Jag hajar till ordentligt när jag hör rösten. Den låter så välbekant. Jag sträcker lite på mig och vänder mig om för att se vem det är. Jadå, han ser mycket välbekant ut. Men, jag kan inte placera honom riktigt när, var eller hur vi setts. Nu sjunker jag ner igen och vänder mig bort. Min hjärna jobbar på högvarv med att placera mannen med rösten. Måste komma på vem han är innan han ser mig och kommer fram och hälsar. Detta kan bli onödigt pinsamt annars.

Den här händelsen inträffade för knappt ett år sedan när jag satt på en restaurang i Göteborg och åt en bit mat när jag fick höra rösten. Den här situationen fick mig också att tänka på alla ”look-alike” jag ser när jag är ute på resa. Jag beskrev i ett tidigare blogginlägg om när jag mötte ”Paul Hogan, Crocodile Dundee”. Jag ser också ofta någon som är en kopia av andra jag känner eller har känt. En tvilling-kopia av en gammal granne, kollega eller annan bekanting.

En tidig morgon i Cairns, Australien och jag skulle på en dagsutflykt till Stora barriärrevet. Jag väntade på en minibuss som skulle ta mig till båten i hamnen. En snubbe kom mot mig och han kände jag INTE igen, eller liknade någon jag känner. En långhårig kille med en cigg i mungipan. Han såg ut som om han kammat sig med en handgranat, håret stod åt precis alla håll. Han frågade mig om allt är okey??? Ska han fråga mig det??? Vad vill han egentligen??? Ska han lura ännu en turist på sin plånbok??? Jag svarade mycket reserverat att jag är okey och klarar mig fint. Jag såg hur han tänkte, ”ursäkta då surpuppa” och fortsatte till en liten kiosk som har öppet i ottan. Han kom ut med en stor flaska mjölk och nu började jag omvärdera mina fördomar om honom. I Australien är folk så jäkla trevliga och det är inte något konstigt att en främling frågar om allt är okey. Han var säkert bara ute för att köpa frukostmjölk till sina barn.

Minibussen plockade sen upp mig och vi kunde snart gå på båten. Känslan var grym och den tropiska morgonen och vädret var perfekt för en tur ut på revet. Jag valde att åka med Seastar, en mindre arrangör med en mindre båt. Då snackar vi om max 30 gäster på båten mot de stora arrangörerna som har över 100 personer på sina båtar. Jag kan tänka mig hur det ser ut när över 100 personer ska plaska runt på samma plats. I min båt skulle hälften dyka med tuber och de hade en säkerhetsgenomgång inne i båten. Vi andra satt i sittbrunnen i aktern. Det var där jag fick se Clint Eastwood sitta mitt emot mig. Halvvägs ut till revet flyttade sig Clintan för att sätta sig i skuggan bredvid mig. Bara det, och jag skulle ut och snorkla med Clintan i Stora barriärrevet. Jag kan aldrig bli lika cool som Clintan, men fick behärska mig och hålla fokus så jag inte började gå bananas på båten. Clintan presenterade sig för mig och säger att han heter Henry och kommer från Florida. Smart med ett nickname så han får resa runt och vara ifred, vill jag tänka.

Vi fick ett par simfötter var av den unga tjejen som var vår guide. Jag sa att jag simmar utan. Hon tittade på mig och seriöst anstränger sig för att låta mig förstå att jag kommer att behöva simfötterna. Jag har bara använt sådana fötter en gång och jag snubblade runt och ramlade som en jäkla Charlie Chaplin. Det var jag inte så sugen på nu när jag skulle snorkla med Clintan. Vi fick också varsin blå simdräkt. En sådan där som Iprenmannen har. Simdräkten är nödvändig, sunt förnuft fick råda denna dag före fåfängan. Det var säsong för brännmaneter. Nu är det inte samma röda brännmaneter vi har på västkusten i Göteborg som svider till ordentligt. De här maneterna dödar, och det går fort. Jag tar gärna på mig simdräkten och ser ut som Iprenmannen. Simfötterna fick jag också på mig. 1–0 till guiden i den matchen. Det var jag glad för, annars hade jag inte hängt med när vi simmade runt och guiden visade och pekade på allt från hajar, jättesköldpaddor till märkliga djur man inte trodde fanns.

Tack guiden för instruktionen om hur jag ska bära mig åt med simfötterna. Snorklingen var fantastisk och vi klarade oss galant från brännmaneter och utan snubbel och lårbensbrott med simfötterna. Henry från Florida eller Clintan från Kalifornien, det var i alla fall hur trevligt som helst att träffas. Mannen med rösten då? Han känner inte mig och har förmodligen aldrig sett mig förut. Jag kom på vem han var strax innan min hjärna fick kortslutning. Han var en av deltagarna en säsong av dokusåpan Farmen. En säsong jag följde något ohälsosamt maniskt. Därav blev han lite väl bekant för mig.

Text & Foto: Mats Randow

Relaterat inlägg: Gränsbevakarna, Australien