08 Februari 2019 | Kreta

Världens ände

Det blev stopp framför bommen till militärbasen. En buss och ett tjugotal bilar står före mig. Jag är på väg ut till halvön Kiriamadi, längst ut på Kretas nordöstra hörn. Det är egentligen två halvöar som tillhör militärbasen som ligger mitt emellan halvöarna. Det är också ett natura 2000 område, men halvöarna är helt stängt för allmänheten. Nu råkar det vara så att kyrkan Agios Isodoros med en gammal historia ligger längst ut på udden, vid fyren. Kyrkan har sin dag den 4 februari. På eftermiddagen, dagen före och morgonen den 4:e är enda tillfället för allmänheten att kunna besöka kyrkan. Just bara en gång om året och då vill jag också passa på och se vad som finns därute. Jag hade frågat runt lite om vilken tid dom öppnar området, bl.a. på Touploklostret och alla säger vid 4–5 tiden på eftermiddagen, ett så exakt klockslag man bara kan få. Bra där.

Vid tre-snåret kände jag mig ganska klar med dagens agenda och upptäckte att en buss och ett gäng bilar var på väg mot militärbasen. Det är normalt ingen trafik här annars, så jag chansar och åker efter för att se om dom öppnat. 15:30 öppnas bommen och det blir lite småkaos när alla vill åka in samtidigt. Bussen framför mig står still och väntar på att alla passagerare som irrat iväg åt alla håll ska hitta tillbaka. Alla bilar bakom kör om, så gör jag också. Jag ser min systemkamera ligga i passagerarsätet och kommer nu ihåg alla stora skyltar om fotoförbud jag sett efter vägen. Bäst att gömma den så det inte blir onödiga diskussioner. Vid bommen står en äldre officer, han verkar ha lite högre rang och har som uppgift att registrera alla som kör in. Han börja prata grekiska med mig, oklart vad han sa så jag bad han ta det på engelska istället. Han tittade in i min bil och frågade trevligt och myndigt om jag var ensam i bilen på ett sätt så att jag blev osäker. Jag kikade själv runt för att försäkra mig att jag var själv i bilen och nickade sedan tillbaka och svarade, jepp, jag är ensam.

Kyrkan Agios Isodoros skymtar på höjden

Det blev en pilgrimsfärd i karavan ut på halvöarna med andra bilar mot vägens ände. Landskapet här är vilt och ser mer ut som ett månlandskap, utan träd och bara enstaka lågväxande buskar. Vägen går mycket på höjder och man ser ofta havet på båda sidor av vägen samtidigt. Känslan är samtidigt att man är på väg till Kretas och världens ände. Framme vid kyrkan uppstod ett nytt rimligt kaos när alla greker (finns inga turister här nu), skulle parkera så nära kyrkan som möjligt, samtidigt. Personal ur en frivillig rescue organisationen gör en heroisk insatts och faktiskt organiserar bort kaoset och pekar ut var varje bil ska stå. Vid kyrkan bildas snabbt en kö och militärer ordnar så att inte alla går in samtidigt och släpper in några i taget. När det blir min tur får jag komma in i första byggnaden. Där sitter prästen och två andra med oklar uppgift och håller koll. Det får plats kanske 6–10 personer till härinne sen är det fullt. Här finns två ikoner som man ska gå fram till och göra korstecknet en eller par gånger och sedan ge ikonen en kyss. Jag fick inte klart för mig vem ikonerna skildrar, jag gissar att det är två viktiga helgon som kyrkan hedrar. Därefter går man ut och lämnar plats åt nästa. Nu skulle jag in i kyrkan tänkte jag. Men, den lite större byggnaden, stor som ett vanligt kapell var bara en värmestuga med bänkar och bord. Jag hade alltså redan klarat av kyrkan. Den lilla byggnaden, inte större än ett bra förråd var kyrkan.

Efter en timme i omgivningarna känner jag mig nöjd och ger mig av tillbaka. Nytt kaos. Det är många fler än jag som skall iväg. Samtidigt kommer så många fler nya bilar och bussar. Oredan är total. Greker är vana att leva i kaos, medans jag får bita ihop och försöka göra som grekerna, gilla läget. Det här kaoset fortsätter hela vägen bort till bommen eftersom vägen på många ställen inte är tillräckligt bred för möten med bussar. Åter gör rescue organisationen ett imponerande jobb även längs med vägen med att trixa runt en och annan bil, lösa proppar, backa någon bil och samtidigt hålla lugnet, ingen stress. Bra där. Detta äventyret tog mig ytterligare en timme tillbaka till bommen från kyrkan mot cirka 10 minuter åt andra hållet, men då var jag nästan först.

Senare på kvällen fick jag höra när dom stängt bommen klockan 19:00 för natten att det passerat 470 bilar och 70 bussar. Nästa dag räknar dom med ännu fler besökare. Detta var bara ett äventyr på min lilla turné i den östra ytterkanten av Kreta. Under veckan har jag hunnit besöka, håll i er nu. Två kloster, ett par helt övergivna byar, otal bebodda byar, en stad, museum, borg, minst tre arkeologiska platser, vingård, otaliga stränder och fem och en halv vandringar. Det finns alltså mer att skriva om, men detta får räcka för denna gången. En halv vandring förresten? Ja, det blev en halv eftersom jag var tvungen att bryta halvvägs och vända tillbaka. Om vi ska gå in på väder-tråden igen så har det regnat ovanligt bra på Kreta och det var helt enkelt för mycket vatten i strömmen som blockade leden på många ställen. Man fick ta omvägar över stora sten, klippor och runt tät växtlighet och till slut blev det lite för riskabelt för att det skulle vara kul. Det blev ett enkelt beslut att bryta och vända. Jag lovar att det är en fin vandring, bara den blir bättre framkomlig och säker när vattnet sjunkit undan. Vi får se, en annan dag.

Heligt vatten i Kapsa kloster

Kato Zakros

Chochlakies gorge blev en bruten vandring

Chochlakies

Byn Piskokefalo

Text & Foto: Mats Randow

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.