Taxin rullar ut i bra tempo från flygplatsen utanför Heraklion på Kreta. Vi sitter i baksätet med bältena på. Är det lite svenskt? Vi är så vana att man gör så. Det är inte lika självklart för taxichauffören som förmodligen inte testat bältet på länge. Det är det vanliga kaoset i trafiken att betrakta efter vägen och i taxiresan ingår att man får höra den grekiska svordomen ”malaka” ett par gånger, när stillastående bilar står framför taxin. Bilar som ”parkerat” i gatan för att man, snabbt som ögat, bara ska springa in i kaféet och hugga en kaffe. Att man sedan glömt av sin parkering, när man råkar stöta på någon att prata med, är en annan sak. Ibland stannar bilen framför bara för att hälsa lite på någon på trottoaren. Att man hade lite mer att prata om var kanske inte meningen från början. Eller så stannar bilen framför bara för ett rödljus. Det kan också framkalla ett lågmält ”malaka”. Jag tror inte chauffören sagt så om det var grekiska kunder i baksätet. Hur som är det gôtt, som vi säger i Göteborg, att vara tillbaka i detta underbara kaos igen.

Känslan var helskum när taxin släppte av oss vid hotellet i centrala Heraklion. Senast jag var här var för två år sedan. Alla vet vi att det har hänt en hel del under denna tid. Pandemin tog hela världen i ett grepp som ingen kunde föreställa sig. När jag lämnade Kreta sist fanns ingen som hört eller anade något om corona. Efter en av världens hårdaste lookdowns har Grekland öppnat dörren igen. Allt kändes som vanligt och livet verkade återvända som det var tidigare. En ny sak för mig var det där med munskyddet. Här är det obligatoriskt så fort man går in någonstans. Likaså i taxi eller buss. Som svensk är jag van att automatiskt ta på mig bilbältet i bilen, inte ta på mig munskydd. Men jag skulle nu lära mig det och få in rutinen. Om greker struntar i bilbältet är en sak, de har bra rutin på munskyddet.

Så, vad tusan skulle vi nu hitta på i Heraklion? Vi hade ett par heldagar att slå ihjäl. När jag jobbade med guideboken om Kreta hade jag massor av planer, idéer och ”att göra listor”. Nu är boken klar och finns i bokhandeln. Jag kan inte göra mer. Varför inte bara vara, här och nu, samt återse några favoritplatser.

Första kvällen strax efter den behagliga taxiresan. På med munskydd, ut ur hotellrummet, ner i hissen och ut på gatan i den ljumna oktoberkvällen för en promenad ner till en fisketaverna. Vi upplevde lite härligt kaos i trafik och folklivet samtidigt som vi såg att det bara var vi som gick runt med munskydd. Ingen fara, bättre glömma det på än av, tänkte jag samtidigt som munskyddet diskret plockades undan. Det var inget krav på munskydd utomhus. Vi platsade oss på Ligo Krasi Ligo Thalassas uteservering, en utmärkt fisketaverna som hade lika många gäster nu som före pandemin. Mestadels lokalbefolkning, men en och annan turist hittar gärna in här också.

Samma kväll sprang George på hyrbilsfirman som jag anlitar på mig och hälsade glatt, det var ju ett tag sedan. Jag lovade honom att komma in till dem dagen efter. Så blev det och vi pratade lite om boken och saker som hänt de senaste två åren. Samtidigt bokade jag en bil för en dryg vecka, att hämta några dagar senare. Dagen var annars som en riktigt bra svensk sommardag med 25 grader där vi mest gjorde lite ärenden och samtidigt strövade runt som en vanlig turist, med en go lunch och såg lite av stan. Det blev en kopp grekiskt kaffe på eftermiddagen och samtidigt som jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen krängde marken till. Jordskalv? Jag såg mig om och ingen annan reagerade. Jag kollade tiden, 15:50 och tänkte att jag kollar upp senare om det var ett litet skalv. Min känsla var rätt och det var ett av många mindre efterskalv nära Arkalochori på centrala Kreta. Det hade varit ett kraftigt skalv där två veckor tidigare. Kvällens middag blev på rebellhaket, som jag kallar det. Ett favorithak med grekisk mat lagad från grunden.

Nästa dag: Munskyddsrutin, frukostrutin och sedan ut på stan. Målet var fokuserat mot Sankt Markus basilikan. Den medeltida venetianska kyrkan där en och annan italiensk hertig är begravd i golvet. Numera fungerar kyrkan som konsthall med tillfälliga utställningar. Vi fann en utställning av en konstnär med det mörka temat som skapade en allvarlig stämning i basilikan. Mina ögon såg katastrofer, undergångar, misär och trasiga själar som zombies i tavlorna. Detta låter inte alls festligt eller? Det var säkert inte meningen heller. Betraktelsen blev en tankeställare om livet i stort. Alltså, att värdera och uppskatta det livet man har.

Glad i hågen för att mitt liv inte är en katastrof begav vi oss tillbaka till hotellet för att fånga upp ett par saker och gå på toa. Jag hörde från toan att min sambo ropade något. ”Va”, jag hörde inte så klart. Så en gång till försökte hon få kontakt. Jag kände att hela badrummet gungade. Jäklar vilket jordskalv och jag tog mig ut i rummet för att kolla så sambon var okey. Samtidigt frågade hon vad vi skulle göra. Bra fråga? Nu är det kaos på riktigt. Tankarna snurrade i huvudet blixtsnabbt som monsterprocessorn i NASA:s megadator. På en millisekund konstaterade jag: Vi var på 6:e våning, ta inte hissen, gå inte ut i trapphus, jag tittade på golvlampan som stod och dansade, stå inte under dörrtrösklar, gå inte ut på balkongen. Mitt omedelbara svar blev: Vi står kvar mitt i rummet. Skalvet varade i över 30 sekunder. Det är lång tid att fundera på saker där och då och bästa skydd får man att krypa under ett bord, sägs det. För att inte få saker som ramlar ner på en. En annan bra sak att göra är att lägga sig på golvet, tätt intill sängen, ifall taket rasar. Då kan sängen förhoppningsvis hjälpa en aning.

Nu hände inget mer än att allt gungade ordentligt, så när det var över tog vi trapporna ner och gick ut på Eleftherias Square, en öppen plats. Torg och gator fylldes när alla evakuerade sig ut ur byggnaderna. Man visste ju inte om det skulle komma efterskalv. Där kunde man lätt ägna en tanke till konstutställningen igen och konstaterade att man är lyckligt lottad. Vi spekulerade om detta var ett kraftigt efterskalv till det stora skalvet på centrala Kreta två veckor tidigare. Kort efter fick vi info om att detta skalv var 6,3 på richterskalan, med epicentrum i havet öster om Kreta. Det hade inte med det tidigare skalvet att göra och kändes i Turkiet, Cypern som Egypten. Med nya uppdaterade perspektiv på livet begav vi oss dagen efter, för en dryg vecka, till just sydöstra Kreta.

Text & Foto om inget annat anges: Mats Randow

Relaterat

Läs mer: Att resa med en granat i bagaget

Läs mer: Med hyrbil på Kreta

Läs mer: Heraklion – En guide för storstadssemester på Kreta

Läs mer: Jordskalvet på Lesvos