När tåget kör ut på bron går det så långsamt ett tåg bara kan köra. Det får inte bli några vibrationer på bron av det tunga tåget. Järnbron är sönderrostad och har en gång bombats hårt av amerikanskt bombflyg, det är obegripligt att bron fortfarande används. Kommer den hålla, det knakar och kränger och det långa tåget smyger sakta, sakta över till andra sidan. Väl över ökar det tunga tåget långsamt farten.

Bron heter Long Bien Bridge och går över Röda floden i Hanoi, Vietnam. Bron öppnade 1903 och är nästan 1700 meter lång och var länge en av de längsta broarna i Asien. Detta är en återblick från sommaren 2015. Jag sitter på nattåget från Hanoi på väg till Lao Cai i bergen. Slutstationen ligger bara någon kilometer från kinesiska gränsen.

Jag var på resa med en grupp danskar och norrmän, som enda svensk. Dagen före hade vi förirrat oss till denna gamla bro när vi nyfiket gick på upptäcktsfärd i Hanoi. Den kallas också för franska bron, den är ritad av Gustave Eiffel då fransmännen var kolonisatörer i Vietnam. Med mycket fantasi, alltså ett Eiffeltorn transformerat till en tågbro. Vi såg bron som en rosthög, det saknades bitar, stora som handbollar i konstruktionen, som rostat bort. Men, förstod att det varit en vacker bro en gång. Den var superviktig under Vietnamkriget för Nord Vietnam med transporter av krigsmateriel från Sovjetunionen under kriget. Därför bombade amerikanarna den franska bron. Man byggde snabbt upp den sönderbombade delen, annars inget synbart underhåll av den gamla bron. Vad är underhåll? Varför lägga tid på något som inte är trasigt och fungerar. På vår spontana upptäcktsfärd promenerade vi över hela bron, med livet som insats. Förutom tåg är den till för moppetrafik och gående.

När vi åkte nattåget över bron åker vi 1: a klass sovvagn och vagnen före var 2: a klass. De hade låst gallerdörrarna mellan vagnarna med ett hänglås. Det trodde jag de slutade med när Titanic sjönk. Jag tyckte 1: a klass var enkel. Men, i 2: a klass satt de trångt, i princip på varandra. Bänkarna såg obekväma ut med längsgående träribbor. Det fanns alltså inget utrymme för gnäll i 1: a klass. När vi kom fram till Lao Cai tidigt på morgonen hade de haft tungt monsunregn i två dagar och det regnade fortfarande när tåget stannade vid slutstationen. Ösregnet vräkte ner, som att stå i duschen.

Här började nästa äventyr. Vår vietnamesiska guide skulle ta oss från tåget till en restaurang där vi skulle äta frukost. Nu klev alla passagerarna av samtidigt. Det var tågvagnar efter perrongen bort till horisonten tror jag. Perrongen fylldes av trängsel i ösregnet och alla sprang nästan i panik med sina stora rullväskor och stora tunga ryggsäckar. Jag tog rygg i flykten på ett par av mina reskamrater, kryssade runt andra som fastnat med sin väska och ambulerande säljare med små bord hängandes på magen. Vill du köpa ett paraply? Fick jag höra av en av dem. Tack, men nej tack! Jag var redan blöt ända in på kallingarna. Ska det vara en karta i stället? Nej tack! Ficklampa? Kortlek? Eller en kylskåpsmagnet? Där någonstans försvann mina reskamrater och jag följde strömmen och sökte förtvivlat med blicken efter någon av dem i mitt sällskap.

Nu var det tomt på gatan. Bara jag kvar och ösregn. Alla andra från tåget hade slunkit in i någon av restaurangerna, andra på en buss eller minibuss och lämnat stan. Jag insåg att jag hade kommit bort! Jag kunde inte se någon från min grupp i någon av de närmaste restaurangerna. De var förmodligen på ett ställe på någon annan gata. Jag gjorde som man fick lära sig när man var liten. Stå still där du kom bort. Jag borde haft en visselpipa också. Jag gissade att de snart skulle ordna en räddningsoperation för att hitta mig vid liv. Inom 15–20 minuter var jag räddad och efter ytterligare 15–20 minuter hade jag bytt kläder och åt frukost. Duschat hade jag ju gjort ute i ösregnet.

Nu var jag redo för nya äventyr igen. Ösregnet övergick i duggregn, vi åkte ännu högre upp i bergen och besökte en marknad i en minoritets-by där H´mong folk bor. Därefter var det uppehåll och en 40 km lång cykeltur i bergen till vårat hostell där vi skulle övernatta. I dessa trakter är det glest mellan turisterna och då inte så gott om hotell. Vi bodde hos en familj på övervåningen i deras hus. Standarden var enkel. Middagen lagades över öppen eld i köket och vi fick lokalt hemlagad mat som avslutades med risbrännvin. På övervåningen sov vi på tunna madrasser direkt på loftgolvet. Det saknades heltäckande väggar utifrån och mellan våra sovplatser var det ett enkelt träskydd så det blev lite privat för natten.

Tanken är att nästa blogginlägg ska fortsätta precis här, där jag klart övertrött kryper in i moskitnätet för att sova på den tunna madrassen på golvet. Den enda och nakna glödlampan släcks för natten…….

Text & Foto: Mats Randow

Relaterat inlägg: Ormbiten i Vietnam