Den vackra sången hörs ända ut i gränden inifrån huset. Flickan som sjunger så vackert heter Rodanthi och hjälper sin mor med sysslor i köket och i vävstolen. Den turkiske Pashan hör sångerna när han går förbi och planerar en kidnappning av Rodanthi. Sången är så vacker att han ville gifta sig med henne. Kidnappningen planerades när Rodanthis far som var präst i Kritsa inte är hemma. Modern ville annat, spärrade dörren och sa att hon var ensam medans turkiska soldater tvingade sig in. I sin vrede slog turkarna modern till döds och tog flickan Rodanthi till Pashans hem. Det finns mängder med myter och legender på Kreta. Detta är dock en sannhistoria som här utspelar sig år 1817 i byn Kritsa på Kreta.

Kritsa är en mycket gammal by som är listad som en traditionell grekisk by med sina stenhus i gränderna. Här bor runt 1500 invånare och byn är ett hantverkcentrum och traditionerna hålls i liv. Kritsa är ett populärt utflyktsmål och lättåtkomligt från Agios Nikolaos och Elounda. Det finns gott om kafeneio, tavernor och souvenirbutiker med traditionellt hantverk. Byn är belägen på drygt 300 meters höjd och klänger sig upp för en sluttning med panoramautsikt över Mirabellobukten. Har man också en historia att berätta, som om flickan Rodanthi kryddar det intresset lite extra till besöket i Kritsa.

Rodanthi fick senare smeknamnet Kritsotopoula och betyder ungefär Kritsa-flickan. I Kritsa är man stolt över henne och hon har en liten staty i byn och huvudgatan heter Kritsotopoula, namngiven efter henne. Hur gick det då för Rodanthi? I sin sorg tog sedan Rodanthi livet av Pashan som var indirekt orsak till hennes moders död. Med hans kniv skar hon halsen av Pasha Hoursit medan han sov. Hon använde sedan kniven för att skära av sitt hår och genom att binda upp sina bröst dolde hon dem och klädde sig till en ung man och kallade sig för Manolis. Hon flydde upp till bergen och anslöt sig till Kapten Kazanis rebeller i motståndskampen mot turkarna. Rodanthi fick av rebellerna smeknamnet Spanomanoli, (skägglöse-Manolis), och ingen anade att hon inte var en man. År 1823 deltog hon i en tvådagars batalj mot turkarna utanför Kritsa där hon tog emot det dödliga skottet i bröstet. När hennes stridskamrater revade upp skjortan för att plåstra om skottsåren, var hemligheten ute och Rodanthi var avslöjad. Vid platsen där hon blev skjuten står en minnessten som föreställer ögonblicket med skottskadan till minne av henne.

Minnesstenen hittar man knappt 3 km utanför Kritsa, nära den arkeologiska platsen och ruinerna av den doriska stadsstaten Lato. Lato är från 800-talet f.Kr, kanske äldre. Lato är en av de bäst bevarade ruinerna av en statstat från det klassiska Grekland och hellenistisk tid på Kreta. Man tror namnet kommer från gudinnan Leto som var mor till Apollo och Artemis. Lato var en av de viktigaste städerna och man hade egen mynttillverkning. Lato var inblandad i en långvarig konflikt om landområden med grannstaden Olous som låg nära dagens Elounda. Lato låg mellan två akropolis och man kan se ruiner efter tempel och en handelsplats. Här finns också en teaterliknande plats man tror använts till möten och samtal. Man kan se det strategiska läget på höjden med fina vyer över Mirabellobukten. Agios Nikolaos var Latos hamn och hette Kamara på den tiden. Under romartiden fick Kamara en större betydelse med sjöfartens utveckling och Lato övergavs på 200-talet e.Kr.

Tillbaka i Kritsa sägs det att strukturen i byn påminner om gamla minoiska städer. Sant eller inte? Det är ändå intressant att bara promenera och upptäcka i de gamla gränderna. Vid slutet på affärsstråket på gatan uppkallad efter Kritsotopoula ligger ett litet museum uppkallat efter Rodanthi. Det handlar inte så mycket om flickan, utan här kan man få se, känna och lukta på olika örter, kryddor och medicinalväxter som naturen ger. Muséet är inrett i ett mycket gammalt hus och har också ett rum med lite folklore och även en del fossiler av den kretenska dvärgflodhästen. Muséet drivs ideellt och är gratis. Dock tar man gärna emot ett litet bidrag som tack för besöket. Fortsätter man sedan på gatan Kritsotopoula övergår den från gata till en gränd in i det riktigt gamla Kritsa. I slutet av den gränden ligger ännu ett museum som heter Kritsotopoulas Museum. Och nu minsann, har vi hamnat i det gamla stenhuset där Rodanthi sjöng sina vackra sånger. På riktigt. Cirkeln börjar sluta sig kring Kritsotopoula. Man har renoverat huset och inrett det snyggt precis som det var i början på 1800-talet med möbler, vävstol och massor av andra föremål som har med den tidens hem att göra. Detta museum drivs också ideellt och har fritt inträde. På samma sätt tar man gärna emot ett litet bidrag för att täcka sina kostnader.

Kritsa har många kyrkor och den mest kända är Panagia Kera. Kyrkan är en 1200-tals kyrka som byggdes ut på 1400-talet. Freskerna i den bysantinska kyrkan är bland de bäst bevarade på hela Kreta och är en kulturskatt med välbevarad bysantinsk konst föreställande olika scener från första testamentet. Kyrkan ligger precis utanför Kritsa på vägen mot Agios Nikolaos.

Vill man sluta cirkeln helt kring flickan Rodanthi gör vi också ett besök på Klostret Faneromeni som ligger cirka 30 km från Kritsa och 25 km från både Agios Nikolaos och Ierapetra. Detta är ett manligt kloster för munkar och ligger på drygt 400 meters höjd, klänger sig fast på bergsbranten och är byggd som en försvarsfästning. Här har man en panoramautsikt över Mirabellobukten och mot Agio Nikolaos. Klosterkyrkan är byggd i en grotta och man tror klostret är minst från 1200-talet. Ovanför ingången finns en skål där munkarna kunde hälla kokande olja på sina fiender som försökte ta sig in. Under det osmanska styret hade klostret en hemlig skola för kristna grekiska barn och var ett rikt kloster. Det var också till detta kloster som rebellerna tog Kritsotopoula för skydd och vård av hennes skottskador som tog hennes liv.

Kritsotopoula begravdes på Kritsas kyrkogård och hedras varje år första söndagen efter den 15 maj i en ceremoni och kransläggning vid minnesstenen utanför Lato, den arkeologiska platsen.

Kritsotopoula lever också vidare via folksånger och dikter.

Text & Foto: Mats Randow