09 Augusti 2018 | Asien
Jetlag, hur man gör alla fel
Hur hanterar du jetlagen på långresor och vad har du för knep för att komma in i nya dygnsrytmen? Jag och Eva åkte på vår första långresan till Thailand, en januariresa med elva timmars flyg från Göteborg till Phuket. Sex timmars tidsskillnad blir det. Det är väl inte så knepigt?
I sätet framför mig på flygplanet satt en go göteborgare som varit i Thailand många gånger och visste hur man skulle göra. Han köpte en halv liter whisky på tax-free. Han erbjöd sina grannpassagerare en skål då och då, som de tackade nej till varje gång. Som en glad och käck göteborgare pratade han mycket och länge med sina närmaste grannar, i tre timmar. De försökte sova så gott det gick och så fort de började slumra till, kom ett fint erbjudande om en liten skål med billig Whisky. De tre timmarna var bara förfesten, nu plockade göteborgaren fram esset ur rockärmen, en sömntablett som han svalde med en slurk whisky. Bam och det blev äntligen tyst i kabinen. Han somnade som en bäbis och glömde skruva på korken på flaskan. Den sista halvan som inte dracks upp kluckade ur flaskan och rann ut på golvet, på mitt handbagage under hans stol. Göteborgaren sov så gott att han försov sig från frukosten som senare serverades. När det var tjugo minuter kvar till landning, då bältet ska knäppas, ryggstöd upp och fönsterluckor öppnas, vaknade han och sträckte på sig. Hans kommentar när planet tog mark var, ”den gick la bra denna här flygresan”.
Nu var det morgon i Thailand och jag var ju helt knäpp i huvudet och knockad av trötthet när vi landade. Samtidigt lite avundsjuk på göteborgaren som såg oförskämt pigg ut. Är det är så man ska göra? Vilket proffs. När jag senare irrade ut i den tropiska morgonluften kom jag ihåg att det var sjukt grönt och fint. Jag kom inte ihåg hur jag fick min väska, kom igenom migration, tull och allt vad det nu var. Ett svart hål i minnet.
Min smala lycka, var att denna resa organiserats som en paketlösning. En guide väntade och samlade ihop mig och resesällskapet. Guiden ställde mig på en plats med en flaska vatten så att jag inte skulle komma bort. Han tog hand om hela situationen. Kort efter, visades vi in i en minibuss och färden gick från Phuket till fastlandet. Vid bron till fastlandet somnade guiden och alla andra i minibussen, utom jag och chauffören. Färden gick i vansinnigt hög fart rakt in i djungeln och upp i bergen, på serpentinvägar i snäva kurvor med brådstup på sidorna. Jag var skittrött och livrädd, vågade inte somna. Jag tänkte, ska jag dö nu så vill jag vara med om det och veta hur det gick till.
Vi var framme vid Khao Sok River Lodge och Khao Sok Nationalpark tidigt på förmiddagen. Lodgen var byggd på stolpar som en liten stugby i luften, med gångbryggor mellan byggnaderna i tät djungel. Ljudet från djungeln med cikador, fåglar och tjoande apor i fjärran var exotiskt värre. Nu har man fått tips av rutinerade långresenärer att man skall kriga sig in i den nya dygnsrytmen direkt. Jag tittade på sängen. Det där kriget har gått från en planerad organiserad strid till kaos, man mot man krig där var och en får klara sig själv för att överleva. Det var så mycket bomull i huvudet att det rann ut genom öronen. Fönstren i rummet stod öppna med bara ett myggnät emellan. Djungelljudet var som ljuv musik. Jag tittade på sängen igen. Ska vi inte lägga oss en liten stund, sa jag och upprepade, bara en liten stund, bara en halvtimme. Även om det är fel.
Vi låg och blundade i kanske två minuter och bara lyssnade på djungeln medan man sakta seglade iväg till John Blunds värld. Där startade någon med överskottsenergi en bensindriven röjsåg utanför fönstret. Okey, lodgen höll på att växa igen i djungeln, det såg vi. Naturen vill ta över. Men, varför starta röjsågen nu? Det lät som han stod bredvid sängen och gasade med sågen. Svordomarna som kom ska inte skrivas ner här. Det gåtfulla är att vi ändå somnade omedelbart till sågens oväsen. Vi vaknade sen samtidigt och det var knäpp tyst ute. Så när som ljudet från några märkliga fåglar. Vi frågade varandra vad klockan var och när han med sågen tröttnade? Ingen av oss har en aning. Men, vi konstaterar helt krasst att den där goa halvtimmen blev sex timmar. Förmodligen vår livs skönaste sömn och vi hade helt pajat våra förutsättningar att komma in i den nya dygnsrytmen.
Det var redan sen eftermiddag och jag mådde som en prins då vi tog en promenad i de nya omgivningarna, köpte en frukt-smoothies som fortfarande är den godaste vi smakat. Bara den var värd elva timmars flyg, inklusive att dö för i färden med dödsångest i minibusen. Den rekommenderas. Lunch blev istället middag och vi gick till sängs igen normaltid på kvällen till den riktiga thailändska natten och göra ett nytt försök att anpassa sig.
När vi nästa gång vaknade av oss själva, känner vi oss utvilade. Det var fortfarande svart ute. Känslan var att det är tidigt på morgonkvisten och solen är på väg upp, när som. Vi konstaterade bittert att klockan bara är ett på natten och vi har sovit ”middag”. Det var bara att somna om. Det där med att försöka sova på komando, trots att man är klarvaken och fullständigt utvilad funkar sådär. Vid fyrasnåret är jag så rastlös att jag ger upp. Nu får det bli morgonkaffe och kicka igång dagen. Helnöjd med det senaste beslutet trallade jag upp. Dock saknade jag en tesked för att göra kaffe på rummet. Jag skulle kunna trolla ihop gott kaffe ändå. Men glad över att ha något att göra gav jag mig ut på teskedsjakt i djungelnatten. Med märkliga djungelljud runt mig stegade jag mot receptionen och lobbyn, som är som ett hus utan väggar. Där sov lodgens personal i sofforna. Sorry, sorry. Sa jag och väckte halva styrkan som plötsligt stod givakt för mig, leende och handflatorna ihop. Jätteglada att få hjälpa till, eller inte. En kaffesked kom fram och personalen återgick till tidigare verksamhet.
Naturligtvis blev vi trötta senare på dagen. Vi klarade det bra tack vare lite aktiviteter med ett besök på en elefantcamp och ett äventyr med kanot i Khao Sok River. Här skulle man kunna sätta punkt för detta inlägg om det inte var för Evas skor. Ett par joggingskor. Skorna hade varit med på elefantcampen, promenerat runt i elefantskiten och lera vid vattenhål som elefanter trivs i. Tillsammans med fotsvett i den tropiska värmen är det en idealisk kombination att använda skorna i ett prank. Skorna placerades på hatthyllan mitt i bussen. Nu var det inget prank på riktigt, utan bara ett helt oskyldigt och tanklöst byte av skor. Av någon oklar anledning hamnade vi på sittplatser längre bak i bussen och inte vid skorna. En varm buss påverkar dessutom lukten perfekt och förstärker skornas effekt på luftmiljön på alla tänkbara sätt. Alla mitt i bussen börjar leta bland sina prylar efter vad som luktar innan någon finner dojjorna på hatthyllan. Någon annan sitter då nästan längst bak och tittar ut genom fönstret, fortfarande lite jetlaggad, medan en intensiv FBI utredning pågår om skornas möjliga ägare. Skorna som förtjänar rött kort borde åka ut direkt. De får dock bara gult kort och klarar sig. Eftersom vi sitter långt bak i bussen roades jag förmodligen mest av alla och vi kunnde gå av sist och diskret smyga med skorna utan att någon skyldig blev dömd. Med skorna tillbaka på rummet kände vi hur det har luktat mitt i bussen. Vi förstog varför de allvarliga minerna i bussen. Nu var det inte lika roligt längre. Skorna fick där sitt andra gula kort, utvisning rätt ut på balkongen.
Vi kommer in i dygnsrytmen efter nästa natt med bra sömn. Detta var första långresan och man lär sig nya saker så länge man lever. Skorna blev slängda som vanligt skräp. Samvetet gnager fortfarande och de skulle kanske sorterats som riskavfall.
Text & Foto: Mats Randow