Då är det dags för utflykt nummer två av tre på just tre dagar. Vandring i Samariaravinen. Frågan är om det är ett turistjippo eller en naturupplevelse i Kretas enda nationalpark? Äventyret börjar klockan sex på morgonen på samma ställe som gårdagens utflykt. Vid  supermarket som inte hunnit öppna ännu. En minibuss dyker upp på exakt tid och saknar guide. För att vara helt bombsäker på att jag kliver på rätt buss frågar jag föraren, Samaria? Föraren nickar med ett leende och svänger bak huvudet utan att säga något som ett tecken på att jag ska kliva in i bussen, fort. Bussen är tom och Rally-Kalle som vi får kalla chauffören är superstressad och drar in till centrala Chania för att fylla upp bussen. Han får tvärstopp nere i hamnen där morgontidiga sophämtare blockerar vägen när sopporna töms. Rally-Kalle håller på att gå upp i atomer av stress när sophämtarna jobbar i sin takt.

Minibussen blev snart full och Rally-Kalle blåste ut ur stan mot bergen. Han körde mest på låga växlar och varvtalen på motorn höll mellan 3000–4000 varv. Rally-Kalle såg ut att trivas med sitt jobb, han fick ett underbart leende när bussen ökade farten. När vi närmade oss de höga bergen började det att gå uppför. Fort. I svängarna blev det lite som i visan ”Mors lilla kråka”, ena gången trycks man mot fönstret för att andra gången hålla på att åka ur stolen åt andra hållet.

När vi kom upp i bergen kom det nya berg, ännu högre. Efter en serpentinsväng stannade Rally-Kalle vid bergstupet i ingenstans och öppnade dörren. In klev guiden. Vad f…? här? bara så? Från vad? Han presenterade sig som Thomas och sa att chauffören heter Kostas. Ok, han får heta Rally-Kostas i fortsättningen. Guiden var långhårig och såg helt vild ut, lite som Tarzan. Min ena demon på axeln som är mycket spontan och gillar dramatiska äventyr blev överlycklig när han såg guiden. Den här vandringen kommer att bli bra, det kommer att hända massor av kul. Bungy jump, forsränning, vild camping med största lägerelden och kanske med snara fånga en kri-kri, vildget i parken att grilla. Guiden tog direkt mikrofonen för att informera om vandringen. Han hade säkert samma utbildning som flygplatspersonal och flygvärdinnor i mikrofonteknik och tal. På bra engelska drog han pedagogiskt alla regler som fanns i nationalparken som vi ska vandra i. Man får inte elda. Inte campa. Inte förstöra något. Inte ha med vapen eller fällor. Inte bada i strömmen, inte ens doppa foten i den. Inte föra oväsen. Inte röka cigaretter, än på några få anvisade platser. Ingen alkohol.

Demonen på axeln surnade. Guiden lät som jordens ordningsman och pedant. Min andra demon på den andra axeln såg nöjd ut. Han är mer vän av ordning och reda och gör alltid grundliga konsekvensanalyser. Han verkar vinna i denna utflykten.

Vi kom fram uppe på Omalosplatån vid vägens ände och där nationalparken tar vid på 1240 meters höjd. Det stod bussar på långa rader och om alla badade i Elafonisi igår så skulle de troligtvis gå Samariaravinen idag. Så mycket folk, ungefär som vid julhandeln i Nordstan i Göteborg. De flesta såg faktiskt ut som de var på väg ner till stranden, vilket vandringen trots allt gör. Men det är 16 kilometer dit och backen är 1240 meter hög.

Det blev lite som när man skall springa Göteborgsvarvet. Fast här visar man först sin inträdesbiljett vid grinden till parken, sen följer man strömmen. Ungefär samma trängsel som i Göteborgsvarvet, man kan inte gå förbi och inte heller stanna, bara följ strömmen. Precis som på Göteborgsvarvet löser proppen upp sig ju längre man kommer. Första kilometerna går nerför ett stup med en fallhöjd på cirka 500 meter i zick-zack. Naturen är helt otrolig mitt i denna cirkus med bergstoppar över 2000 meter. Jag kunnde snart börja gå förbi de första turisterna. Många med strandväskor, solhattar och enkla tygskor med tunna sulor. Jag passerade till och med en i flip-flop. Jag lovar, det är sant. Helt galet. Orkar man inte mer måste man gå samma backe tillbaka eller fortsätta fram till målet. Bergssidorna är riktigt branta så det finns ingen annan väg att gå.

Ungefär halvvägs är man i byn Samaria som övergavs 1962 då parken officiellt blev nationalpark. Här har parkvakterna en bas. Hela vägen finns supergott friskt källvatten att fylla på sin vattenflaska, så mängder med vatten behöver man inte bära med. Det räcker med en flaska. I byn Samaria såg jag några av vildgetterna, Kri-Kri eller Agrimi som de heter. De som man INTE fick jaga och lägga på grillen. En regel till, mata inte getterna. De är vilda djur som man inte ska lära att leva på vandrarnas lunchpaket. De skall klara sig själva såklart.

Efter byn Samaria kryper bergen i ravinen näramare på en och när man passerar ”Järnporten” är ravinen bara drygt tre meter bred och samtidigt är bergsidorna flera hundra meter höga. Bergstopparna bakom är runt 1000 meter höga. När man kommer ut ur ravinen slutar nationalparken och man ombeds lämna in nästa del av natinalparksbiljetten. De räknar sedan in biljetterna för att se att ingen är kvar i parken när den stängs. Här vid gränsen ligger lägligt en taverna där nästan alla ska köpa sig en öl eller färskpressad apelsinjuice. Smart. Min spontana och galna demon på ena axel får som han vill och jag köper en öl där. Men, den andra demonen påpekade duktigt vad Guide-Thomas sa, att man inte skulle dricka fem-sex öl där, för det var cirka två kilometer kvar till målet vid stranden i Agio Roumeli.

Byn Agio Roumeli ligger isolerat utan vägförbindelse med övriga Kreta och är en enkel liten by med många tavernor och enkla hotell. Här väntade belöningen för min förståndiga demon när stranden var siktad och jag kunnde slänga mig i det kristallklara vattnet. Det gick så fort att vandringskängorna nästan knappt hann komma av. Min ordningsdemon på axeln har koll så man inte badar med vandringskängor, annars hade min galna demom fått sin vilja igenom. Efter badet blev det en sen lunch, därefter tog färjan oss till byn Sugia där Rally-Kostas väntar med sin buss, för snabbt ta oss till Chania på andra sidan Kreta, över mera berg.

Det skrek i däcken i många kurvor uppför bergen och Kostas ler lite extra vid varje tjut i däcken. Det gick så fort i kurvorna att man såg bergssidorna snurra runt som en karusell. Vid 800 meters höjd kräktes en av passagerarna, riktigt kaskad kräktes. Vi tjoade och ropade på Kostas och en grek bland oss passagerarna fick tillslut kontakt med Rally-Kostas. Hans leende stelnade till och gick upp i rök när han fattade vad som hänt. Den stackars sjuka passageraren var helt däckad, så hon blev liggandes vid vägsidan ett tag innan hon med ångest klev in i Rally-Kostas buss. Under tiden blåste alla andra bussar från Sugia om Kostas buss, tutande. Rally-Kostas hade nu förlorat sin första plats.

Det är långa dagar på utflykt och vi kom fram till Chania utan fler missöden framåt halv åttatiden på kvällen. Den här dagen vill jag inte heller ha ogjord. Vem vet, jag går säkert Samariaravinen flera gånger. Naturen är unikt vacker och när jag blir äldre och dement är det perfekt att vandra där. Du kan inte gå vilse. Det finns ingen annan stans att ta vägen eftersom du har så höga och branta berg på din sidor. Det värsta som kan hända är vid byn Samaria, att du tar höger igen, samma väg du kom ifrån och kommer då tillbaka till starten.

I morgon går utflykten till Gramvousa och Balos. Undra om inte alla andra också ska dit, vi får se.

Text & Foto: Mats Randow

Relaterat. Tre dagar, tre utflykter.

Läs mer om: Elafonisi Island

Läs mer om: Balos lagun och piratön