Jag tittar upp från datorskärmen och ser en kajak snyggt paddla förbi. Jag fick en lysande idé och slog igen datorn och packade ihop mitt enkla kontor som jag för dagen har upprättat på Keramos Bar. Jag har aldrig paddlat kajak i Libyska havet. Det vill jag ha med på min meritlista. Lycklig av denna fantastiska idé springer jag upp på rummet, byter om, smörjer på med massor av solskydd, tar på mig kepsen och ett par fräcka solglasögon. Springer sedan ner till stranden och spanar in kajaker. Jag är helt klart en riktig landkrabba och känner att detta kan bli äventyrligt nog. Här i Loutro på Kreta ligger havet oftast ganska platt. Vindarna kommer oftast från norr och de höga bergen skyddar denna södra kust effektivt från vindar och det är sällsynt med vågor i vattnet. Jo, det ska nog gå bra.

Jag blev tilldelad en knallgul kajak. Bra, tänkte jag då syns jag bra för andra båtar. Kajak hade jag inte provat sen vi paddlade runt två dagar i grottor och laguner i Halong Bay, Vietnam. Men, det var ett annat äventyr. Jag vinglade upp på kajaken och påmindes om hur svårt det var att hålla balansen. Uthyraren sträckte en paddel till mig och jag höll på att åka av, redan. Jag sa till han att är jag inte tillbaka före mörkret har jag kanske drivit till Libyen och frågade om han inte kunde plocka upp mig där i så fall, eller skicka ner en båttaxi.. Han gapskrattade och svarade att det kunde bli svårt. Bra, då vet man förutsättningarna tänkte jag och petade till i den lilla betongpiren med paddeln så kajaken kom iväg. Här kom nästa chock. Jag började tänka svenskt och kom på att jag inte fick med någon flytväst. Jag såg inga heller. Däremot såg jag en liten kille på stranden med keps som jag, fast han hade armpuffar. En snabb tanke for att jag kanske skulle sno armpuffarna av killen. En snabb konsekvensanalys gjorde att jag avstod. Det skulle förmodligen bli riktigt dålig stämning på stranden och det vore tråkigt att ha orsakat det.

Jag paddlade runt lite först i bukten och sikten i det klara och turkosa vattnet var fantastiskt. Jag försökte ha koll på alla snorklar i vattnet så jag inte padlade över någon. Jag rundade nedanför ruinen av den venetianska borgen och den lilla ön, eller holmen som effektivt skyddar Loutrobukten från vågor när vinden ligger från andra hållet. Jag paddlade ut runt, mot andra sidan av Loutros udde. Ärligt talat höll jag mig nära land som den landkrabba jag är. Sedan kom ju en och annan båt och härjade upp det stilla havet. Vågorna blev stora som om en lokal storm precis passerat. Då gällde det att hålla reda på paddeln, och sitta still i den redan vingliga kajaken och bara vänta ut vågorna. Förlorar jag paddeln, då blir väl nästa stopp Libyen. Ramlar jag ur, kommer jag inte upp i kajaken. Jag hade ju inte direkt några nödraketer att plocka fram ur fickan heller.

Med andra ord, det händer saker i Loutro. Inte alltid så dramatiskt som i förra inlägget Big drama show i Loutro , där jag nosade lite på vandringsleden upp till Anopolis. En morgon tidigare i veckan stegade jag upp för backen eller berget upp till byn. Den flera tusen år gamla vandringsleden zick-zackar upp för berget och på 650 meters höjd är man uppe. Där på bergskrönet ligger kyrkan Agia Ekaterini som i ett fort med milsvid utsikt och även fina vyer över ön Gavdos i söder som är Europas sydligaste utpost. Med lite tur i kajaken kanske man kunnat strandat där istället för i Libyen om jag tappat paddeln. Hur som, vänder man sig vid kyrkan åt andra hållet öppnar sig en liten grön platå där Anopolis ligger och precis efter platån tornar ännu högre berg upp sig. Vita bergen där de närmaste topparna når över 2400 meter. Det slår Kebnekaise med god marginal.

Byn Anopoli var en gång en självständig stadsstat under antiken. Stark nog med en egen valuta och mynttillverkning. Anopoli ligger på knappt 600 meters höjd så här är luften svalare och det är inte riktigt den hettan som är nere vid kusten. Man möter även här många vandrare. Anopoli är en bra utgång för de som skall vandra upp till Pachnes som är Vita bergens högsta topp. Jag siktade in mig på en taverna i Anopoli istället för en tidig lunch eller en andra frukost om man så vill. Därefter var min plan att ta mig tillbaka via byn Livaniana. Vid ruiner av ett svunnet Anopoli börjar en gammal led som förbinder dessa byar med varandra. Vid ruinerna är det öppet och fritt att själv leta sig runt i gamla gränder.

Livaniana beskrivs bäst som en övergiven by. Om man bortser från alla dessa getter i gränderna. Något enstaka hus är renoverat och byn har en taverna. Tavernan är oftast obemannad och det är självbetjäning som gäller. Innan man tar sista sträckan tillbaka till Loutro är det absolut värt ett stopp och en paus från vandringen på tavernan som har en utsikt i världsklass, med vyer över Libyska havet och Phoenix nere på Loutros udde. Phoenix som var staden Anopolis gamla hamn.

Vad beträffar äventyret i kajaken slutade det lyckligt och kajakuthyraren såg glad ut när jag var tillbaka, eller för att kajaken var tillbaka. Loutro är perfekt för kajak och SUP med sitt vanligtvis stilla vatten och nästan obefintlig vind. Ni som kajakat tidigare vet hur vingligt det kan vara när havet rör på sig. Ni som är sugna på att vandra på Kreta under högsommaren. Till er kan jag rekommendera och råda att lägga era vandringar i huvuddelar på minst 500 meters höjd och uppåt. Temperaturen är där något svalare och man får ut mer nöje av sina vandringar.

Text & Foto: Mats Randow