Jag är tillbaka på Hotel Keramos i Zaros. Jag tar två nätter där för en dag att vandra upp till Rouvas forest. Hotellet tycks stå tomt när jag kommer in. Är det ingen hemma? Jag ropar när jag kommer in, hallååå. Knäpp tyst. Ropar hoohåååå in i köket. Nej, vad tusan, det verkar inte vara någon här. Så dyker en ung kvinna upp ur ingenstans och ber om ursäkt. Hon var upptagen med sysslor på annat håll. Hon platsar mig vid ett bord, ser till att jag får kaffe och naturligtvis ett par av Katerinas bullar. ”Drick lite kaffe så checkar vi in dig sen”, säger hon och försvinner till sina sysslor. Det tar fem minuter så kommer Katerina in i dörren med ett av sina barnbarn. Hon känner igen mig och kommer fram och skrattar som den glädjespridare hon är och hälsar mig välkommen. Katerina försvinner också iväg och gör sysslor medans jag slurpar på kaffet. Det blir barnbarnet, flickan som är 10–11 år som ordnar att jag får en nyckel, kanske världens största hotellrumsnyckel. Hon visar mig till rummet och är så proffsig så jag tror hon jobbat på hotellet hela sitt liv och lite till.

Dagen efter, i tidig morgon och Katerinas speciella frukost som ingen annan har. Hennes bullknyten och pajer är prisbelönta och hon gav mig en liten kurs och jag fick prova att baka till min egna frukost. En sorts paj med ost i. Efter bakbestyr och stärkt av en ordentlig frukost skulle jag sedan vandra stigen upp till Rouvas forest. Jag lämnade nyckeln i receptionen, den vägde….

För två månader och en dag tidigare, var jag också på väg till Rouvas och fick vända halvvägs. Den matchen van Rouvas med 1-0. Se inlägget: Jag har en plan, eller hur tar man sig ur knipan. Nu andra försöket var det inga problem med framkomligheten och jag kvitterade, 1-1. Som ett vandringstips till er är detta en fin naturvandring kryddad med en hel del äventyrskänsla. I Rouvas forest finns inte heller några turistbussar eller glasskiosker.

Vandringen startar vid Votamossjön strax utanför Zaros och passerar Agios Nicolaos kloster och inkluderar vattenfall och en variation på vandringen både ovanför som i ravinen. Leden slutar i Rouvas forest vid kyrkan Agio Ioannis där den ansluter E4-leden som går från öst till väst på Kreta. Skogen är unik med både stora järnekar och kermesekar samt inslag av vilda fruktträd. Här finns också få exemplar av den endemiska almen, (Zelkova abelicea) och även den mycket ovanliga och endemiska orkidén, (Cephalantera cucullata). Det är 5 kilometer en väg upp, med ett par korta passager som kräver god rörlighet att trixa sig förbi. Annars inga svårigheter mer än att det går mycket uppför dit och sen är det samma väg tillbaka med en go nerförsbacke. Ta på dig bra skor och ta med vatten för hela vandringen. En liten lunch eller ett mellanmål i ryggsäcken är inte fel. Det finns gott om bord och bänkar där uppe för en liten picknick och leden är välmarkerad.

Efter en rik vecka med äventyr både i Agio Galini och Zaros styrde jag tillbaka till Heraklion dagen efter. Som tokig i fotboll tänkte jag att jag skulle uppleva lite grekisk fotboll. Om än på TV. PAOK ville säkra mästerskapet och varför inte interagera mig med greker på ett café och göra som de gör. PAOK vann med 5–0 och fotbollen speglar Grekland lite som i ett nötskal. Det är underhållning, helgalet och kaos. I Sverige är det ett problem med bengaler och pyroteknik, klubben får böter för antalet bengaler på matcherna. Under denna matchen då PAOK säkrade ligaguldet på hemmaplan brann så många bengaler att det finns inget stödlån i världen till Grekland som skulle täcka som svenska böter för detta. I Sverige blir det avbrott i matchen när det ryker på en läktare, i Grekland ryker det på hela arenan och ”the show must go on”, annars blir det än mer kaos. Jag säger inte vad som är rätt eller fel i detta, utan överlåter till andra att döma. Integreringen då? Det går gick åt skogen när man inte kan snacka grekiska ordentligt. Sen verkade jag se lite för svensk ut för att de skulle gå på det. Senast på flyget från Aten till Heraklion klev en glad norrman över mig vid stolsitsen med kommentaren: ”jeg går förbi deg, du ser svensk ut”????? Det dödade mina eventuella framtida chanser att försöka smälta in som en lokalbo på ett café i Oslo, och se en match i norska Tippeligan.

Och vad händer härnäst? Next stop Rethymnon och fira grekisk påsk….

Text & Foto: Mats Randow