Förra veckan vägde vågen tungt på oturssidan. En olycka kommer sällan ensam. Det börjar med att min planering sprack direkt när det visade sig att min bokning för mitt boende var helt fel. Se inlägget om: Överraskningen jag inte ville ha. Okey, jag var kvar i samma region. Ingen katastrof. Värre var det med mitt knä. Jag hade planerat för 4–5 vandringar under veckan och knät pajar efter första vandringen. Inte bra.

Man skulle kunna dra en liten tunn röd tråd ifrån mitt förra inlägg, Faraos hämnd. Att bli sjuk på semestern. En liten skillnad är att jag inte har semester och behöver mitt knä, nu. Hade det varit bättre att byta? Lite mer knäproblem på semestern när man ändå laddar om. Och ta en magsjuka likt Faraos hämnd när man ska jobba? Det brukar ju gå över på någon dag, max två. Jag börjar rysa lite av bara tanken. Magsjuka kan bli en nära döden upplevelse och på skalan är det nära noll, eller minus på mitt omdöme för den upplevelsen.

Enklast är att gilla läget, kan ändå inget göra åt det, eller? Så här gick det till. Jag tog morgonbåten klockan 8:00 från min tillfälliga bas i Agio Roumeli till Loutro. Vandringen gick först till byn Livaniana. Bara det, ett vackert namn på en by. Den är delvis övergiven och samma gäller tavernan, Taverna Livaniana. Inte stängd, men ingen där. Det är självservering som gäller. Bara att plocka fram vad man vill ha, betala efter prislista och lägga pengar på anvisad plats. Dricksa sig själv för service i världsklass, sätta sig och njuta av kalla drycker och utsikten över Libyska havet. Därefter var målet Aradena. Inte mycket liv i den byn heller. Här kliver jag ner i Aradenaravinen och har 5 kilometer ner till Marmarastranden. Vilket vackert namn på en strand. Bara namnet måste marknadsföra sig själv. Ravinen börjar som en ”walk in a park” och blir snart tuffare och svårare med trånga och brantare passager. Bra äventyr och fullständigt livsfarligt på vissa passager. Åja, det livsfarliga hänger mer ihop med min enkla höjdrädsla. Det var bra brant och man gick högt på sidan av ravinväggen både lite uppför och mest nerför. Det fanns några rangliga staket för syns skull. Häng inte på staketet, då rasar det och man far ner i stupet och knät kan gå sönder. Skämt åsido, skulle aldrig falla mig in och hänga på ett staket där. Rasar man ner dör man om man inte har en sagolik änglavakt.

Vid något av de brantare ställena där det påminner mer om klättring än vandring måste jag ha vridit knät på något vis och jag kände att något hade hänt. Det ömmade lite, inget jag tänker på då. Jag passerade Maramarastranden utan bad. Det var typ knökat som vi säger i Götet och jag gick vidare till Loutro. Där blev det ett bad och jag upptäckte att jag inte kunde simma. Bröstsim alltså. Knät funka inte. Frisim, crawl eller vad det heter funkar. Det är dock inte min starkaste teknikgren och jag riskerar att drunkna efter några kallsupar.

När jag var tillbaka i Agio Roumeli gjorde knät inte bara ont, utan ont, ont. Jag anade att det behövde vila en aning och jag funderade på att ställa in min nästa vandring för morgondagen. Dagen efter behövde jag inte fundera mycket mer. Jag kunnde knappt gå på benet och upptäckte att jag borde bott på första våning. 22 trappsteg var en pina och jag gick ner baklänges. Jag haltade bort till Samaria restaurang för frukost. Jag skulle ha kunnat ge bort ett halvt kungarike för en rullator, om jag hade haft ett Det fanns inte på kartan att jag ska vandra runt i några berg idag, tänkte jag. Det blir vila och jag satt inte i sjön som man säger. Jag skulle kunna tillbringa några dagar vid stranden och träna på frisim. Jag hade också bra WIFI, elektricitet, mat, dricka, kaffe och bra service på Samaria restaurang. Jag passade på att skriva i kapp mig och göra annat jobb.

Det blev långa dagar och jag började fundera på vad jag kan göra åt knät. Här fanns inga apotek och ingen doktor. Jag googlade runt lite och blir min egen hobbydoktor. Knäskålen var hel, även om det inte känns så. Det är bra. Menisken? Vad är det för något? Korsbandsskada? Löparknä? Vatten i knäna? Problem med Brosket? Artros? Jag diagnoserar mig själv och kommer fram till att jag nog har en liten släng av alla dessa saker. Jag ordinerar som medicin den där hutten raki man får efter middagen och bad om en extra. Det dödar det mesta, inklusive mina onda demoner i knät. Trodde jag ja. Jag förstog också att man inte ska vila ihjäl knät. Brosket behöver rörelse för att läka. Okey, jag slänger rullatorn, som jag önskade jag haft parkerad utanför tavernan. Efter fyra dagar började jag kunna gå lite och femte dagen berättade jag för Prokopis och alla andra i restaurang Samaria att jag ska ut och vandra, lite grann. Alla jublar och gör nästan vågen. Hur skulle jag tolka det? Jag höll på att växa fast i restaurangen och de var väl oroliga att jag ska bli kvar när säsongen är över.

Prokopis gav mig förslag på en lagom tur. Han är själv uppvuxen i dessa berg och verkar ha koll på vad som finns under varje sten. Jag gick först till gamla Agio Roumeli som övergavs på 60-talet, och ligger nära Samarias nationalparksgräns. Där vände jag uppåt på en gammal åsnestig mot den gamla borgen på 200 meters höjd. Den ligger alldeles ovanför nya Agio Roumeli med fin utsikt mot porten in i Samariaravinen och mot andra sidan fin utsikt över havet med Europas sydligaste utpost, ön Gavdos. Härifrån borde jag traska ner igen. Men, åsnestigen fortsatte också uppåt. Knät kändes som det gick att hantera, jag fortsätte spontant stigen upp för att se vad som fanns där. Ytterligare 1,5 kilometer upp på cirka 500 meters höjd låg en borgruin till, en mindre. Stigen fortsatte också därifrån vidare uppför. Nu i efterhand är jag överens med mig själv om att allt sunt förnuft sa mig att jag borde ha vänt ner redan vid den första borgen, vilket min gubbe på min högra axel påpekade. Han som gillar ordning och väl genomtänkta handlingar. Den andra gubben på den vänstra axeln fick för stort utrymme och övertalade mig att fortsätta upp. Han är superspontan och gör inga konsekvensanalyser. Han hotade med, att annars skulle jag aldrig få veta vad som fanns däruppe. En dryg kilometer till och jag var på 800 meters höjd och hittade ännu en ruin. Förmodligen ett gammalt tillhåll för rebeller, eller bara ruiner efter herdarna. Där började jag ångra mig lite att jag gått så högt upp, men det var lite väl sent för det. Det är alltid värst för knäna nerför. Smart Mats, ska jag behöva gå baklänges ner också här?

När jag kom ner igen gör det inte bara ont i knät, utan ont, ont, igen. Jag tar ett bad i havet efter den svettiga vandringen och ger upp frisimmet av ren överlevnadsinstinkt. Till kvällen sätter jag mig till bords igen på Restaurang Samaria för middag. Jag visade Prokopis lite bilder från dagens äventyr. Först den stora borgen. Han nickade och sa artigt att det var en fin bild. Sen den andra och mindre borgen. Jag frågade om han varit där. Tusentals gånger blir svaret och han berättar lite om borgen. Nu kom bilden fram på sista ruinen. Han nickade igenkännande även till den. Nu bläddrar jag fram en bild på det lilla hotellet där jag bor och frågade seröst om han kände igen det huset då? Han utbrister i skratt och påpekar för mig att det är klart han gör. Det är ju mitt hus, säger han. Jag vet, svara jag med ett busigt leende.

Detta var sista kvällen i Agio Roumeli och om man ska dra en lärdom och en summering av äventyren. Jag förstår nu att jag behöver ge knät en ärlig chans att komma i form igen. Nu blir det mer LAGOM vila och inga avancerade äventyr på ett tag. Jag fyllde trotts allt upp mina dagar och fick bra saker gjort, varje dag. Nu presenterar Prokopis den goda nyheten, hans bror nackade en höna igår och den ligger klar i ugnen. Vad sägs om det, frågar han. Bra, den kör vi på med lite vin till blev mitt svar.

Text & Foto: Mats Randow

Relaterat

Läs om: Överraskningen jag inte ville ha