Jag kör med hyrbilen genom porten in till naturreservatet på Karpasiahalvöns yttersta område. Jag räknar med att passera ett antal ”Check-Points”. Den första kontrollstationen kommer bara några meter efter ingången. Därefter följer några till där bilen skall kontrolleras. Det är en flock vildåsnor som har som affärsidé att blocka vägen. De är korrupta och kräver morötter eller annat godis. En illegal avgift för att släppa förbi bilar. Åsnorna är välorganiserade. De sprider ut sig till minst 3–4 kontrollstationer innan man når parkeringsplatsen vid Aposteln Andreas kloster. Jag får problem, eftersom jag naturligtvis inte har några morötter med mig. Åsnorna blir supergriniga. Ni som hört hur en tjurig åsna låter vet. De låter mycket otrevligt.

Karpasiahalvön på Cypern liknar geografiskt ett långt pekfinger. Lite karakteristiskt pekar fingret ut från ön, ungefär mot nordost. Jag gillar den här delen av Cypern skarpt. Det är glesbefolkat med mycket natur. Befolkningen lever mest på jordbruk och pysslar en del med mikroturism. Man har känslan av att vara på en avlägsen plats, långt bort. Turismen når hit, men den är småskalig. Jag bodde i sista byn på halvön, Dipkarpas/Rizokarpaso (turkiska/grekiska). Byn är stor till ytan med ett oregelbundet rutnätverk av bygator med små gårdar. Det bor säkert fler gårdsdjur här än människor. Ljudintrycken var annorlunda än vad jag är van vid. Natten var tyst som i en gravkammare. Klockan 5 på morgonen började tupparna härja med sina höns och tävla med granntupparna om vem som låter mest. Ett par timmar senare startade bönderna sina traktorer utan hytt. Någon tog sin traktor in till bycentrum för ett ärende eller bara sätta sig på kaféet en stund. Andra körde traktorn ut på åkrarna för att göra lite nytta. Några hönor från grannen passade på att rymma från tuppen och krafsade fram godsaker att äta på inne på gården av mitt boende. Till kvällen hördes barnens lek, blandat med gårdshundarna som kommunicerade med varandra på avstånd.

Dipkarpas/Rizokarpaso är lite av ett centrum för den småskaliga turismen och agroturismen på Karpasia. Det finns ett flertal mindre familjeägda hotell och restauranger som serverar lokalproducerad traditionell mat. Halvön håller också mängder av oexploaterade sandstränder. De flesta är häckningsplatser för den stora havssköldpaddan (Caretta caretta). Det finns gott om historia. Antika civilisationer var etablerade här med hamn och handelsförbindelser i fjärran. Aposteln Andreas kloster nära den yttersta spetsen har också en anmärkningsvärd historia och många legender. Klostret är ett pilgrimsmål och helig plats för både grek- som turkcyprioter. Så finns också den så kallade karpasåsnan här, eller cypernåsnan som den också kallas.

Manolyams restaurang gick jag till på rekomendation. Annars skulle jag helt säkert inte gått in där.

Manolyam driver sin restaurang likt en enmansshow. Han är servitören, kocken, diskaren och allt annat som ska göras

Golden Beach på Karpasiahalvön

Åsnorna har viltstatus och är ett säreget inslag. Historier säger att det var grekcypriotiska bönder som lämnade sina åsnor när de tvingades fly under den turkiska invasionen av norra Cypern 1974. Den var senare utrotningshotad på halvön innan en grupp av både grek- och turkcyprioter organiserade sig för att rädda åsnan. Nu lär det finnas drygt 2 000 åsnor i vilt tillstånd. Alla lever inte i det inhägnade naturreservatet. De har spridit sig och går att se långt därifrån. Det finns även vägskyltar som varnar för åsnor, som vi har våra varningsskyltar för vilt.

Jag får säga att första gången jag kom ut här tyckte jag att det var rätt festligt med åsnorna som står vakt på vägen. Nu tycker jag att de är lite jobbiga. Du vet det där uttrycket: Dum som en åsna. Glöm det direkt. De är supersmarta och vet precis vad de gör. Nu gäller inte detta alla 2 000 åsnor. De flesta är skygga och håller sig undan. Precis som vilda djur ska göra. När jag går på vandringstur härute följer jag bland annat åsnornas stigar och man stöter på dem på avstånd. Som alltid när man är ute i naturen ska man hålla avstånd och inte störa.

Som en liten sammanfattning vill jag påstå att den mindre flocken av åsnor som hänger vid vägen och runt Aposteln Andreas kloster, är en grupp rebellåsnor. Det är inte deras fel, utan människan som ger dem sina mutor. Ett dåligt tips till dig skulle kunna vara att sprida ut några morötter i diket, så släpps du förbi utan problem. Men då gör man fel. Vilda djur ska ju klara sig själva. Vid klostret läggs mat ut för att locka rebellåsnorna. Det i sin tur lockar turister. En ruffig marknadsplats har etablerat sig vid klostret där man säljer krimskrams, souvenirer och just ätbart till åsnorna. Detta funkar. Många tycker att det är festligt att mata åsnorna eller dela sin smörgås med dem. Nu ska jag avsluta med att inte vara moralpolisen och peka med hela handen. Visst tycker jag att det är kul och supercharmigt med åsnorna, även om de kan vara skitjobbiga. Karpasiahalvön har fått en plats i mitt hjärta och förtjänar också sitt utrymme i min guidebok om Cypern.

Text & Foto: Mats Randow