Dörren stod halvöppen på glänt till den gamla fabrikslokalen. Stathis gick först och tittade in. Hallå, är det någon där, ropade han. Inget svar. Stathis klev in i byggnaden, vi andra följde efter som en svans fulla av nyfikenhet. Hallå, ropade han igen. Inget svar. Ingen är här. Fabriken verkar övergiven. Efter sista arbetspasset har man stängt av maskinerna, släckt lyset och gått hem och tagit sig en raki. Man har inte bemödat sig att ens stänga och låsa dörren. Hur många år har fabriken stått övergiven så här? Det här är en gammal olivpressfabrik som vi spontant tittade närmare på, bara för att den ligger där den ligger. Detta är en kort återblick från förra veckan.

Om jag backar lite så var vi i byn Christos på sydöstra Kreta och var i följe med Stathis och Christina, samt två holländskor. Vi skulle egentligen till en taverna och äta. Tavernan var stängd för dagen av någon kryptisk anledning, därav öppnade det upp sig för lite äventyr. Vi skulle ta chansen att upptäcka en kyrka som vi sett på håll. Den fångade vår uppmärksamhet för den ser mycket gammal ut och också övergiven. Det såg också ut som om det var hopplöst svårt att komma dit, det fanns ingen väg och det var bra brant på sluttningen. Våra tankar var också, varför bygga en kyrka just där och hur är det möjligt? Alltså antog vi utmaningen för att se hur man kommer dit.

På vägen till kyrkan såg vi att det låg en stor rund sten utslängd på slänten till en gammal fabrik. En kvarnsten för att mala oliver. Därav misstänkte vi att det var en gammal olivpressfabrik och måste gå in för att se så man inte missar någonting. Jag kände mig som Mats 12 år som busigt och olovligen gick in i den övergivna fabriken. Sånt har hänt förut och det är preskriberat nu. Det var lika spännande nu som då. Fabriken måste ha stått tom i många år, och man kunde leka lite med tanken att om man bara städade upp och smörjde maskinerna så var det väl bara att köra på igen. Eller, varför inte städa upp och göra det till ett museum med ett stycke nutidshistoria.

 Detaljer i byn Stavrochori

Om vi ska gå vidare på tråden om stängda tavernor. Ett par dagar senare åkte vi till en annan underbar by, Stavrochori, också på den östra sidan. Vi skulle till Taverna Stravodoxari som ligger mitt i byn vid torget med den 500 år gamla jätteplatanen. Tror ni inte de också hade stängt tillfälligt för renovering. Christina tog ett snack med dem och vi gick sedan en tur i gränderna på den gamla byn. Byn har delvis känslan av att vara övergiven. Många hus står tomma och minst lika många i ruiner. Samtidigt bor det folk i byn, några i gamla mer eller mindre vackert renoverade hus och andra i lite nyare hus. En mycket fascinerande by att strosa runt i. Efter rundturen kom vi tillbaka till tavernan på torget. Nu hade den stängda tavernan öppnat tillfälligt för oss och bordet stod dukat med mat tillräckligt för en fest i flera dagar.

I en slutkläm här kan jag inte låta bli att rekommendera ett besök i både byn Stavrochori som Taverna Stravodoxari. Har ni vägen förbi får ni uppleva en gammal, traditionell och genuin by. Vad gällde den märkliga kyrkan i Christos, lämnade vi det projektet till nästa gång. Även om det är lite fusk så är det enklast att höra efter med en lokalbo om vägen. Sluttningen är både brant och igenväxt så det kan spara lite tid till ett annat tavernabesök.

Text & Foto: Mats Randow