02 Mars 2019 | Grekland - Kreta

Jag har en plan, eller hur tar man sig ur knipan

Jag har en plan, som vanligt. Jag står vid Votamosjön, norr om Zaros på Kreta. Känslan är att min plan går fel. Planen är att jag ska ta mig upp till Rouvas Forest högt upp i Psiloritismassivet. Genom Rouvasravinen eller Agios Nikolaosravinen som den också kallas, efter klostret vid ingången till ravinen. Jag tror att det är för mycket vatten i vägen för att det ska vara möjligt. Nära starten på leden ser jag en skåpbil med österrikiska nummerplåtar och en kvinna som huserar i den. En sån där bil som är inredd med hela ens hem och liv i, en livsstil som kallas ”vanlife”. Hon har bergis varit i Rouvas Forest om det är möjligt, tänker jag. Jag frågar. Inte helt otippat hade hon försökt, men kom inte långt förrän det var djupt vatten, stark ström. Hon tog sig vidare genom att ta av sig kängorna och vada över. Sen stopp igen och hon fick vända. Inte bra.

Klostret Agios Nikolaos

Det är här man ska åka tillbaka och äta några bullar istället. Ja, ni som hänger med på bloggen vet att jag landade på Hotel Keramos i Zaros och åt bullar i två dagar . Jo vars som GW Persson säger. Jag gjorde lite andra saker också, bara så ni vet. Detta är en återblick på förra veckan.

Jag tänkte lura forsarna och åkte runt bilvägen till klostret Agios Nikolaos vid porten, eller ingången till ravinen. Det är fusk. Jag vet. Men, går det inte så går det inte. Klostret lär vara byggt på en plats där ett gammalt tempel tillägnad Poseidon ska ha legat. Ironiskt nog hade Poseidon som uppgift att hålla ordning på vädret, kanske vi skall hålla oss bättre väl med honom.

Hursom, jag hade tagit mig förbi hindret och frågade en munk på klostret om han visste hur det såg ut uppåt och om det var möjligt att gå till Rouvas? Nähä, sa han!!! Inte första biten efter leden. Men, om du går vägen upp på berget så ska jag komma förbi en stor fors som ska passeras och därefter kan jag gå vidare till Rouvas. Bra där.

Vägen ovanför klostret förbi nästa hinder. Fusk?

Vägen var väl inte en väg så, som man kör bilar på. En riktig skitväg. Jag skulle knappt våga åka traktor där. Jag gick, så för mig var det inga problem och jag tog mig förbi ännu ett hinder. Fusk igen? Ja, det var det. Men, som sagt. Går det inte, så går det inte. Jag anslöt till den ordinarie vandringsleden upp och fick riktigt fina vyer. Leden var sådär. Det hade som sagt regnat en del och det hade varit ett och annat jordskred och stenras även här. Signaler på att man ska vara mycket försiktig och larmlampor som blinkade. Jag kom fram till strömmen igen och här var det sidbyte, jag skulle över. Det var mycket vatten, en bit över kanten på mina kängor och helt säkert fanns inga alternativ. Jag slängde i några stora stenar som jag tänkte vada över på och såg att detta inte kommer funka. Som vanligt smidde jag nya planer. Plan B var att jag skulle ta sats och springa över. Jättedumt, men funkade. Fyra steg tror jag det var. Så fort foten landade, lyfte jag den snabbt och jättehögt och tog nästa steg. Kanske såg det ut som en balettdans med stilpoäng till mig. Därifrån går leden högt på branten en bit från strömmen och jag kände att detta kan gå. Det var möjligt att gå till Rouvas idag.

Leden går högt med fina vyer över Rouvas-ravinen

Där leden går in i ravinen vid strömmen går ”stigen” i strömfåran. Jag var också nära snögränsen, kanske bara ett par hundra meter upp. Vattnet var också djupare och strömmen stark. Munken sa ju att det skulle gå, klart man ska lita på en munk. Ravinen är här tight och bergen branta, solklart var att det fanns inga som helst andra alternativ. Jag fick se repet som var förankrade i bergssidan. Ahaa. Man ska hänga i repen och ta sig förbi kanske 4–5 meter och ta små fotsteg i bergssidan eftersom vattnet når upp till bergskanten. Kommer repet att hålla för mig? Alternativet att ta av sig skor och vada fanns inte. Det var lite för djupt, ojämnt och strömt. Bakom detta hinder såg det också hopplöst ut.

Repet hänger i bergssidan till höger vid den starka strömmen

Jag grubblade lite på saken och förhandlade med mina demoner om saken. Sen tog jag det enkla och självklara beslutet att bryta och vända. Jag var också ensam, förutom just mina demoner. Munken har förmodligen gud med sig på sina vandringar och ligger riktigt bra till där. Jag var tveksam till om jag får samma hjälp av mina demoner. Jag gick neråt tillbaka och tar sats över den förra forsen, samma taktik, samma stil. Bara kanten på strumporna ovanför kängorna blev blöta. Kanske någon där uppe höll lite koll på mig ändå. Jag tog en bulle till och fortsatte nerför.

Nästa utmaning, Kofinas 1231m

Dagen efter var jag nyladdad och preppad med en ny bullfrukost. Jag hade en ny plan. Jag skulle gå upp till toppen på berget Kofinas i Asterousiabergen. Där borde inget vatten vara i vägen och även om det är högsta toppen (1231 m) i Asterousiabergen är det knappast ett högt berg om man jämför med andra berg på Kreta. Det tog mig knappt en timme till byn Kapetaniana på 800 meters höjd som jag utgick ifrån. Jag hade Kofinas framför mina fötter och började ana oråd, igen. Sista biten såg ut som ett klätterberg. Kofinas betyder korg på grekiska och bergstoppen ser ut som en upp och nervänd korg. Branta sidor med en platt topp. Jo vars, det ska gå en vandringsled hela vägen på något vis.

Jag kom fram till ”korgens” nedre kant. 1100 meter över libyska havet nedanför berget. Vyer som jag vilat ögonen på under min vandring. Jag anade oråd. Här var riktigt brant, det var högt och gåsgamarna satt på klipporna ovanför mig och spände ögonen i mig, några gamar cirklade både över mig som under mig. Ni fattar nu att det är högt här. Jag har en släng av höjdrädsla så det är därför jag var lite orolig i mina tankar. Säkerheten såg god ut, det fanns naturliga trappsteg upp med staket och räcken. Jag gjorde ett försök och traskade uppför klippan utan att titta för mycket på vyerna, fokuserade på annat. Det är cirka 300 meter att gå och lite drygt 100 höjdmetrar så är man uppe på toppen som är en gammal minoisk helig kultplats. Där uppe har man offrat till gudarna fram till romartiden. Numera har kristendomen tagit över och man ska hitta kyrkan Timios Stavros byggd i sten där.

Jag kom bara halvvägs upp och tagit den värsta branten när jag kände att nu var det stopp. Det här var inte kul längre. Så högt och så brant på sidan. Jag hade nog bara 30 höjdmetrar kvar. Jag har mina demoner som följer mig och fick en mental brottningsmatch med dem. Efter sunda försök till förhandlingar med demonerna kändes att det var nog nu och jag satte mig ner och käkade bullar i protest. Sen gick vi ner tillbaka.

Rovfåglar både högt som lågt

Två vandringar på två dagar där jag var tvungen att bryta, den ena precis framför målsnöret. Misslyckande? Nädå, varför det. Tvärtom, ingen olycka har skett och jag har fått uppleva så mycket och lite till ändå. Fantastiska dagar. Det bästa är att jag har skogen i Rouvas kvar och har en anledning att återkomma till Zaros och Katerinas bullfrukost. En annan reflektion är att man behöver inte imponeras av andra som jagar höjdmetrar på de högsta bergen i världen, de har förmodligen aldrig varit på Kofinas. Inte högt så, men ett djäkla spektakulärt berg. Rekommenderas. Det är en vacker vandring dit och absolut ingen skandal om man vänder redan vid ”korgens” kant. Förmodligen hade minoerna Zeus och andra gudar med sig när de gick i procession med offergåvor upp till Kofinas.

Text & Foto: Mats Randow

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.