Jag parkerar utanför byn. Gränderna är smala, det går inte att köra bil inne i byn. Det har precis snöat, det ligger cirka 5 cm blöt kramsnö över byn. Det droppar från taken och stämningen är redan mystisk och man ställer sig själv frågan: vad har hänt här? En del dörrar står öppna, andra är stängda eller helt borta. Även några fönster och fönsterluckor står öppna, några är trasiga och spruckna. Jag tar mig djupare in i gränderna, tittar in i några hus. Det luktar gammalt. I vissa hus står saker kvar som om man lämnat det hastigt, disk står kvar, fotografier, religiösa föremål och andra mer eller mindre personliga föremål är lämnade. Jag rör ingenting, jag vill lämna det exakt som det var när jag kom till nästa besökare. Hoppas de också gör så.

Här bodde över 150 familjer, cirka 600 invånare som i början på 70-talet lämnade och övergav byn. Ett fåtal hus lär vara bebodda av några gamla människor fortfarande. Hur är det? Att bo kvar? Sorgligt kanske? Alla andra har lämnat byn för länge, länge sedan. Inget liv i byn. Seder och traditioner är borta. Skolan är stängd, eller inte. Dörren stod öppen där också, men läraren och skolbarnen var borta. Skolböcker och anteckningar låg kvar, svarta tavlan var inte utsuddad. Hur plötsligt stängde man skolan? Skolan ligger som i många andra byar bredvid kyrkan och kyrkan är som i många andra övergivna byar fortfarande intakt. Sista byggnaden man låter förfalla och enda byggnaden i denna by som har underhållits.

Den glömda och övergivna byn ligger på Kreta och heter Kalami, mellan Ano Viannos och Mirtos på 500 meters höjd, på Diktibergens södra sluttning med fina vyer över Libyska havet. Det var nästan en bisarr känsla att besöka byn. Det var som om kriget hade kommit och man var tvungen att fly, nu. Eller, pesten slagit till och tagit alla. Det finns säkert en historia för byn, man kan se hur man försökt odla i området sedan gamla tider. Ruinerna av den gamla kvarnen med vattenkanaler står kvar. Kvarnen kan ha varit byns gemensamma kvarn. Varje hus har säkert också sin historia, i flera hus har dom kanske bott i generationer.

Äventyren fortsätter för mig på Kreta. Det är inte svårt att hitta intressanta platser eller fina vandringar här. Bara man stannar upp lite någonstans så finner man ett och annat runt hörnet strax bakom allfartsvägarna. Ofta har lokalbefolkningen många tips om man visar sitt intresse. På Kreta har man aldrig tråkigt. Jag har fått två olika historier om vad som hänt. Den ena är att man lämnade byn och flyttade ner till kusten för bättre jordbruk och inkomst, livet var svårt häruppe. Den andra är att regeringen hade bestämt sig för att bygga en damm där byn ligger. Man behövde en vattenreservoar till odlingarna och alla stora växthus som nu präglar trakten på låglandet. Kanske var det en kombination av båda anledningarna? Hur som, blev det ingen damm. Byn finns kvar, om än utan liv och lite glömd och gömd. Lite typiskt för Grekland.

Ett varningens finger är uppe i luften till er som tänker besöka byn! Se upp med att gå in i vissa hus!! Taken håller på att kollapsa, om de inte redan gjort det! Och, som en kommentar om snön i byn kan jag säga: Nej, det är inte vanligt med snö här på vintern. Det förstärkte effektivt mystiken för mig och det såg knepigt ut med kaktusar och palmer täckta med snö. Mycket högre upp i dessa berg är det däremot normalt med snö på vintern, då riktigt högt upp. Vad beträffar spökena som rubriken antyder? Med all respekt för dem kan jag säga att i några hus låg saker och möbler huller om buller som om spökena skojat till det ordentligt, så man ska nog inte vara i byn efter skymningen. Framförallt ska man ha lämnat byn före tolvslaget på natten.

Text & Foto: Mats Randow

Tips på relaterat inlägg:

Spökhotellet Sarlitza Palace på Lesvos

Tips på relaterat inlägg:

Biltur och spökhotellet i Prodromos på Cypern