Nu börjar minnen dyka upp i mitt huvud, misstolka inte nu. Förra året åkte jag någon av de första dagarna i augusti till Chania för att ha någonstans att börja med min bok. En tom bok med enbart oskrivna blad. Ett billigt nattflyg från Göteborg tog mig till Chania och Kreta och jag kom första gången till Constantino i Nea Chora där jag kraschade i ett rum mitt i natten med en liten balkong mot bakgården. Efter några timmars sömn vacklade jag ut för att se var jag hamnat. Constantino såg på mig att jag inte verkade fungera normalt, och försåg mig med kaffe och saker började klarna. Constantino flyttade mig direkt till en bättre studio med en bra balkong och gav mig goda råd och tips på var jag skulle börja mitt arbete och det blev därefter en rivstart.

Nu hade jag återvänt dit där allt började, samma Constantino, samma studio och samma Nea Chora. Samtidigt hade den tomma boken fyllts med massor av text och många, många bilder hade tagits som skulle kunna platsa i boken. Ett vemod började dyka upp eftersom jag nu såg slutet av detta äventyr samtidigt som jag kände glädje över allt jag fått uppleva och får beskriva allt i en bok. Nu hade jag inget mer att utforska på Kreta. Inte för att jag sett precis allt. Jag hade helt enkelt inte plats för mer äventyr och utflykter i boken, den är fullmatad. Det var dags att börja knyta ihop säcken…..

När jag tänker efter bland mina minnen under året nyper jag mig i armen för att kontrollera om det är på riktigt. Det är helt galet vad man hunnit med. Som exempel: Badat från Falassarna i väst till Vai i öst. Vandrat i alla fyra bergsmassiv, Omalos i Vitabergen, upp på högsta toppen på Ida och Psiloritis, snövandrat på Diktibergens sluttningar och vackra Triptibergen i öster. Många raviner har det också blivit, från den mer kända Samariaravinen i väster till De dödas dal i Zakros i öst. Otaliga ruiner där jag gått och sparkat på antik keramik i marken. Från stora arkeologiska platser som Knossos till mindre kända ruiner och platser. Muséer har besökts, allt från små som drivs av ideella eldsjälar till Arkeologiska muséet i Heraklion. Jag kan stanna upp utanför någon utflyktsarrangör, de brukar ha mellan 10–20 bilder på olika utflykter för att locka turister. Jag brukar titta på bilderna för att se om jag missat något viktigt och då brukar de komma ut för att ragga med mig på en utflykt. Nu har jag svarat de med att jag redan sett allt de erbjuder, ibland mer än en gång. Jag får nypa mig lite i armen samtidigt och göra en check. Det är på riktigt.

Nu hade jag avslutat i Chania mer eller mindre för denna gången och tagit mig till Loutro på sydkusten för att knyta på min säck. Planen var två veckor i Loutro till att börja med. Redan minut ett när jag checkade in på mitt boende förlängde jag min vistelse nästan en vecka. Spontant och bra. När jag sedan skulle fylla i detta i min kalender såg jag att jag redan hade bokat tre veckor och att jag fyllde på med fem dagar till. Jag kontrollräknade veckorna säkert sju gånger och fick samma resultat hela tiden. Det blev 26 dagar i Loutro. Perfekt, det kunde varit värre och jag räknat fel åt andra hållet. De flesta som har varit i Loutro tänker nog, vad ska man göra där i tre-fyra veckor utan att ha packat ner ett halvt bibliotek med sig? Jag hade att göra med att knyta på min säck och kom att behöva tiden. Annars, kunde jag se 100 saker man kan göra i Loutro med en nära omnejd, om jag får överdriva en smula. En sak aktar jag mig för och det är att snorkla ut i för djupt vatten i detta kristallklara hav. Jag får svindel. Det är sant.

Det förbryllade mig en aning hur jag kunde ha missat en hel vecka? Jag som är så noggrann i min planering? Jag har förmodligen tappat bort en hel vecka ur mitt minne. Detta får tolkas lite som ni vill.

Text & Foto: Mats Randow