Detta är absolut första gången jag åker tåg till min vandring. Jag har sett fram emot detta ett tag. När jag kliver av tåget uppe i bergen finns ingen perrong, ingen räls, ingen tågstation, inget stationsfik, ingen konduktör och stins. Det är inget konstigt med det, detta är ett sådant mini-tåg som kör turister på sightseeing. Riktiga tåg finns inte på Kreta. Enligt tidtabellen går tåget en gång i veckan på måndagar från centrala Rethymnon och via hotellen efter stranden upp till byn Myli, 7–8 km enkel resa och sedan en riktigt fin vandring på det.

Med denna tågresa halkar jag lätt in på våra resvanor. Det känns tydligt i luften att nya resvanor är på väg. I vindarna blåser det numera tågskryt, flygskam och ett flygfritt 2019. Nyss la man gärna upp bilder på flygplansvingar ovan molnen på Instagram. Det var skryt då, nu är det skam. På tåget blir det inte lika roliga bilder, men de är mer okey att lägga upp i sociala media och där samtidigt checka in på en tågstation. Det är också bra att ta tåget för vi måste ändra våra resvanor. Det står klart. Jag som har många av mina arbetsuppgifter på Kreta just nu upptäcker att jag inte har något hårfäste kvar att slita i. Hur löser jag detta med ett förändrat och hållbart resande till Kreta. Mina flyg är fullt klimatkompenserade. Men, jag är inte på det klara med hur det funkar, när så att säga skadan redan är skedd. Är det ett hållbart resande?

Nyss presenterade Resia sin Barometer för 2019 som resebranschen gärna tittar på för att se hur resetrender och resmönster förändras. En av vindarna fick mig att tappa hakan ner till gatan. 1 % av svenskarna är villiga att sluta resa. Vindstilla och iskallt. Då räknar till och med jag ut att det är hetare och blåser riktigt bra åt andra hållet. 99 % ska alltså inte sluta resa. Går man in och tittar lite närmare på undersökningen finner man ändå att över hälften, 59 % är beredda att ändra sina resvanor. Hela 81 % menar att vi inte ska fortsätta resa som vanligt. Detta borde betyda att det är stora förändringar i vårat resmönster på sikt. Naturligtvis borde denna efterfrågan sätta press på resebranschen och politiker som vill ha våra röster.

Tips. Läs gärna mer om detta på:

1 % av svenskarna är villiga att ge upp sitt resande

Resiabarometern

Jag förstår att man inte helt kan byta från flyg till tåg på alla resor på en dag. För det första måste du vara professor för att kunna boka en tågresa på nätet genom hela Europa och sedan ha en pärm med bokningsnummer. Tåget är ofta dyrare än flyget, än så länge. Budgeten håller inte alltid för en tågresa för många. Likaså har man en budget på antal semesterdagar, de räcker inte hur långt som helst med en tågresa. Däremot tror jag att detta kommer att förändras till det bättre med fler längre tåglinjer och ett samordnat och förenklat bokningssystem. Likaväl som flygbranschen känner press på att lösa problemet med utsläppen.

Hur gick det då med vandringen?

Kreta visade mig ännu en gång sin ofattbara variation i naturen. Vandringen är bara 3 km i Miliravinen som är en otroligt grön pulsåder genom ravinen. I ravinen ligger två övergivna byar, Pano Mili och Kato Mili, flera små kyrkor och runt trettio ruiner av vattenkvarnar varav en kvarn är renoverad så man kan få en uppfattning av hur de fungerar. Här fanns vattenkvarnar redan i slutet på 1500-talet och några var i bruk fram till 1900-talet. Byarna övergavs på 70-talet då det varnades för jordskred i byarna. Den sista bybon flyttade ut 1972. Den frodiga växtligheten håller på att ta över i byarna så det är en speciell känsla och stämning att gå i gamla gränder med tomma hus och ruiner. Stigen mellan byarna är den urgamla transportleden som förband byarna med omvärlden. Förutom ljudet från forsarna i Miliströmmen som har vatten året runt är fågelsången i trädkronorna helt underbar hela vägen ner. I den djungelliknande skogen växer vilda olivträd, mullbärsträd, cypresser, vilda fruktträd, mandel och valnötsträd. Fikonträden dominerar runt vattenkvarnar och växer högt och lågt, i ruiner som på ruiner. Nere vid strömmen kan man hitta småkrabbor runt stenarna och där trivs stora plataner som ger fin skugga i vandringen. Vandringen avslutades i byn Xiron Chorion där mini-tåget plockade upp oss för vidare färd tillbaka ner till Rethymnon och ett bad i havet.

Detta är verkligen en lättåtkomlig vandring och som alternativ kan man även åka med Hop on-hop off bussen i Rethymnon som har en hållplats vid Miliravinen. Då får man dock gå fram och tillbaka och får ännu en dos av fågelsången samt upptäcker säkert fler vattenkvarnar gömda i grönskan. Ännu ett alternativ är att ta taxi upp och gå hela vägen tillbaka till Rethymnon. Då blir det cirka 8 km att vandra och det är ganska överkomligt också.

Om man skulle snurra ihop säcken, vet jag inte om man ska skryta om att åka mini-tåg till vandringen. Däremot är det en udda och kul utflykt med kombinationen mini-tåg och vandring. Sedan är själva vandringen innehållsrik, lätt att gå och kort så de flesta kan genomföra den. Däremot, att åka riktiga tåg tycker jag är superbra. Jag åker hellre tåg än flyger om det är möjligt. På tåget är det ofta rofyllt, gott om plats och vill man, kan man lätt jobba lite. På flyget funkar det inte riktigt att jobba, det är oftast för trångt och kommer det också fram en matlåda, då blir det kaos. Jag kan inte hjälpa det, men en del av maten hittar jag på mina byxor och i stolen efteråt. Det kan bli lite flygskam bara det, speciellt om man spillt något att dricka också. Helst då på sig själv och inte på grannen.

Text & Foto: Mats Randow