Blir ni också rastlösa ibland? Uttrycket myror i byxorna dyker upp när allt blir lite för tråkigt och enahanda. Som ni kanske förstår har jag suttit still för länge. Nu har jag mina två demoner också. Den ena demonen tycker det är perfekt med ett lugnt och stillasittande arbete med rutiner utan dramatik. Samtidigt som man sippar lite på en frappe, gärna med en kaka till. Den andra demonen blir outhärdligt uttråkad, sitter och gäspar provocerande och demonstrativt för att skapa dålig stämning. Han vill ha spontana äventyr. Det är alltså dags att ge sig ut och röra på sig. Båda demonerna måste få sina behov tillgodosedda. Det är då jag får balans i livet.

Mitt mobila kontor jag upprättat på en taverna här i Loutro packades ner tillfälligt. Jag behövde komma ut och se mig om och göra något annat. Högsommarvärmen gjorde att det inte var samma nöje med långvandringar som på andra årstider. Jag planerade en utflykt till Glyka nera, Sweet water beach som ligger drygt 3 kilometers vandring från Loutra. Man kan ta båten dit också, men jag tänkte gå dit. Jag startade tidigt på morgonen för att undvika den grekiska solen i zenit. Vandringen är lätt och tar en timme till stranden vid Glyka nera. Jag hamnade bakom ett par norska jäntor direkt när jag börjar gå, som travade på i ett högt tempo och försvann framför mig. Eller, var det jag som gick långsamt? Några spridda johannesbrödträd stod i omgivningarna, annars var det kargt och bara jag, bergen och havet denna tidiga morgon. Jag passerade en ödestrand och en tanke om nakenbad fladdrade förbi ganska snabbt och försvann. Leden går på stranden och detta är en del av E4:ans sträckning efter kusten. Den är ganska trafikerad även på högsommaren, så i min blyghet hoppade jag badet. Hur som, så kom jag ikapp norskorna efter 2 km då den ena jäntan stod på huk i skuggan av en stor sten. Det såg inte okey ut så jag frågade hur det stod till. Två stora leenden fick jag till svar och en försäkran att allt var okey. Norskorna stack före mig och hade inte långt kvar till Glyka Nera. Där går båtar både till Loutro och Chora Sfakia som en plan B.

Sweet Water Beach är lite som det låter. Det är en strand där sötvattenkällor från bergen kommer ut under vattnet vid stranden. Du kan bara komma hit till fots eller med båt. Ser du bergen bakom stranden så förstår man varför bilvägen inte når fram. Stranden är en blandning av sand och runda fina stenar och vattnet är kristallklart och friskt. Det finns solstolar och parasoll och en enkel taverna med enklare mat och där lägger också badbåtarna till. Närmaste bilväg är 1 kilometers vandring åt andra hållet. Vägen går mot Chora Sfakia. Den sträckan är betydligt tuffare och räkna med runt 40 minuter för den korta sträckan. Det är mer höjdskillnad och leden går på branta sluttningar med både vackra vyer över det djupblå havet och svindelkänsla. Denna sträcka är absolut mer äventyrlig.

När jag kom till Glyka nera var det som om ett spontant beslut fattades över mitt huvud. Att jag även skulle gå sträckan bort till vägen, och tillbaka. Detta får jag nog ställa min rastlöse demon till svars för. Jag mötte ett helt gäng med greker som gick i tåg mot stranden där den förste verkade vara ledare för gänget och skulle bjussa sin familj och vänner på en äventyrlig vandring. De efterföljande såg oerfarna ut och verkade inte uppskatta äventyret och deras ansiktsuttryck visade både rädsla och trötthet. Sen mötte jag två britter på höjden vid en brant där ledens bredd inte såg ut att tillåta möten. Britterna stelnade till som om det var jag som var demonen och tryckte sig platt mot bergsväggen med ansiktet ut mot utsikten och stupet nedanför. Okey, jag fattade. Det var alltså jag som skulle passera ytterst. Här går man och tittar noga var man placerar fötterna och jag passerade kvickt och tackade för att de släppte förbi mig.

Jag vände vid vägen där skylten med alla skotthål visar vägen till Glyka nero. Tillbaka vid stranden kom jag nog fel väg. Jag höll på att kliva över en nakenbadare som jag skrämde livet ur när jag dök upp bakom en stor sten. På denna östra sida av stranden håller nudisterna till och jag kom att tänka på min blyghet nyss. Ganska fånigt när man såg dessa nudister, bekväma och naturliga. Stranden håller en och annan campare också och de gräver enkelt ett litet hål i stranden så har de färskvatten från källorna i berget. Efter bad och en lunch kan det passa att ta båten tillbaka. Jag gick tillbaka, kände mig pigg och kry och ville passa på att röra på mig när jag nu ändå var ute. Det är dock ett bra alternativ med båten och man kan kombinera en liten vandring med en fin båttur.

Jag närmade mig snart Loutro och hade fina vyer med det turkosa vattnet. En doft av timjan spred sig när jag råkade trampa i buskarna. Doften av grillat tog snart över mer och mer när jag närmade mig Loutro. I de urgamla olivträden på sluttningen ner till byn håller cikadorna sin tävling om vem som låter mest och bäst. Med lite eftertanke kunde man säga att det var förvånansvärt mycket folk ute och vandrade i högsommaren. En del såg fräscha och pigga ut, andra inte. Måste ni ändå ut på vandring i grekisk högsommarvärme, korta ner vandringen, ta tid på er med bra pauser i skuggan, undvik gå i solen mitt på dagen och ta med så mycket vatten du orkar bära och lite till. För mig gick det utan problem åt 3 liter vatten på denna turen. Det kan också hända att man behöver dela med sig av vattnet. Man möter ibland folk som underskattat värmen och sin egen fysiska förmåga.

E4:an har i Vita bergen två officiella sträckningar där den ena går högalpint uppe i bergen och den andra passerar som en kustvandring nere vid havet. Denna sträcka jag gått var 9 km fram och tillbaka. För er som håller på med trail running passar sträckan Loutro – Glyka nero perfekt, och du får då knappt 7 km i benen, fram och tillbaka. Nästa gång ska jag nog själv springa den sträckan. Men, det får bli efter klockan sex på kvällen när solen inte dödar, en annan dag.

Text & Foto: Mats Randow