag skulle ta guiden på allvar. Vad gäller den svarta ponnyn, såg guiden mycket allvarlig ut när han varnade, så all respekt för den. Morgonen efter var ändå helt magisk. Före frukost i gryningen åkte vi i väg på en krokodilsafari. Man kände krokodilens pondus och överlägsna attityd när den cirklade runt båten. På gräsängarna låg daggen och en låg fuktig dimma värmdes effektfullt bort av morgonsolen. På ängarna skuttade säkert 100 kängurur runt och betade, kanske var de ännu fler. Den svarta ponnyn såg jag inte av mer.

Text & Foto: Mats Randow