16 November 2018 | Grekland - Kreta

Adrenalin, Levada och dålig stämning

Havgasravinen på östra Kreta i Grekland är drygt en kilometer lång och mycket smal. Den mynnar ut i Kavousi och är imponerande och vacker, helt omöjlig att gå igenom. Det fina är att man kan följa en gammal kalderimi som går lite ovan istället. När jag passerat hela ravinen såg jag leden som går högt upp på en annan brant. Det var Mesonas-ravinen jag såg och tänkte, kan det vara möjligt att gå där. Det såg ut som om det gick en gammal åsnestig eller kalderimi även där. Helt galen väg. Jag blev lite nervös av att se leden, för samtidigt fick jag känslan att jag skulle dit upp. Varför då?

Kavousi

Så här är det. Jag har mina demoner. På ena sidan av axeln sitter en gubbe och på den andra en annan gubbe. De vill helt olika saker. Ja, jag tror ni förstår. Jag har beskrivit dem tidigare och den ena gubben vill upp på bergssidan, och den andra går hellre ner till ett stillsamt café och tar en kaffe och kaka. Man får jämka va? Inte? Okey, vi gör båda sakerna då, imorgon.

Leden ovanför Havgasravinen, notera geten som har en ny killing på väg

Gubben som hellre går ut och fikar hjälpte mig kvällen innan att förbereda, studera papperskartor som digitala kartor, kolla alla väderprognoser, första förband, kontrollera och checka utrustning så inget skulle gå fel. Den andra gubben jublade när nästa morgon äntligen var här och ville åka direkt utan frukost. Tur jag har två gubbar, en som hjälper mig att förbereda en bra frukost och packa en matig matsäck, sen bar det av.

Fikonträdet passerades på insidan

Leden går först på en grusväg uppför genom olivlundar. Snart följer den på en stig och ansluter en akvedukt. En vattenkanal eller levada. Nu tror jag inte man säger levada i Grekland, det är väl ett portugisiskt begrepp. Men vi kan kalla det för levada ändå för enkelhetens skull. Stigen är stenlagd utefter levadan och snart upphör olivträden, det är för brant. Leden följer sluttningen och levadan svagt uppför rakt in i ravinen. Nu var det brant ner på min vänstra sida, ett par hundra meter. På min högra sida var berget lite drygt 1000 meter högt. På andra sidan av ravinen hade jag berget Kliros 1331 meter högt. Nu ska jag erkänna att jag inte kunde gå och titta på detta utan måste sätta mig ner på levadakanten för att njuta. Ärligt talat, det svindlade. Nästan längst in i ravinen byter levadan och leden sida. Samtidigt är det några meters klättring eller krypa upp. Stämningen blev riktigt dålig och jag svor åt den andra gubben som ville ut på denna vansinnes vandring.

Därefter planade landskapet ut till en mer normal bergsdal, jag fick ner pulsen och adrenalinkicken avtog. Skönt, det blev mer som en ”walk in a park”. Jag nådde sen en bergstopp på 710 meters höjd, här uppe i ingenstans ligger ruiner av en bosättning från minoisk tid. Bergstoppen är helt belamrad av ruiner och sluttningarna är fulla av gamla övergivna terrassodlingar. Allt ska ha lämnats cirka runt år 0. Resten av min resa ner gick på en annan stenlagd kalderimi och anslöt snart en E4-led. Här kan man gå och undra hur gammal leden är som går från de gamla bosättningarna ner till dalen. Minst ett par tusen år. Kan vara rimligt att tro den är från minoisk tid då bosättningen började, tre eller fyra tusen år? Varje sten i leden är lagd för hand.

Kastro, ruiner från minoisk tid på 710 meters höjd

En tanke är befogad. Måste det vara så dramatiskt på en vandring? Absolut inte. Lite av tjusningen att vandra på Kreta är att variationen är så stor och naturen skiftar hela tiden och det finns oftast något att upptäcka efter vägen. Det ska inte alltid vara högt eller långt. En vandring som inte är så jobbig kan man njuta mer av och ta in av allt runt omkring. Nu är mitt problem mina demoner och jag gick denna led bara för att den fanns där. Annars hade jag aldrig fått veta om det gick. Det blev också kaffe och kaka efter vandringen och stämningen blev riktigt bra till slut.

 

Text & Foto: Mats Randow

 

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.