21 November 2021 | Världens mat och dryck

Söndagslunch med meze i Grekland

Det är söndag och vi har tagit en förmiddag på stranden i Myrtos på Kreta. Egentligen helt odramatiskt förutom att jag tagit årets första dopp i havet. Då är vi dessutom inne i oktober månad. Bara det kan vara värt att fira. Då ska vi komma ihåg att det inte blev något dopp på hela fjolåret heller, vilket kalas badet kan vara värt. Jag skyller detta enkelt på pandemin och att jag varit tvungen att förhålla mig till svenska badtemperaturer. Det är samtidigt svensk lunchtid nu, fastän alla hälsar ”kalimera” (godmorgon), fortfarande. Det plingar till i telefonen. Jag fångar upp meddelandet: ”Vill ni följa med till Agia Paraskevi idag för mat runt 14:00?” ”Tack, gärna” blir svaret. Nu blir det kalas på riktigt. Att åka med lokalbor på Kreta upp i bergen för en söndagslunch tackar man inte nej till.

Taverna Agio Paraskevi

Söndagslunch i Grekland är meze, tradition och kultur deluxe, det skojar man inte bort i första taget. Så också på Kreta är det naturligtvis en stark tradition. Man åker gärna som en utflykt, antingen upp i bergen, eller vid havet. Man sitter gärna ute där bord och stolar står på kullersten och vinglar en aning. Under den kyligare tiden med grekisk vinter är det helt okey att sitta inne och då ska tavernan helst ha en liten vedeldad kamin som ger värme och trivsel. Bäst kan det vara om även potatisen står på kaminen för att bakas. Mer än gärna är man i stora sällskap med hela familjen eller hela tjocka släkten som vi säger i Sverige. Det är aldrig något problem att fånga in vänner i sällskapet, gästfriheten är varm. Skulle ett annat sällskap som man känner finnas på samma ställe är det heller inget problem att slå ihop borden. Det kan engagera hela tavernan som fullständigt möbleras om. Det är helt okey att småprata lite med bordsgrannar, till och med om man sitter i varsitt hörn av lokalen. Som ni förstår är det också mycket ett socialt fenomen, man ska dock inte förringa maten och drycken som är minst lika viktigt.

Taverna i byn Thripti på östra Kreta med potatisen på vedkaminen

Vi mötte upp Stathis och Christina och vårt mål för söndagslunchen var också lite som en utflykt, en halvtimmes färd från Myrtos upp på sluttningen av Diktibergen. Taverna Agia Paraskevi har sitt namn från den lilla stenkyrkan som praktiskt taget står i uteserveringen. Där finns också vattenkällan med samma namn som springer ur berget. Färden dit gick uppför genom olivlundar där tavernan ligger med högt läge mellan byarna Males och Christos, med en fantastisk vy över dalen och Libyska havet. Precis som vid andra vattenkällor trivs platanträden även här. Dessa plataner är enorma och bidrar fint till den speciella miljön på uteserveringen, samtidigt ger de också skön skugga.

Vattenkällan vid Agia Paraskevi

Vi välkomnades av tavernans personal som platsade oss under en av de väldiga platanerna, där bara grenarna är som rejäla träd. Här finns ingen meny att dela ut, utan en griffeltavla som lutar mot en stolpe och visar en kort grundmeny, endast på grekiska. Allt står inte med på tavlan, så det bästa är att fråga vad köket erbjöd för meze idag. Ännu bättre är att gå ut i köket och få titta vad som finns under kastrullock och i de vedeldade ugnarna. Även kastrullerna värms av ved, vilket faktiskt förhöjer smaken på maten på något vis.

Vedeldad ugn med get och fläsk på gång

Lite plockmat som aptitretare. Foto: Monica Andersson

Så här kan det gå det till med meze. Vi beställde in lite plockmat som färskost, vanlig ost, gurka, dolmar och rödbetor. Vidare bestämde vi oss för potatis- och grönsaksgryta samt kött av kyckling, fläsk och get. Först dansade glas och porslin fram på bordet som vi fördelade själva. Bröd och en stor kanna friskt källvatten som tappats upp från den naturliga vattenkällan landade på bordet. Tar vattnet slut hämtar man enkelt mer direkt ur den flödande vattenkällan. Maten kommer i regel ut på bordet i den ordning som det blir klart i köket. Först plockmaten, vin och raki. I Grekland dricker man gärna ouzo till sin meze, men på just Kreta föredrar man definitivt lokal raki. På Kreta är man otroligt stolt över sin raki och smuttar gärna på den till maten och dricker vatten för att släcka törst. Därefter kommer varmrätter in, en efter en. Vid bordet delar och plockar alla från maten som kommer in och man tar sig tid med maten och pratar. Kyckling och potatis. Foto: Monica Andersson

Grönsaksgryta med potatis och getkött. Foto: Monica Andersson

Minst ett par timmar är rimligt och när vi var mätta, nöjda och glada bad vi om notan. Tro inte det är klart då. Notan fick vänta och huset bjöd oss på stora melonklyftor och en ostpaj till efterrätt. En stor skål med lokal honung var också på bordet, för att ringla lite sött efter behag på pajen. Naturligtvis ville tavernan också stolt bjuda på lite mer raki. Någonstans därefter, när man hade svårt att resa sig från stolen kom notan in. Äter man som vi gjorde, lite bortanför de stora turiststråken och dit lokalbefolkningen gärna går, är inte detta ett dyrt nöje. Det är riktigt prisvärt och maten håller oftast hög klass, lagad från grunden med lokala råvaror.

Vattenmelon och en sorts paj med färskost. Foto Monica Andersson

Vad är egentligen raki? Jag hör att många svenskar förknippar raki med fotogen och liknande. Därför måste jag få försvara och lyfta drycken. Gör inte som på julbordet hemma, svepa hela glaset och bita ihop. Smutta på rakin lite då och då. Smaken är stark och fruktig och den skall drickas kall, iskall. Bäst är det till något att äta, gärna till lite plockmat som ost och oliver, eller meze. Raki, även kallad tsikoudia, är framställd av druvorna från restprodukterna i vinframställningen. På Cypern heter det zivania och i Italien grappa. Turkisk raki kan vara annorlunda då den även kan vara framställd av fikon eller andra frukter. 

Olika sorter av raki. Även raki med honung, så kallad rakomelo

För att nu lägga locket på den kokande kastrullen med meze och söndagslunch, vill jag summera ingredienserna med att det inte bara är en lunch. Det är en livsstil. Det är mycket tradition och kultur. Det är socialt. Det är ett nöje och man får en utflykt. Sedan ska man inte glömma maten, mycket mat.

Ha en trevlig söndag.

Den lilla kyrkan Agia Paraskevi vid tavernan

Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow

 

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.