Det är busväder på Kreta och i Grekland, och nog känns vädret ostadigt. Mina väderappar byter prognos stup i ett, sol, moln, regn, sol igen. Inte nog med det, nu har det hotats med ökendamm från Sahara hit till Kreta till på lördag. Ska jag verkligen säga trevlig helg här nere? Det är inte trevligt när det blåser Saharadamm i hård vind. Vi får se hur illa det blir.

Vinden kan jag nog lita på. Den är hård och sydlig. Jag bor för tillfället vid södra kusten på ön som tar emot denna vind och bergen här är tillräckligt höga för att skapa en väderbarriär. Vädret kommer förmodligen vara bäst på andra sidan bergen, vid den norra kusten. Till gårdagen (torsdag), smidde jag planer. Jag behövde komma ut och reka lite efter att ha suttit inne med skrivjobb.

En lunch med Ia Löfquist tidigare i veckan var ”matnyttig” på många sätt. Ia bor här på sydöstra sidan och leder guidade turer i på östra Kreta, hon har grym koll på bra vandringar och utflykter här. Jag fick flera bra tips av Ia som inspirerade mig till en expedition. Jag gjorde en liten agenda på saker att göra och planerade efter vädret.

På torsdag morgon tog jag min packning för en bra dagstur, öppnade min dörr som omedelbart blåste igen i ansiktet på mig. Dörren vetter rakt ut mot söder och havet. Exakt just då började det att regna, som……… Torkarbladen på bilen gick på högsta fart och en flod av vattenmassor sköljde på vägen. Efter en kvart var det uppehåll och solen pressade sig igenom tunga molnformationer. Jag körde mot bergen och hade planerat en väg som går på runt 500 meters höjd. Framför berget hade jag nu världens största regnbåge, i alla fall den största jag sett. Man får tycka vad man vill om vädret, men dåligt väder är också vackert ibland. Det duggregnade lite till och från uppe på höjden och när jag sen närmade mig nordkusten och såg havet från höjderna såg jag också blå himmel. Min väderplan kanske håller?

Mitt mål var byn Kritsa. Kritsa är listad i lag som en grekisk traditionell by. Här är det traditioner som man lever på, hantverk, tavernor och mat. Detta lockar många turister till byn. Inget jag såg något av nu när jag besökte Kritsa i januari. Det mesta var stängt och i ett lugn inför nästa turistsäsong. Kritsa ligger vackert på dryga 300 meters höjd och klänger sig fast upp på bergssluttningen med en panoramautsikt över Mirabellobukten.

Härifrån är det inte långt till den arkeologiska platsen Lato. Ruiner av en dorisk stad. En av de bäst bevarade på Kreta från antikens Grekland. Lato har till och med två akropolis som staden är byggd mellan och har också en fantastisk utsikt ner mot Agios Nikolaos och Mirabellobukten. Agios Nikolaos var under antiken Latos hamn. Inträdet är 1 euro nu under vintern, snacka om att få valuta för pengarna. Jag var helt ensam bland ruinerna och kunde passa på att gå en återhållsam bananas, tills jag hörde röster från två amerikanska medelålders turister.

När jag nu var i krokarna kom jag att tänka på en vandringsled som ska gå här vid Kritsaravinen. Jag frågade lite i biljettluckan om den. Det kanske är lite mycket vatten i ravinen nu för att komma fram i den tänkte jag? Hon i luckan trodde också så, men hon rådde mig att åka ner och titta. Bästa rådet idag. Annars kunde jag aldrig få veta. Det är bara några minuter med bil bort till ravinen från Lato. Jag traskade ner och hittade inget vatten. Solen värmde så jag gick uppför för att se hur långt jag kunde komma. Ravinen smalnar och man kan hålla en hand om varje bergssida, samtidigt. Rätt tight ravin och fortfarande inget vatten. När jag närmade mig utgången på andra sidan hittade jag vattnet, det kom uppifrån. Tjocka moln hade fastnat på Diktibergen och det började regna. Vid utgången av ravinen kan man ta höger och gå vid sidan av ravinen ovanför och via en gammal kalderimi komma tillbaka till starten. Nu hade det slutat regna igen och solen tittade åter fram. Detta blev en bra spontan vandring.

Kritsaravinen

En titt på klockan och jag mindes att Ia pratade om en kyrka, Panagia Kera. Det hinner jag lätt, tänkte jag. När jag kom fram såg jag att de stängde klockan 15 och min klocka var 14:58. Det fanns ju lite marginal. Jag hörde hur en nyckelknippa rasslade och en dörr låstes. Ingen bra signal? En kvinna ilade iväg och sa till mig att komma med. Vi gick upp från biljettluckan till kyrkan och kvinnan låste upp kyrkan för mig, öppnade alla dörrar så ljuset kom in och jag kunde få se de gamla freskerna. En katt följde med in och gjorde mig sällskap. Det är tydligen inte helt säkert hur gammal kyrkan är, man tror den är från mitten av 1200-talet. Den ska ha de finaste bevarade freskerna från bysantinska eran på hela Kreta. Kyrkan är alltså superviktig kulturellt.

Vid det här laget har jag redan upplevt massor. Kopplar ändå ihop antika Lato med det antika Olous. En annan samtida stad. Den låg vid Elounda, nära Agia Nikolaus. När jag var där mindes jag inte att jag såg några ruiner. Det är inte långt dit så jag tog en sväng för att kolla. Jag hittade ingenting mer än gamla porslinsskärvor i marken. Det bästa jag hittade var ett mosaikgolv från en tidig kristen kyrka. I och för sig inte fy skam det heller, men inga andra spår av Olous gamla stad.

Det började bli dags att knyta ihop säcken för denna dag. Det kändes som om det var jag som vann den hårda matchen mot vädret. Klockan började bli mycket och jag kände att jag fick ge mig och åka hem. Vad hade jag missat? Jag glömde kika på Örtmuséet i Kritsa som Ia pratade om, det kanske inte är öppet i januari ändå. Jag hade ett kloster på vägen hem som jag tänkte ta en titt på. Jag hade inte glömt av det, men kände att tiden inte räckte. Jag har hunnit med massor av bra saker ändå och det jag inte hunnit med tar vi en annan dag. Vad jag nästan glömde av var att jag skulle ta vägen förbi Lidl eller annan större matvarubutik. Jag behövde handla på vägen hem. Livet för mig är inte bara utflykter och spännande vandringar, jag har en vardag också med vardagsbestyr. Lite grann i alla fall. Handla, laga mat, var det som stod kvar på dagens agenda.

Text & Foto: Mats Randow