30 December 2018 | Asien

Ormbiten i Vietnam

Det är mitt i natten och kolsvart. Jag vaknar till av att jag börjar få ont i ena höften som ligger igenom den tunna madrassen direkt på det hårda golvet. Jag tänker att jag borde vända mig om. Tänker också liggsår och inser att det är en överdrift. Jag vänder mig och kränger runt, min vänsterhand sveper efter myggnätet som jag har runt mig. Det bränner till riktigt ordentligt i fingret på vänsterhanden. Jag kommer inte ihåg om jag ens sa något. Vad fan var det? Tänkte jag. Det kändes som om jag kom åt ett par lösa strömkablar och fått en riktig pärla i handen. Jag känner också att jag börjar bli bedövad i ett par fingrar och det surrar och värker i hela handen. Det känns oklart om det har varit en vietnamesisk hobbykoppling av el som brände till eller något djur som bitit mig. Samtidigt är jag så trött att jag inte orkar med detta. Jag lägger handen fritt och försöker somna om. Jag bestämmer mig för att ta tag i allt på morgonkvisten i ljuset. Kolla upp den värkande handen. Kolla upp om det finns eventuella lösa elkablar vid min bädd.

Detta är en fortsättning på det senaste blogginlägget, Long Bien Bridge och tågresan från Hanoi till Lao Cai och är en återblick från sommaren 2015. Har ni inte läst det? Bryt i så fall här och läs från början.

När det ljusnat hade jag sovit skitdåligt under natten. Handen värkte fortfarande. Den såg inte klok ut, jättesvullen och såg lite ut som svenska flaggan, gul och blå. Det kändes nu mer tveksamt att jag fått en elstöt och jag tittade försiktigt vid ena sidan av min bädd. Inga elkablar eller annat elektriskt. Uteslutningsmetoden sa mig att det måste ha varit ett djur. Jag tittade på vänsterhanden igen. På pekfingret hade jag två stick med blod. En orm?

På nedervåningen höll familjen vi bodde hos på att arrangera vår frukost. Vår lokala guide planerade vår dag. Vi skulle ut och cykla i bergen och vi hade ett lokalt team med oss med chaufförer och cykel-mekare. Familjens tvååriga dotter lekte på golvet med en tom aluminiumburk och en tom plastflaska i en tom kartong. Det säger mycket om hur enkelt man lever här. Jag kände att jag behövde ta med min bedövade hand till vår lokala guide och fråga om råd. Jag visste att här finns inga sjukhus, inga vårdcentraler eller utbildade läkare. Bara cykelreparatörer och enkla jordbrukare. När jag visade upp min hand och frågade om jag hade blivit biten av en orm blev det stor uppståndelse. Alla lokalbor, 5 eller 6 vietnameser stod tätt intill och granskade min hand. Alla utom mamma i huset som stod på håll och lyssnade. Alla babblade i mun på varandra. Tittade på min hand med stora ögon, tittade på varandra, tittade igen på handen och pratade i mun på varandra, på vietnamesiska. Jag tolkade deras kroppsspråk och tonläge i diskussionen som om de sa: ”säg inget om att han blivit biten av en orm”.

Alla runt mig tystnade och återgick till sina tidigare sysslor och vår guide förklarade inte oväntat att, ”nej, det är ingen orm. Det är något annat. Inget farligt att bry sig om”. Så var det problemet löst, livet gick vidare. Mamman kom med en papperstuss, en liten brun flaska med oklart gul-brunt starkt innehåll och frän lukt. Tvättade av mitt vänstra pekfinger där bettet och dom två sticken var. Det sved riktigt gött och jag tänkte att det inte var någon idé att fråga mer. Mamman pratade bara vietnamesiska, men jag tackade på svenska och såg på henne att hon hade gott hopp om att jag skulle överleva även denna dag.

Det gick hyfsat bra att cykla den dagen. Man trampar ju inte med händerna och svullnaden gick ner fint under dagen. Vi stannade för natten i en liten gränsstad till Kina. Inte heller här var det någon trängsel med turister. Vi huserades i stadens enda hotell. Vi fick också tydliga order att vara inne igen till klockan 20, absolut senast klockan 21. Annars riskerade vi att bli gripna av polis. Gränsstaden låg i en gråzon av laglöshet. Här smugglades allt möjligt över gränsen mellan Kina och Vietnam. Allt från piratkopior av allt möjligt till trafficking av människor, barn som vuxna. Vi var tillbaka på hotellet trötta och i tid. Man var inte sugen på att hamna hos polisen i märkliga förhör. På frågan om vad vi gjorde här kunde bli lurigt att trovärdigt svara på. Vi cyklar runt lite och ser oss om. Ja, tjena skulle polisen ha sagt och man hade fått boka om sin flight hem.

Vad skulle man tro om bettet? Bra fråga. Helt ärligt, jag hade inte sett ormen och jag tog tyvärr ingen bild på handen den morgonen, hade inte den sinnesnärvaron då. Men, jag har en bild två dagar efter. Då såg handen och fingret ut som vanligt igen, fast med två små stick. Jag visade bilden för en ranger i Australien senare och han trodde på orm. Han tittade på mig efter att ha sett bilden och gratulerade mig för att jag fortfarande såg frisk och levande ut. Varför gjorde jag inget på natten när jag blev biten av det underliga djuret? Jag var nog alldeles för trött efter flera dagar med dålig sömn. Jag var jetlaggad i Hanoi och nattåget natten före gav inte många timmars sömn heller. Samtidigt som man hade fullt ös på dagarna och inte ville missa något. Jag tänkte nog så att det inte är allvarligare än att man kunde ta tag i det morgonen efter. Det var det inte heller.

Ett par dagar senare. Två små stick, ingen fara.

Trafikoffer? Dock inte samma orm

Text & Foto: Mats Randow

Relaterat inlägg: Long Bien Bridge och tågresan från Hanoi till Lao Cai

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.